Strandvaskaren - 2004 - Sällan har en svensk skräckfilm blivit mer hatad!

Strandvaskaren

Regi: Mikael Håfström

2004

Thriller

För ett år sen på den lilla internatskolan tar en flicka livet av sig. Historien anses kunna skada skolans anseende och händelsen tystas ner. Nu när det gått ett år och skolans årliga tradition till fest hägrar forskar en av eleverna i traktens historia. För hundra år sedan dödade en bonde tre av skolans elever med en lie för att sedan gå till sjön och dränka sig. Legenden säger att en natt varje år kommer han tillbaka och man kan tydligt höra hans lie skrapa mot golvet i skolkorridorerna. Vilken sanning ligger bakom legenden? Varför dog de tre eleverna? Går verkligen Strandvaskaren igen?

En i alla avseenden usel film. Bara dialogen kan få en att se rött, varför har man valt att skriva en dialog som låter som värsta 40-talet? Detta dessutom i ett sammanhang där mobiltelefoner är en bister verklighet och nutid är uppenbar? Kanske är det Mikael Håfströms sätt att framställa en internatskola men det funkar inte, det är inte alls trovärdigt. Kanske var hans ambition att upprepa succén med internatskolefilmen Ondskan, som ju faktiskt till och med lyckades med konststycket att få en Oscarsnominering, men att jämföra dessa filmer är som att jämföra grädde med minimjölk.

Man skulle också kunna säga att karaktärerna är karikatyrer på sig själva och även om ingen av skådespelarna är direkt usel så är det väl ingen som övertygar heller direkt, inte ens Kjell Bergkvist faktiskt! Man kan faktiskt fråga sig varför han prompt skulle smutsa ned sitt namn med att medverka i denna produktion. Fast det är ju förstås inte första gången en verklig toppskådis medverkar i värsta dyngan, se bara på Dennis Hopper i Texas Chainsaw Massacre 2…

Men trots den lilla roll Kjell Bergkvist faktiskt har, medverkar han i filmen roligaste scen – när han knullar skolans rektor på hennes kontor!

Det har ju blivit populärt att göra filmer om legender som påstås vara sanna, eller som åtminstone ligger väldigt nära verkligheten. Kanske kan vi tacka Blair Witch Project och dess marknadsföring för den här trenden. Legenden i strandvaskaren känns bara fånig och inte det minsta intressant. Det gäller förresten hela manuset som känns otroligt långsökt och skrivet. Kanske är det en illusion som kommer av sättet historien berättas på, vilket är på ett mycket fragmenterat sätt som dessutom inte belyser de väsentliga delarna på rätt sätt och man får aldrig riktigt koll på vad som är viktigt i filmen. Om inte det vore nog har man också blandat in ett mentalsjukhus och en rymling därifrån. Ett klumpigt sätt att försöka skapa en motsättning till legenden om strandvaskaren.

Till sist måste jag ge en känga till filmmusiken som slår emot en direkt i filmens början. Den känns så lik temat i Halloween att det måste vara en uppenbar stöld därifrån. Musiken är bra, men tyvärr har bilderna man valt att visa till inte den intensitet som krävs för att effekten ska bli fulländad.

Vill du tvunget se en svensk rysare/skräckfilm så se Besökarna i stället, till och med Camp Slaughter har förresten högre underhållningsvärde!

Smala Sussie - 2003 - Ulf Malmros i sitt esse!

Smala Sussie

Regi: Ulf Malmros

2003

Komedi

Skriven av Linda Snöberg & Tommy Söderberg

När Sussie (Tuva Nuvotny) försvinner kommer hennes bror Erik (Jonas Rimeika) tillbaka till sin barndomsby i Värmland, för att försöka hitta henne. Efter sin återkomst hamnar han snabbt i en virvelvind av girighet, lögner och stulna pengar samt droger, total galenskap och polismannen Billy Davidsson (Kjell Bergqvist) som hellre tittar åt ett annat håll än att hjälpa till. Han kommer också i kontakt med sina gamla polare Pölsa och Tore, men de är inte så hjälpsamma precis. Under ytan, så har allt ändras och han kan inte skaka bort känslan han har av att ingen verkar riktigt bry sig om att Sussie är försvunnen, inte ens den enda polismannen som finns i byn. Till slut måste Erik möta sanningen av att få veta att hans bild av Sussie inte stämmer överens med verkligheten. Sussie hade blivit en gangster som tog droger och det sista man vet om henne är att hon betalade av sina skulder. Men vad hände egentligen med Sussie?

Man får verkligen känslan av att man befinner sig inne i Ulf Malmros egna lilla värld när man ser på den här filmen. Framför allt är det den skönt galna dialogen som gör filmen så mästerligt komisk. Karaktärerna är också skönt skruvade och det ger en helhetsbild av att det verkligen utspelar sig i ett litet brukssamhälle någonstans i Värmland. En plats där alla känner alla och det bara finns rum för en enda polis.

Till en början är filmen ganska rörig och känns tämligen fragmenterad men ger man sig bara tid att komma in i den faller alla pusselbitarna på plats och så småningom har man bilden fullständigt klar för sig. Man förstår de fundamentala handlingselementen och de individuella scenerna är roliga och man förstår kontexten. Filmens struktur månde vara aningen oorganiserad, men varje scen lever ut till fullo. Filmen börjar ju i fel ände kan man säga, då man får se slutet först och sen hoppar det fram och tillbaka och man känner sig lite snurrig och får inte riktigt ihop delarna. Kanske kunde man jämföra den här filmen med Quentin Tarantinos sätt att berätta sin historia i filmer som t ex Pulp Fiction, d v s utan tanke på kronologisk ordning.

Bland skådespelarna finns inget att anmärka på och det är faktiskt riktigt roligt att se Bengt Alsterlind, som man minns från barndomsprogrammet Hajk, i en liten roll. Annars är det mest Tuva Novotny i titelrollen och Kjell Bergqvist som polis som lockar. Björn Starrin som den genomförvirrade nedknarkade filmälskaren Pölsa är förstås också en favorit! Karaktärerna är alla mycket excentriska personer. Sussie t.ex. drömmer om att ha sex med Banarne i Electric Banana Band, Pölsa gör pornografisk film i sitt vardagsrum och äter tabletter som det vore godis. Tore intrigerar på sitt eget sätt. Det bästa agerandet kommer ju helt klart från Tuva Nuvotny och Kjell Bergqvist. Polisen, är ju en komisk tillgång varje gång man ser honom och jag tycker Tuva skulle ha fått en guldbagge för bästa birollsinnehavare för sin roll som Sussie.

Vad som är bra med filmen är ju; Att istället för att utsätta någon för totalt pinsamma stunder och tro att sånt alltid måste vara roligt, bjuder denna film på många överraskande tvister med en massa roliga och underbart genomtänkta dialoger. Hysteriskt rolig handling som är väldigt originell och dessutom en extra krydda omkring det mystiska som hände Sussie. Kan inte bli bättre än så här. Ju längre in i filmen vi kommer ju mer tvist och mer personer bli involverade på ett mycket roligt sätt.

Kanske känsliga personer ska hålla sig borta, för det förekommer en del snusk scener och våld, samt en massa svordomar och droganvändning.

"Pölsa has no fear, cause he's got a lot of beer"

Ulf Malmros - MAMMAS POJKAR - 2012

Mammas Pojkar

Regi: Ulf Malmros

2012

Komedi

Gunilla är präst och mamma till tvillingarna Thor och Oden. Hon har nog skämt bort dem en aning för mycket ty klara sig själv går alls inte för sig. Mamma måste lösa alla problem pojkarna råkar ut för, vare sig de blir av med jobbet eller har tjejproblem. För att inte tala om när deras senaste projekt, att skapa ett konvent för att samla ihop fans till favoritbandet Ludor skall presenteras för kommunen. Pojkarna lever för sin hårdrock och tål inga som helst kompromisser, det är nitar och långt hår som gäller. Idealen framför allt! Det är bara det att tvillingarna nu fyller 35 och att mamma har curlat dem i hela deras liv.

Det jag gillar så mycket med Ulf Malmros filmer är att han alltid lyckas skildra samhällen med en massa skruvade karaktärer i. Det handlar aldrig om en eller två individer, det är en hel by med konstiga karaktärer som flätas samman. Här är det alltså de två bröderna Oden och Thor som står i centrum. Till en början är det faktiskt en aning plågsamt att se deras naiva inställning till världen men samtidigt ser jag också viss nostalgi i att gå klädd i nitar och tygmärken.

Musiken, som är specialskriven till filmen, består av ganska hård metal. Jag gillar den skarpt och tydligen finns den numera också på skiva med bandet Ludor! Det blir nästa steg att införskaffa tror jag! Eftersom filmen också har några linedancescener återfinns förslås också lite country men det känns bara som det är i förbigående. Det viktiga är hårdrocken! Enligt Thor och Odin är Ludor det enda bandet som är värt att dyrka. Enligt mamma sjunger de bara som sprit och eld…

Det blir en kul kontrast mellan pojkarnas image och mammans yrke eftersom hon är präst och faktiskt verkar vara en troende sådan också. Det går liksom inte riktigt ihop med pojkar som i princip dyrkar Satan ”kristen heavy metal är som flamsäker bensin”. Men man ska inte tro att det bara är pojkarnas omognad man ska skratta åt eller så. Det är mertill filmen än så. Både föräldrar och barn måste släppa efter. Det är inte bara barnen som ska slita sig loss, det är också föräldrarna som måste släppa taget. Men det som verkligen gör filmen rolig är dialogen och det finns några fantastiska repliker ”Homosexuella Bögar” känns väl lite som en tautologi? Jag skrattade också högt åt kommentaren att Ludor ”nästan hade en hit 1984”…

Bröderna spelas av Björn Starrin och Johan Östling som båda gör ett fantastiskt jobb. Som mamman ser vi Lotta Tejle även hon passar utmärkt in i rollen och som till slut får nog av de båda sönerna som inte vill eller kan släppa taget och klara sig själva. I birollerna hittar vi Mia Skäringer som väl spelar i princip samma roll som hon gör i Solsidan. Det är för mig inte något negativt eftersom jag tycker hon är vansinnigt rolig där som här. Sist men inte minst är naturligtvis Kjell Bergqvist och Tuva Novotny med. Varje regissör verkar ha sina favoritskådespelare, Tim Burton har Johnny Depp och Ulf Malmros har Kjell och Tuva… jag får säga att Tuva är fullständigt fantastisk som norsk emo-hårdrockare – och på gränsen till oigenkännlig. Kjell är lika bra som han alltid är!

Men trots att alla är fantastiska egentligen är det något som saknas. Jag vet inte riktigt vad det är men trots att jag kände ett behov av att se om filmen igen nästan direkt efter att jag hade sett den känns det fattigt på något sätt. Ulf Malmros brukar göra ännu mer komplexa filmer än den här som trots allt är ganska enkel i sina inbördes relationer karaktärer emellan. Den är oerhört lättillgänglig som film betraktat, jag tror att den har ett mycket bra andrahandsvärde, det vill säga att det går finfint att se om filmen flera gånger med stor behållning. Det behövs inte mycket förrän man gillar den helt enkelt. Det finns så klart ett och annat att beakta men det är kanske inte de stora existentiella frågornas film.

8/10

Bilder: © 2013 BOB FILM Sweden AB 

Recension: EN PILGRIMS DÖD - Mordet på Statsminister Olof Palme - 2013

En Pilgrims Död

Regi: Kristoffer Nyholm, Kristian Petri

2013

Dram/Thriller

Statsminister Olof Palme är död! Han mördades i korsningen Sveavägen Tunnelgatan och gärningsmannen flydde sedan uppför trapporna till Malmskillnadsgatan och vidare på David Bagares gata. Så säger historieböckerna, men är det verkligen vad som hände? Var det en ensam galning eller blev han helt enkelt likviderad för att han inte lydde order? Låg säpo bakom? Teorierna har varit många genom åren och här filmatiseras de som Leif GW Persson de framläggs i Leif GW Perssons trilogi Välfärdsstatens Fall.

Egentligen behöver vi väl inte mer teorier om vad som verkligen hände den där kvällen i februari även om de råkar komma från kriminologiprofessor Persson? Fast det är klart. Han har ju en besynnerlig förmåga att fånga vårt intresse och argumentera för sin sak på ett omotståndligt sätt. Åtminstone är de filmatiseringar jag har sett av hans romaner sådana! Han själv verkar allt som oftast inte allt för intresserad av det han håller på med när man ser honom på TV men det tar vi en annan gång.

Här är det då frågan om det alltigenom hederlige helyllepolisen Lars Martin Johansson som högst inofficiellt får i uppdrag att en gång för alla ta reda på vem som egentligen mördare Palme. Det är väldigt noga att han verkligen inte ska dra igång en ny Palmeutredning utan snarare ’sortera papper’ som han uttrycker det. Alla inom de innersta kretsarna vet förstås vad det egentligen rör sig om, men utåt sett försöker man hålla det hemligt. Rolf Lassgård spelar som vanligt en ganska stabil polisroll, han är inte bättre eller sämre än vanligt. Han är som vanligt bara.

Medverkar gör även en rad andra kända skådespelare Johannes Brost, Claes Malmberg, Helena Af Sandeberg, Kjell Bergqvist, Lars-Erik Berenett, Göran Ragnerstam och så en hel massa andra som man inte nödvändigtvis minns namnen på men väl känner igen, som Johan Hedenberg och Henrik Norlén för att nämna ett par av dem. Över hela linjen är det stabilt från alla håll och kanter.

Eftersom det handlar om ett gammalt fall som inte ännu är uppklarat får vi ibland följa handlingen via ganska långdragna tillbakablickar. Jag har inget emot dem utan tycker att de ger historien ett intressevärde. Samtidigt som vi får följa den nya utredningen, som alltså bara handlar om att ’vända papper’, får vi all bakgrundsfakta genom dramatisering av vad som verkligen hände, eller åtminstone det som GW menar hände. Sakta men säkert tar detta oss till historiens upplösning. Hur seriöst man ska ta den vet jag inte. Om GW verkligen på fullt allvar tror att det var så här det gick till eller om han spånat fritt kring själva händelsen och kommit på ett intressant och – möjligt – scenario!

Jag tycker det är kul att GW använder sig av gamla figurer i handlingen. Det är Jarnebring och Vindeln bland annat. Och så väver man in historien från Mannen Från Mallorca som är en av mina absoluta svenska kriminalfilmer. Det är helt klart ett mycket lyckat drag om man frågar mig!

För alla snuskpellar som brukar läsa min blogg kan jag upplysa att Helena Af Sandeberg är ganska generös med att visa brösten och att det finns en hel del sexuella anspelningar av det grövre slaget. Sexuellt utnyttjande och rena sadismen skulle jag vilja säga. Detta tog mig faktiskt lite på sängen men gör bara allt lite mer levande. Allt blir mer trovärdigt på det sättet skulle jag vilja säga. Svin blir ännu större svin och eftersom allting verkar vara skrivet på ett sätt där sarkasmerna haglar och ingen verkar tycka om någon annan överhuvudtaget. Det är mycket motsättningar helt enkelt, både kollegor emellan men även inom de politiska kretsarna som gestaltas. Palme själv porträtteras inte med någon älskvärdhet. Man kan förstås ha åsikter om hur mycket man svartmålar en person efter sin död. Men är man en offentlig person förblir man nog det även efter sitt frånfälle. Tragiskt men sant!

Jag gillade miniserien, som är fyra avsnitt lång – nästan fyra timmar – och jag gillade kriminalhistorien. Men mest av allt gillade jag dialogerna och sarkasmen, i synnerhet de repliker som Claes Malmberg fått till sitt förfogade. Repliker som både få en utmärkelse för sin uppfinningsrikedom när det gäller förolämpningar!

8/10

Bilder: © 2013 Sveriges Television AB

Recension: Besökarna - 1988

Besökarna

Regi: Jack Ersgard

1988

Horror

Frank (Kjell Bergkvist) och Sara (Lena Endre) flyttar in i ett nytt hus tillsammans med sina två barn. Frank är egen företagare och stolt över det. Problemet är att han kanske räknat med det stora affärskontraktet lite för mycket och när det visar sig att han inte gjort ett tillräckligt bra jobb och mister kontraktet faller allt samman och familjens ekonomi brakar samman. Frank börjar dricka mer och mer, äktenskapet knakar i fogarna och i takt med detta börjar han se konstiga och märkliga saker i huset. En spökjägare tillkallas (Johannes Brost) för att undersöka de egendomligheter som förekommer. Kanske hittar de mer än de räknat med…

Detta var Jack Ersgards första film. Vid den här tiden kallade han sig fortfarande för Joakim Ersgård, men det är kanske ett namn som är svårt att hänga fast vid när succén är ett faktum och utlandskarriären börjar ta fart.

Det finns inte mycket att invända mot filmen. Den är rolig, smart, underhållande och skrämmande, allt detta utan en till synes större ansträngning och med väldigt små medel. Visst är skådisarna i toppklass, åtminstone de stora dragplåstren Kjell Bergqvist, Lena Endre och Johannes Brost. Det enda som möjligtvis drar ner filmen något är dess dialog. En dialog som i och för sig är helt klockren och innehåller en hel del poänger men brottas med problemet är att den känns skriven och inte riktigt naturlig.

Till en början får vi följa familjens vardagsliv då de flyttar in i en ny villa på landet med de problem det för med sig, ekonomiska funderingar, problem med postgången och kanske isoleringen från omvärlden. Kanske knakar äktenskapet i fogarna och kanske dricker Frank lite för mycket alkohol för att dämpa sin oro. Man känner med och känner igen sig i personerna och skrattar lite åt deras realistiska situation. Den ständigt bananätande brevbäraren som slänger posten i gruset utanför gör inte saken sämre heller (Patrik Ersgård).

Men när fler och fler mystiska saker börjar inträffa, vindsdörren som alltid står på glänt, tapeterna som ständigt faller ned och när Frank ser blöta fotspår på vinden. Tar filmen en annan väg, istället för att skratta börjar man nu oroa sig för vad som verkligen finns i huset eller om det rent av är Franks fantasi alltihop. Märkligt nog så finns till viss del humorn ändå kvar när man sitter som på nålar och väntar på en upplösning.

Filmen känns bitvis som en svensk The Shining och ibland som en svensk version av The Amityville Horror. Att den överglänser den senare är ingen överdrift och detta är, om inget annat, i alla fall en svensk rysarklassiker som rekommenderas varmt!

Recension: Bröllopsfotografen

När Ulf Malmros ligger bakom en film vet man att man kommer att bjudas på ett rikt persongalleri och att samhällstrukturen som filmen uppvisar kommer att bjuda på någon form av dysfunktionell egenskap. Det handlar ofta om relationer mellan människor och om mindre samhällen. Här har han förevigat värmländska Molkom på ett sätt som gör att man inte kan låta bli att skratta åt det. Nu vet inte jag om jag skulle vilja framställa mina hemtrakter på ett komiskt sätt men han lyckas göra det med charm och samtidigt belysa problematiken som en liten by kan råka ut för när bruket läggs ned. En enda arbetsgivare som gör att nästan alla mister jobbet! Vår huvudperson, som drömmer om att bli en fullfjädrad fotograf, ger sig dock iväg från den lilla hålan till Stockholm för att söka lyckan. Där träffar han dottern (Tuva Novotny) till en rik knös (Johannes Brost) och försöker sälja in sina idéer som fotograf till denne. Även Kjell Bergkvist har en framträdande roll som misslyckad skådespelare och även han försöker snylta så mycket han kan på överklassen. Och det är väl det filmen går ut på kan man säga, det finns helt klart ett budskap där. Man ska vara sig själv och när man väl står inför döden är vi alla lika ändå. Det uttalas till och med så i filmen vid något tillfälle. Hur som helst tycker jag att filmen oftast blir lite för enkel och även om den är underhållande och man sitter med ett fånigt flinande på läpparna mest hela tiden hade jag önskat mig ett lite mer komplicerat manus. Man ska inte glömma sitt ursprung och vara ödmjuk mot de man passerar på vägen upp men jag skulle nog vilja ha lite mer än så. 

6/10

Recension: Försvunnen - Ny Svensk Thriller!

Försvunnen

Regi: Mattias Olsson, Henrik JP Åkesson

2001

Thriller

Malin håller på att flytta. Hon har efter en familjetragedi bestämt sig för att åka långt bort för att börja om igen. Hastigt ger hon sig iväg mot sin destination och litar blint på att hennes GPS ska guida henne till målet. Men när en mystisk bil börjar förfölja henne kommer hon snart på villovägar. Efter en natt på ett motell, en sömnlös natt, träffar hon oväntat den mystiska bilföraren som börjar pratar med henne. Hon behåller sitt lugn och håller distansen till honom men han ger sig inte. Han ger henne värdefulla tips om hur hon ska komma tillbaka på rätt väg igen. Men efter en sömnlös natt är hon inte i stånd att köra så länge och svänger av vägen för att få sig några minuter sömn/vila. När hon vaknar är hon instängd i en källare…

Först av allt är det bara att konstatera att det här inte är en film som uppfinner något nytt. Allt är tämligen klassiska ingredienser i filmer som Wrong Turn, The Hills Have Eyes, norska Rovdyr och några till där en ensam ung kvinna eller en grupp ungdomar kommer på villovägar och hamnar i ett, åtminstone fiktivt, helvete!

Men även om det inte finns något nytt i den här filmen finns det ändå ett visst mått av spänning och det är kul att det äntligen kommer en svensk film med ett sådant här tema att räkna med. Det finns ju en hel del skogsmiljöer i Sverige och gör man det på rätt sätt kan faktiskt skog vara ganska skrämmande. Man vet aldrig vad som döljer sig bortom nästa träd.

Men ska sanningen fram hade jag inte riktigt förväntat mig en sådan här film. Jag hade mina tankar inställda på en miniserie i stil med Graven eller Morden, mycket tack vara Kjell Bergqvists medverkan förstås. Fråga mig inte varför, jag förknippar inte honom med den rollen han spelade där mer än något annat. Men det var väl något med omslaget och filmens titel kanske.

  

Men även om jag blev överraskad över att det inte var en utredande thriller ut istället en film med skräcktema nästan blev jag inte besviken. Kjelle gör en fantastisk insats och så även Sofia Ledarp i den ledande kvinnliga huvudrollen. Det verkar inte som om det finns några svårigheter alls att gestalta de olika karaktärerna. Jag kan väl inte klaga på Björn Kjellman heller men hans roll är mindre och inte lika viktig heller.

Men främst blir jag imponerad av regidebutanterna Mattias Olsson och Henrik JP Åkesson som lyckas göra en så pass spännande och intressant film utan så mycket extra lull lull. Det är inte mycket som behövs. Det är som sagt i skogen det mesta och det bästa utspelas. Det är miljöernas skådespeleri och det behövs inte mycket när musiken gör halva jobbet. Trots detta är det verkligen inte over-the-top och det finns ingen tendens att bli parodiskt eller liknande. Möjligen skulle man kunna ha en åsikt om tempot i filmen som lutar åt det långsammare slaget och möjligen skulle man vilja ha en något utförligare förklaring i slutet. Men galningar finns det gott om och de behöver väl egentligen ingen ursäkt för att roa sig på andra bekostnad, även om detta innebär ond bråd död!

Bilder: © Anagram Produktion AB & Trossfilm AB     

Tjenare Kungen!

Tjenare Kungen! – Som alltid när det gäller filmer av Ulf Malmros så är miljöerna oklanderliga. De utspelar sig i ett eget universum där tiden inte är direkt definierad men allt håller sig inom ramarna för vad som är realistiskt. Här stiftar vi bekantskap med Abra, som drömmer om sitt eget punkband, hon drar från vardagens tristess och stiftar bekantskap med Milla som delar samma värderingar. Åtminstone till en början, för undan för undan slås en kil emellan dem. De är vänner, sedan ovänner och sedan tillbaka till kompisstadiet igen. Det är ingen särskilt nyskapande film och det finns egentligen ingenting som är direkt oväntat i den, utan är rent av ganska förutsägbar! Men det gör ingenting, den lockar fram känslor och efter att ha sett den skulle jag genast kunna se den igen. Det är ett gott tecken på en bra film och det här är faktiskt bland det bästa jag har sett på länge! Kjell Bergkvist och Morgan Alling medverkar i mindre roller. – 10/10
Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Morden - 2009 - svensk deckare med Kjell Bergkvist

Inte en helt konventionell svensk deckare med Kjell Bergkvist i huvudrollen. Det mesta utspelar sig på en ö, där man hittat ett tjugofem år gammalt lik. Detta kopplar man ihop med ett annat fall som inträffade just för tjugofem år sedan på samma ö – de Lundströmska morden. Teamet, med Kjell Bergkvist i spetsen, åker ut på plats och gör sina efterforskningar. Det som skiljer den här från Beck och Wallander och alla andra svenska polisserier är kanske främst karaktärerna, som känns mer genom arbetade och skruvade är i någon av de andra serierna. Dessutom vågar jag påstå att den påminner en smula mer om de brittiska deckarserierna (som jag förvisso inte brukar vara så förtjust i) och det känns som om alla, både poliserna och öborna, bär på någon form av hemlighet. Faktum är att man någonstans i bakhuvudet inte skulle bli allt för förvånad om Loglady från Twin Peaks skulle komma fram och yppa några obegripliga påståenden. Helt klart en underhållande miniserie i sex delar även om jag finner vägen mot målet betydligt intressantare än själva upplösningen, men så är det ju ibland! – 8/10

Sally

Sally – Att Ulf Malmros är duktig på att skildra udda och märkliga karaktärer i ett universum som verkar skilja sig en hel del från verkligheten är väl ingen hemlighet. Och även om jag ingalunda har sett allt han har varit inblandad i under karriären vågar jag påstå att Sally är en av de mest komplexa personligheterna som gestaltats i följetong i svensk TV. Det är kvinnan, spelad av Maria Lundkvist, som har mer problem med sig själv än vad någon klarar att räkna upp. Hon är mytoman, narcissist, en vuxen människa med ett barns psyke, oförmögen att se sina egna fel och brister och mycket mera. Hon har många funderingar över vardagslivet och lyckas alltid fokusera på helt fel saker även om hon i grunden från gång till gång faktiskt inte är så dum som man skulle kunna tro. Hon vill så gärna, men det blir bara fel. Ser man serien som en underhållnings- och humor serie kan man förvisso ha ett visst utbyte av den, men det är inte förrän man sett hela serien och skapar sig en helhetsbild av hennes utveckling, för hon gör faktiskt en del framsteg i de senare avsnitten, som själva poängen kommer fram. Ulf Malmros tycks hitta någon form av sensmoral och budskap med hela grejen men det är som sagt inget som direkt märks om man inte är uppmärksam och ser serien i sin helhet. I övriga roller ser vi Sven Wollter, med en ängels tålamod, som hennes pappa och Anneli Martini som bibliotekskollegan, som även hon måste sägas ha ett enormt tålamod. Gästspel av Kjell Bergqvist, Micke Dubois, Christer Glenning, Bengt Grive, Jean Pierre Barda, Lasse Anrell och Ma Oftedal blir en rolig touch och de diverse karaktärerna av Sven-Åke Gustavsson, Margareta Pettersson, Lakke Magnusson och Carl Harlén måste ha varit roliga att spela. Helt klart en mycket intressant serie!

Köp den på CDON