Polisen i Strömstad – Fem miniserier från 1982-1996!

Jag har tidigare skrivit om två av de här miniserierna – de två första: Polisen som vägrade svara och Polisen som vägrade ge upp. Nu har jag även sett de övriga tre i samma serie miniserier och tänkte helt sonika slå ihop mina intryck till en enda text.

Först och främst måste jag konstatera att det är tämligen stor skillnad mellan dem i kvalitet. Generellt skulle jag vilja säga att de blir bättre och bättre ju mer åren går. Det vill säga att de senare är bättre än de första. Det stämmer väl på sätt och vis. Man har lärt sig lite längs vägen kan man tycka. Och det har man, det är inte samma misstag i slutet av serien som det är i början. Poliserna är allt som oftast genomkorkade fortfarande och karaktärerna är mer underhållande som parodier än som något man kan ta på allvar i en spännande polisserie.

För särskilt spännande är det ovanligt att det blir. Fallen är ofta ganska enkla egentligen men det tar långt tid att komma till skott för polisen. I det avseendet är det kanske realistiskt, men om man ska till att jämföra med andra polisfilmer är det inte särskilt representativt. Ofta är det mer nostalgi än kvalitet om man ska vara riktigt ärlig.

Något som är kul att det faktiskt förekommer en hel del kända ansikten som svischar förbi i mer eller mindre små roller. För att nämna några kan vi ju ta Lars Väringer och Carl-Einar Häckner i Polisen och Domarmordet. Per Ragnar medverkar i Polisen som vägrade ta semester och i den sista miniserien Polisen och Pyromanen kryllar det av kändisar i mindre roller. Bland annat ser vi Siwert Öholm och Lasse Brandeby i cameos, helt utan repliker.

Att försöka räkna ut hur det ligger till är en blandning av meningslöshet och självklarhet egentligen. Det kan vara precis så man tror att det ligger till eller hur omständigt och långsökt som helst. Det är inte riktigt det som är poängen med de här miniserierna. Det har nog aldrig varit tydligare att det är persongalleriet och skådespelarnas samverkan med varandra som är det underhållande. Inte minst när det gäller Stefan Ljungkvists karaktär, den något tröge polisman Evald Larsson. Denne blev föresten omåttligt populär hos svenska folket när serierna ursprungligen gick på SVT. Det är inte svårt att förstå varför. På något sätt verkar det alltid som att en underdog får sympatier och man kan väl inte påstå att de andra poliserna är särskilt snälla mot honom. Det är helt enkelt synd om honom…

Som en röd tråd genom hela serien finns också Evald Larssons Pistolskytte VM för poliser som han aldrig kommer iväg till. Han lyckas alltid skada sig på något vis så att han inte kan delta. Det är just denna och andra komiska sidospår som gör serierna till vad de är. Lika röd tråd är att han faktiskt lyckas charma fruntimren i bygden hur lätt som helst. De andra är förundrade över hans metoder! Till syvende och sist är det en mycket dedikerad polisman och det får han tillfälle att bevisa gång efter gång utan egentligt gehör från kollegorna.

Jag gillar serien men det är som sagt lite skillnad på kvaliteten. Den sista miniserien är nästan hur bra som helst medan ett par av de andra håller högst medelmåttig klass. Det som det oftast brister på är slagsmålsscener med onödigt överdramaturgisk musik. Så nu vet ni det. Även om det finns en komisk ton genom hela serien är det knappast meningen att det ska vara det pekoral som det faktiskt blir när man tar i alldeles för mycket med dramaturgin. På det hela taget tycket jag dock att man borde införskaffa boxen, inte minst av nostalgiska skäl om man är tillräckligt gammal.

Polisen i Strömstad: Polisen som Vägrade Ge Upp – 1984 – Mer Nostalgi!

Den här är gjord två år efter föregångaren Polisen som Vägrade Svara. Det är en klart bättre historia och det märks att alla de inblandade har lärt sig lite av den förra serien. Överlag är skådespelarna bättre i den här jämfört med föregångaren och jag gissar att man haft tillgång till en bättre regissör den här gången. Det finns fortfarande några scener eller klipp som är rejält töntiga men det var kanske inte bättre ställt med svensk TV på den tiden?

Den röda tråden men Larssons medverkan i Pistolskytte VW för poliser är bibehållen och han kommer inte iväg den här gången heller. Jag tycker nog att hans kollegor är lite väl elaka mot honom. Visst är han lite bakom men han har ändå en tendens att springa på just de bevis som saknas för utredningen.

Den här gången handlar det om ett försvinnande som anmäls någon vecka efter att frugan har varit borta. Vi som åskådare vet att hon egentligen är död men polisen vet ingenting. Misstankar om att allt inte riktigt står rätt till väcks dock tidigt hos Jörgensson som inte riktigt kan sätta fingret på det. Och för den delen har vi inte alla pusselbitarna heller. Det dröjer innan vi får veta precis hur alla turer kring fallet ligger till och Kronborg får till och med åka på en tjänsteresa till grekland för att följa upp ett av spåren.

Det är mycket svartsjuka och utpressning inblandat i den här historien som är mer lik en deckarhistoria än den föregående serien. Här handlar det ju trots allt om att lösa ett fall snarare än att vänta ut några rånare.

7/10

Polisen i Strömstad: Polisen som vägrade svara – 1982 – en nostalgitripp!

Det här är en filmserie eller snarare en serie miniserier som visades på TV när det begav sig. Jag var tolv år när den här spelades in och jag har ingen aning om hur gammal jag var när den visades. Jag minns dock tydligt att jag såg den med stor förtjusning och kände väl såsom alla andra lite sympati för Evald Larsson, gestaltad av Stefan Ljungkvist, den lite enfaldige men oerhört dedikerade polismannen.

När man ser det här i dagens ljus slås man direkt av hur oerhört mycket 80-tal det är. Klippen i slagsmålsscenerna är fruktansvärda och det är under stundom hur löjeväckande som helst. Åtminstone i det första av den fyra avsnitten som miniserien håller på. Dialogen är så tafflig att man emellanåt har svårt för att ta den på allvar och karaktärerna är ibland så korkade att det inte går att göra något annat än att gapskratta åt alltsammans.

Bland skådespelarna märks, förutom Stefan Ljungkvist, Per Oscarsson samt en sjuhelsikes massa kända ansikten som det är lättare att känna igen än att sätta ett namn på. Jag tror det är lättare att räkna upp de man inte känner igen faktiskt. Många är mycket unga, som Lars-Erik Berenett till exempel. Det var med nöd och näppe jag kände igen honom och hade det inte varit förresten så kanske jag inte hade lyckats. Alla är verkligen inte bra, men det är frågan om man ska lasta dem för det. Snarare är det en konsekvens av sniken TV-produktion än något annat.

Att kalla historien för en deckare eller thriller vore att ta i. Det är visserligen ett kriminalfall men det är till formen mest relationsdrama och det känns nästan som ett examensarbete av någon sort. Hade det inte varit för nostalgivärdet hade jag förmodligen inte ens sett klart första avsnittet. Men nu finns det trots allt ett sådant värde och det är dessutom mycket högt. Jag ska inte säga att jag inte blev besviken för mina minnen från serien var mycket lovande. Det var inte riktigt lika bra som jag hoppades… men nostalgin är fantastisk!

7/10