Red Nights – 2010 – Tycker ni att jag uttrycker motsättningar?

Att det här är en oerhört snygg och stilistisk film råder det inget tvivel om. Våldet, och det finns en hel del av den varan, är sensuellt och vackert trots att det är sadistiskt och brutalt. Avsaknaden av musik, utom musik som förekommer i filmens eget universum, gör att filmen får en helt annan stämning. Det blir mer spännande, mer motbjudande och vackrare. Lägg märke till att filmen vunnit pris för bästa musik och jag hörde inte ens den. Det betyder att den gamla tesen om att filmmusik som inte hörs är den bästa!

Tycker ni att jag uttrycker motsättningar så har ni helt rätt. För det är precis vad jag känner också. Till ytan är det en oerhört vacker film med alla epitet som jag nämnt ovan. Innehållsmässigt är jag inte lika imponerad. Faktum är att jag inte är helt säker på vad filmen egentligen handlar om. Det är klart jag kan följa händelseförloppet men jag tänker på karaktärernas motivation och sådana saker. Det är lite lummigt för min del.

Så här beskriver Njutafilms själva handlingen: Legenden berättar om en avrättare som skapade ett gift som gav död enbart genom njutning. Legenden verkar bli verklighet i nutidens Hong Kong när Catherine, en fransk kvinna, flyr dit efter att har mördat sin älskare och stulit en av hans antika artefakter.  Inuti föremålet visar sig dock ett elixir vara gömt, och det är inte vilket som helst. Plötsligt är Catherine en av den undre världens mest eftertraktade och i stor fara. Inte minst från den sadistiska Carrie.

Språket pendlar mellan franska och kantonesiska, med en gnutta engelska. På Imdb hävdar man även Mandarin men jag är inte så språkligt begåvad att jag kan skilja på dem. Kinesiska är kinesiska för mig – typ. Det spelar väl egentligen ingen roll, det bara framhäver att de inblandade är från olika platser i världen och att det finns en viss kulturell skillnad kanske.

Personligen tycker jag inte att den oerhört snygga ytan upphäver den ganska trista handlingen. Det blir aningen tråkigt efter ett tag. De fantastiska dödsscenerna väger förstås tungt och är filmens stora behållning. Ett par av scenerna är till och med så fantastiska att jag utan vidare kan påstå att det är helt unikt! Jag har aldrig sett något liknande förr!

5/10

Recension: Faces in the Crowd - 2011

Faces in the Crowd

Regi: Julien Magnat

Drama/Thriller

2011

Anna blir av en slump vittne till ett brutalt mord. Det är den notoriske och ökände seriemördare som enligt pressen går under namnet Tårdryparjack eftersom han verkar gråta över sina offer. I samband med det hon ser röjer hon sig själv och mördaren kommer efter henne. Hon lyckas dock undkomma med livet i behåll trots att hon faller högt uppifrån och dessutom får sig en rejäl smäll i huvudet innan hon landar. När hon vaknar efter att ha legat i koma i några dagar känner hon inte längre igen några ansikten, inte dem på sina bästa vänner eller den man hon bor tillsammans med. Vad värre är, hon känner heller inte igen mördaren! Han kan vara vem som helst i hennes omgivning, vem som helst i folkmassan och dessutom komma henne riktigt riktigt nära inpå livet innan han gör sitt nästa drag.

Jag har hört talas om diagnosen prosopagnosi tidigare men aldrig konnat sätta något namn på det förrän nu. En vanligare benämning är förstås ansiktsblindhet, det vill säga oförmågan att känna igen ansikten. I just det här fallet tar det sig verkligen extrema former och Anna känner inte igen någon alls, inte ens sig själv. Som mördarthriller betraktat öppnar detta förstås många intressanta möjligheter till berättande och man utnyttjar ett par av dem. Jag hade gärna sett att man hade tagit steget ytterligare längre och visualiserat ännu tydligare det som Anna ser, eller rättare sagt inte ser. Som det är nu går det ändå åt mängder av skådespelare för samma roll. Vi får nämligen sen en hel del från hennes synvinkel!

Skådespelarna är det verkligen inget fel på, varken huvudskådespelarna som vi oftast ser eller de som tar över i de ögonblick Anna ser ett nytt ansikte. Det finns några fantastiska scener där Anna inte heller känner igen sig själv när hon står framför spegeln som verkligen står ut. Men det blir till slut ganska upprepande! Jag gillar Milla Jovovich och vad hon gör med rollen, det är frustration ut i fingerspetsarna men trots allt blir det lite segt. Antingen är det lite för mycket drama och fokus på hennes ovanliga diagnos eller så blir det lite för lite thriller som ändå är det som ger filmen spänning. Jag vet inte vad det är men det är lite för långsamt tempo och jag kommer på mig själv med att bli en smula rastlös framför TV:n.

Dock måste jag hävda att själva slutscenerna faktiskt är att betrakta som smått fantastiska. Hur ofta har man inte sett en halvtaskig film som trots allt har haft intressanta premisser förstöras totalt i slutet? Här är det nästan tvärtom även om jag inte skulle vilja benämna filmen som halvtaskig överhuvudtaget, slutet är riktigt bra och tillför faktiskt något till filmen, höjer upp den en bit så att säga. Det blir en komplett historia och inte bara ett sätt att avsluta det hela på ett så lyckligt och fridfullt sätt som möjligt. Jag säger inte att det är ett olyckligt slut för det är det verkligen inte men det är ett slut som filmen verkligen förtjänar!

6/10