Recension: The Guyver - 1991

The Guyver

Regi: ”Screaming Mad” George/Steve Wang

1991

Sci-Fi/Action

I tidernas begynnelse kom aliens till jorden för att skapa det ultimata organiska vapnet, de skapade den mänskliga rasen. Genom en speciell gen skapade de så kallade Zoanoids, ett slags supersoldater som med hjälp av viljans kraft kan transformera sig själva till monströsa varelser. Milliontals år senare har Zoanoidernas ledare Zoalord vaknat till liv och bildat Chronos Corporation för att utveckla Zoanoidteknologin ytterliggare med världsherravälde som mål. Bland de utomjordiska kvarlämningarna finns en speciell apparat som ökar krafterna hos en människa hundrafalt, men det finns inte en enda ledtråd om hur den aktiveras. Forskaren Dr. Tetsu Segwam som jobbar för Chronos Corporation inser vilken fara det skulle vara om Zoalord lyckas aktivera apparaten och stjäler den, nu är han på flykt…

Den här filmen hörde jag talas om första gången när jag deltog i ett seminarium i början av nittiotalet. Att ”Screaming Mad” George, vars underbara sminkjobb jag till exempel njutit av i Brian Yuznas Society hade gjort sin regidebut väckte stor nyfikenhet då man kunde anta att den skulle vara visuellt spektakulär. Sen dess har jag haft ögonen öppna efter den här filmen även om jag naturligtvis inte letat aktivt varje dag efter den i tjugo år.

Problemet med en så här efterlängtad film är att förväntningarna är alldeles för höga. Visserligen får man räkna med att det som var uppseendeväckande när det begav sig inte längre håller samma höga genomslagskraft och att de personliga referensramarna har blivit mycket rymligare med åren, dessutom har väl kunnandet förhoppningsvis ökat. Trots detta måste jag säga att jag blev lite besviken, jag hade inte räknat med att den skulle vara så komisk och de makabra skapelserna så fåniga. Med det menar jag absolut inte att de är dåligt gjorda för det är de inte. Sanningen är väl snarare den att man får se mer än vad filmens bästa egentligen tillåter. Dessutom tenderar det att bli väldigt tjatigt efter ett tag att se skapelserna slåss med varandra vilket är synd för filmens handling har helt klart en stark potential.

Annars är det riktigt kul att återse gamla Mark Hamill som inte haft någon direkt uppseendeväckande karriär sen Luke Skywalker och Star Wars precis. Han visar här att han kan agera även om han känns lite trött, kanske passar han trots allt bättre som röstskådis vilket han ägnat större delen av sin senare karriär åt. Flera andra kända ansikten dyker upp i mer eller mindre stora roller. Alla vi som älskar Jeffrey Combs kan till exempel glädjas åt att se honom i några få scener och Linnea Quigley gör också ett kort gästspel. Dessutom gör David Gale kanske filmen bästa prestation som Zoalord! Vi ska heller inte glömma bort Michael Berryman som med sitt blotta utseende passar in i filmens andemening.

Allt som allt kravlar sig filmen upp på godkänt och jag ska faktiskt göra uppoffringen att införskaffa även uppföljaren.

Recension: Deadly Blessing - 1981

Deadly Blessing

Regi: Wes Craven

1981

Horror

En bonde och hans fru driver gården strax bredvid ett Amish-liknande samhälle där medlemmarna är livrädda för djävulen och allt som kan anknytas därtill. Några av dem har fått för sig att djävulen, eller åtminstone någonting som kan kopplas samman med djävulen lever i de kringgränsande gårdarna. Mystiska dödsfall både bland utomstående, som sedermera visar sig vara avhoppade, eller utstötta medlemmar, och inom gruppen gör att friktionen ökar dramatiskt mellan grupperna eftersom mördaren förblir okänd. De djupt kristna och troende sektmedlemmarna är förstås övertygade om att det är demoner som ligger bakom alltihop och försöker driva ut dem med alla tillgängliga medel.

Wes Craven var en av dem som fick mig att upptäcka skräckfilmen i min ungdom. Det var A Nightmare on Elm Street och jag var fjorton år. Därför är det alltid kul att stöta på sånt som ens gamla hjälte gjorde tidigare och som man faktiskt missat av någon anledning. Detta är en sån film.

Jag tycker den har klarat tidens tand ganska bra och den känns faktiskt inte alls särskilt daterad. Det skulle kunna vara gjord i början på åttiotalet (som den faktiskt är) eller i slutet på nittiotalet och det är helt kart en styrka med filmen. Självklart kan man räkna ut att det inte handlar om det senare när man stöter på en mycket ung Sharon Stone eller får syn på Michael Berryman och Ernest Borgnine men jag tycker inte att det avslöjas på något annat sätt. Det känns fräscht helt enkelt!

Både Michael Berryman och Ernest Borgnine gör förresten riktigt bra rollprestationer, framförallt den sistnämnda som är fabulös! Hans blick viker inte en enda tum och det ser inte ens ut som att han har tagit på sig ett lösskägg vilket annars så ofta är fallet när Amish ska gestaltas på film. Han är helt klart ett av filmens starkaste kort och jag tar inte i tillräckligt om jag tycker att han borde han prisbelönats för sin insats i filmen. Bland det bästa jag har sett honom göra helt klart!

Samma sak kan man tyvärr inte säga om Sharon Stone som faktiskt drar ner filmen en hel del. Jag finner henne vara den i särklass sämsta skådisen och i princip inget hon gör eller säger känns trovärdigt, bara påklistrat och styltat. Det här var ju å andra sidan en av hennes allra första roller så det är kanske förlåtligt, men med tanke på vilket stort namn hon har blivit hade jag faktiskt förväntat mig mer.

Hur som helst så tycker jag filmen är väldigt ojämn. Många gånger är det riktigt spännande och man undrar vad som ligger bakom och hur det kommer att gå, nästa stund är det transportsträckor deluxe och inget händer överhuvudtaget. Jag tycker aldrig det blir riktigt segt men nog hade filmen mått bra av lite högre tempo och större våldsfrekvens. Slutet är bland det mest röriga jag sett, eller det första slutet i alla fall. För jag dristar mig till att påstå att det faktiskt finns två slut på historien. Det andra slutet är inte alls lika förvirrande som det första men blir tyvärr så löjeväckande att man skattar åt det och det var väl inte riktigt meningen.

En ok film, men inte så mycket mer.

The Barbarians - 1987 - Kanske den BÄSTA barbarfilmen någonsin!

Få filmer har format mitt filmintresse som Ruggero Deodatos The Barbarians. Den ligger nästan helt själv bakom en fascination för en hel filmgenre. Conan Barbaren och dess uppföljare kanske hade andra kvaliteter än den här egentligen men kommer helt enkelt till korta när det gäller underhållningsvärde! Det här är en perfekt avvägning mellan tafflig komedi, fantasy, magi, äventyr och riktigt dåliga monsterscener. Och allt sammans är faktiskt helt underbart! De kroppsbyggande tvillingarna David och Peter Paul kanske inte är de bästa skådespelarna men genomför filmen med en omättlig charm och med glimten i ögat. Michael Berryman har helt säkert gjort bättre rollprestationer än här, men det passar in i konceptet så otroligt bra på något sätt. Det är svårt att sätta fingret på vad min kärlek till denna film baseras på men det är onekligen så att alla ingredienser finns med och i lagom dos. Den tillhör dock kategorin filmer som jag nästan var lite nervös att se om när jag äntligen fick tag i en DVD utgåva alldeles nyligen. Efter att ha tagit mod till mig kan jag dock konstatera att filmen faktiskt är lika bra som någonsin! George Eastman medverkar förresten i en liten roll och Eva La Rue, som senare gjort karriär i serier som CSI: Miami och All My Children har en av de största. 

8/10

Brutal - 2007 - Jeffrey Combs och Michael Berryman

En film som kanske funkar bättre på pappret än i verkligheten då den skryter med att vara en blandning mellan Hostel och Silence of the Lambs. Detta är naturligtvis inte sant utan bara ett sätt att skapa intresse för filmen. För även om den innehåller några relativt innovativa mord blir man aldrig riktigt klok på om filmen tar sig själv på allvar eller inte. Mördaren är fruktansvärt malplacerad, men det blir en del av charmen också. De stora dragplåstren Jeffrey Combs och Michael Berryman gör väl ok ifrån sig, men på det hela taget är regin så oinspirerad att de kvalitéer dessa båda herrar besitter nästan helt går förlorade. I övrigt är det inga skådespelarinsatser värda att hänga i granen. – 5/10