Breezy – 1973 – En fantastisk film signerad Clint Eastwood

Den här Clint Eastwoodfilmen har jag haft stående i min hylla väldigt länge. Ända sedan Studio S Entertainment gav ut den 2009 skulle jag tro. Varför den har blivit stående kan jag inte riktigt svara på. Tråkigt nog beror det sannolikt på att det helt enkelt har kommit annat emellan, filmer som inte når upp till anklarna på den här utmärkta filmen. För även om den inte ser mycket ut på ytan, det är en ganska ful cover tycker jag, så är det här en helt fantastisk film. Dock är det en film som verkligen inte borde passa mig. Det är en romantisk komedi, eller kanske snarare ett romantiskt drama. Bara där borde jag rygga tillbaka. Och hade det inte varit Clint Eastwood som regisserat hade jag sannolikt låtit filmen stå kvar i hyllan bra mycket längre.

Förvisso var det också enda anledningen till att den införskaffades en gång i tiden. Och jag är glad för det. Handlingen blir en vacker i historia i händerna på mästaren Clint Eastwood. Det här var hans fjärde film enligt imdb och det är en mycket kompetent historia. Jag gillar Clintan mycket bättre som regissör än som skådis egentligen. I alla fall gör jag det numera. Handlingen är rätt enkel egentligen. Den utspelar sig någonstans i flower power eller hippie eran och Breezy är en ung kvinna som ser ljust på livet och verkligen tror på det där med kärleken. Hon träffar på en äldre man som enligt henne verkar ha ett svart moln över huvudet. Ni förstår vad som kommer att hända va? Mot alla odds inleder de ett förhållande som går långt över samhälls- och åldersgränser. Jag kan inte säga att det är utan turbulens men ett så gediget porträtt av respekt har jag sällan skådat.

Som vanligt när det gäller det översta skiktet av kvalitativa filmer är det svårt att sätta fingret på vad so är så bra. Är det kanske skådespeleriet? Ja, det är verkligen på topp. Manuset? Tja, handlingen borde inte trollbinda men det gör den. Dialogen? Där han man verkligen träffat rätt. Men framförallt är det helheten och känslan i filmen som gör det så bra. Det finns ingen dödtid, inte ens när det är känslosamma scener. Det är mycket ovanligt i min värld. Definitivt när det kommer till romantiska filmer som verkar ha en regel på att det måste vara en kärleksscen ungefär 1 timme in i filmen. Den här filmen följer väl i princip samma struktur men den funkar ändå.

Sluttiden klockas på lite drygt 1 timme och 45 minuter. Men det märks inte. När filmen är slut har jag förundrats, jag har gråtit av det rörande samspelet i en svunnen kärlekstid och jag har skrattat åt den klockrena dialogen och den lågmälda situationskomiken. Trots detta finns det allvarsamma undertoner man inte ska förringa. Har Clint Eastwood någonsin gjort en film utan eftertanke? I så fall har jag inte lyckats se just den filmen.

Det här är helt klart en av mina favoriter. Har du inte sett den än? Vad väntar du på? Se den. Nu! Meddetsamma!

10/10

Killer Crocodile – 1989 – Den är stor, riktigt stor!

Det här är en helt fantastisk film, det råder ingen som helst tvekan om det! Stort tack till StudioS Entertainment som gjorde den tillgänglig! Den innehåller inga skådespelarinsatser som någonsin kommer att rendera i några utmärkelser. Låt vara att filmen är från sent 80-tal och att utmärkelser av det slaget sällan, eller aldrig, kommer retroaktivt. Ingen lifetime award för de inblandade i den här filmen alltså!

Men faktum är att jag tycker att skådespeleriet är klart mycket stabilare än vad jag hade väntat mig. Jag har också sett klart mycket sämre skapelser av djur i en djurskräckfilm! Det är inte så att det går att ta  någonting på allvar men det är kanske inte poängen heller. Åtminstone inte om man ser det i retrospektivet. Jag skrattade högt flera gånger när krokodilen uppenbarade sig. Den är stor, riktigt stor! Och hade det inte varit en krokodil och utspelat sig i träsket hade jag nästan trot att det var Jaws jag såg på. Det är helt klart en rip off av det klassiska temat. Till och med filmmusiken minner om det. Det är på intet sätt något negativt i det här fallet.

För till skillnad från en massa andra kloner och ripoffs har den en närvaro och ett underhållningsvärde utöver det vanliga. I grund och botten handlar det om några miljörättskämpar som av en händelse utforskar träsket. Där dumpar man givetvis radioaktivt avfall, vilket i sin tur gör att tillväxten av den här krokodilen är gigantisk! Naturligtvis är den legala lokala auktoriteten korrupt så det skriker om det och har inga som helst skrupler när det gäller att hemlighålla avfallshanteringen. Inte till en början i alla fall.

Det är en väldigt typisk handling, det ryms inget nytt under den. Men det spelar ingen roll. Eller det kanske är just därför den är så oerhört underhållande förresten? Jag gillar den här filmen skarpt! Visserligen är jag ett stort fan av djurskräckfilmer men med handen på hjärtat måste jag erkänna att jag tycker att många av dem trots allt är oerhört undermåliga. Den här är däremot fantastisk!

9/10

Den stora hembiträdesboxen - DVD-release 14 maj

UPPFÖLJAREN TILL FÖRRA ÅRETS STORA DVD-FENOMEN "DEN STORA PILSNERBOXEN".

NU KOMMER "DEN STORA HEMBITRÄDESBOXEN"!

NYINSPELADE INTRODUKTIONER AV SISSELA KYLE

1944 kom Hembiträdeslagen som reglerade hembiträdens arbetsvillkor. 70 år senare gör hon debut i en dvd-spelare i ditt hem.

Hon var bitsk, rättfram och domderande. Samtidigt hade hon ett hjärta av guld och en stor portion humor. Så skildrades hembiträdet ständigt på film under 1930- och 1940-talet. Hon var det svenska folkhemmets stöttepelare nummer ett! Den starka rollkaraktären klarade alltid biffen och kunde röra om rejält i grytan, och biopubliken älskade henne så mycket att hon fick en egen filmgenre. Populariteten hängde mycket ihop med den folkkära skådespelerskan Dagmar Ebbesen som får anses som drottningen inom genren.

Som en direkt efterföljare till fjolårets storsuccé ”Den stora pilsnerboxen” presenterar Studio S med ”Den stora hembiträdesboxen” fyra av de allra bästa hembiträdesfilmerna i en och samma box. Möt Dagmar Ebbesen i de två klassikerna ”Vi hemslavinnor” (1942) och ”Kristin kommenderar” (1945), se det danska energipaketet Marguerite Viby göra upp med hela det manliga släktet i ”Sussie” (1945) och se hur västkustens pansarkryssare Emy Hagman tar sig an tre hjälplösa rospiggar (bland annat John Elfström och Artur Rolén från Åsa Nisse-filmerna) i Bröderna Östermans huskors (1945) efter Oscar Wennerstens flitigt spelade lustspel med samma namn. 

Samtliga fyra filmer introduceras av skådespelerskan, regissören och Dagmar Ebbesen-kännaren Sissela Kyle. Vidare hittar vi unika kortfilmer, informationsfilmer och husmorsfilmer ur Ica förlagets och Kooperativa Förbundets arkiv där du lär dig om jämställdhet i köket, knep och knåp i hushållet (kan du till exempel med blotta ögat skilja ett rått ägg från ett hårdkokt?), hur du använder den nya hushållssaxen och så vidare.

Välkommen in i filmhistoriens aptitretande köksregioner!

Krigaren – 2011 – väpnad kamp for faderslandets väl

Jag vet inte vad det är som gör det men så fort det är en svastika på omslaget blir filmen genast intressant! Läggas till detta kan att jag allt som oftast hävdat att jag inte finner politiska thrillrar särskilt underhållande. Vad är ett hakkors om inte politiskt? Det blir motsägelsefullt på något sätt. Det behöver verkligen inte handla om nazisploitation, som i sig kan vara nog så underhållande, utan, som här, ett realistiskt drama. Ofta hör det ihop med gäng och ett agg mot samhället i stort. Och liksom i de flesta fall finns det en yngre person som håller på att lära sig det ”rätta” hatet.

Den här filmen skiljer sig inte så mycket från grundförutsättningarna. Vi har en synnerligen arg ung kvinna som i och med att hon vägrar att expediera flyktingar i den butiken honom jobbar sätter igång en kedja händelser som ingen kunnat ana, allra minst hon själv. Marisa planerar en tatuering av Hitler på ryggen och har lärt sig allt hon kan av främlingsfientlighet och antisemitism av sin morfar. Hon är tillsammans med en av de tuffaste i gänget och de planerar att skaffa barn bara han kommer ut från fängelset. De är enade och beredda på väpnad kamp for faderslandets väl.

I andra änden har vi Svenja, en femtonårig tjej som inte får röka för sin far, men gör det ändå i smyg förstås. Hon är hårt uppfostrad och vid ett tillfälle tvingas hon röka upp en hel ask cigaretter för att hennes pappa hittat hennes fimpar. Mamman är av en annan natur och tar istället gärna ett bloss med henna. Hon slår följe med en fem år äldre kille som tar med henne på fester och lär henne allt hon behöver veta om ”den sanna vägen”, om allt som regeringen fört dem bakom ljuset om. Hon är snart lika hatiskt som någon annan i gruppen även om hon fortfarande bara är ett barn och knappast förstår vad hon pratar om. Hatet känns viktigare än varför kan man säga.

Dessa två människoöden möts och det gör också invandrarna. Det blir en komplicerad soppa där det inte alltid är helt lätt att veta hur man ska bete sig, som man själv känner är rätt eller vad gruppen förväntar sig. De två tjejerna, med några års åldersskillnad tar olika vägar. Svenja blir mer och mer hatisk medan Marisa börjar tvivla. Av sin morfar har hon lärt sig mycket men också att ta ansvar för sina gärningar. Hon vet inte vad hon ska göra men undan för undan förstår hon vad det rätta är.

Det är svårt att skriva om vad som händer utan att avslöja för mycket så jag låter det vara där. Jag tycker inte att det är speciellt svårt att räkna ut vad som kommer att hända och hur upplösningen kommer att bli, kanske inte in i minsta detalj men i alla fall i grova drag. Själva styrkan i filmen går därigenom lite förlorad för mig. Det är onekligen en välspelad och rå film men den där sista klumpen magen infinner sig aldrig. Hur som helst är det alltid kul(?) att se filmer om brutala gäng med extrema övertygelser, vare sig de är politiska eller religiösa.

6/10

Pettersson och Bendels Nya Affärer – 1945 – Extramaterialet!

Som uppföljare till Pettersson & Bendel från 1933 är det här en helt och hållet osannolik film! Det är inte det att det rör sig om helt andra skådepelare eller att humorn är av ett annat slag. Det är kopplingen mellan de två filmerna på det handlingsmässiga planet som spricker. Utan att bjuda på någon spolier kan vi väl säga att sinnesstämningarna mellan de två skiljer sig en aning mellan de två filmerna.

Det bästa är därför att helt enkelt strunta i filmen från 1933 och betrakta det här som en helt egen film. Något som jag tror och hoppas att man faktiskt gjorde också. Detta även om filmen, liksom föregångaren bygger på en bok av Waldemar Hammenhög.

I den här kommer Bendel tillbaka till Sverige. Eftersom han är utlänning behöver han någon som kan gå i god för honom och hans gamle vän Pettersson är inte sen att göra det. Snabbt börjar de göra affärer. Pettersson har lite problem med firman och är nästan i begrepp att gå i konkurs så Bendels idéer är mer än välkomna. Halvskumma affärer ger dem snabbt pengar vilka kan investeras i nya affärer.

Det låter bekant eller hur? Men det finns en liten skillnad i denna. Det är inte bara Pettersson och Bendel som sysslar med skumraskaffärer. Det finns fler än bara Pettersson som kan charma och han låter sig också charmas. Bendel ser dock till att allting till slut löser sig på bästa sätt för dem. Att låta någon annan lura pengar av dem låter sig verkligen inte göras!

Jag lyckades inte uppfatta någon nationallitet eller etniskt ursprung av Bendel den här gången. Möjligen är han spanjor? Han är uppenbarligen utlänning och ett visst utlänningshat finns det också. Du som är utan arbetstillstånd ska inte komma hit och ta jobben från oss är en replik som fälls. Om inte ordagrant så i alla fall med den innebörden. Jag som trodde att det var en inställning från 2000-talet men tydligen inte… Men helt oavsett skumraskaffärer eller inte så är Bendel ett offer den här gången. Han talar om sitt förtryckta folk och om det som har blivit stulet från dem. Dessutom nämns att han har en kvinna han älskar i ett annat land. En helt ny bild av honom tycker jag.

Det vimlar av kändisar i den. Thor Modéen som Pettersson är förstås den stora stjärnan. Arne Lindblad spelar Bendel och förutom dessa finner vi till exempel John Botvid, Hjördis Pettersson och Sigge Fürst. För den som är mer bevandrad i äldre svenska filmer än jag lär det ploppa upp fler namn i skallen. Jag nöjer mig med att konstatera att det är många jag känner igen. Så var namnminnet inte det bästa hos undertecknad heller.

Ska man jämföra då. Det är en betydligt lättsammare film än den första. Det är buskis och ganska tramsigt tycker jag. Charmigt, det ska erkännas, men fortfarande tramsigt. Det krävs inte speciellt mycket för att hänga med och det mesta sköter sig själv så att säga. Det är absolut underhållning för stunden som jag brukar säga.

6/10

Filmen återfinns på Studio S Entertainments utgåva av Pettersson & Bendel som extramaterial.

Pettersson & Bendel – 1933 – En förbannat bra prestation!

Den mest ökända filmen i svensk historia står det skrivet med stora bokstäver längst upp på fodralet. När detta påstående först publicerades på facebook hävdade jag att detta snarare skulle vara ett epitet lämpligt för Sverige åt svenskarna. Någon annan menade att Kalabaliken i Bender skulle vara filmen. Men här är det alltså Pettersson & Bendel som åsyftas så låt oss utgå från den hypotesen.

Det man syftar på är att filmen inte bara är en komedi utan även en film med ett antisemantiskt budskap. Den kom i alla fall att uppfattas så oavsett om det var meningen eller inte. Det gick till och med så långt att den användes i Nazityskland som propaganda. Man menade att filmen illustrerade judarnas uselhet så väl att man till och med lanserade den två gånger! Det är förstås sorgligt att en underhållande film ska ha en sådan mörk skugga hängande över sig men vi får helt enkelt se den som ett historiskt dokument, och med bakgrund mot att vi faktiskt vet bättre idag än att stereotypisera på det sättet, får vi se bortom den nedvärderande bilden på judar som filmen visar.

Någon gång på 80-talet såg jag filmen P & B. Det var en film av Hasse Alfredsson med Stellan Skarsgård och Allan Edwall. Jag hade inte en tanke på att det var en nyinspelning av en äldre film. På den tiden var det heller inte sånt agg mot äldre filmer som gjorde om på nytt. Det var väl i och för sig inte lika vanligt som det är idag men ingen tänkte egentligen inte i de banorna. Det spelade ingen roll om det fanns en äldre film eller inte. Man såg filmerna för vad de var och inte för vad man tyckte om eventuella föregångare. Man struntade fullständigt i att Sergio Leones För en Handfull Dollar var en ny version av Akira Kurosawas Yojimbo.

Men jag såg alltså Hasse Alfredssons film utan en tanke på något alls. Jag gillade filmen skarpt, det är inget snack om det. Nu minns jag inte så mycket detaljer av den men i och med bekantskapen med den här inser jag hur lika filmerna är. Det går inte att säga vilken av dem som är bäst. Det finns ingen anledning att jämföra dem på det sättet heller. I den här påtalas det några gånger att Bendel är jude, vilket jag inte kan minnas från Alfredssons version. Han framställs på ett mycket ofördelaktigt sätt. Det är uppenbart att det enda han bryr sig om är pengar och ingen ska komma och säga något annat än att han har sinne för affärer, även om dessa inte alltid är helt rumsrena.

Pettersson och Bendel träffas under en pressning första gången. Pettersson vill väl bara sova men Bendel ger sig inte. Han vill att de båda ska bilda företag tillsammans. Han menar att med hans affärstalang och med Petterssons charm kan de komma hur långt som helst. Det är inte helt ärliga affärer med Pettersson som charmör, på gränsen till solochvårare, och Bendel smidandes planer i bakgrunden. Hur som helst jobbar de sig upp ur slummen, skaffar efter ett tag fina kostymer och kontor. Det går bra för Pettersson och Bendel! Det är kanske det som är så underhållande. Själva förvandlingen av en 25-öring, som sedan blir en krona, som blir en tia, som blir en hundring och så vidare.

Men allt handlar inte om pengar, åtminstone inte för Pettersson som efter hand börjar få nog av att luras. Han vill inte låtsas vara kär i en kvinna för att kunna komma åt hennes pengar. Hans kärlek är på annat håll. Helst av allt vill han vara med Mia. Naturligtvis strular det till sig, det behöver man inte vara någon Einstein för att räkna ut. Även här har den sluge Bendel ett finger med i spelet. Men med Mia ute ur bilden tappar också Pettersson gnistan och företaget ser ut att gå utför, eller gör det?

Semmy Friedmann är övertygande som Josef Bendel. Är det meningen att han ska gestalta en dubiös människa så har han lyckats väl. Jude eller inte, det spelar ingen roll. Mia spelas av Birgit Sergelius och hennes väninna, Stockholmsbruttan Elsa, görs av göteborgskan Isa Quensel. Tydligen så fick hon imitera repliker en efter en för att få till dialekten men jag tycker det funkar bra. Sist men inte minst, filmens stjärna, Adolf Jahr, är den som lyser allra klarast. Hade han inte den naturliga charmen som visas i filmen så var det en förbannat bra prestation!

8/10

Viva Maria! - 1965 - Med hederlig striptease kan man inte misslyckas!

Viva Maria!

Regi: Louis Malle

1965

Komedi

Maria (Birgitte Bardot) och Maria (Jeanne Moreau) är två varietéartister som turnerar runt i Centralamerika. Deras show börjar i all blygsamhet men deras popularitet sprider sig i takt med att de tar av sig allt mera kläder i sin striptease och snart är de omåttligt populära. Så småningom fastnar de i revolutionen och stöter på en frihetskämpe vid namn Flores (George Hamilton). Maria svär att leda revolutionen vidare vid hans frånfälle och snart har de hela folket bakom sig skanderandes Viva Maria!

Jag vet inte om filmens titel refererar till smått klassiska Viva Zapata! men båda behandlar ämnet revolution och på samma ställe i världen så det skulle inte förvåna mig om det finns en hommage där. Skillnaden är väl de komiska anspelningarna här. Detta föranleder också ett visst förtydligande. Det finns komedier som man gapskrattar åt av olika anledningar och det finns komedier som man möjligen småfnissar åt och i övrigt finner underhållande och smålustiga. Den här faller under den sista kategorin och är som sådan riktigt lyckad. Det blir aldrig tråkigt och faktiskt inte heller segt trots att filmen nästan är två timmar lång.

Man skulle kunna dela upp filmen i tre delar eller åtminstone faser. Först har vi bakgrundshistorien till Birgitte Bardots karaktär. Hur hennes bakgrund som revolutionär (sedan barnsben) färgat hennes personlighet och hur hon slutligen kom att hamna i varietésällskapet och börja uppträda med Jeanne Moreaus karaktär. Här inleds fas två, som jag tycker är den allra mest underhållande i filmen. Det vilar inga ledsamheter över parets framgångar och det framställs som om det verkligen var i början på nittonhundratalet. Kostymer, musik och dans är helt klockrent. Tidsprägeln är i och för sig perfekt under filmens första och sista fas också, men här känns det lite extra relevant.

Tredje fasen är då själva revolutionen och tydligen var man här så träffsäker i sin satir att filmen totalförbjöds i Mexico och Spanien. Det är i och för sig inte svårt att förstå om de mer religiösa elementen i samhället reagerade mot filmens skildring av kyrkan för den är faktiskt ganska förnedrande. Kul om man sitter på rätt sida, men säkerligen ganska förnedrande om man blir träffad av skiten som kastas.

I vilket fall som helst tycker jag filmen tappar lite av sin charm här, för även om det framställs med ironi, satir och komik är det trots allt ett allvarligt ämne och jag tycker inte man når riktigt ända fram. Missförstå mig inte nu, det här är fortfarande en toppenfilm som förtjänar höga betyg, men när filmen inte förmår hålla den nivå som den tidigare skapat blir man lite besviken.

Hur som helst är det här en mycket snygg och underhållande film och med lite hederlig striptease kan man inte misslyckas!

6/10

Two Evil Eyes - 1990 - Romero och Argento gör film ihop!

Two Evil Eyes

Regi: George A. Romero, Dario Argento

1990

Horror

Två berättelser av Edgar Allen Poe återfinns i den här filmatiseringen. Fakta i Fallet Valdemar, där titelpersonen ligger för döden och enbart hålls vid liv genom hypnos av sin läkare. Allt för att Valdemars giriga fru, och tillika läkarens älskarinna ska hinna roffa åt sig så mycket pengar som möjligt innan det är för sent. Den Svarta Katten fokuserar istället kring galenskapen som huvudpersonen utsätts för genom sitt arbete som brottplatsfotograf. Hatet mot sambon nyfunna (svarta) katt blir honom övermäktigt och han begår grövre och grövre gärningar för att få slippa djuret. Slutligen blir det honom övermäktigt då kräket tycks ha nio liv…

Berättelser av Edgar Allen Poe är alltid kul om de görs på rätt sätt och här tycker jag man har lyckats ganska bra faktiskt. Romero, som gör den första av de två episoderna – Fakta i Fallet Valdemar, lyckas fånga både essensen i Poes berättelse och att sätta sin egen prägel på verket. Vem skulle vara mer kapabel att regissera, det som i grund och botten faktiskt är en zombiehistoria, än subgenrens okrönte konung?

Adrienne Barbeau gör ett bra jobb som Valdemars hustru, som äntligen vill ha lite ekonomisk utdelning av sitt giftermål med den rika knösen, och bär upp mycket av episoden med sin närvaro. Men även andra saker funkar utmärkt, miljöerna är till exempel magnifika och synnerligen passade i sammanhanget. De ger en seriös känsla som står lite i kontrast till den, enligt mitt förmenande, uppenbara klichékomiken som nästan får produktionen att kännas som, även om det inte är så, något gjort direkt för TV. Även övrig rollbesättning funkar utmärkt även om det väl främst är läkaren (Ramy Zada) och Valdemar själv (Bingo O’Malley) som får tid framför kameran förutom Barbeau då.

Argentos del i filmen, Den Svarta Katten, är lite annorlunda. Den är mera komplex och inte så inbunden till sin natur som Romeros bidrag. Jag måste också säga att jag tycker det är modigt att filmatisera just Den Svarta Katten som torde vara en av de allra mest uttjatade historierna av Poe. Argento lyckas förstås utmärkt, även om han inte gör något mästerverk av saken.

Harvey Keitel spelar huvudrollen som fotograf och han gör det med bravur. Han är riktigt övertygande i sitt hat mot katten och det är väl något som måste till för att det ska fungera. En poäng just med att han är fotograf är ju också att han har tillgång till brottsplatser och således får se den typen av våldsamheter som vanliga människor, eller människor över huvud taget inte skulle behöva se. Detta ger dock Argento chansen att blanda in andra historia i själva huvudhistorien och det hinner heller inte gå särskilt lång tid innan Brunnen och Pendeln visualiseras för oss. Lite senare refereras till Berenice och vill man så hittar man fler referenser längs vägen, mer eller mindre långsökta.

Men allvarligt talat så tror jag inte man bör se den här filmen för sina historiers skull utan snarare för det sätt de har exekverats på. Det är ett gediget hantverk från de båda herrarna i regissörsstolarna och jag tror de haft väldigt roligt när de knåpat ihop filmen. Det är kul att se referenser och det finns en uppenbar lekfullhet över produktionen. Jag tror de har lattjat runt lite bara för att se vad de kunde åstadkomma men när resultatet blev som de blev är det bara att lyfta på hatten och medge att det faktiskt är mycket lyckat och underhållande att se.

Maniac – 2012 – Extremt subjektiv kamera

Regi: Franck Khlafoun

Thriller

Jag har faktiskt inte William Lustigs Maniac från 1980 i minnet när jag skriver den här recensionen. Det kan väl hända att en eller ett par centrala scener fortfarande är vid god vigör i mina minneskretsar, men på det hela taget är minnena mycket få. Det är i sig inget negativt, åtminstone inte när det gäller vad som ska skrivas om den här. Viss jämförelse är naturligtvis ändå ofrånkomlig men på det stora hela tjänar ämdå filmerna på att separeras från varandra så mycket som möjligt.

Båda handlar inte i första hand om att vara någon slaktarfilm. Det finns förstås sekvenser som kan hänvisas till slashern, eller ännu hellre giallon i det här fallet. Men de är inte i fokus på det sättet att filmen bygger på dem. De är snarare ett sätt för oss att ta till oss grundkonceptet, det om en traumatisk barndomsupplevelse som sedermera gör att Frank (Elijah Wood) beter sig som han gör. Han finner en tröst i att vara med skyltdockorna men också ett kall att fullborda sina barndomssyner. Detta gör han genom att mörda de som passar hans syften, de som påminner honom om hur det en gång var. Därefter spelar han upp sina egna scener på det sätt han vill ha dem.

Det är extremt mycket subjektiv kamera i filmen och de dröjer innan vi får se Frank överhuvudtaget. Det är ett intressant sätt att berätta historien på och förstärker också de bräckliga natur han verkar vara. Han är en åskådare som då och då får vara med, men när han får det blir han också utskälld för den han är. Det är klart som korvspad att detta traumatiserar honom som vuxen.

Elijah Wood gör rollen som den kaotiska Frank alldeles utmärkt! Det finns heller inte här någon egentlig poäng med att jämföra med originalets Joe Spinell. Elijah Wood är bra i rollen och det räcker egentligen. Jag tycker att de psykologiska aspekterna kommer fram mycket bra och på det hela taget är det helt klart en underhållande film. Det är inget mästerverk som jag har tyckt mig se en del rubricera den som. Det är den inte mina ögon i alla fall. Det är däremot en stabil psykologisk thriller där den som kan sin filmhistoria redan vet hur det kommer att gå.

Extra roligt är det att William Lustig, som alltså regisserade originalet är en av producenterna till filmen. Producent är också den ansedde Alexandre Aja som bland annat visade oss var skåpet skulle stå med Haute Tention och P2.

7/10

Ombyte av Tåg – 1943 – En film av Hasse Ekman

Regi: Hasse Ekman

Drama

Jag ska vara fullständigt ärlig! Hade det inte varit för Studio S Entertainment hade vi kännedom om Hasse Ekmans filmer varit mycket lite. Visserligen tror jag att jag såg några av dem som matinéer när jag var barn men jag som knappt kan komma ihåg vad jag åt till lunch har förstås väldigt begränsade minnen av dem. Men Studio S Entertainment har gjort några av dem tillgängliga på DVD. Kvaliteten är alldeles utmärkt och filmerna är bra mycket bättre än vad jag, med mina förutfattade meningar, trodde. Faktiskt så bra att jag vill se dem allihop!

Den här berättas i imperfektum. Mycket av den gör det i alla fall eftersom de två huvudpersonerna, som har ett förflutet tillsammans, möts på en tågstation. Eftersom de ska på olika håll, men först om några timmar, får de tid på sig att umgås för en natt. De minns tillsammans vilken underbar tid de hade tillsammans och hur de nästan gifte sig. Hur hennes kärlek till teatern kom dem emellan och hur det tog slut mellan dem. Hon träffade istället en teaterstjärna som var van vid att få som han ville – och han ville ha henne.

Filmens stora juvel är Georg Rydeberg som gör en helt fantastisk insats som den självgode teaterstjärnan. De unga tu som träffas och som sedan träffas alla de där åren senare på tågstationen spelas om Hasse Ekman själv och Sonja Wigert. Det är inget fel på dem men hade filmen varit gjord idag hade man kanske tänkt på att de borde ha åldrats en smula när de åter stöter på varandra. Idag hade förstås också dialogen låtit annorlunda. Det är egentligen det enda man kan säga mot de här filmernas ålder – att man hade en annan syn på språket och på dialogen. Idag låter det lite styltigt men på den tiden användes teaterspråket även inom filmen i stor utsträckning. Det är också en film som spelades in långt före kvinnans frigörelse och könsrollerna såg lite annorlunda ut. Men jag skulle vilja påstå att Hasse Ekman var lite före sin tid där.

I förtexterna rubriceras filmen som en allvarlig komedi och det är faktiskt inte en så dum beskrivning. Det är nämligen inte en film som är särskilt rolig. Den är heller inte tragisk i ordets rätta bemärkelse, knappt ens tragikomisk. Det är ett allvarsamt ämne som berör, i synnerhet eftersom hon också lider av en obotlig sjukdom och sannolikt inte har långt kvar att leva. Man skulle kunna se det sentimentalt men ur en positiv synvinkel. Det är inte vad man förlorar utan vad man får som är det väsentliga.

Hade jag sett den här filmen i min ungdom skulle jag nog avfärdat som att det inte hände något i den. Men med historien på min sida har jag lärt mig att hitta andra behållningar av filmer. Det är inte alltid vad som händer eller inte händer som är det primära. Här är det till exempel frågan om ett alldeles utmärkt yrkeshantverk!

8/10

Kungliga Patrasket – 1945 – Edvin Adolphson är fantastisk!

Regi: Hasse Ekman

Drama

Det sägs att Hasse Ekman här gör en film om sin far, Gösta Ekman den äldre. Det är ett älskat porträtt fullt av kärlek, men heller inte utan ett visst mått av kritik. Åtminstone i det avseendet att han belyser svårigheterna att växa upp i en skådespelarfamilj och ständigt behöva jämföras med den tidigare generationens aktörer. Det spelar förstås ingen roll om det handlar om skådespeleri eller något annat yrke, att ständigt behöva jämföras med sina föräldrar kan sannerligen inte vara lätt.

Lyckligtvis har jag inga direkta förkunskaper när det gäller Gösta Ekman d.ä. och behöver inte jämföra historien i filmen med några verkliga scenarion. Filmen står på egna ben för mig och hade jag inte vetat hur släktbanden ligger till hade jag inte behövt ta dem med i beaktandet. Det är en film med ett budskap, fantastiska skådespelarprestationer och inget mer egentligen. Så ser jag på saken!

Stefan Anker är teaterdirektör och den givna stjärnan i showen. När han planerar att sätta upp en ny pjäs funderar de andra familjemedlemmarna på att helt sonika lämna teaterlivet. Och inte bara funderar, de gör det också. Han står nu ensam inför publiken och recensenterna som gång på gång skriver att hans föreställningar är fiaskon. Han ger sig inte och inte förrän hans dotter håller på att mista livet i barnsäng går det upp för honom vilka värderingar som är de viktigaste för honom.

Edvin Adolphson spelar huvudrollen som Stefan Anker och som förtexterna så fiffigt anger är alla andra egentligen bifigurer till denna. I förtexterna benämns de andra bara som ”hans son” eller ”hans fru”. Det blir lite teatraliskt över det hela och vad skulle väl passa bättre i en film som denna. Hur som helst är Edvin Adolphson fullständigt fantastisk i rollen, från första början till sista minuten. Inget får honom att för ett ögonblick släppa den rollkaraktär han gestaltar. Det är ett klart imponerande arbete som borde belönas med en utmärkelse tycker jag. Det är sällan man ser sånt totalt fokus och sådan fullständig briljans.

Hans son spelas förstås av Hasse Ekman själv som blir totalt överspelad av Edvin Adolphson. Som sig bör alltså, eftersom fadern ska vara den dominante. Lika lite kommer någon av de andra skådespelarna i närheten av honom, utom möjligen Stig Järrel som jag aldrig har sett bättre tror jag. Nåja, det ska jag låta vara osagt, men riktigt bra är han i alla fall. Synd att han inte har en större roll!

Men det är inte bara skådespelarprestationer som håller upp filmen. Det är också ett bra manus och en mycket intressant historia. Läser man om filmen på IMdB står det att det handlar om en skådespelarfamilj i tre generationer som det går lite upp och ner för. Det är baske mig en alldeles genial beskrivning. Det är precis det som det handlar om – och på ett fantastiskt sätt!

8/10

Bioaktuella SMÄRTGRÄNSEN – 2012 – Mobbing och sexuella trakasserier

Regi: Michel Franco

Drama

Alejandra och hennes pappa Roberto flyttar till en ny stad efter att Alejandros mamma, Robertos fru, har omkommit i en bilolycka. Tanken är att börja om från början med nytt jobb åt pappan som är kock och ny skola åt Alejandra. Hon finner nya kamrater relativt fort och kommer snart in i gänget. Han är för rastlös för sitt nya jobb och slutar. Han bryter ihop efter förlusten av sin fru och när Alejandra får problem tycker hon inte att hon kan gå till honom för hjälp. Och problem får hon! På en fest, där hon blir full och har sex, blir hon filmad. Denna film läcker sedan ut på internet och hennes nyfunna vänner vänder sig istället emot henne. Hennes tillvaro blir en mardröm, tills hon inte står ut längre…

Något som brukar få igång mig är filmer om mobbing och utanförskap. Den här filmen är lite trögstartad, kanske i och med att Alejandra till en början kommer in i gänget. Den är också lite svår att få grepp på och jag känner inte riktigt lika mycket med mobbingoffret som jag skulle vilja. Filmen rycker helt enkelt inte tag i mig på ett sådant sätt som jag skulle vilja. Det är visserligen fysisk mobbing på sina ställen och det handlar också om sexuellt utnyttjande och våldtäkt men de grövsta scenerna anser jag vara de där hela gänget gaddar sig emot henne samtidigt.

Filmen är inte speciellt Hollywood-stiliserad. Jag kan till exempel inte minnas att det förekommer någon musik överhuvudtaget i den. Kameravinklarna är tämligen statiska och filmen är gjord på ett sådant sätt att man nästan kan känna att man sitter i samma rum. I synnerhet är detta sant i händelsernas efterdyningar. När allt har kommit fram och Roberto försöker ta reda på sanningen en gång för alla. Det är hans smärta filmen fokuserar som allra mest på inte Alejandras vilket jag tycker är lite märkligt.

Filmen är som sagt filmad på ett sätt som gör att man kan vara delaktig i frustrationen och smärtan. Det kräver en del av skådespelarna och jag tycker de gör ett utmärkt jobb, jag har inget att klaga på i alla fall. Men på det stora hela måste jag nog säga att jag blev besviken. Jag tillhör dem som tycker att Hip Hip Hora och Tusen Gånger Starkare var viktiga filmer och som uppskattade Säg Att Du ÄlskarMig var en bra film så jag hittar inte så mycket nytt i denna. Inte relaterat till mobbing i alla fall. Men som jag tidigare var inne på så är det snarast pappans smärta filmen fokuserar på.

Filmens slutskede är ganska långsamt men också lika fatalt som abrupt. Låter det kryptiskt? Det är det också!

6/10