AO: Den siste Neandertalaren – 2010 - Ett hisnande äventyr!

Regi: Jacques Malaterre

2010

Äventyr

Att vara den sista i sitt slag måste vara den största mardrömmen av alla. Att veta att ingen kan följa efter att ens eget liv har upphört. Det ligger något laddat i orden som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Men ska sanningen fram så väcktes mitt intresse för den här filmen på grund av dess omslag. Jag vet inte om jag hade Life of Pi i medvetandet för det finns onekligen något där som påminner om den. Det är väl det vilda djuret i förhållandet till människan jag tänker på förstås. I den här är det dock en betydligt mer övergående fas än i Life of Pi.

Filmen utspelar sig för 30.000 år sedan och bara det är väl en bedrift tycker jag. Det man utgår ifrån är att det ännu är oklart varför Neandertalaren dog ut. Om det bara var Homo Sapiens som utrotade dem eller om det var frågan om en sjukdom kan man bara spekulera i. Tittar man på filmen kan man få en möjlig förklaring till hur det hela gick till. Man får tänka sig lite själv.

Men det viktigaste med filmen är inte utrotningen, eller att någon faktiskt är den siste att dö ut. Så måste det alltid vara, är någon först måste också någon vara sist! Det intressanta är hur utanförskapet framställs. Jag gillar verkligen liknelserna man kan se med det moderna samhället som fruktar det som inte faller in inom ramarna för det ”normala”. Är man inte lika mycket värd för att man ser grotesk ut eller för att man inte har samma intellekt som ”alla” andra? Mänskligheten styrs i mångt och mycket av elitism vare sig vi vill det eller inte. Det var i alla fall vad jag trodde att filmen handlade om tills jag insåg att det egentligen var en kärlekshistoria inte olik den som berättas i Skönheten och Odjuret.

Vi har två helt olika individer, en Neandertalare – den sista, och en tidig Homo Sapiens. Inte den första kanske men ändå i den tidiga evolutionen. Man får höra hur de var för sig har tankar om sin omvärld och om den andre såklart. Det är oerhört intressant hur olika man kan uppfatta världen. Det enda jag har att säga emot det är att det sker på franska. Det är förstås en fransk film och det är inte det. Det hade varit lika illa med engelska eller något annat språk. Det känns bara fel med ett så begripligt språk i evolutionens början. Dock vill jag klargöra att det alltså bara är tankar som förmedlas på detta sätt, inte dialog mellan Neandertalaren och/eller Homo Sapiens. Självklart är detta en nödvändighet för att få narrativet begripligt men det för en konstig effekt som inte riktigt stämmer i huvudet på mig.

Smink och miljöer är helt fantastiska. Hur man har fått till scenen där AO slås med isbjörnen vet jag inte. Det ser oerhört verkligt ut. Om man ser om den några gånger hittar man säkert sekvenser som avslöjar dess hemlighet men det är onekligen väl dolt.

Slutet är oundvikligt men vägen dit är synnerligen intressant och gripande. Det är en storslagen film som helt klart förtjänar att ses med största andakt.

8/10

THE WOMAN - 2011 - Jag vill nominera Pollyanna McIntoch till en Oscar!

The Woman

Regi: Lucky McKee

2011

Horror/Thriller/Drama

Ute i skogen och i grottorna bor en förvildad kvinna. Hon är den sista av sin sort och av sin klan och klarar sig genom att fånga vilda djur i skogen. Chris Cleek är en excentrisk jägare med många annorlunda idéer. Den senaste i raden är att fånga kvinnan och helt enkelt driva djuret ur henne, att civilisera henne. Detta vansinnesprojekt kommer att utsätta alla i familjen för livsfara och för den förvildade kvinnan också, men det spelar ingen roll. Någon måste ta mod till sig och ”hjälpa” kvinnan in i det ”civiliserade” samhället. Sagt och gjort, kvinnan fångas och hålls fastkedjad i källaren tills hon har lärt sig hyfs och vett…

Faktum är att jag inte riktigt vet vad jag förväntade mig av filmen. Jag har sett den höjas till skyarna men det finns å andra sidan gott om andra alster jag har sett prisas och ändå tyckt har varit värdelösa. Vad ska man tro? På omslaget till just den utgåva som jag har påstår någon att det är den bästa skräckfilmen de senaste åren. Stora ord och det ska väl ganska mycket till om man ska kunna hålla med om ett sådant uttalande. Jag inser dock snart att det ligger mycket i orden och även om det kanske inte är en renodlad skräckfilm är det en mycket fängslade film med mycket karismatiska karaktärer och mycket spänning!

Skräck för mig handlar väl mera om övernaturligheter kanske så därför kan jag inte riktigt hålla med om uttalandet fullt ut. Det finns inga direkta övernaturligheter att finna i filmen även om man på många sätta kanske kan hitta monster. Mänskliga monster eller hellre humanoida monster till och med. Det är svårt att uttrycka sig utan att avslöja allt för vitala delar ur handlingen. Inte för att det framförallt är en film som bygger på överraskningseffekten men det finns ändå viktiga detaljer som man inte vill veta förrän det är dags att få veta dem så att säga.

Det är ingen spoiler att nämna Chris Cleeks dominans. Han är advokat på dagarna och jägare på fritiden. Hans idéer om uppfostran är lite speciella och han håller onekligen sin familj i ett järngrepp. Kvinnan som hålls fastkedjad i källaren får snabbt lära sig precis hur dominant han är när hon lyder hans befallningar. Hans familj tycks inte våga göra något annat än att lyda honom och det är ganska tydligt att det finns en och annan hemlighet som inte får komma till allmänhetens kännedom. Det är hans vilja som ska ske och ingen annan får ha någon avvikande åsikt egentligen.

Det jag ovan beskriver låter kanske inte som en skräckfilm? Det är väl snarare så att det är lite för starkt för att kunna rubriceras som ett drama även om det i mångt och mycket handlar om det. Det finns tillfällen då blodsvitet flödar och det är väl kanske detta som gör att man kan placera filmen under skräckfacket. Det är riktigt blodigt och våldsamt i vissa scener men det känns som att scenerna ändå hör hemma där. De finns inte enbart till för att chockera oss! De har en mening och tillför både handlingen och stämningen något.

Jag skulle inte gå så långt som att kalla det här den bästa skräckfilmen som gjort på många år, men det är sannolikt en av dem. Det är något mer än bara en film i mängden och en film som även bör få den mest luttrade filmtittare att rygga tillbaka för det nakna våldet. Jag är glad att jag tog mig tid att se den och kommer även att premiera den med ett betyg som jag inte delar ut särskilt ofta. Det här är en film bättre än genomsnittet det är helt klart! Skådespelarna, framförallt ”kvinnan” – Pollyanna McIntoch och ”Chris Cleek” – Sean Bridges, gör ett strålande jobb. Den förstnämnda skulle jag vilja nominera till en Oscar® för bästa prestation! Det har ni aldrig tidigare sett mig göra med någon skådis, det säger väl en del?

8/10

127 Hours - 2010 - En mycket gripande film!

127 Hours

Regi: Danny Boyle

2010

Drama/Äventyr

Äventyraren Aron Ralston faller ned i en ravin när han är ute bland bergen. Saken kompliceras ytterligare av att hans ena arm kilas fast så svårt under en stenbumling att han omöjligen kan komma loss. Han behåller lugnet, beräknar sin provision och börjar filma sig själv med den medhavda kameran. Varje steg mot en säker död måste dokumenteras och Aron tar också tillfället i akt att bikta sig inför sin föräldrar, släkt och vänner. Det är också de som finns där de gånger han börjar förlora förståndet och se syner.

Jag är verkligen ingen höjdare på huvudräkning och att räkna samtidigt som jag ska koncentrera mig på en film är ren lögn. Jag nöjde mig därför med att konstatera att 127 timmar är en jäkligt lång tid att sitta fastkilad! Med kalkylatorn är det förstås lättare och resultatet är inte mindre än häpnadsväckande 5 dygn!

Filmen bygger på verkliga händelser vilket i de flesta fall innebär en högre inlevelseförmåga för mig som åskådare. Man slås av hur kall Aron (James Franco) är när han inser att loppet är kört. Han tar det lugnt och försöker rationellt att hitta lösningar som, även om det är oerhört långsökta, trots allt kan befria honom från sitt fängelse. James Franco gör rollen mycket bra och även om han inte är ensam skådespelare i filmen, det finns ju tillbakablickar hallucinationer och annat, fokuseras det förstås mest på honom. Ju längre tiden går desto mer försvagas han och hans sinne för humor är det som verkar hålla honom uppe. Han gör inspelningar med digitalkameran och försöker tålmodigt att bearbeta stenblocket med en slö fickkniv. Låt oss säga att det går sådär…

Det är ganska tydligt vilken väg filmen kommer att ta mot slutet även om det faktiskt finns full hållbara alternativ. Trots detta blir man också lurad av en del hallucinationer längs vägen mot slutet. En del av dem är uppenbart så förvirrade att man inte kan tro annat än att de utspelar sig i den fastklämdes hjärna, medan andra är betydligt svårare att avfärda som rena fantasier. Det är de som ligger närmaste verkligheten som är de mest iögonfallande. Han gör bland annat en intervju med sig själv som är hur bra som helst. Det kanske rent av är filmen bästa scen. Komplett med publikljud imiteras en TV-intervju där Aron konstaterar många obehagliga fakta om sig själv. En självinsikt kan man väl säga.

I slutskedet fuktas ögonvitorna en smula, åtminstone för mig. Det är en gripande film som verkligen framhäver vikten av att aldrig, ALDRIG ge sig iväg på vildmarksäventyr utan att meddela vart man har tänkt bege sig! Extra pluspoäng blir det för realismen och för att man lyckas behålla spänningen upp trots att det mesta av filmen utspelar sig på en enda inklämd plats!

7/10

Du kan köpa filmen här:

 

Recension: The Hike – 2011

Några tjejkompisar träffas och ger sig ut I skogen för att tälta och komma bort ifrån allt. Snart inser de sitt misstag när de hamnar i en mardröm av våld och död. Det låter väl som vilken film som helst i det så kallade hillbilly-skräck facket? Några galna inavlade personer som jagar oskyldiga genom skogen? Det var vad jag trodde i alla fall. Och inget ont i det, det är verkligen inte nyskapande längre men kan vara nog så underhållande att se på ibland. Fast det var inte riktigt såsom jag trodde och det är svårt att förklara varför utan att avslöja för mycket. Men låt oss säga så här… Först händer det inte så mycket och det är faktiskt ganska segt. När det sedan börjar hända något går det alldeles för fort. Det hinner inte bli någon spänning och det blir ingen jakt genom skogen heller, plötsligt är de bara fångna och så är det med det. Filmen får dock ett extra plus till slutet som visserligen inte kändes helt oväntat men ändå hade en touch av något otippat. På det hela taget en film underhåller men som jag nog inte kommer att se igen.

5/10

Boys on the Run – 2003 - Den känns onekligen lockande.

Handlingen att en ung pojke blir intagen på ungdomsvårdsskola, för att sedan rymma och hamna mitt i en människojakt känns onekligen lockande. Tyvärr lyckas inte filmen vara spännande en enda gång och det blir alldeles för mycket ungdomsäventyr av det hela. Jag kan väl inte påstå att skådespelarinsatserna suger men så rysligt övertygande är det verkligen inte. I alla fall inte från de tre ungdomarna och inte från filmens stjärna – birollsinnehavaren Ron Perlman heller. Det är helt enkelt lite för ”light” av allting! Det finns inget allvar i fängelsevistelsen, som man visserligen enbart har med för att förklara varför de två ungdomarna rymmer tillsammans ut i vildmarken. Det finns heller inget allvar i människojakten och faktum är att jag struntar fullständigt i hur det går…

3/10

Recension: Long Weekend

När man läser på omslaget till den här filmen, eller rättare sagt innan man läser på omslaget, får man lätt uppfattningen att det rör sig om en film i subgenren ”terror”. Efter att man har bekantat sig med handlingen en smula tänker man sig kanske i stället att det kommer att vara någon form av djurskräckis men efter att ha sett klart den kan jag konstatera att det inte är det heller. Och faktum är att jag efter att ha sett inte är riktigt säker på vad jag ska rubricera den som. Det finns onekligen djur som skrämmer och rent av attackerar karaktärerna men det är knappast filmens huvudsakliga mål att framställa detta som något skrämmande. Det är heller inte det huvudsakliga målet att fokusera på de mystiska händelser som de inblandade råkar ut för och som ingen egentligen kan förklara. Det är åtminstone inget mål att försöka förklara för åskådaren eller ge någon lösning. Nej, det som ligger mest i fokus är faktiskt den inbördes relationen mellan mannen och kvinnan som ger sig ut på hajk, deras bakomliggande problem av otrohet, abort och annat. Det är ganska välspelat, det ska erkännas men efter filmen är slut och man har blivit snuvad på alla möjligheter till en logisk förklaring och alla övernaturliga teorier känns irrationella återstår man med ett stort ”jaha?”. Det är synd för filmen hade helt klart potential att bli riktigt lyckad och det är nästan lite irriterande att man lyckas slarva bort det på ett sådant sätt! 

5/10

White Water Summer

White Water Summer – Till en början en ganska typisk få-ungadomar-att-mogna-till-och-lära-känna-sig-själva-under-en-vildmarkstripp film med Kevin Bacon som ledare. Undan för undan börjar dock hans mörkare sidor titta fram och ganska snart inser man att han sannerligen inte är någon bra ledare för ett sådant företag. Han bestraffar på ett sätt om inte är hållbart i längden och hans humörsvängningar gör att han utsätter ungdomarna för större faror än vad som är nödvändigt. Allt som allt inte en jättebra film, men inte en dålig heller och har man inget bättre för sig en eftermiddag kan man helt klart titta på den. Det finns någon form av moralitet i den som i och för sig inte är särskilt unik eller oväntat men som trots allt gör att filmen funkar på något sätt. Det är underhållning för stunden helt enkelt. – 5/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm