Barbarella – 1968 – Queen of the Galaxy

Regi: Roger Vadim

Sci-Fi/Fantasy/Komedi

Barbarella får i uppdrag att spåra Dr Duran Duran som har lyckats utveckla något så fruktansvärt som ett vapen. Vad nu det skulle vara bra för? Världen är ändå en enda lycklig plats där kärleken regerar. På sin resa, sanktionerad av jordens president, träffar hon på många underliga figurer och hamnar i märkliga situationer och miljöer.

Frågan är om det finns någon annan film som är mera sexualiserad än den här? Inledningsscenen kan knappast beskrivas som något annat än en strippscen i tyngdlöshet och den som blir av med plagg efter plagg är förstås Jane Fonda, som till slut inte har en tråd på kroppen. Det är i sig inte en särskilt sleazig film. Det visas inte upp några obsceniteter utan man får tänka sig det mesta men situationerna som Barbarella hamnar i kan inte ses som något annat är sexuella. Hon byter kläder flera gånger under äventyret och några av hennes outfits är så sexistiska att det hade blivit ramaskri om filmen hade gjorts idag.

Samtidigt får man vara på det klara med att det är frågan om exploatering, av kvinnokroppen inte minst. Hela produktionen är hur ostig som helst och det kräver nog att man har ett brinnande intresse för hur man såg framtiden på sextiotalet. Det är en oerhört futuristisk film men det är också uppenbart vilken era den gjordes i. Det är alltså frågan om en tidstypisk betraktelse av framtiden som idag känns väldigt daterad.

Jag hade önskat att det var frågan om en mer seriös framtoning är vad det visar sig vara. Det är möjligt att man hade en seriös intention en gång i tiden men i så fall har den gått förlorad över tid. Det som återstår är i bästa fall ett spoof över science fiction filmer som genre. Jag tror inte att filmen någonsin har tagit sig själv helt på allvar men det är i alla fall omöjligt att göra det nu. Miljöerna och de fantastiskt fantasifulla apparaterna är en njutning för en sann 60tals-sci-fi-freak.

Men egentigen borde jag inte gilla det här. Det är för tramsigt och för medveten sexualiserat. Jag hade nog gillat om man hade valt att tona ner sensualismen en smula och kört med subtilare antydningar, som det är nu blir det lite för mycket. Det är alltsammans på en gång och det finns lite utrymme för avvikelser. Men det är något som gör att jag trots allt attraheras. Det är på något sätt oerhört stiliserat. Det är helt utan kompromisser och det är faktiskt en mycket vacker film i all sin ostighet.

7/10

World War Z – 2013 – Storslaget och oändligt tråkigt!

Regi: Marc Forster

Action

Från ingenstans, mitt i det förrädiska lugnet, dyker de upp. De som inget hellre vill än att bita köttet från dina ben. Det gäller att fly för sitt liv och inte ens då kan man vara säker på att inte smittas och förvandlas till en av ”dem”. För Gerry och hans familj handlar det inte bara om överlevnad. Han är en så kallad nyckelperson som kan sprida ljus över mysteriet om han bara får komma fram levande. Han är motsträvig, men för att rädda sin familj ställer han upp på att åka iväg och söka efter orsakerna till zombieutbrottet. Det blir en resa som först tar honom till Israel – landet som först av alla tycks ha insett faran och byggt höga murar omkring sig som skydd…

Det här är en stor Hollywoodproduktion och som sådan har den naturligtvis ett antal miljoner i budgeten. Detta innebär förstås att det är en film som är väldigt välgjord på alla sätt och vis om man ser det ur den tekniska aspekten. Skådespelarna är bra, sminket är av yttersta klass och det är explosiva actionscener där man inte sparar på krutet. Brad Pitt, som spelar huvudrollen, gör ett bra jobb och på det stora hela är det definitivt en välregisserad film.

Till och med manuset och handlingen är tillfredsställande. Det finns ett visst mått av nytänkande i händelseförloppet och miljöerna är emellanåt riktigt storslagna. Det finns dock aber. För det första handlar det om infekterade zombies som rör sig oerhört snabbt, snabbare än vad jag någonsin har sett förr. Faktiskt så snabbt att det bara finns två möjligheter till förklaringar. Antingen är det frågan om animation eller så har man helt enkelt snabbat upp filmen såsom är brukligt i komedier av Benny Hill eller Gudarna måste vara tokiga stil. Nu menar jag inte att det skulle röra sig om någon form av slapstickkomik men det ser helt enkelt inte riktigt rätt ut. Det är svårt att sätta fingret på det men naturligheten påverkas i varje fall negativt.

Det finns också något tillfälle när det bokstavligen regnar zombie som manna från himmelen där det antingen handlar om gummidockor eller om animation. Det ser lite för böjligt ut om man frågar mig.

Det är ju en actionfilm och tempot är till en början ganska högt. Detta borde borga för att hålla publiken intresserad men för mig får det nästan den motsatta effekten. Inte för att det är actionfyllt kanske utan för att det inte finns någon direkt nerv i det hela. Det är inte spännande och det känns snarast som att det är actioneffekter staplade på varandra än ett logiskt händelseförlopp. Det är först när det börjar lugna ner sig och börjar likna en thriller som det blir något bättre och mer intressant. Att ta reda på vad som har orsakat utbrottet är oändligt mer intressant än att fokusera på att fly undan de köttätande humanoiderna.

Jag sitter och gör något som jag nästan aldrig gör, hoppas att filmen ska ta slut snart. Det är inte frågan om något intresse alls för mig del. Det kan lika gärna gå hur som helst och jag skulle inte bry mig om världen gick under eller inte. Det finns ingen själ i filmen och det är kanske det allra svåraste att få till. Det räcker inte att vara storslagen, det blir inte automatiskt en intressant film för det, det är den här filmen ett bevis på!

3/10

The Terminal - 2004 - Ett gripande öde baserat på en verklig händelse!

The Terminal

Regi: Steven Spielberg

2004

Drama/Komedi

Viktor Navorski (Tom Hanks) kommer till flygplatsen JFK i USA. Han går lydigt fram och visar upp sitt pass och hoppas naturligtvis på att få komma in i landet. Det visar sig dock att ett krig brutit ut i Viktors hemland under flygresan och att USA inte erkänner den nya staten som uppkommit på grund av stridigheterna. Viktor fattar först ingenting eftersom hans engelska är allt annat än bra. Han hamnar således i situationen att han inte får komma in i USA men inte heller kan återvända hem. Han är hänvisad till att vänta och det gör han – i flera månader. Under denna tid får han bra kontakt med några av de flygplatsanställda och lär sig bättre engelska genom att läsa olika böcker. Han träffar en flygvärdinna som han intresserar sig i och han, helt enkelt, väntar!

Redan från början av filmen vet man faktiskt inte om man ska skratta eller gråta. Viktor hamnar i en situation som faktiskt inte är någons fel, han har helt enkelt oturen att hamna mellan lagarna. Visserligen behandlas han mycket nonchalant av flygplatsens chef som egentligen inte vill beblanda sig med problemet men det är ju heller inte dennes fel och han kan egentligen inte göra något åt situationen även om han skulle vilja. Viktors hopplösa situation för i alla fall mig att fälla en tår.

Men trots denna tår som hela tiden finns kvar i ögonvrån lockar filmen ofta till skratt. Kanske just för att Viktor gestaltas med sån värme av Tom Hanks. En skådespelare som jag faktiskt inte bruka gilla, hur konstigt det än låter. I den här rollen älskar jag honom dock! Han framställer Viktor som den raraste och mest osjälviska mannen i världen vars enda brott var att råka komma från ett land där ett krig utbrutit.

Till en början tyckte jag när jag såg filmen att det var modigt av Steven Spielberg att anklaga det amerikanska systemet, det är ju systemets fel att Viktor sitter där han sitter och inte kommer någon vart. Men allt eftersom filmen går blir den mer och mer sentimental och fokus börjar istället läggas på de andra besvikelser som Viktor utsätts för, bland annat på hur hänsynslöst flygplatschefen försöker att bli av med honom. Han försöker helt enkelt få Viktor att rymma och på så sätt bryta mot lagen, allt för att det istället ska bli polisens problem.

I brist på bättre ord skulle man kunna säga att det här är en saga, en saga om en man som kom för ett speciellt och för honom heligt ändamål. Han var rakryggad och ärlig, svek aldrig sitt löfte och trotsade allt utom de regler som sattes upp för honom att följa. Det här är berättelsen om en riktig man med ett ädelt hjärta som var beredd att offra sina ideal och gjorde det som var rätt för sina medmänniskor. Det här är också berättelsen om de medmänniskor som inte lät honom göra det och som ansåg att hans mål var viktigare än deras eget.

Helt klart en av Steven Spielbergs bästa filmer, laddad med symbolism och starka känslor!

Recension: Shutter Island - 2010

Shutter Island

Regi: Martin Scorsese

2010

Thriller

Teddy Daniels (Leonardo DiCaprio) och hans partner Chuck (Mark Ruffalo) anländer till en ö där inget annat än en mentalinstitution finns. De är federala sheriffer och där för att utreda ett mystisk försvinnande av en patient. Patienten har på ett mystiskt sätt tagit sig ut från sin låsta cell utan att ha lämnat ett enda spår efter sig. Efter att ha undersökt rummet hittar dock Daniels en lapp med ett mystiskt meddelande på som han genast sätter i samband med aktiviteterna på ön. Han blir mer och mer övertygad om att allt inte står rätt till och är fast besluten att avslöja anläggningens mörka baksida. I hans väg står Dr. Cawley (Ben Kingsley) och Dr. Naehring (Max Von Sydow) som uppenbarligen döljer vital information för hans utredning! Men vad är det egentligen som försiggår? Är sanningen så obehaglig att det är bättre att blunda för den?

Jag har hört mycket gott om den här filmen men jag hade helt missat vem som hade gjort den eller vilka som medverkade. Leonardo DiCaprio tillhör väl inte mina stora favoriter men han brukar lyckas vara riktigt bra och det här är inget undantag. Man känner genast igen Scorsese i filmen även om man inte vet om hans inblandning före och det är väl lite kul kanske. Jag beundrar filmskapare som har en så pass egen stil att man kan säga vem som gjort filmen bara genom att titta på den! Men det stora lyftet är det Ben Kingsley som står för, han är alltid fantastiskt och jag har aldrig sett honom göra en roll sämre än riktigt bra! Måhända har jag förträngt det i så fall.

Hur som helst så greppar filmen tag i åskådaren redan från början och det dröjer inte länge innan man inser att något inte står riktigt rätt till på mentalanstalten. Riktigt vad är däremot inte lika lätt att sätta fingret på! Allt eftersom filmen går formuleras dock olika teorier i huvudet och om man har ett någorlunda stort referensförråd av sedda filmer blir man kanske inte jätteförvånad över de vändningar filmen tar. Det är dock intressant att man inte riktigt vet vilken väg filmen kommer att ta och ända fram till själva upplösningen är det inte fastslagit vilken av teorierna som man har formulerat som kommer att visa sig vara den rätta. Man blir alltså inte jätteöverraskas av slutet men vägen dit är mycket spännande och välgjord!

Manuset är filmens starkaste tillgång. Alla vändningar och vridningar som både kan tolkas som psykologiska diagnoser eller som en del av konspirationen är mycket intressanta och som åskådare vänder och vrider man på varenda del och ser båda sidor av historien. Men även skådespelarensemblen är som sagt bra och även om inte alla har som karisma som Ben Kingsley är det ingen som utmärker sig som sämre än någon annan. Det skulle väl förresten en regissör av Martin Scorseses kaliber aldrig tillåta. Man märker också att skådespeleriet förändrar sig en liten smula beroende på hur man gestaltar historien. Om man ser det genom galenskapens ögon eller inte. Det är svårt att förklara utan att avslöja vitala delar av filmens upplösning.

Hur som helst är jag glad att jag såg filmen och även om upplösningen som sagt inte blev någon jätteöverraskning är det ett gediget hantverk som hållet hela vägen fram. Har man inte sett så mycket inom samma typ av film kanske man rent av kan bli överraskad! För mig drog dock slutet ned upplevelsen en liten liten smula…

Recension: Red Eye - 2005

Red Eye

Regi: Wes Craven

2005

Thriller

Efter att har deltagit vid sin mormors begravning i Dallas är nu Lisa (Rachel McAdams) på väg hem och hon ska ta det beryktade ”red eye” flyget. Hon träffar på en främling (Cillian Murphy) som hon börjar prata med och attraktionen mellan dem är kanske mer än vad hon först hade väntat sig. Till sin stora förvåning hamnar de också i stolarna intill varandra på planet och ganska snart står det klart för Lisa vilka planer han egentligen har. Han är inte alls lika vänlig som hon först trott och det som hon tidigare avfärdat som skämtsamma lögner verkar nu mycket verkligare än hon hade vågat drömma om. Han har kidnappat hennes far och om hon inte gör exakt som han säger kommer pappan att dö. Lisa förstår innebörden av sitt handlande och hamnar i ett svårt dilemma – vem ska dö och vem ska leva?

Redan från början känns den här filmen ganska svag, men grips aldrig med i historien och man kommer på sig själv flera gånger med att hellre och sitta och prata om filmen än att egentligen se på den. Ger man sig dock till tåls lite förändras detta och det är framförallt när den karismatiske främlingen, Jackson Ripner kommer in i bilden. Cillian Murphy har förmågan att trollbinda och även om hans avsikter är mystiska är de långt ifrån glasklara.

På detta följer filmens bästa del, själva maktkampen mellan kidnapparen och Lisa. Hur hon på alla vis försöker att lösa situationen utan att behöva göra som hon blir tillsagd och hur Jackson hela tiden försöker ha saker och ting under kontroll och genomskåda Lisas dubbelspel. Detta parti innehåller filmens bästa skådespeleri och man kan nästan känna Lisas ångest inför det val som hon tvingas göra.

Känner man ett visst agg emot filmklichéer ska man definitivt tänka sig för innan man ger sig på den här filmen. Själv tycker jag att, även om det fanns en hel del av den, så passar de bra in i produktionen. Det är en typisk film utan några oväntade ”twists and turns” och det ska gå till på ett visst sätt. Jackson ska upptäcka Lisa fiffel på de allra klichéfylldaste sätt och vi ska kunna skratta lite åt det. Det är en del av filmens charm.

Ska man då ge ett övergripande omdöme om filmen så vill jag påstå att det här är ganska tråkigt. Det är ingenting som inte provats på film förut och slutet är så fånigt helylleamerikanskt så det är inte klokt. Filmen har några intressanta och bra scener med inte tillräckligt för att väga upp det övriga.

Wes Craven, min barndoms hjälte, har misslyckats igen…

JACK REACHER - 2012 - riktigt trevlig och underhållande film

Jack Reacher

Regi: Christopher McQuarrie

2012

Action/Thriller

Filmen inleds med att en prickskytt skjuter och dödar fem, till synes slumpmässigt utvalda, oskyldiga personer. Det dröjer inte länge innan prickskytten tillfångatas och genast ber han om att få träffa en Jack Reacher. Vi vet lika lite om denne Jack som personerna i filmen gör eftersom han tydligen är expert på att gömma sig. Vidare får vi veta att Jack en gång i tiden har lovat att sätta åt den påstådda prickskytten hårt om han får veta att han har trampat i klaveret. Hur som helst så hör Jack Reacher talas om dådet och söker själv upp dem som ansvarar för utredningen. Han börjar göra sina egna undersökningar och det visar sig att allt inte är som det ser ut att vara…

Tom Cruise är inte min favoritskådis men när han gör roller som vi inte är vana att se honom i, de som ligger utanför den stereotypen vi är vana att se honom i, är han en fröjd att se. Den här filmen är dock inte en sådan. Hans rollkaraktär är ungefär vad man förväntar sig. Han är en smart utredare som inte har några som helst problem att försvara sig i ett slagsmål oavsett hur många som hoppas på honom samtidigt. Däremot så gillar jag konspirationsfilmer skarpt och som sådan är det klart underhållande att se. Och jag måste erkänna att det inte är något fel på Tom Cruise i titelrollen heller.

Det finns inte mer actionscener, eller rättare sagt slagsmålsscener, än vad nöden kräver och de som finns ser bra ut. Tittar man på extramaterialet förstår man att det fanns en hög ambition av att det skulle se äkta och okoreograferat ut. Man har lyckats bra med detta.

Eftersom det handlar om en konspirationsthriller i någon mån, är ingen fri från misstankar om inblandning. Detta förstärks ytterligare av att Åklagaren och försvarsadvokaten är far och dotter. Han har aldrig förlorat ett fall och är känd för att bara ta sig an de fall han vet att han kan vinna. Hon är istället den som står för utredningen och hittar bevis efter bevis för att allt inte är som det ser ut att vara. Som vanligt när sanningen kommer närmare och närmare så ökar farorna kvadratiskt. Står man i vägen, eller har sett för mycket, riskerar man att förlora livet på kuppen. Vem eller vilka som egentligen är inblandade och vad som egentligen ligger bakom är dolt för oss fram till slutet.

Bland skådespelarna, förutom Tom Cruise, märks Rosamund Pike, Richard Jenkins, Werner Herzog och Robert Duvall. Det blir en riktigt trevlig och underhållande film. Inget mästerverk men i alla fall något som är underhållande att se och som kanske håller för ytterligare en åskådning.

7/10

CDON
Discshop
Ginza

Star Trek – The Wrath of Khan – Blu-ray

Först och främst vill jag konstatera att jag redan skrivit om den här filmen sedan tidigare och att den här texten alltså bara rör sig om ett komplement och mina erfarenheter av den blu-ray utgåva som återfinns i den stora boxen, den med alla filmerna! Upplevelsen är helt fantastisk och speciellt inne i Genesisgrottan är det en stor upplevelse att se på filmen. Detta är förstås inte allt men det är inte en lika tacksam film för blu-ray som dess föregångare – The Motion Picture, eftersom den inte är i närheten av att vara lika storslagen, men visst är det en vacker skapelse med all science fiction. Man har verkligen ansträngd sig för att få det att se så bra ut som möjligt!

Recension: The Ring Two - 2005

The Ring Two

Regi: Hideo Nakata

2005

Horror

Rachel och hennes son Aidan har numera flyttat till en annan stad och Rachel har fått ett nytt jobb på en tidning. När en tonåring i trakten hittas död och Rachel börjar fördjupa sig i fallet känner hon allt för väl igen händelseförloppet. Hon lyckas lokalisera det fasansfulla videobandet och förstöra det men då börjar hennes mardröm att ta fart på riktigt. Samara är nämligen ute efter hämnd och lyckas komma åt henne genom sonen Aidan. Själv blir hon anklagad för barnmisshandel när Aidan hamnar på sjukhus med diverse skador. Allt verkar vara emot Rachel och hon bestämmer sig för att bekämpa Samara med alla medel. Ny information kommer fram genom hennes ihärdiga efterforskningar, frågan är bara om hon hinner använda denna information mot Samara innan det är för sent.

Här finns inte lika mycket övertydlighet som det gjorde i den första amerikanska filmen och endast vid något enstaka tillfälle väljer Hideo Nakata att underskatta tittaren genom att visa oss en tillbakablick till det berömda bandet. Allt för att säkerställa att vi ska förstå sambandet. Jag tycker att han kommer undan med detta då det trots allt inte trycks ned i halsen på åskådaren och används ganska sparsamt.

Den här är mer otäck än sin föregångare, dock inte sagt att den är speciellt mycket bättre. Ofta känns handlingen tämligen sökt och vridningar och twists är allt som oftast ganska förutsägbara. Visserligen känner man igen en del av de grepp man är van vid från asiatisk film, bland annat från Hideo själv, men överlag är det här en synnerligen amerikansk produktion. Jag tänker här inte gå närmare in i detalj vad som kännetecknar en sådan utan bara göra ett kallt konstaterande och inte trötta ut er i onödan.

Den som väntar sig en remake på uppföljaren till det japanska originalet kommer att bli besviken. Det här är faktiskt ingen remake utan en helt egen unik uppföljare till den amerikanska nyinspelningen. Detta är väl egentligen både en styrka och en svaghet då man har mer erfarenhet att föra historien vidare på andra sätt och vet kanske vad som kan tänkas funka, men samtidigt har ju flera möjligheter redan exploaterats och man blir något begränsad om man inte vill upprepa sig. Det börjar förresten bli lite krångligt att hålla reda på alla avarter i den här ringmytologin nu. För jag tycker nästan att man får kalla det för mytologi. Mig veterligen finns det hela sju stycken filmer som exploaterar temat (Japanska; Ringu, Ringu 2, Ringu 0 och Rasen: The Spiral, Koreanska: Ring Virus och så de två Amerikanska då) och jag skulle inte kalla det omöjligt att vi får se ytterligare en del, i alla fall från USA.

Personligen tycker jag att skådespeleriet funkar mycket bättre här än i ettan, kanske för att skådespelarna ges betydligt mer utrymme här och att historien egentligen är en fördjupning av temat. Det är intressant att filmens historia låter en få lite djupare inblick i bakgrunden till Samara men med facit i hand kanske detta omkullkastar en del som vi alla tagit för absolut sanning. Det är svårt att gå in på detaljer utan att avslöja för mycket. Se och avgör själv!

Recension: Paranormal Activity 3 -2011

Paranormal Activity 3

Regi: Henry Joost, Ariel Schulman

2011

Horror

Jag avgudade den första filmen i den här serien, del 2 var inte i närheten av den första filmens originalitet och den här… ja, inte lever den upp till första filmens spänning inte! Däremot är det en stabil film som håller sig bra inom sitt universum. Emellanåt är det väl lite ologiskt att huvudpersonerna fortsätter att filma, tyvärr lider den här typen av film ofta av det problemet – logiken brister när allt ska filmas till varje pris. Det spelar ingen roll vad som händer runt om kring, den där kameran måste släppas runt på oavsett!

Förutom detta har jag dock inget att klaga på. Det här påstås vara filmen som ska ge bakgrundshistorien till varför allt började och det kanske den gör, jag ser bara inte det så. Jag tycker snarare att det är en hemsökningshistoria såsom vilken av de andra som helst. Låt vara att den här inträffade först… det spelar mig inte det minsta roll!

Jag tänker hålla den här recensionen kort eftersom jag inte känner att det finns något nytt att orda om. Det är samma sak om igen och ungefär i samma kvalitetsmässiga härad som tidigare. Gillar man de andra filmerna lär man även gilla den här, om inte så lär inte den här rendera i några nya fans…

6/10

Recension: Paranormal Activity - 2007

Paranormal Activity

Regi: Oren Peli

2007

Horror

Katie och Micah flyttar in i ett nytt hus i förorten. Hon har sedan barnsben förföljts av något övernaturligt men Micah är skeptisk och tar inte riktigt saken på allvar. Han skaffar en videokamera för att dokumentera vad som händer, men gör samtidigt narr av situationen. När fler och fler oförklarliga händelser trots allt börjar inträffa lovar han Katie att inte provocera den övernaturliga närvaron ytterliggare. Micah fångar grövre och mer mystiska natthändelser med sin kamera som hela tiden övervakar dem när de sover och blir allt mer medveten om att något faktiskt händer runt om dem. Skrämda beslutar de sig för att fly, men Katie ändrar sig i sista stund…

Den här filmen har väl varit på allas läppar en tid nu och jag har äntligen tagit mig i kragen och sett den. Den utspelar sig liksom Blair Witch Project och [REC] helt och hållet genom diegetisk kameraföring, det vill säga genom den videokamera som det unga paret använder för att dokumentera händelserna. Detta gör förstås att man ökar realismen med kvadraten och om det är lika väl genomfört som det är här blir illusionen komplett! Jag tror fullt ut på att det faktiskt är verkliga händelser som visas i filmen även om jag vet att så inte är fallet.

”påverkar åskådaren ända in i märgen!”

Självklart förstärks också denna realism av att det inte är två kända Hollywoodaktörer vi får se framför kameran utan två tämligen okända skådespelare. Jag säger två eftersom det mestadels fokuserar på dessa även om det råkar ha något besök då och då. De lever tätt inpå varandra och utforskar videoinspelningarna antingen samtidigt som vi får se dem. De upptäcker allt som vi upptäcker även om vi får ”första tjing” ibland på natten och de inte riktigt upptäcker vad som hänt förrän morgonen efter.

Spänningen infinner sig egentligen redan från början med blir starkare och starkare och kryper sig på en utan att man egentligen är beredd på det. Man blir mer och mer intresserad av vad det är som händer, man vill liksom ha en lösning och väntar spänt på att något ska uppenbara sig. Dock är det här en film som inte visar för mycket trots att man får se allting. Det kan låta lite märkligt men det är faktiskt helt sant. Man får tänka lite själv och det är i alla händelser att föredra mot att få alldeles för mycket information och gör såklart att spänningen påverkas i en positiv riktning!

”Blair Witch Project har inget att komma med”

Det finns tre slut på filmen och även om jag inte vill kalla något av dem för direkt dåligt eller ovärdigt menar jag att två av dem helt klart är att föredra framför det tredje. Men oavsett hur filmen slutat i detaljnivå är resan dit magnifik och bland det bästa jag har sett i sitt sammanhang faktiskt! Blair Witch Project har inget att komma med jämfört med den här. Den besitter en svårslagen stämning som påverkar åskådaren ända in i märgen!

Det finns helt enkelt inga superlativ starka nog för att beskriva den här filmens kvalitéer!

The Collector - 2009 - En dödlig samlare!

Jag gillade den här filmen från första minuten, inte för att jag egentligen hade full koll på vad den skulle handla om, mer än det uppenbara som man kan läsa på baksidan av fodralet. Att en inbrottstjuv ska bryta sig in i en fastighet som tillhör någon rik knös och att det redan finns någon därinne. Att inte veta mer än så förhöjer kanske spänningen en smula också eftersom man inte riktigt är beredd på vad som ska hända. Så vill du verkligen inte veta mer än så är det kanske bäst att du slutar läsa nu. Ni andra som inte har något emot att få lite mer information kan förstås läsa vidare.

Jag kan konstatera att spänningen är den här filmens största behållning och att jag hade önskat en lite starkare motivation från mördarens sida. För det handlar ingalunda om enbart en samlare, det är inte ont innovativa fällor uppsatta över hela huset designade att vålla smärtsam skada om något av offren skulle försöka fly. Det saknas heller inte explicit våld när samlaren torterar sina offer i fastighetens källare och man kan väl säga att det här är någon slags korsning mellan Saw och People Under the Stairs kanske. Inga riktigt bra jämförelser någon av dem egentligen men de får duga. Själva atmosfären påminner väldigt mycket om de två filmerna i alla fall!

Men så är det ju som sagt det där med motivationen. När filmen är slut sitter man fortfarande förväntansfull och tror att man ska levereras ett svar eller två, men icke! Man får snällt nöja sig med att filmen slutar och de är väl inte omöjligt att någon kommer att göra en uppföljare på den här, den var i alla fall effektiv så länge den varade! 

6/10