Breezy – 1973 – En fantastisk film signerad Clint Eastwood

Den här Clint Eastwoodfilmen har jag haft stående i min hylla väldigt länge. Ända sedan Studio S Entertainment gav ut den 2009 skulle jag tro. Varför den har blivit stående kan jag inte riktigt svara på. Tråkigt nog beror det sannolikt på att det helt enkelt har kommit annat emellan, filmer som inte når upp till anklarna på den här utmärkta filmen. För även om den inte ser mycket ut på ytan, det är en ganska ful cover tycker jag, så är det här en helt fantastisk film. Dock är det en film som verkligen inte borde passa mig. Det är en romantisk komedi, eller kanske snarare ett romantiskt drama. Bara där borde jag rygga tillbaka. Och hade det inte varit Clint Eastwood som regisserat hade jag sannolikt låtit filmen stå kvar i hyllan bra mycket längre.

Förvisso var det också enda anledningen till att den införskaffades en gång i tiden. Och jag är glad för det. Handlingen blir en vacker i historia i händerna på mästaren Clint Eastwood. Det här var hans fjärde film enligt imdb och det är en mycket kompetent historia. Jag gillar Clintan mycket bättre som regissör än som skådis egentligen. I alla fall gör jag det numera. Handlingen är rätt enkel egentligen. Den utspelar sig någonstans i flower power eller hippie eran och Breezy är en ung kvinna som ser ljust på livet och verkligen tror på det där med kärleken. Hon träffar på en äldre man som enligt henne verkar ha ett svart moln över huvudet. Ni förstår vad som kommer att hända va? Mot alla odds inleder de ett förhållande som går långt över samhälls- och åldersgränser. Jag kan inte säga att det är utan turbulens men ett så gediget porträtt av respekt har jag sällan skådat.

Som vanligt när det gäller det översta skiktet av kvalitativa filmer är det svårt att sätta fingret på vad so är så bra. Är det kanske skådespeleriet? Ja, det är verkligen på topp. Manuset? Tja, handlingen borde inte trollbinda men det gör den. Dialogen? Där han man verkligen träffat rätt. Men framförallt är det helheten och känslan i filmen som gör det så bra. Det finns ingen dödtid, inte ens när det är känslosamma scener. Det är mycket ovanligt i min värld. Definitivt när det kommer till romantiska filmer som verkar ha en regel på att det måste vara en kärleksscen ungefär 1 timme in i filmen. Den här filmen följer väl i princip samma struktur men den funkar ändå.

Sluttiden klockas på lite drygt 1 timme och 45 minuter. Men det märks inte. När filmen är slut har jag förundrats, jag har gråtit av det rörande samspelet i en svunnen kärlekstid och jag har skrattat åt den klockrena dialogen och den lågmälda situationskomiken. Trots detta finns det allvarsamma undertoner man inte ska förringa. Har Clint Eastwood någonsin gjort en film utan eftertanke? I så fall har jag inte lyckats se just den filmen.

Det här är helt klart en av mina favoriter. Har du inte sett den än? Vad väntar du på? Se den. Nu! Meddetsamma!

10/10

The Man Who Sued God – 2001 – En underbart befängd idé!

Jag måste saga att jag tilltalas av tanken som titeln på filmen insinuerar. Att stämma Gud i domstol är ju så underbart befängt att surrealismen blir fantastisk! Nu är tyvärr inte filmen så full surrealistisk som man hade kunnat hoppas. Den är fortfarande väldigt bra och underhållande men har en lite mer komisk prägel i sin allvarsamhet än vad jag hade förväntat mig. För det finns definitivt en allvarlig sida av filmen trots att det i mångt och mycket är en komedi, en romantisk komedi till och med.

Jag kan ignorera romantiken och fokusera på de andra delarna utan problem. Det är nog därför den funkar så bra för mig. Det kanske är tillfälle att kortbeskriva vad filmen handlar om nu? Jo… I korthet är det historien om en man, en fiskare, som får sin båt förstörd vid en storm. Jag tror det är blixten som gör slut på den om man ska vara noga. Dock vägrar försäkringsbolaget att betala ut något eftersom man hävdar oförutsedd händelse – force majeure. Vi har väl ingen direkt motsvarighet i svenskan men eftersom detta på engelska kallas för Act of God får filmen sina grundförusättningar.

Fiskaren Steve Myers, som spelas av Billy Connolly, har bakgrund inom juridiken och tar det hela till domstol. Hans mål består i att om det verkligen är Gud som är ansvarig så borde i så fall kyrkan bli betalningsansvarig. Finns det teologer på försäkringsbolagen som avgör vad som är Guds handlingar? Ja, det är bara början på resonemangen.

Jag vill absolut inte kalla mig för ateist även om jag inte heller är religiös i ordets vanligaste betydelse. För mig finns det onekligen en hel del intressanta filosofiska aspekter på filmen. Det är den stora behållningen för mig. Det blir lite av en debatt om vem som är skyldig och om Guds verkliga existens också. Eller Icke-existens kanske man ska säga. Det blir några varv av självmotsägelser och kappvänderi från dem som sitter på kosingen.

Jag gillar filmer som utspelar sig i rättegångssalen. Den här har till viss del sin handling förlagd dit. Delar som inte hör dit är mer eller mindre romatiserad komedi. Det funkar och jag skulle gärna vilja rekommendera filmen till den som inte sett den. Filosofin upväger faktikst romantiken, precis som i verkliga livet. ;-)

8/10

Vi tre debutera – 1953 – I regi av Hasse Ekman

Ska man vara riktigt krass är det här egentligen inte frågan om något annat än en romantisk komedi. I alla fall det mesta av tiden, den tid som inte utgörs av tragedi. I korthet handlar filmen om tre unga författare, diktare, som alla har skickat manuskript av sina verk till bokförlaget. Nu har just de tre valts ut till förlagets årliga tre debutanter. De kommer från olika samhällskikt och kanske inte alltid kommer så bra överens som de borde. Åtminstone inte Ludvig Lans (Sven-Eric Gamble), som kommer från det nedre samhällsskiktet och egentligen är sjöman, och Lillebror Brummer (Per Oscarsson) som är son till direktören på firman där Ludvig just nu tjänar sitt uppehälle som cykelbud. Emellan dem finns Lo (Maj-Britt Nilsson) som försöker hålla dem sams.

Eftersom filmen, som bygger på en pjäs av Herbert Grevenius, behandlar de olika samhällsskikten blir det kulturkrockar här och där. Det är klart att den rike direktörssonen inte har samma erfarenheter som den fattige sjömannen och filmen gör också en poäng av detta. Men den gör också en poäng av att man kanske inte ska döma andra utifrån var de kommer och vilka erfarenheter de har. En vänskap kan utvecklas i de märkligaste sammanhang, även om förhållandet ibland kantas av slagsmål och hårda ord.

Man får väl också kalla det för triangeldrama; rik man blir kär i dansös, dansös blir kär i fattig man och fattig man vill inte binda sig. Det är förstås också detta som betyder bråk. Missförstånd karlarna emellan om vilka förutsättningar som gäller.

Det är absolut inte så att jag är någon expert på äldre svenska skådespelare men det finns onekligen några kända namn som medverkar i förbluffande små roller. Åke Grönberg, Karl-Gerhard som sig själv och Inga Gill. Utan att nämna några namn tycker jag mig känna igen några jag inte kan namnge också men jag lägger inte någon större vikt vid det. Det är klart att det är kända ansikten i filmen, det vore väl nästan konstigare annars – eller hur?

Det finns en allvarsamhet över filmen som kanske gör den lite för tung. Det är inte bara en film som passerar förbi när man ser den. Det är tre människoöden som gestaltas och jag är inte säker på att något av den i slutändan egentligen är lyckligt. Det kanske verkar så till en början, men innerst inne finns det något som gnager. Så är det nog hos de flesta av oss, det yttre är kanske inte alltid den vi egentligen vill förknippas oss med i första hand.

6/10

Morrhår & Ärtor – 1986 – Papphammar och romantisk komedi

Gösta Ekman skrev, regisserade och spelade huvudrollen. Ofta är det ganska billig humor i närheten av kiss och bajs men framförallt av sexuell natur. Det är riktigt tramsigt och publikförnedrande emellanåt men det är också en film man inte kan bli arg på. Den är fruktansvärt okomplicerad och består mest av lösryckta scener som kunde ha platsat i Papphammar. Hurra! Säger kanske någon, men jag har själv väldigt svårt för den typen av humor. Den känns dessutom oerhört daterad till 80-talet. Trams säger jag!

Själva andemeningen i filmen, det kitt som håller ihop de lösryckta scenerna, handlar om en man i fyrtioårsåldern. Han är ganska misslyckad och har varken pengar till mat eller hyran. Han styrs hårt av sin dominanta mamma. Först verkar det vara ett lite komiskt förhållande men man inser mer och mer att det finns en allvarlig nerv i just den delen av berättelsen. Det handlar om hur svårt mamman har att släppa taget om sig son, men också hur svårt sonen har att släppa taget om mamman.

Hur som helst så träffar Claes-Henrik, kallad Håna, en kvinna under omständiga omständigheter och de fattar tycke för varandra. Filmen utvecklas till något som liknar en romantisk komedi. Claes-Henrik slits mellan sitt eget liv, det han själv vill och det han känner att han bör göra, ta hand om mamman.

En blandning av Papphammar och en romantisk komedi alltså. Det borde ju vara som att vända magen ut och in. Men som jag sa så är det också en ganska förlåtande film. Man behöver inte vara fokuserad på den hela tiden, den sköter sig själv och i all sin tramsighet är den inte så tokig ändå. Det är gott om kända ansikten i den. Först och främst Gösta Ekman som Claes-Henrik – Håna och Margareta Krook som mamman men det finns fler, många fler. Så många att det skulle ta upp allt för stort rum att nämna alla här. Men Lena Nyman, Kent Andersson och Sanna Ekman bör i alla fall nämnas.

Det skulle vara intressant att veta vad jag hade tyckt om filmen om jag hade sett den när den var ny. Det är svårt att bedöma den för vad den är nu och jag har ju redan vid mer än ett tillfälle hävdat dualismen med den. Den är tramsig men ändå behaglig. Perfekt till bakfyllan skulle jag tro, när man är för illa medfaren för att byta kanal men ändå klarar att skriva ned ljudet.

5/10

Recension: Bridesmaids – 2011

Jag kan inte säga att den här filmen bryter mot konventionerna på något sätt. Alla blir lyckliga till slut och de som vi tror ska få varandra i slutet får också det. I inga avseenden något som avviker från mallen 99% av alla romantiska komedier är stöpta i alltså. Men ändå är det här en omåttligt underhållande film. Den är ofta komplett vansinnig, vilket tilltalar mig betydligt mer än de mer sansade sekvenserna. Allt som kan gå fel kommer också att gå fel och det är fantastiskt kul att se!

Personporträtten är geniala! Det är inte bara den vanliga samlingen väninnor till bruden. Nej, några av de här är verkligen något utöver det vanliga! Själva grunden handlar om hur två av väninnorna slåss om brudens gunst. Den ena har känt henne hela livet medan den andra är en betydligt nyare bekantskap. Hela tiden försöker de bräcka varandra vilket resulterar i att det i slutändan verkligen inte sparas på något när det gäller storslaget bröllop!

Det finns (förstås) också en sensmoral framåt slutet som är för oväntad. Har man sett några sådana här filmer tidigare, det behöver inte alls vara många, förstår man var som kommer att hända och att alla egentligen är lika ensamma som de som verkar vara värst däran. Det yttre kan luras men under skalet finns oftast en svag och bräcklig människa som inget hellre vill än att passa in! Det är ett bra budskap men det som får mig att gilla filmen så mycket som jag gör är onekligen galenskaperna och överdrifterna som nästan kan te sig absurda! Det är till och med roligt när filmen dristar sig till kiss och bajs humor!

8/10

The Devil Wears Prada - 2006 - Meryl Streep är fabulös!

Romantiska komedier är generellt en genre som jag har väldigt svårt för. Men eftersom det här var en film som fick en hel del uppmärksamhet när den kom för några år sedan tänkte jag att jag skulle se efter vad det var lite mer noggrant. Jag hade väl inte förväntat mig något speciellt överhuvudtaget egentligen och visste inte heller om man skulle ta handlingen bokstavligt eller inte – om Miranda, chefen på en stor modetidning var Djävulen personifierad eller om det var ett bildligt uttryck. Det visade sig vara en synonym till den mest krävande chef man kan tänka sig ungefär så någon ockultism finns det inte att hämta här. Hur som helst så upptäckte jag ganska omgående att jag tyckte om det jag såg. Skådespelarna var bra i sina roller och Meryl Streep, som spelar den hänsynslösa Miranda är fullständigt fabulös! Sensmoralen i filmen är inget nytt och går ut på ungefär det man kan förvänta sig, var ärlig mot dig själv, fjäska inte för andra (läs: chefen) och sälj inte din själ till ditt jobb om du olyckliggör dig privat. Handingen som sådan tar heller inte några oväntade vändningar, men det är roligt i alla fall! Det är inte vad som berättas som är det intressanta utan hur det berättas. Det är inte teknisk ekvilibrism från filmmakarna i form av briljant foto och annat utan personinstruerade skådespelartalanger som gör filmen till vad den är. Det och ett väldigt bra manus! Ignorera sensmoralen och koncentrera dig på vägen mellan start och mål istället så gillar du kanske den här lika mycket som jag! 

8/10

Du kan köpa filmen på:
CDON
Ginza
Discshop

Recension: Invention of Lying – 2009

I en värld där lögnen inte existerar och ingen egentligen kan förstå vad som inte är sanning upptäcker Mark en dag att han inte måste säga sanningen. Detta får förödande konsekvenser bortom hans fattningsförmåga när han obetänksamt friserar sanningen om döden och livet efter detta för att få sin döende mor att må bättre. Ingen tvivlar på hans ord eftersom ingen annan är kapabel att ljuga.

Initialt en riktigt rolig film med dråpliga situationer. Daten som påbörjas med att tjejen avslöjar att hon höll på att onanera när han ringde på dörren, kyparen som öppet avskyr sitt jobb och självgoda typer som ser sig själva som Guds gåva till mänskligheten. Den förändras senare till något mer eftertänksamt. Utan lögnen finns heller ingen fantasi och världen är en ganska humorbefriad plats eftersom ingen kan hitta på något nytt. Det blir lite mer sentimentalt och den andra halvan är inte lika klockren som den första. Det är fortfarande en filosofiskt intressant tanke men inte riktigt lika roligt som inledningen. Det blir lite för mycket romantisk komedi av det även om den tänjer en del på det som vanligtvis förekommer i den typen av komedier.

6/10

Lady och Lufsen - 1955 - Klassisk kärlekshistoria

Lady och Lufsen

Regi: Clyde Geronimi, Wilfred Jackson, Hamilton Luske

1955

Animerad

Lady bor i de fina kvarten och har ett fint halsband med skattemärke. Lufsen  å andra sidan har ett hem för varje dag i veckan, är expert på att manipulera människorna för att få exakt det han vill ha. På något sätt möts dessa båda mycket olika hundar och lär känna varandra. Främst är det väl Lady som är nyfiken på det som Lufsen har att berätta och visa henne. Det äventyr som de kommer att ha tillsamman blir verkligen någon för båda att minnas och blir också en uppvisning i tillgivenhet och tillit mot andra. När Lady råkar illa ut är Lufsen där för henne fast han inte riktigt passar in i de fina kvarteren. Och när Lufsen råkar illa ut vill Lady inte vara sämre och räddar, mot alla odds, Lufsen ur knipan.

Själva historien är på intet sätt originell och skulle lika gärna vara berättad med människor i huvudrollerna. Det är en ganska ordinär kärlekshistoria med andra ord. Självklart har man vävt in lite hundideologi som att vara trogen och trofast mot husse och matte och andra saker som passar in i kontexten. Trots att filmen är från 1955 och verkligen en klassiker (förutom att vara Disneys 15:e klassiker förstås) har jag tidigare inte sett den i sin helhet. Självklart är jag bekant med den berömda spaghettiscenen som också visas varje jul i samband med att Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul.

Mot bakgrund av detta blev jag lite besviken när jag upptäckte att man hade dubbat om filmen 1989 och således ändrat på ett par fraseringar. Jag känner mig förstås oerhört petig när jag tar upp detta och jag har egentligen inget att klaga på men det blir ändå fel på något sätt. Man förväntar sig en sak och får något annat.

Det är ovanligt lite musikal över filmen och det håller jag för enbart positivt! Det finns visserligen ett par sångnummer men de smälter bra in i helheten och stör inte alls. Animationerna är som vanligt av högsta klass och definitivt inte gjorda i någon dator. Det här är ett hantverk av allra högsta klass som verkligen gör sig på blu-ray formatet.

Hur det kommer att gå är som sagt inte överraskande men det är å andra sidan inte poängen heller. Det man är ute efter är lite trevlig underhållning, kanske ett skratt här eller där och inte en djupsinnig film med multipla bottnar som gör att man inte riktigt kan vara säker på vad det egentligen handlar om. Ändå är det en film som man inte kan sluta tänka på efter att man har sett den. Kanske är det trots allt mera komplicerad än vad man först tror eller så håller den så höga dramaturgiska kvaliteter att man helt enkelt inte kan släppa den inom den närmsta tiden?

Hur som helst är det fantastisk underhållning och definitivt en film man bör ha i hyllan. Den gör sig utmärkt bland alla de andra Dienyklassikerna!

Bilder: © Disney

When in Rome - 2010 - Romantisk komedi med Kirsten Bell

Det här är egentligen en film som verkligen inte passar mig. Romantiska komedier är det jag har allra svårast för när det gäller film och så är det bara! Det finns självklart undantag såsom det gör med det allra mesta men jag kan inte säga att den här filmen som vara ett av dem, undantagen alltså. Det är en ganska standardiserad historia om kärleken, hur den plötsligt sveper oss med och hur vi smälter totalt för en annan människa. Men det finns en twist, en magisk twist. Mycket av filmen handling går nämligen ut på fullständigt vansinniga förälskelser som orsakas av att filmens huvudperson – Kristen Bell, plockar upp några mynt ur kärlekens fontän i Rom. I och med detta blir personerna som slängt mynten i fontänen ofelbart förälskade, för att inte säga besatta, av henne. En del komiska situationer uppstår och det är ofta hur tramsigt som helst, lite för tramsigt faktiskt. Ibland blir det lite väl mycket slapstick av det hela och jag kan inte säga att jag egentligen tycker Kristen Bell är en särskilt bra skådespelerska. Hon levererar ungefär samma uttryck i film efter film och det är väl ungefär samma sak som hon gjorde i Veronica Mars, en roll som dock passar henne. Allt som allt är det underhållande för stunden men inget man behöver lägga på minnet. 

5/10

Then She Found Me - 2007 - En romantisk komedi

Det här är en av de filmer där jag verkligen inte hade en aning om vad jag skulle få. Att det var någon form av romantiskt drama fattade jag väl men inget mer än så. Det är kul när man kan gå in med helt öppna förutsättningar och inte känner sig färgad av förhandsinformation eller förhoppningar. Jag märkte till min förvåning att Helen Hunt, som också spelar huvudrollen har regisserat filmen. Jag har ingen som helst koll på henne som regissör och eftersom hon tydligen endast regisserat några få avsnitt ur den TV-serie som åtminstone jag förknippar henne först och främst med – Mad About You, är det väl inte så konstigt. Jag tycker hon gör ett bra jobb, både som skådespelerska och regissör även om det känns lite som om skådespelarna regisserar sig själva. Det är liksom den typen av historia där det inte behövs göras så mycket, tycker jag i alla fall. Matthew Broderick medverkar i en mindre roll men gör inget bestående intryck. Däremot gillar jag Bette Midlers insats som Helen Hunts mamma och det är väl, så vitt jag förstår, att denne söker upp sin bortadopterade dotter som titeln syftar på. 

6/10

Recension: Valentine’s Day

Valentine’s Day – Den här filmen skryter med att ha nitton stjärnskådespelare och det är onekligen en hel del kända namn, så många att jag inte ens tänker räkna upp ett enda av dem. För jag vet helt enkelt inte vilka av dem jag ska välja i så fall. Filmen handlar ungefär om det som det låter som, vad man gör på alla hjärtans dag, om uppvaktningar, om relationer som brister och om förhållanden som håller mot alla odds. Den är fragmenterad och berättar flea olika historier som sedan vävs samman med de olika karaktärerna. Så långt är allt frid och fröjd, men jag tycker man slarvar bort lysande premisser! Det är svårt att hålla reda på de olika karaktärerna och deras inbördes förhållande, man har gjort det alldeles för rörigt för sig. Var och en av historierna är det inget fel på men det blir ingen riktig helhet av det. Och med tanke på att hela filmen känns som en blekare kopia av Love Actually kan jag inte påstå att den är särskilt originell eller nyskapande heller. Men för all del, den sista halvtimmen eller så höjer upp den och den blir faktiskt bitvis riktigt rolig. Tyvärr förmår inte sensmoralen och sentimentaliteten komma upp i riktigt samma klass. 

6/10

Coyote Ugly - 2000 - en tjejfilm?

Coyote Ugly – Redan 2004 skrev Linda en recension av den här filmen för Fanatisk Film och det är en av de tidigaste daterade recensionerna faktiskt. Jag hade inte sett filmen själv och jag hade fortfarande inte sett den förrän alldeles nyss faktiskt. Man kan väl säga att det är en lite tjejig film så där och att den har ungefär samma upplägg som en ordinär romatisk komedi, alltså en film som jag borde ha gjort rätt i att undvika under hela denna tid. Efter att jag har sett den kan jag dock konstatera att det faktiskt var en riktigt underhållande film. Jag gillar inte den obligatoriska sentimentaliteten som alltid måste finnas efter ungefär två tredje delar av filmens speltid, men jag kan leva med det. Övrig tid är filmen rapp och har en dialog som innehåller genomtänkta och trovärdiga repliker. Det är ett högt tempo och även om filmen skulle råka vara lite tjejig så bryr jag mig inte om det. Jag har gillar tjejiga filmer förr, Pretty Woman, Dirty Dancing och To Wong Foo Thanks For Everything, Julie Newmar är alla underhållande filmer. Jag har ingen machoattityd att försvara och är gaska stolt över det också faktiskt! ;-D

Så Olika

Så Olika – Helena Bergströms andra film som regissör börjar i ett högt tempo och fångar genast in åskådaren. Vi får stifta bekantskap med två systrar vars personligheter ligger till grund för hela historien egentligen. Den ena gör politisk karriär medan den andra jobbar med att producera TV-program och runt om dem kretsar en massa människor vars öden vi får följa. Det handlar om falnad kärlek, otrohet, guldbröllop, demens, tidningsskandaler och politiskt rävspel. Tyvärr tappar filmen tempo framåt mitten och blir ganska ointressant för några minuter innan den hittar rätt tråd igen. Och bara det att den lyckas komma igång igen får betraktas som positivt! Tyvärr är andra halvan betydligt ojämnare än den första och ju närmare man kommer slutet desto närmare kommer man också sentimentaliteten och moraliserande som ju är standard i den här typen av romantiska komedier. Hur som helst är det en klart godkänd film och jag tycker att Helena Bergström, i och med den här och första filmen Se Upp För Dårarna, har bevisat att hon är kompetent även bakom kameran! I rollerna hittar vi, förutom systrarna Lövdahl (Ingela Olsson och Anna Ulrika Ericsson) gott om kändisar såsom Rolf Lassgård, Philip Zandén, Nina Gunke, Johan Wideberg, Rickard Wolff och Siw Malmkvist. – 6/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm