Den Lilla Sjöjungfrun – 1989 – Disneys klassiker no. 28

Regi: Ron Clements, John Musker

Animerad film

Man ska inte säga att man inte kan lära sig något av en Disney klassiker. Jag har till exempel ingen aning om att det var HC Andersen som skrev sagan om Den lilla Sjöjungfrun. Det var något helt nytt för mig men med det i medvetandet kan jag se filmen med andra ögon. Jag kan känna igen andra verk av HC Andersen, eller kanske snarare andemeningen som genomsyrar många av hans berättelser. Det är mer än bara en berättelse om sjöjungfrun som förälskar sig i prinsen (och till slut får honom). Den finns sensmoral om självuppoffring och man behöver inte titta på extramaterialets Andersen-analys för att förstå att det finns en hel del av författaren i berättelsen.

    

Men det är också en Disneyfilm och den har de karakteristiska kännetecken om åtföljer en sådan. Det är förstås frågan om en utsökt animering som knappast behöver beskrivas. Det är klassisk animation som vi är vana att se den helt enkelt. Den är också en tämligen förutsägbar historia där man redan från början vet hur det kommer att gå. Det är inte nödvändigtvis något dåligt men det är ändå ett faktum. Vi har den klåfingrigt nyfikna prinsessan – Ariel, hennes far som är någon sorts version av Poseidon, prinsen och så förstås den elaka häxan som till slut förvandlas till Kraken eller något liknande. Det finns alltså en hel del grekisk mytoilogi där.

Men eftersom det är en Disneyfilm är det också frågan om talade djur. I det här fallet är det frågan om en guppy och en hummer (eller om det är en krabba?). Det intressanta är att denna hummer faktiskt är röd. Lite märkligt eftersom hummer och kräftor inte blir röda förrän man han kokat dem. Men det är klart att det är lättare att känna igen den i färgen snarare än svart som hade blivit lite dystert.

Till syvende och sist är det frågan om en saga, en kärlekssaga där det goda står mot det onda. En saga där man redan från början vet att det goda kommer att segra. Det betyder inte att resan dit inte är intressant men ska sanningen fram är det inte riktigt min favorit bland Disneyfilmerna. Musiken är bra i den men jag gillar filmerna utan så mycket musik bättre. Men man kan inte förneka att musiken är synnerligen effektiv i denna!

6/10

Bilder: © Disney

Recension: Mästerdetektiven Basil Mus - 1986

Mästerdetektiven Basil Mus

Aka: The Great Mouse Detective

Regi: Ron Clements, Burny Mattinson, David Michener, John Musker

1986

Animerad

En dockmakare – Fladderson blir kidnappad av Londons mest briljanta och ondskefulla skurk. Dockmakarens dotter – Olivia söker efter den berömda mästerdetektiven Basil Mus men hittar honom inte. Istället stöter hon ihop med Dr. Dawson som hjälper henne att hitta rätt. Basil tar motvilligt sig an fallet som leder honom till Londons undre värld där kriminalgeniet Professor Rottigan är på väg att sätta sin geniala plan för att ta makten i hela landet i verket.

Jag antar att man kan se den här filmen ur två synvinklar. Dels som vuxen, men ett visst intresse för kopplingar till andra filmer och litterära figurer. En sådan som jag helt enkelt. Självklart måste man också kunna se den ur ett barns synvinkel som kanske inte har lika mycket koll på olika referenser.

                                            

För min personliga del ser jag förstås den ur det första perspektivet. Jag tycker den lyckas alldeles utmärkt att låna inspiration från Sherlock Holmes universum. Det är småsaker mest hela tiden. Självklart finns den berömda pipan med (en pipa som för övrigt inte fanns när Conan Doyle skrev sina berömda berättelser om Sherlock Holmes). Basil Mus bor på Baker Street 221½ och han spelar fiol. Men det är inte bara figuren Basil som är jämförbar med Sherlock Holmes, även Dr. Dawson är klart inspirerad av Dr. Watson och Professor Rottigan av Professor Moriarty. Dessutom finns faktiskt Sherlock Holmes och Dr. Watson med som karaktärer i filmen också.

Själva äventyret som de bjuds på är klart underhållande och man behöver verkligen inga förkunskaper om Sherlock Holmes. Det gäller förstås karaktärsbyggnaden också, men det är ytterligare en dimension som tillförs som man har någorlunda koll på bakgrundshistorierna. Men själva animationerna i äventyret står alltså helt för sig själva och det är precis den typen av humor som jag förknippar med Disney.

Ska man se det ur ett barns synvinkel, vilket jag har väldigt svårt att göra, så tror jag att man finner humorn tilltalande även om det kanske inte är frågan om några gapskratt i sammanhanget. Det är mer fråga om småfniss än om gapskratt om man säger så. Fast det är absolut ingen nackdel, snarare tvärtom, jag tror filmen håller längre och för fler tittningar om den är underhållande men inte superkomisk.

Förresten… Jag brukar alltid se de här filmerna dubbade på svenska, jag tycker att det blir bäst resultat just när det gäller animerad Disneyfilm. Här finns det dock en rejäl poäng med det engelska ljudspåret. Det är nämligen ingen annan än Vincent Price som gör rösten åt den ondskefulle Professor Rottigan, bara det är egentligen en anledning till att se den här filmen. Han är minst lika briljant som röstskådespelare som vanlig skådis. Helt fantastiskt underbar faktiskt!

Bilder © Disney