Redan i inledningen är jag lite konfunderad över vad jag
ser. Musiken i kombination med bilderna för åtminstone mina tankar till Bröderna Coen och ett tag trodde jag
nästan att jag läst fel på omslaget. Det är en sådan där film vars slut
egentligen inte är speciellt intressant, det är vägen dit som är hela grejen.
Handlingen i sig är alltså inte så spännande kanske men genomförandet är hur
fängslande som helst!
Nu tillhör jag inte dem som är överdrivet förtjust i Quentin Tarantino, men dialog kan
killen skriva i alla fall och det här påminner precis om den typ av närvarande
dialog som jag har förväntat mig och han varit inblandad i filmen. Nu är han
inte det utan det är istället regissören Aaron
Harvey som också har skrivit manus. Jag är faktiskt förvånad över att den
här filmen inte har fått ett högre betyg än 4,8 i snitt på IMdB. Vad är det
folk som gillar den typen av filmer som jag jämför denna med inte gillar med
den här? Är det helt enkelt så att den har gått dessa människor förbi eftersom
den inte stoltserar med de namn som anses vara kvalitativa i sammanhanget? Det
känns föga troligt eftersom det trots allt är kända skådespelare i filmen. De
stora namnen Bruce Willis, Forest
Whittaker och Malin Åkerman är
alla hur bra som helst även om den förstnämnda inte medverkar speciellt mycket.
Forest Whittaker
stjäl förstås showen i de scener där han medverkar. Han har en fantastisk
pondus och varierar sin rollkaraktär mellan flera olika personligheter som i
slutändan knyts samman till en enda identitetsförvirrad person. Han är helt
fantastisk men ingen hade väl räknat med något annat?! Historien berättas en
smula fragmenterat och vi får själva räkna ut var på tidslinjen vi befinner
oss. Det är inte svårt eftersom det är ganska uppenbart men det är likväl ett
kul grepp. Vi har ingen aning om hur allting kommer att knytas ihop när vi
introduceras för rollkaraktärerna och det är verkligen en fröjd att se hur de
närmar sig varandra. Malin Åkerman
spelar väl den egentligen huvudrollen men jag gissar att de båda andra namnen
är större dragplåster när det gäller att locka åskådare. Hon är visserligen en
dröm för alla dem som tittar på film för de vackra skådespelerskornas skull och
det kanske inte ska underskattas.
Men det är alltså en film som fokuserar med på stil och
hur saker och ting genomförs snarare än på en klurig upplösning. Jag tror inte
mycket på att det skulle finnas några gömda budskap eller dubbelbottnade
handlingar men det är inte poängen heller. För en gångs skull finns det
kvaliteter som kan gå förlorade om man analyserar för mycket och väntar sig att
det ska hända något hela tiden.
Filmen har också en våldsam sida! Det är helt och hållet
realistiskt våld och det känns oerhört naket. Från ingenstans skvätter blodet
när en avstyckar kramas och ett skott sliter bort delar av skallen. Glöm alla
överdrivna effekter för att göra det så häftigt som möjligt. Det är rikligt men
inte överdrivet. Och för den delen inte underdrivet heller! Det är helt enkelt
gjort så att det ser ut som det verkligen skulle göra, åtminstone som jag
föreställer mig att det skulle se ut om någon blev skjuten på nära håll med ett
hagelgevär.
Jag gillar den här filmen mycket mer än vad jag trodde
att jag skulle göra men det verkar samtidigt vara en film som man antingen
älskar eller hatar. Så var det i alla fall i det sällskap som jag avnjöt filmen
tillsammans med!
8/10
