Killer Crocodile – 1989 – Den är stor, riktigt stor!

Det här är en helt fantastisk film, det råder ingen som helst tvekan om det! Stort tack till StudioS Entertainment som gjorde den tillgänglig! Den innehåller inga skådespelarinsatser som någonsin kommer att rendera i några utmärkelser. Låt vara att filmen är från sent 80-tal och att utmärkelser av det slaget sällan, eller aldrig, kommer retroaktivt. Ingen lifetime award för de inblandade i den här filmen alltså!

Men faktum är att jag tycker att skådespeleriet är klart mycket stabilare än vad jag hade väntat mig. Jag har också sett klart mycket sämre skapelser av djur i en djurskräckfilm! Det är inte så att det går att ta  någonting på allvar men det är kanske inte poängen heller. Åtminstone inte om man ser det i retrospektivet. Jag skrattade högt flera gånger när krokodilen uppenbarade sig. Den är stor, riktigt stor! Och hade det inte varit en krokodil och utspelat sig i träsket hade jag nästan trot att det var Jaws jag såg på. Det är helt klart en rip off av det klassiska temat. Till och med filmmusiken minner om det. Det är på intet sätt något negativt i det här fallet.

För till skillnad från en massa andra kloner och ripoffs har den en närvaro och ett underhållningsvärde utöver det vanliga. I grund och botten handlar det om några miljörättskämpar som av en händelse utforskar träsket. Där dumpar man givetvis radioaktivt avfall, vilket i sin tur gör att tillväxten av den här krokodilen är gigantisk! Naturligtvis är den legala lokala auktoriteten korrupt så det skriker om det och har inga som helst skrupler när det gäller att hemlighålla avfallshanteringen. Inte till en början i alla fall.

Det är en väldigt typisk handling, det ryms inget nytt under den. Men det spelar ingen roll. Eller det kanske är just därför den är så oerhört underhållande förresten? Jag gillar den här filmen skarpt! Visserligen är jag ett stort fan av djurskräckfilmer men med handen på hjärtat måste jag erkänna att jag tycker att många av dem trots allt är oerhört undermåliga. Den här är däremot fantastisk!

9/10

KONGA – 1961 – Chimpansen som blev en jättegorilla!

Regi: John Lemont

Horror/Sci-Fi

I början av filmen kraschar Dr. Charles Decker i djungeln. Alla tror att han är död men ett år senare återvänder han till civilisationen. Han menar att han inte kunde motstå vissa efterforsknignar när han ändå befann sig i en djungel med en massa okända växter. Med sig tillbaka har han en chimpans – Konga, som verkar betyda allt för honom. Han har också växter som han snabbt planterar och sedermera utvinner extrakt ifrån genom att pressa bladen. Detta serum injicerar han sedan i Konga som också befalls att lyda sin herre genom något som närmast kan liknas vid hypnos. Konga växer och växer och blir till slut en jättelik… GORILLA!

Jag gillar verkligen premisserna med den galne vetenskapsmannen och hans tokiga experiment. Att han verkar lida av storhetsvansinne gör inte saken sämre. Allt och alla som inte är han själv är endast kuggar i hjulet som får hans experiment att gå framåt. Han utnyttjar folket runt omkring sig och om någon skulle hota honom eller hans framtida berömmelse röjer han helt enkelt hindret ur vägen – genom att skicka Konga att bryta nacken av offret.

Jag tycker inte att skådespeleriet är så dåligt som jag har sett andra referera det till. Främst är det väl Michael Gough som märks, men så har han ju huvudrollen också. Jag gillar hela konceptet. Det enda jag har lite svårt för är väl just det där med att apan byter art när den växer. Om jag ska till att spekulera i varför så kan jag tänka mig att det var lättare för en skådespelare att krypa in i en gorilladräkt än att försöka gestalta en chimpans. Det är nämligen uppenbart att det rör sig om en skådespelare i en gorilladräkt och inget annat. Det här är långt ifrån de stopmotioneffekter som fick King Kong att bli en mästerlig upplevelse. Det finns dock några trickfilmningar som får apan att se större ut.

Och på tal om King Kong så är det förstås också uppenbart att det här rör sig om att exploatera föregångaren så mycket som möjligt, så kallad kongsploitation. Även om vägen dit inte är exakt likadan slutar det med en gigantisk apa som river och förstör staden, i det här fallet handlar det om London. Det finns kanske inte lika mycket klockrena byggnader som Empire State Building i den här men Elizabeth Tower (populärt kallad Big Ben även om det egentligen är namnet på slagklockan i tornet) skymtar i alla fall förbi.

Överlag är det dock kalkonfaktorn som är det mest underhållande. Gorilladräkten är hur rolig som helst och de övriga effekterna i filmen är heller inte bättre. Storyn är stereotypisk som få och blir framåt slutet nästan lite för mycket. Kort sagt skulle man kunna säga att det går precis som man tror att det gör. Mer förutsägbar film finns nog inte men det är ändå med en viss charm. Kräver man finess är det här kanske inte filmen man ska se men är man ute efter lite lättsam underhållning är det en annan femma. Och så är Claire Gordon som spelar Sandra Banks, studenten som Dr. Decker vill ha i säng, hur het som helst!

5/10

Big Ass Spider – 2013 – En jävla stor spindel!!

Regi: Mike Mendez

Action/Komedi/Horror

Det finns missvisande filmtitlar och det finns de som träffar på pricken. Det här är en film som faller inom den andra kategorin! Det är inte bara en stor spindel, det är en jävligt stor spindel! Som vanligt när det handlar om förvuxna djur är det frågan om ett experiment som inte har slagit ut fullt så väl som forskaran hade hoppats på. I det här fallet är det från början en tämligen ordinär spindel som växer med en exponentiell hastighet. Det vill säga att den blir större och större fortare och fortare!

Man ska naturligtvis vara på det klara med att det är en film som inte är helt seriös! Det är gott om humor i den, i synnerhet av klichékomisk form. Det är absolut ingen kalkonfilm eller något pekoral, för det krävs det en betydligt mer seriös intention än vad denna verkar ha. Men faktum är att jag blev förvånad över vilken nivå filmen lägger sig på. Jag hade förväntat mig betydligt mer trams och flams eller – tvi vale, ett pretentiöst försök på en riktigt skrämmande film! I stället lägger man ribban precis lagom högt. Det är förmodligen ingen film för alla och envar och jag skulle tro att de allra flesta, om man tittar på den breda massan, inte skulle få ett särskilt stort utbyte av den. Jag skulle tro att de flesta skulle missförstå själva poängen med den. Det är inte en film som är gjord för att skrämmas. Det är inte en film som imponerar med hisnande IMAX effekter och det är ingen film som tar sig på stort allvar!

Det är inte en film som är fylld av toppskådisar som gör sina allra bästa insatser någonsin. Men jag kan heller inte säga att den är komplett misslyckad på detta plan. Det är skådespelarinsatser som passar filmens klichéartade handling. De levererar precis vad som behövs för att filmen ska funka och jag vill också betona att klichéer inte alls behöver vara något negativt. Det är helt klart en del av underhållningsvärdet när det gäller filmer som den här.

Huvudrollen som insektsutrotaren Alex Mathis spelas av Greg Grunberg som åtminstone jag känner bäst till från TV-serien Heroes. Han passar bra in i rollen och passar också på att ragga på de kvinnliga karaktärerna i filmen. Ett känt ansikte är också Ray Wise som är den militär som ska ta hand om katastrofen och rensa upp hela misslyckandet. Naturligtvis finns det mera karaktärer men jag nöjer mig med de två här. Eller nej förresten, Lloyd Kaufman spelar en liten roll som joggare. Något som säkert uppskattas av alla Troma-fans. Han blir snabbt spindelmat!

Sen var det det där med effekterna. Spindeleffekterna är förvånansvärt bra! Och om jag inte ser helt fel ser de också, åtminstone under stundom, traditionella ut. Visserligen kan man göra riktigt bra datoranimerade effekter numera men det är ändå något speciellt med ett gediget arbete. Man kan till och med ana stopmotion i några scener, liksom som en hommage åt svunna tider.

Det är en klart sevärd rulle som man säkert kommer att uppskatta om man bara är på rätt humör och inte förväntar sig något annat än vad filmen kommer att leverera! Det är en underhållande film, inte en skrämmande!

6/10

Du kan köpa filmen här:

Venom - 1982 - Mer kidnappningsdrama än djurskräckis

Venom

Regi: Piers Haggard

1982

Thriller

Det skulle vara det perfekta brottet. Den sexiga hemhjälpen (Susan George), den psykotiske chauffören (Oliver Reed) och den internationella terroristen (Klaus Kinski) planerar att kidnappa sonen till ett rikt par från deras hus i London. Vad de inte hade räknat med var en död polis och att en förväxling av pojken nya husdjur skulle ske. Istället för den harmlösa och ofarliga skogssnok han väntade på finns en annan mycket speciell orm i lådan – en svart mamba! En mycket aggressiv och dödligt giftig orm som kan slunga sig från flera meters håll och attackera sina offer. Denna ringlade fasa är inte i dess avsedda bur utan lös i huset…

Handlingen ovan är förvisso helt sann men man kan ändå bli lite lurad på vad filmen egentligen handlar om. Det här är ingen vanlig ”djurfilm” där ormen sätter tänderna i offer efter offer, utan snarare ett kidnappningsdrama där det råkar vara en orm lös samtidigt. Inte för att det nödvändigtvis blir sämre av det men det är lätt att få saken om bakfoten – jag fick i alla fall det när jag läste filmens handling.

Nåja, ska man du i alla fall kommentera ormen så blir det ett gott betyg. För en gångs skull har man gjort den i korrekt storlek och inte fokuserat onödigt mycket på olika överdrifter. Självklart tar man ut svängarna något för att öka dramatiken något och kanske har man överdrivit den svarta mambans aggressivitet något. Men visst är det en oerhört giftig och farlig orm!

Skådespelarensemblen funkar utmärkt och det är väl framförallt Klaus Kinski som imponerar som vanligt. Han är helt lysande i rollen som ledarterroristen och är väl egentligen den enda av skurkarna som har lite hjärna under mössan också. Det är han som försöker lösa problemen som uppstår och det är han som framstår som den kalla beräknande onda terroristen.

Det här är också en brittisk film och det märks ganska tydligt. Det är svårt att beskriva men brittiska filmer har en lite annan approach och engagerar tittaren på ett helt annat sätt än amerikanska filmer. Kanske är det närheten av berättelsen och viljan att inte överösa filmen med onödiga klipp och effekter som gör det. Kanske är det skådespelarna som får lite större plats och bildspråket som är annorlunda eller kanske det helt enkelt beror på att man är mera kompetent att göra film i Storbritannien.

Det här är alltså en trevlig thriller som kan vara värd att se – åtminstone en gång!

5/10

Willard - 2003 - Nyinspelningen med Crispin Glover!

Willard

Regi: Glen Morgan

2003

Komedi/Horror

Skriven av Linda Snöberg & Tommy Söderberg

Willard Stiles (Crispin Glover) är en ensam och missanpassad ung man som lever ett dystert liv i ett gammalt hus tillsammans med sin sjuka mamma Henrietta (Jackie Burroughs). Hans pappa har begått självmord efter att ha förlorat sitt företag till sin förra partner och vän Frank Martin (R. Lee Ermey). En paragraf i kontraktet som gjordes upp vid övertagandet av företaget gör att Willard inte kan få sparken, så länge hans mamma är i livet. Men Frank vill ha bort honom från företaget och gör allt vad han kan för att förvandla Willards tillvaro till ett helvete. Willards enda tröst i mörkret är råttorna som finns i hans källare. En dag fångar han en vacker vit liten mus som har fastnat i en råttfälla. Han hjälper musen och kallar den för Sokrates och de blir vänner. Sokrates är en ledare och de andra råttorna lyder, förutom en stor råtta som Willard döper till Big Ben. När han upptäcker att han kan få råttorna att göra som han vill bestämmer han sig för att ta hjälp av sina fyrfota vänner och hämnas. Men råttorna är intelligentare än vad han tror…

Crispin Glover är nyckeln i filmen och han ser bekväm och säker ut och väldigt verklig, känns nästan som han står i mitt vardagsrum. Han är inte heller rädd för att släppa taget och låta sina känslor ta överhand, han måste ha några djupa förträngda minnen. Han passar bra som den nervösa, förvirrade och missanpassade personen Willard. Hans prestation att få fram sin smärta och längtan i ansiktet och dess växlingar, hur han reagerade på ilska, hur han vill säga något men ändå inte kunde det, t.o.m. Sättet han gick på är briljant.

En mycket välspelad film som nästan går i Tim Burtons anda. Skådisarna ligger hela tiden på gränsen till att spela över, men det passar bra i sammanhanget eftersom filmen ligger på gränsen mellan skräck och komedi. Man är konsekvent och det skenar aldrig iväg för mycket. R. Lee Ermey är brilliant som alltid och Jackie Burroughs gör Willards mamma med bravur. Den enda man möjligtvis skulle kunna klaga på här är Laura Harring, men hennes roll är inte så betydande att det spelar någon roll.

Filmen är mörk, lite bisarr och den ständiga skuggan av mörker som lurar över filmen är en karaktär i sig själv. Bra slut och en del blodbesudlade stunder. Om detta var ett alternativt Universum där världen var mörk och ond, skulle detta kunna vara en Disney film. Faktum är att filmen startade med Sokrates i en Disney stil, men när filmen framåtskrider in i mörker, blir det den mardröm det var meningen att den skulle vara. Willard visar en sida av en människa som vill göra något ont, men kan inte hitta styrkan att göra det. Han lyckas och till slut hejar man på någon som man i vanligtvis inte skulle heja på, men här gör man det för att han gör något som man själv kanske har haft en tanke på att göra, fast inte i den utsträckningen.

Råttorna, och det finns många, ser hela tiden naturtrogna ut även om det kanske vid nåt enstaka tillfälle går lite till överdrift. Något som förresten också är väldigt bra är relationen mellan den lilla vita söta musen Sokrates och den stora bruna råttan Big Ben. Det är alltid lika imponerande att se hur man kan bygga upp sånt mellan djur, mestadels genom att använda olika kameravinklar och musiken på ett snyggt sätt. Resultatet blir känslor som sympati och nästan personligt agg. Bra gjort!

Glen Morgan skapar en känsla av realism i denna osannolika film. Slutet är intressant och lämnar en öppning för en hel del tolkningar och dessutom en uppföljare, vilket jag hoppas kommer med Crispin Glover som Willard förstås.

8/10

Spiders – 2013 – Gigantiska spindlar lösa i New York!

Regi: Tibor Takács

Action/Sci-Fi/Horror

Egentligen spelar det väl ingen roll varför spindlarna är så stora som de tenderar att vara i den här typen av djurskräckisar. Det är bara ett faktum att så är fallet. Man tenderar att göra dem större än vad som gagnar syftet, det vill säga att om man har någon ambition att skrämmas så försvinner den i och med den gigantiska storleken. I just det här fallet finns det dock en poäng med deras överdrivna storlek. Man är ute efter att för människan räkning utvinna något specifikt ämne ur drottningen och vill förstås ha så mycket av detta ämne som möjligt.

Naturligtvis går det åt skogen! Det dröjer inte länge förrän misslyckandet är ett faktum och spindlarna, som ännu har en relativt moderat storlek, tar sig ner i tunnelbanesystemet under staden. Där tar tillväxten fart och på bara några få timmar har de växt till stora monster som utan vidare dödar allt i deras framfart. Och som i alla sådana här filmer så har även denna en hjälte som vet mer än vad experterna gör och som har idéer på hur man ska göra för att undvika en katastrof. Han vägrar åtminstone att bli evakuerad innan han har hittat sin dotter och klättrat orädd ned i gångarna under staden för att finna henne.

Älskar man den här typen av filmen tror jag att chansen är stor för att man fattar tycke även för denna. Givetvis ska man skilja på faktiska filmkvaliteter och på underhållningsvärde. Skådespelarprestationerna är till exempel allt som oftast undermåliga och spindlarna uppenbart datoranimerade.

Men underhållningsvärde är å andra sidan skyhögt! Det är inte det att det handlar om pekoral egentligen utan snarare om att det är en historia som är så typisk och förutsägbar att man förstås har sett den många gånger förr. Nackdelen är att spindlarna inte ser speciellt äkta ut. Det är inte det att det är gjorda i en dator, de har helt enkelt inte de attributen man förväntar sig av en spindel, hur gigantisk den än skulle vara. För även om spindeln är stor (vänta tills ni får se drottningen) har den en helt annan typ av kroppskonstruktion än vad som är trovärdigt. Dessutom stör jag min lite på att de måste sätta ljud till spindlarna. När hörde du till exempel en spindel morra senast?

Hur som helst är det en underhållande creature feature som man får ta för vad den är, då för man allra mest utbyte av den!

8/10

Rodentz aka Alterred Species – 2001 – Muterade jätteråttor

Till och med för mig, som är ett uttalat fan av så kallade creature fetures, eller djurskräck som vi säger i Sverige, är det här en riktigt dålig film. Det beror inte på att den är alldeles genomklyschig eller uselt skådespelarbesatt. Det hade jag kunnat stå ut med och är heller inget ovanligt i genren. Men filmen är stundtals så utomordentligt tråkig att det är svårt att hålla intresset uppe.

Alltsammans tar sin börjar på ett labb där man utför experiment med råttor (no shit Sherlock!). Man injicerar den med någon kemikalie och de blir något annat än vad de var från början. De utvecklar ett medvetande och de växer i storlek. Fast det är väl i ärlighetens namn inte alla som växer men det räcker och blir över i alla fall. Den förvuxna råttan som är den sista att besegras är tillräckligt löjlig ändå. Varför ska man överdriva storlek så förbannat?

På labbet arbetar professorn, som har fått sin anslag indragna och därför tvingas utföra sina experiment utan för universitetsområdet, och hans assistent. På väg dit är också några av hans kompisar som ska överraska honom och festa. En del av dem har inget annat än fest och sex i åtanke och när det står klart att en av råttorna brutit upp in bur och rymt är det inte populärt hos alla att stanna och leta efter den.

Hur som helst blir det en blandning av tonårsslasher och djurskräck då. Det är inte så lite sexualiserande bilder emellanåt. Samma princip som i vilken slasher som helst. Är du inte kristligt ren och väntar med sexuella akter till efter äktenskapet skall du döden dö! Fast inte av en galen yxmördare utan av råttor!

3/10

Them! - 1954 - Muterade jättemyror

En mycket gammal recension...

Them!

Regi: Gordon Douglas

1954

Horror

En liten flicka hittas irrande i öknen, hon ser ut att ha upplevt något traumatiskt och talar inte. Polisen hittar strax därefter en söndersliten husvagn och börja under söka saken.  De hittar ett märkligt avtryck på marken och efter att ett antal människor försvunnit eller dött, slår polisen Ben Petersen (James Whitmore) och FBI agenten Robert Graham (James Arness) sina kloka huvuden ihop. Eftersom de inte vet vad det är för ett konstigt avtryck skickar de det till jordbruksdepartementet för identifiering. När Dr. Harold Medford (Edmund Gwenn) och hans dotter Dr. Patricia Medford (Joan Weldon) kommer till platsen har de redan en teori men är hemlighetsfulla. Efter ytterligare efterforskningar står det dock klart att det rör sig om muterade jättemyror.

En av de riktiga höjdarna inom monsterfilm, myrorna är riktigt sköna och även om de naturligtvis inte håller dagens standard, så blev filmen faktiskt nominerad till en Oscar för bästa specialeffekter när den kom. Storyn är riktigt tidstypisk och väldigt underhållande än idag. Myror som har muterats till jättelika monster efter att ha blivit utsatta för radioaktivitet, kan det bli bättre? En riktigt klassisk monsterfilm!

Stämningen, som är väldigt viktigt i den här typen av film, hålls på topp hela tiden och det är faktiskt t.o.m lite spännande emellanåt. Detta är något som uppstår redan från början av filmen när de hittar den lilla flickan. En av de absolut bästa prestationerna i filmen är förresten när flickan chockas för att minnas vad som hänt. Hon skriker bara ett enda ord om och om igen: Them! Them! THEM!

Sharknado – 2013 – Påhittigare hajfilm har sällan skådats!

Regi: Anthony C. Ferrante

Horror/Sci-Fi

Det var en nyhet som cirkulerade runt i de sociala medierna under en lång tid. Det diskuterades och debatterades hel vilt om den var på riktigt eller inte. Det kunde ju bara vara någon som gjort ett fantasifullt omslag till en film – fanart. Men så var alltså inte fallet. Filmen existerar och det är förstås en SyFy-produktion! Bland bolagen som räknas upp under förtexterna syns också The Asylum och sen behöver man väl inte säga mer?

De mest kända namnen i filmen är Tara Reid, som står först av alla i rollistan och Ian Ziering som har huvudrollen. John Heard medverkar i en liten roll och hinner med att spela skjortan av de andra… Men det är inte dåliga skådisar hela vägen igen. Ingen är väl speciellt bra heller men det är bara ett fåtal som är så där riktigt katastrofalt usla. Det tog mig förresten ett tag att identifiera Ian Ziering. Jag vet inte om det säger mer om mig än om honom men till slut kände jag igen honom som Steve från Beverly Hills.

Men det här är så långt ifrån Beverly Hills man kan komma, fast ändå inte. Faktum är att Hollywoodskylten har en alldeles speciell roll i filmen. Och så är det ju hajar… Men det är inte riktigt som man kan tro, inte hela tiden i alla fall. Filmen har klara likheter med Bait, som ju utspelade sig under en översvämning när hajarna passade på att simma in i köpcentra etc. Här råkar de komma in i staden på andra sätt, främst genom tornados som sveper in över Los Angeles. Det är faktiskt ganska liten fokus på just det men självklart finns det med annars hade det varit tämligen falsk marknadsföring.

Hajarna ser ut att vara gjorda antingen av badbollar eller så är de dataanimerade. Någon enstaka sekvens med arkivmaterial har nog också används för undervattensbilder. Tempot är tämligen högt vilket uppskattas men det är mer en komedi med klichékomik än en djurskräckfilm egentligen. Strunt samma, den är tamejfan underhållande och det är det viktigaste. Bra är det ta mig tusan inte…

5/10

Ghost Shark – 2013 – Finns det vatten där, går du inte säker!

Regi: Griff Furst

Horror

Man måste beundra alla idéer som de som skriver manus till hajskräckfilmer får. Den ena idén är ju tokigare än den andra. Är det inte hajar som går på land så simmar de runt i snö eller sand. Den här kan dyka upp lite varstans bara det finns vatten. Man går inte säker på ett poolparty och rörmokare är inte drömyrket när hajen plötsligt kan dyka upp i ledningarna. Inte ens ett glas vatten är ofarligt att dricka…

Det låter störtlöjligt eller hur? Det är det också men faktum är att det inte är så dåligt som det låter trots att det är en SyFy-produktion. Skådespelarna är inte fantastiska men jag har sett mycket värre och en del av dem är till och med riktigt anständiga. Men framför allt är effekterna tämligen bra! I och med att hajen egentligen är ett spöke och ser ut som ett sånt kommer man undan med en hel del. Att få en mekanisk haj att se naturtrogen ut är alltid ett stort problem och använder man sig av arkivbilder av riktiga hajar brukar samma material återanvändas om och om igen vid olika tillfällen i filmen. Här har man lagt till ett skimmer runt hajen som verkligen inte ser naturtroget ut men med tanke på titeln på filmen och vad den handlar om är det helt ok!

Det hela kretsar kring en mystisk grotta med märkliga grottmålningar som tycks föra det som dör under våldsamma förutsättningar i grotta tillbaka till liv. I det här specifika fallet dör förstås hajen där inne och dyker sedan upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Man kan väl räkna med att de som ligger bakom filmen inte själva tar den på största allvar. Det är framförallt en klichékomisk film som enligt mitt sätt att se det utlöser många skratt. Framförallt handlar det om de typiska ställen spökhajen manifesterar sig på. Men också på effekterna av hajens framfart. Det är förstås datagjorda effekter men det behöver inte vara något dåligt numera. Man har kommit en lång väg med dem sedan det var inne att hata dem och numera ser det ofta riktigt snyggt ut. Det gör det i alla fall här. Om det sen handlar om ett par ben som står kvar efter att hajen tagit en munsbit eller något annat spelar inte så stor roll.

Med alla mått på kvalitet som finns kan man dock inte benämna filmen som bra men underhållande är den! Självklart är detta min egen personliga uppfattning om saken men när är det inte det? Gillar man hajfilmer är det här definitivt ett måste! Betyget är balanserad på förhållandet mellan underhållningsvärde och cineastiska kvaliteter.

5/10

Dödens Tentakler - 1977 - Fastna inte i bläckfiskens grepp!

Tentacles

Regi: Ovidio G. Assonitis

1977

Horror

Flera oförklarliga dödsfall börjar inträffa runt Ocean Beach. I utredningarna och efterforskningarna söker man efter gemensamma nämnare till försvinnandena, dock utan särskilt goda resultat. Journalisten Ned (John Huston) finner intresse i fallet och påbörjar sina egna undersökningar. Han är bekant med Marinbiologen Will Gleason (Bo Hopkins) och börjar, med hjälp av honom, undersöka om det pågående undervattensprojektet i området har något med saken att göra – om gifter och annat läkt ut och stört djurlivet. Undan för undan inser de båda att en gigantisk jättebläckfisk muterats till en jättelik mordmaskin. Kommer de att hinna stoppa den innan det är för sent, innan den stora kappseglingstävlingen förvandlar havsytan till ett enda stort smörgåsbord?

Som vanligt när det gäller den här typen av djurskräckfilmer kan man hitta ganska många element från referensverket i genren – Jaws! Visserligen har man bytt ut själva varelsen, men det är ändå ofrånkomligt att man jämför både dramaturgin och olika beståndsdelar i handlingen. Till filmens fördel måste valet av varelse räknas, för även om likheterna är många är det betydligt mer uttjatad med hajar i såna här sammanhang.

Man har också lagt sig till med väldigt namnkunniga skådespelare, istället för den anonyma skara som vanligtvis brukar befolka filmer av det här slaget: Bo Hopkins, John Huston och självaste Henry Fonda finns faktiskt med in en liten roll. Det är han som äger Trojan Construction – företaget som bedriver byggnadsverksamhet under vattnet. Hans karaktär är den mycket ovanliga ansvarsfulla företagsledaren som vill att allting ska följa reglerna till punkt och pricka även om det skulle vara billigare att tänja lite på dem från gång till gång. För att inte trampa på några tår i onödan betonar jag naturligtvis att det är ovanligt i filmvärden att de förhåller sig så, vanligtvis framställs de väl mera som profithungriga svin som totalt utan skrupler skulle bryta mot vilka reglar som helst för en dollar, framförallt om det gäller miljöregler. På det sättet får man säga att den här filmen ligger åratal före sin tid – vem pratade egentligen miljö i slutet av sjuttiotalet?

Själva varelsen i sig är väl kanske inte så lyckad, visserligen har man inte fastnat i fällan av att visa alltför mycket av den men det man ser, känns allt för ofta som fejk. Fast ska sanningen fram så har man gjort ett ganska bra jobb med arkivfoton också, klart mycket bättre än i The Last Shark. Fast trots detta och trots att filmen är ganska välspelad och inte lider av de problem trash-cinema brukar brottas med, är den ganska tråkig. Man lyckas aldrig riktigt fånga tittaren och det blir liksom varken underhållande eller spännande.

Likväl skulle jag vilja rekommendera den till fans av djurskräckisar då den trots allt tillhör kultrullarna och i detta avseende är den mycket sevärd!

Recension: Rats: Night of Terror - 1984

Rats: Night of Terror

Regi: Bruno Mattei

1984

Horror

I en postapokalyptisk framtid anländer ett motorcykelgäng till en ny plats. De finner alla slags förnödenheter och blir utom sig av lycka för sådana varor som till exempel mjöl och socker. Men inte bara livsmedel finns att finna, det verkar vara ett forskningscentrum och högteknologisk utrustning finns på platsen. Dock visar det sig också krylla av råttor och tillika de halvruttna och halvt uppätna liken av forskarna. De upptäcker också en gammal maskin som de först tror är ett TV-spel men som sedan visar sig vara en avancerad dator. De får igång denna och den börjar genast arbeta på den fråga de gav den. Problemet är bara att de inte har en aning om vilken fråga de ställde… Svaret låter dock inte vänta på sig och snart står det total utplåning på dataskärmen. Men vilka är det som ska utplånas, är det råttorna eller de själva?

Det här är beviset på att en film inte behöver vara kvalitativ för att vara underhållande. Taffligt manus, usla skådespelare, tam regi och kass dubbning är några av sakerna den här filmen har emot sig, trots detta kan jag inte låta bli att fascineras av den. Den har något, som jag inte riktigt kan sätta fingret på, som lockar.

Det är ingen regelrätt djurskräckis även om den ingår i Djävla Djur boxen. Snarare är det en postapokalyptisk rulle med en extra touch av muterade superintelligenta råttor som krydda åt historien. Eller rättare sagt, historien är beroende av rått-temat för att kunna fungera men inte så centralt som i den genomsnittliga djurskräckfilmen. Det här är trash-cinema på hög nivå och man dras sig inte för att utnyttja de kvinnliga kropparna som dragplåster, några tuttar har väl aldrig skadat populariteten?

Karaktärerna heter rätt roliga saker minsann och jag kan inte låta bli att dra lite på smilbanden åt Lucifer och Lillith, negressen Chocolate eller Taurus och Noah. Jag vet inte om man ska kalla dessa namn för oerhört genomtänkta eller korkade men de berör i alla fall oavsett hur man ser det och det är ju bra.

Råttorna ser förvånansvärt bra ut, åtminstone i de fall man använt riktiga råttor. Vid attackerna har man bytt ut dem mot konstgjorda ekvivalenter men det är väl å andra sidan inget annat att vänta, det är ju sånt som är en del av charmen med filmer som den här. Hade man tagit den på fullt allvar hade mycket av behållningen gått förlorad. Man måste ta filmen för vad den är helt enkelt.

En postapokalyptisk berättelse som rekommenderas å det varmaste, med eller utan råttor.

Recension: Python - 2000

Python

Regi: Richard Clabaugh

2000

Horror

Dr. Anton Rudolph (Robert Englund) har under åratal arbetat med att genmanipulera fram det perfekta levande vapnet för militärens räkning. Resultatet är en gigantisk pytonorm som i princip kan svälja allt som kommer i dess väg – en fulländad mördarmaskin helt enkelt. Denna fruktansvärda best har nu sluppit lös nära en liten amerikansk stad och alla som kommer i dess väg är chanslösa och får betala ett högt pris. En liten grupp människor, däribland Dr Rudolph och den militära säkerhetsexperten Bart Parker (Casper Van Dien), bestämmer sig för att kämpa emot och försöka att förgöra ormen för deras eget, stadens och kanske mänsklighetens bästa.

Man ska ha en sak klart för sig innan man sätter sig och tittar på en så här film. Man bör veta ungefär hur mediokert det kommer att se ut och förväntningarna bör inte vara alldeles för höga. Man bör heller inte räkna med att man kommer att ägna många sömnlösa nätter åt att fundera på filmen. Har man dessa grundförutsättningar klart för sig och man förstår att det här helt enkelt är underhållning för stunden, med mycket skratt och inte nödvändigtvis mycket spänning, kan man med gott samvete slösa bort en och en halv timme på den.

Det första man helt enkelt måste kommentera är själva monstret – ormen, något som ofta är den här typen av films akilleshäl. Jag måste säga att man lyckats över mina förväntningar den här gången och även om det naturligtvis är av skiftande kvalité så lyckas man vid några tillfällen till och med göra det riktigt trovärdigt. För en gångs skull så irriterar man sig inte heller på storleken och det gör faktiskt inget att den är så gigantisk som den är, något som oftast snarare brukar stjälpa än hjälpa.

Den andra akilleshälen brukar inte helt ovanligt vara skådespelarna och de är heller inte speciellt bra här. Undantaget är väl Robert Englund som gör en trovärdig gestaltning av vetenskapsmannen bakom själva varelsen. Casper Van Dien funkar också väl i sin roll även om han inte får något direkt utrymme att jobba med. Man känner också igen många andra ansikten utan att man för den skull kan para ihop dem med deras namn så där utan vidare. Vi har till exempel; William Zabka, som medverkade i både Karate Kid 1 och 2 och Sean Whalen som vi bland annat känner igen från sin debutroll i People under the stairs. Lägg dessutom till Wil Wheaton och Jenny McCarthy. 

Den karaktärsutveckling man försökt sig på för att göra filmen mer seriös blir bara fånig och tröttsam, vi vill ju se ormen slingra sig fram och döda eller åtminstone försöken att förgöra varelsen och inte vilket förhållande den ena eller den andra just lämnat. Lyckligtvis försvinner dessa meningslösa försök efterhand och man ägnar mer helhjärtad tid åt själva grundhistorien.

En underhållande film om man ser den ur rätt utgångsläge.

Recension: MOBY DICK - 2010

Moby Dick

Regi: Trey Stokes

2010

Action

1969 blir sjömannen Ahab av med sitt ben när en gigantisk val attackerar den ubåt han befinner sig på. Den sliter bokstavligen ubåten i stycken och Ahab blir besatt av hämnd! Många år senare är han kapten på sin egen ubåt men han har inte glömt. Det är fortfarande hämnd han är ute efter. Han kan rationalisera det till att skydda jordens befolkning mot besten men det är inte hans primära angelägenhet. Valen måste dö för vad den gjorde mot honom!

Barry Bostwick

Låt oss första skilja på filmiska kvaliteter och på underhållningsvärde. När det gäller det förstnämnda finns det inte mycket att orda om, det här är en ganska värdelös film. Minor ser ut som frigolit, det är samma sekvenser av ”valen” om och om igen etc. Jag tycker väl inte att det är frågan om en total katastrof men så är jag väl lite färgad av att jag verkligen vill tycka om den här sortens filmer också. Gigantiska djur som attackerar mänskligheten är kul, så enkelt är det!

Och det är väl just det man får det den här filmen som – en kul grej! Ingen har dött av lite underhållande B-action. Men man ska vara på det klara med vad det är för en film. Den lämpar sig säkerligen inte för alla, inte ens om man skulle vara fanatiskt intresserad av allt som har med Herman Melvilles roman att göra. Jag har inte läst den men jag känner till så mycket att jag inser att det finns några direkta citat här och där i filmen. Ett kul grepp tycker jag! I synnerhet eftersom filmer verkligen inte gör anspråk på att vara något tung mästerverk med djupa karaktärer eller intelligent dialog!

Davids kamp mot Goliat.

Valen får tag i en U-båt

Barry Bostwick spelar rollen som Ahab och jag tycker han gör det bra. Man får som sagt vara på det klara med vad det är för en film och då gör det inte så mycket om det blir lite kantigt och ”cartoonish” som man säger på amerikanska. Finns det något svenskt motsvarande begrepp? Jag vet inte men det är onekligen inget större djup i någon av karaktärerna. Det gör å andra sidan filmen lätt att se och man behöver inte vara särskilt engagerad för att låta sig underhållas.

Renée O'Connor

Även Renée O’Connor medverkar som valexpert och jag tycker även hon passar bra in i produktionen. Handlingen är som sagt förlagd till nutid vilket öppnar för möjligheterna att ha med en valexpert, något som känns lite konstigt om man strikt skulle följa den litterära förlagan. Förresten blir jag oerhört sugen på att läsa den bara för det! Hur det går tänker jag inte avslöja men jag tror att man följer boken ganska bra på ett par punkter i alla fall.

Jag inser att jag är en aning kontroversiell när jag delar ut mitt betyg till den här filmen men jag kan helt enkelt inte låta bli att spegla det i underhållningsvärdet jag får ut. Ibland är det viktigare än allt annat och jag är också beredd att ta fajten, det vore ju inte första gången som det dyker upp arga mejl som bestämt hävdar att jag har fel i min bedömning, att jag är döv och blind eller att jag helt enkelt inte borde skriva om de filmer jag gör överhuvudtaget.

7/10

Jodå, visst är det storlek det handlar om!

En helikopter flyger lite för nära.

Alla effekter är inte logiska...