Sam Raimis senaste film, storslagna - Oz: The Great and Powerful - 2013

Oz: The Great and Powerful

Regi: Sam Raimi

2013

Fantasy

Oz, som egentligen heter Oscar Diggs, arbetar på ett tivoli som trollkarl. Han har alltså inga magiska krafter utan hans repertoar består av tricks. Trick som han förvisso är duktig på att utföra. Men de stora pengarna utebli och när han ställs inför en konfrontation med publiken, när han inte kan använda sina magiska krafter att få en ung flicka att gå igen, flyr han i en lyftballong. Hans stora idol är egentligen en vetenskapsman och skulle han få vara som någon annan än sig själv skulle han vilja vara som Tomas Alva Edison – han som bland annat uppfann glödlampan. Men han flyr, och innan han vet ordet av har luftballongen dragits mot krafterna av en tornado. Han sugs in och i virvlarna förs han till en plats han inte känner till, han hamnar i ett sagolikt land där elaka häxor och talande apor är verklighet. Profetian säger att en stor trollkarl skall komma för att befria folket och när han blir tillfrågad tar han genast på sig rollen. Det är han som är den mäktige trollkarlen i profetian! Men hur ska det gå, han är ju bara en bedragare?

För mig är SamRaimi mest synonym med lågbudgetskräckisen The Evil Dead från 1981. Efter det gjorde han en uppföljare och lite senare en till. Humorinslagen blev fler och fler i filmerna och efter Darkman, som också var en skräckis, gjorde han västernfilmen The Quick and the Dead som, i alla fall enligt mitt förmenande, var en hommage till Sergio Leones spaghettivästerns. Det var kanske denna film som började resan mot mer spektakulära storfilmer. Några år senare gjorde han Spindelmannen trilogin Spider-Man. Och det var väl i och med detta som spindelmannen-serietidningen i Sverige bytte namn till Spider-Man också men det är en annan historia.

Hur som helst är jag inte riktigt van vid denna utveckling och att Sam Raimi nu har regisserat den här storfilmen för Disney känns helt fel. Det är absolut inget fel på själva hantverket men man har ju sina förutfattade meningar. Det säger i det här fallet att Sam Raimi är en skräckfilmsregissör och inget annat. Objektivt sett är detta naturligtvis ren bullshit och det är väl egentligen enbart positivt att han har lyckats slå sig in på de stora filmernas marknad. Det är en filmskapare med uppenbar talang! Men det betyder också att han, likt Peter Jackson, har övergivit de ideal som från började skapade honom ett namn i kultfilmskretsar. Han har, så att säga, sålt sig till kommersialismen.

Oz: The Great and Powerful är definitivt en kommersiell film. Den försöker verkligen att flirta så mycket som möjligt med publiken och vara så storslagen som möjligt. Det är väl i sig inget fel i det men ibland kanske det vore bättre att lägga band på sig. Det blir lite väl påtagligt att man vill att filmen ska vara så storslagen som möjligt och även om många av effekterna är bra, riktigt bra till och med, är det inte alltid helt övertygande. Till filmens försvar kan väl sägas att det trots allt utspelar sig i ett fantasiland och att allt kanske är möjligt där som vore omöjligt här. Men jag försöker alltid att bedöma trovärdighet utifrån det universum filmen utspelar sig i och då kommer den faktiskt till korta. Historien i sig är det inget fel på men jag tycker att de berättas lite slarvigt och man lyckas aldrig riktigt skapa några sympatier hos de inblandade. Det är storslaget, men det är allt!

Naturligtvis är mycket av filmen animerad i en dator men det gör inte så mycket, det mesta funkar. Man kan ha hur mycket som helst emot denna teknik, men att skapa en talande apa med vingar i latex och få det att se snyggt ut på film hade varit en möjlig uppgift. Teknikfientlighet är en sak men ibland går det över till en dumhet!

Däremot är jag inte riktigt nöjd med alla skådespelarinsatser. I synnerhet tycker jag att huvudrollsinnehavaren James Franco spelar över lite för mycket. Det är kanske inget att hänga upp sig på men det gör också att man missar en hel del identifikation med karaktären som inte får några som helst sympatier trots att han egentligen förtjänar det. Att han är en bedragare vet han om men han har också ett samvete som gnager honom. Han förtjänar sympati men får ingen.

Som filmskribent tycker jag att en av de största behållningarna med filmen är de blinkningar som görs till klassikern från 1939 – Wizard of Oz. Redan i inledningen, som är i svart-vitt, är det uppenbart att detta kommer att förändras så fort vi färdats till det andra landet. Inledningsvis befinner vi förresten förstås oss i Kansas, var annars? Det finns gott om andra saker att lägga märke till längs vägen och jag känner ingen oemotståndlig lust att redogöra för dem här, det skulle dessutom förstöra själva underhållningsvärdet i att upptäcka dem.

Totalt sett är jag nog lite besviken. Jag trodde jag skulle få mer storslagenhet för pengarna och jag trodde att historien skulle vara lite mer genomtänkt. Men ger mig sig bara till tåls kommer man att upptäcka (det gjorde i alla fall jag) att filmen blir lite bättre för varje minut som går och att den avslutningsvis, med 1939 år film i minnet, blir riktigt anständig. Jag tycker verkligen att man ska se den för att skapa sin egen uppfattning!

7/10

Bilder: © Disney

CDON
Discshop
Ginza

Recension: The Brothers Bloom - 2008

The Brothers Bloom

Regi: Rian Johnson

2008

Komedi/Äventyr

Bröderna Bloom är framgångsrika bedragare som utför komplicerade stötar genom att lura till sig pengar av olika miljonärer över hela världen. Detta är något som de ägnat sig åt sedan barnsben så de har onekligen haft tid på sig att öva. Ungefär i lika lång tid har den yngre brodern – Bloom, velat lägga av och leva ett ”riktigt” liv. Han är trött på att styras av sin bror och spela den roll som ständigt skrivs åt honom i de invecklade intrigerna. Nu är det dock dags för den sista stöten, det har Stephen – den äldre brodern, lovat. De ger sig efter en rik arvtagerska som de tar med sig på ett äventyr runt hela jorden (nåja, ett äventyr i alla fall) med en design som i slutändan ska lura av henne pengarna.

Filmer om småfifflare eller ganska stora bedragare som i det här fallet är väl inte helt ovanliga. Se bara på alla Heist-filmer som finns. Det är Ocean’s 11, 12 och 13 och jag vet inte vad. Det är filmer som går ut på att lura någon, men också om att vi som tittare inte är helt säker på vad planen egentligen går ut på och vem som lurar vem i slutändan. Det är likadant här, man jag inte vara säker på den fulla designen och man vet inte om båda bröderna är inne i sina roller hela tiden eller inte.

                                     

Personligen tycker jag att det är lite för lätt allting, men så handlar det också, i mångt och mycket, om en komedi. Kanske inte en sån där man gapskrattar åt utan en som lutar mer åt det romatiska hållet. Huvudrollerna spelas av Adrien Brody, som jag alltid hyst stor respekt för, och Rachel Weisz. Som brodern Stephen ser vi Mark Ruffalo i den stora birollen men ingen av den imponerar såsom jag skulle vilja. Jag kan icke för mitt liv se Adrien Brody som romantisk och jag tycker att valet av Mark Ruffalo var helt misslyckat då han som – storebror, faktiskt ser flera år yngre ut än sin lillebror.

Jämförelser med The Sting och/eller Dirty Rotten Scoundrels är förstås ofrånkomliga även om den faktiskt inte kan mäta sig med dem på något plan. Den är inte lika rolig som Dirty Rotten Scoundrels och inte lika bra och välspelad som The Sting. Det blir liksom aldrig någonting av det, det bara står och stampar på samma ställe och man önskar att det fanns ett slut på filmen. Det gör det förstås om man ger sig till tåls men det är segt fram till dess och filmen har flera slut känns det som. Det ligger förstås också i dess natur när det handlar om att lura åskådaren om vem som ska få det sista skrattet eller lura till sig alla pengarna i slutändan.

Nä, det här var inte min kopp kaffe!