Cast Away – 2000 – Tom Hanks som Robinson Kruse

Det är helt klart en gripande historia när en man i bästa sina år blir strandsatt på en öde ö efter en flygplanskrasch. Den inspirerande litterära förlagan är förstås Robinson Kruse och det är helt klart en intressant story. Lite är ändrat från Daniel Dafoes bok förstås, den är helt klart moderniserad. Men det är tillräckligt med hopplöshet för att man ska kunna identifiera sig med den skeppsbrutne.

Nackdelen är att Tom Hanks inte är speciellt övertygande, han är en av Hollywoods mest överskattade skådisar enligt mig. Det handlar inte bara om agerande utan även om att några år ensam på en öde ö torde ge en tämligen utarmad kroppsbyggnad. Tom Hanks är småfet från början och ändras inte mycket under filmens gång. Det känns lite som att Tom tar den lätta vägen och inte riktigt vill anstränga sig. Det finns ju gott om skådisar som både har gått upp och ner i vikt för en roll, men inte Tom Hanks alltså, i alla fall inte här.

Något som jag funderade på, och som kanske säger en del om vilket underhållningsvärde filmen har, är hur mycket sponsring men fick från FedEx. Tom Hanks rollkaraktär arbetar nämligen på det transportföretaget och de får en hel del exponering tvärs igenom hela filmen. Och inte bara det, företaget framställs också som oerhört dedicerat! Jag kan ju ha fel, men det luktar produktplacering lång väg!

4/10

Recension: Lord of the Flies – 1963

Själva historien som berättas i den här filmen, den om en hel pojkklass som blir strandsatta på en öde ö efter en flygplanskrasch, är naturligtvis riktigt skrämmande. Den utvecklas kontinuerligt och eskalerar under hela filmens gång. Två grupper formeras på ön. Den ena, ledd av Ralph vill hantera saken på ett civiliserat sätt, bygga hyddor och ständigt ha en brinnande eld för att signalera eventuella flygplan och båtar som kan passera. Den andra gruppen är mera kortsiktig och vill koncentrera sig på jakt. Den börjar med små bristningar men blir snart rejäla våldssammandrabbningar gängen emellan, till den mildra grad att fler av pojkarna faktiskt mister livet.

Men utförandet är väl i sig ingen höjdare! Filmen är gjord i svartvitt och det har jag i sig inget emot, det kan till och med förhöja stämningen, men många av barnskådespelarna, som dessutom är brittiska, är faktiskt ganska bedrövliga! Det känns liksom inte som att deras repliker levereras med en sådan trovärdighet som krävs av en film med en sådan här tungsint handling. Det finns allt som man kan önska (eller inte önska) i ett vuxet samhälle sett ur barnens begränsade uppfattningsförmåga. Det finns gott om metaforer till maktstrukturer och de skapar till och med nästan sin egen religion.

Miljöerna är det inget fel på, det ser verkligen ut som om de vore på en öde ö och jag kan heller inte klaga på kontinuiteten i slitage av kläder eller skrubbsår och liknande. Egentligen är det nog en ganska bra film när jag tänker efter och jag retar mig heller inte lika mycket på barnens skådespelartalanger efter ett tag. Framåt slutet är det till och med riktigt anständigt!

7/10

Island Fury

Island Fury – Eftersom mitt ex av Barracuda som jag nyligen skrev om är en så kallad double feature fick jag en film på köpet. Denna film var Island Fury, en film som utlovade både gangsters i jakt på sina pengar och kannibaler – allt på en öde ö. Eller nästan öde i alla fall eftersom den trots allt måste vara befolkad om där ska finnas kannibaler. Det låter ju som lovande premisser, eller hur? Tyvärr klarar filmen inte av att hålla riktigt lika mycket som den utlovar och av kannibalerna ser man inte ett spår. Åtminstone inte av mer traditionella infödingar som äter människokött! Möjligen kan man tolka fram en och annan kannibalistisk egenskap bland öns enda bofasta familj, men det är inget uttalat och man får inte se något av det slaget ske överhuvudtaget. Hur som helst så utspelar sig filmens handling parallellt i nutid och dåtid. Vi får följa huvudrollsinnehaverskorna och samtidigt se deras historia, för de har varit på ön tidigare och det var ingen trevlig vistelse. Och dessa tillbaka blickar, som tar upp alldeles för mycket av filmen, är ingen trevlig upplevelse för oss heller eftersom de flesta av skådespelarna är riktigt bedrövliga. I nutidsberättelsen försöker de åtminstone agera men i tillbakablicken verkar de bara ha gett upp och somliga tycks bara läsa sina repliker innantill. Riktigt dåligt är det alltså på detta plan och jag överdriver ingalunda! – 2/10

Du kan köpa filmen här: Axelmusic