Argentos DRACULA – 2012 – aka Dracula 3D

Regi: Dario Argento

Horror

Ska man vara riktigt ärlig så har skräckmästaren Dario Argentos största insatser varit inom thrillergenren. Tittar man tillbaka på hans karriär som regissör finner vi att de flesta av filmerna faktiskt inte innehåller några övernaturligheter utan för det mesta en mördare, som visserligen dödar sina offer på synnerligen bestialiska sätt, men inget som inte går att förklara rationellt. De senaste verken har förstås inte levererat samma mått av mästerlighet som klassikerna som drog igång karriären. Smaken är som baken förstås men det verkar ändå som att majoriteten av de som följt Dario Argentos karriär genom åren har börjat tycka att hans filmer blir sämre och sämre. Själv börjar jag nästan sälla mig till skaran som tycker att han snart borde pensionera sig. Det är helt enkelt inte samma magi som det en gång var längre.

Ändå var det spännande att se vad han skulle kunna hitta på efter fiaskot med Mother of Tears och Giallo nu senast. Det är trots allt en klassisk berättelse med ingredienser som torde vara lätta att utrycka sig med på film. Han är ju långt ifrån den första som berättat en historia om den transylvaniske greven. Jag har sett några stycken av dem och var som vanligt ute efter att dra paralleller. Men faktum är att det här påminde mig istället om ett spel jag spelade för många år sedan – Dracula Unleashed. Det var ett sånt där spel där man skulle besöka olika platser i rätt tid och hämta rätt föremål för att komma vidare. Det som var roligt med spelet var att det vid varje tillfälle visades en filmsnutt. Historien som berättas här påminner mer om det spelet än om någon av de andra Draculafilmer jag har sett.

Det är ganska uselt regisserade skådespelare och själva historien påminner som sagt mer om ett spel än om en film. Det är scener som inte är direkt sammansatta utan tycks vara filmade som ett pussel som sedan inte riktigt passar ihop. Det finns liksom ingen riktigt kontinuitet i det. Man slänger in en skådis bara för att och sen blir det till att fundera över om vederbörande ska överleva eller inte. Det finns lite eller ingen motivation till varför det som sker sker. Det är klart att det finns en ramberättelse och jag är ganska säker på att denna är ganska trogen Bram Stokers roman. Jag har inte läst den så jag kan inte vara helt säker. Däremot vill jag minnas att jag läste en ungdomsversion av den i mina yngre dar, översatt av Beppe Wolgers av alla människor. Det var väl för att ge det en lite yngre prägel kanske. Hur som helst minns jag ett par fragment och de finns också med i den här filmen.

Jag är inte helt säkert på om jag gillar castingen eller inte. Thomas Kretschmann är till exempel inte den typiske Dracula. Varför är Asia Argento ens med i filmen och vad gör Rutger Hauer som Abraham Van Helsing? Ingen av dem är huvudperson i filmen, om det ens finns någon huvudperson. Det är inte nödvändigtvis något dåligt, det innebär bara att det berättas om en större sak än bara en person men det funkar inte riktigt. Vi behöver någon att se händelserna igenom. Till en början har vi Jonathan Harker men det varar inte för evigt. Utgångspunkten ändras och fokus skiftar från en karaktär till en annan. Det känns som att Dario Argento skulle behöva en timme till för att få ihop alla lösa ändar. Det blir lite fragmenterat och det är inte bra när det gäller den här filmen. Det är för mycket som saknas mellan scenerna.

Nu är förvisso filmen ganska lång ändå, nästan två timmar och den är kanske inte episk nog att överleva en timme till i alla fall. Så vad återstår? Att klippa ner den till normallängd och därigenom höja tempot en smula? Det skulle knappast göra historien rättvisa men det kanske skulle bli roligare att titta på filmen? Jag vet faktiskt inte.

Att det rör sig om övernaturliga element – vampyrism, innebär väl på något sätt att den kvalar in som skräckfilm, eller Horror som jag har valt att kalla de filmerna här. Är det dessutom någon form av skrämmande ambition är saken klar. Det är alltså en skräckfilm med ambition att skrämmas. Men riktigt så enkelt är det inte. Det är också men film som vill återupprätta Dario Argentos status som vacker filmskapare. Och det är faktiskt inte så pjåkigt på den fronten. Någonstans påminner det om en gammal Hammer-Horror film. Det finns en särskild mystik som skimrar över den. Dessutom finns det några alldeles utomordentliga dödsfall i filmen. Dödsfall som jag skulle säga bara kunde göras av en italiensk mästare.

Så det är sannerligen inte bortkastad tid att se filmen. Jag älskar den inte men jag skulle inte vilja ha den osedd. Det kanske till och med är så att jag skulle vilja se om den någon gång. Det känns inte så riktigt just nu men det känns ändå som en värdigare film än Dario Argentos senaste. Och om man som jag redan tidigt höll på att stänga av eländet, så gör inte det – det blir faktiskt bättre! Dessutom riskerar man att missa en oförglömlig scen med en jättelik bönsyrsa!

5/10

Grimm Love aka Rohtenburg - 2006 - Inspirerad av den "tyske kannibalen" Armin Meiwes

Grimm Love

Aka: Rohtenburg

Regi: Martin Weisz

2006

Drama/Thriller

Katie Armstrong (Keri Russell) har precis valt ämne för sin uppsats. Att hon bestämde sig för det bisarra Hartwin-fallet som grund, var föga förvånande då detta har fascinerat henne under många år. Allt eftersom hennes undersökningar exponerar fler och fler sanningar av de kannibalistiska omständigheter som historien centrerar sig kring, hur kannibalen Oliver Hartwin (Thomas Kretschmann) och det villiga offret Simon Grombeck (Thomas Huber), träffades och gjorde upp sina makabra planer, desto mer besatt blir hon av fallet. Hon skyr inga medel i sin kamp att verkligen förstå vad som hände och vad som föranledde dådet. Snart uppvisar hon ett liknande levnadsmönster som sitt examensarbete, hon blir mer och mer isolerad och är snart helt i greppet på Oliver Hartwin arv…

Om det inte framgår tydligt nog här ovan så bygger den här filmen på samma verkliga historia som filmen Cannibal med Marian Dora i regissörsstolen. Nämligen den om kannibalen Armin Meiwes som satte in en annons efter ett offer, villigt att låta sig ätas – och fick inte bara ett svar! Jämförelser med Cannibal är väl därför oundvikliga även om jag ska försöka låta den här filmen stå på så egna ben som möjligt.

Till att börja med så berättas historien den här gången ur en åskådares perspektiv, det vill säga den som undersöker fallet inför sitt stora examensprojekt (Keri Russell). Att man lyckats få med en skådespelerska som Keri Russell i en så här pass makaber filmen är väl för övrigt anmärkningsvärt. Nu menar jag inte att hon skulle vara någon favoritskådespelerska eller ekvilibrist i sammanhanget, nej bara det att hon trots allt är ganska otippad under de här omständigheterna. Det här är ju trots allt en bra bit från TV-serien Felicity. Cannibal berättas jämförelsevis ur ett jagperspektiv och ur kannibalens synvinkel. Vilken variant som gör starkast intryck är väl en smaksak men något som jag verkligen gillar med den här filmen är på vilket sätt alla tillbakablickar smälter in i historien. Vi får följa både förövarens och offrets uppväxt och filmen tycks gärna vilja göra en psykologisk utvärdering av varför det gick som det gick. Det är förresten också en av filmens grundvalar, att utröna varför de bådas ensamhet blev så stor och vilka extrema förfaranden människan är villig att ta till för att komma ur detta utanförskap.

Jag vill nog också påstå att den här är något mer trovärdig i sin betraktelse än sin systerfilm, som möjligen är mer grafisk och blodigare, utan att ha någon egentligen information av vad det korrekta händelseförloppet (förutom det man kunna läsa i tidningen) är. Jag känner mer avsky efter att ha sett den här och även om förövaren och kannibalen framställs som lite mesig även i denna gestaltning vill jag nog påstå att det här är den starkare skildringen av de två. Det finns heller inte lika homoerotiskt laddade scener, med undantag av några kärleksfulla kyssar, i den här som koncentrerar sig mera på orsak än verkan.

Att Katie (Russell) blir mer och mer besatt av fallet kan väl tolkas som en reflektion av filmens egen publik. Att fascineras av det makabra dådet till den milda grad att man uppsöker och slukar mer än en filmatisering av händelsen talar kanske sitt tydliga språk. Om man är helt frisk som älskar att låta sig äcklas är väl upp till var och en att bedöma men jag rekommenderar naturligtvis filmen som den milstolpe inom kannibalfilmen den är och ser fram emot nästa motbjudande alster på ämnet!

Se den idag!

Recension: Eichmann - 2007

Eichmann

Regi: Robert Young

2007

Drama

Adolf Eichmann (Thomas Kretschmann) sitter arresterad i Israel misstänkt för brott mot mänskligheten. Pöbeln vill inget hellre än att lyncha honom men i ett civiliserat samhälle finns ingen annan metod än en rättvis rättegång. Därmed inleder Kapten Avner Less (Troy Garity) förhören med den före detta tyska officeren som enligt andras vittnesmål är ansvarig för miljoner judars plågsamma död. Det blir några påträngande månader av samtal då den oberörde Eichmann inte medger någonting av vikt för målet utan hela tiden hänvisar till order uppifrån orderkedjan. Tiden börjar bli knapp och Less behöver ett erkännande…

Filmen bygger på de verkliga förhörsprotokoll som faktiskt genomfördes med Eichmann, det finns med andra ord en stark grund att bygga filmen på. Mestadels utspelas den i förhörslokalen, naturligtvis med några tillbaka blickar och även en del karaktärsbyggande av Avner Less när han umgås med familjen etc. Intressant är den kontrast som finns mellan folkets vilja att genast sätta ett skott i nacken på Eichmann och den officiella linje som myndigheterna följer – nämligen att ge Eichmann en rättvis rättegång. Jag kan förstå båda sidorna av myntet även om det är olika känslor som framkallar dem. Hatet som förblindar och genast vill släcka den människas liv som utplånat miljoner andra och den mer politiska linjen som mer än något annat innebär att israels diplomatiska ställning bibehålls. Det är emotioner ställt mot intellekt helt enkelt.

                     

Tyvärr är filmen inte alls lika stark som jag hade hoppats på och den belyser snarare de problem förhörsledaren Avner Less ställs inför än de ohyggliga brott Adolf Eichmann står anklagad för. Inte för att jag på något sätt vill förringa brott mot mänskligheten, men emellanåt upplever jag faktiskt att man, om inte tar Eichmanns parti, så åtminstone förringar hans skuld med förmildrande omständigheter, och detta var väl kanske inte riktigt meningen.

Att strålkastaren riktas mot Less har jag däremot inga egentliga problem med. Det är klart att hans uppgift måste vara enormt uttröttande, att sitta vecka efter vecka och förhöra en människa man känner enorm avsky emot och samtidigt kontrollera sina känslor till den milda grad att man inte avslöjar sina egna tankar för personen som blir förhörd. Från gång till gång tvekar man förstår på vem det egentligen är som står samtalet då Eichmann tycks vara beredd på samtliga frågor och dessutom har ett bra svar att ge, som faktiskt låter ganska logiskt i sammanhanget, åtminstone ytligt sett. Det kan heller inte vara helt lätt att utföra sitt uppdrag när man i folkets ögon i princip förvandas mer och mer till en förrädare för varje förhörsdag som går, dessutom måste oron för repressalier mot den egna familjen på grund av detta vara oerhörd.

Men oavsett om filmen belyser nazisternas brott mot mänskligheten på ett tillräckligt starkt sätt eller inte anser jag det här vara en viktig film. Alla filmer där kunskap, eller åtminstone hungern efter kunskap, väcks i detta specifika ämne är oerhört viktiga och jag rekommenderas därför alla att se den om så bara för att skapa sig kunskap om en del av mänsklighetens mörkaste historia.