Ta mig i dalen - 1977 - Erotik av Torgny Wickman

Ta mig i dalen

Aka: Countryside

Regi: Torgny Wickman

1977

Erotik

George har lite problem med det motsatta könet. Därför skickas han till den erfarne godsägaren Richard som sannerligen inte har några som helst problem, vare sig med att få tjejerna på rygg eller att hitta tillfällen som lämpar sig för lite skoj i sänghalmen. Flickorna tycks vara mer än villiga att låta honom behandla dem som han vill. Men hur går det egentligen för George?

Jag hade verkligen inte förväntat mig att filmen skulle vara så pass pornografisk. Tuttar och fejkad softcore kanske, men inte penetration och könsdelar i närbild. Det finns till och med ejakulering faktiskt. Men det finns en handling också, även om den är tunn. Det är ingalunda pornografi med dagens mått mätt, akterna förefaller mer naturliga och vi har besparats från falskstönanden. Jag antar att det är meningen att man ska hetsas upp av det här och det gjorde man kanske 1977, vad vet jag?

För min del hade jag gärna sett att filmen vore gjord på svenska. Inte för att köns- och fula ord låter bättre på svenska, snarare tvärtom faktiskt. Det låter oftast oerhört styltat när, man försöker sig på sådant. Men jag tycker faktiskt att det hade bidragit till atmosfären här – atmosfären av svensk lantluft. Dessutom låter det lagom styltigt när svenskar försöker tala engelska hellre än bra och med porrepliker som var uttjatade innan de skrevs.

Likväl är detta ihop med: Fäbodjäntan, Kärleksön och Honälskade en sommar, en av filmerna man ska se om man ska bilda sig en uppfattning om den svenska synden. Jag är inte särdeles bekant med alla Torgny Wickmans filmer men jag har förstått att flera av dem ligger på gränsen, den här passerar denna gräns. Ska du se en trevlig film med svärmor kanske du inte bör välja den här men gillar du porrvåfflor från det glada sjuttiotalet kommer ju saken i ett helt annat läge.

Du kan köpa filmen på:
Discshop

Den Ståndaktiga Kyrkoherden - 1969 - Gladporr med Jarl Borssén

Den Ståndaktiga Kyrkoherden

Regi: Torgny Wickman

1969

Komedi/Erotik

Kyrkoherden (Jarl Borssén) råkar ut för en förbannelse. Han blir helt enkelt alldeles för upphetsad av den kvinnliga fägring som omger honom och får ett stånd som verkligen inte vill gå ner. Lyckligtvis är han omgiven av villiga kvinnor som gör allt för att hjälpa honom med problemet.

Det här är en riktigt dålig film! Till och med om man tar sig friheten att mäta kvaliteten med gladporrmått. Det är i och för sig ingen genre jag är särskilt förtjust ifrån första början då jag ofta finner dem oerhört krystade. Ska vi tala om hur mycket kvinnlig färgring som egentligen visas upp är det knappast frågan om den sleazigaste filmen i världshistorien. Några bröst och någon buske dyker väl upp men de sexuella situationerna är mer insinuerade än vad jag någonsin har varit med om tidigare.

Jag kan inte säga att jag känner till skådespelarna eller skådespelerskorna heller för den delen men så vitt jag förstår tillhör de det rumsrena gardet. Kim Anderzon, som medverkar, är väl en av de få jag verkligen känner till och hon har väl gjort en och annan utmanande roll i sin karriär. Dock utan att någon gång gå över gränsen till vad som är smaklöst. Ingen utmärker sig överhuvudtaget, inte ens Jarl Borssén som är oerhört tråkig i sin roll. Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är han håller på med. Det känns inte som om han vågar leva ut rollen helt och hållet kanske.

Att filmen kom 69-70 har förstås viss betydelse. Man kunde inte göra vad som helst och icke rumsrena filmer som den här måste ha varit gränsfall för det tillåtna för seriösa skådespelare. Kort sagt är samtliga skådespelare bedrövliga faktiskt och det enda sex, om man undantar de tuttar jag tidigare nämnde, som förekommer är oerhört lamt.

Dock finns det en enda befrielse med filmen, något att se fram emot och som faktiskt nästan gör den sevärd. I rollen som trubaduren ser vi nämligen självaste Cornelis Vreeswijk. Det enda han gör är i princip att framföra små trudelutter, ofta nya texter till gamla låtar. Eller ja… Texter är det väl egentligen inte frågan om heller. Det är mera lösa fragment som för tillfället passar in tillsammans med filmens handling. Han är helt och hållet trovärdig med dessa fräckheter som egentligen är rena bagateller.

För en Vreeswijk-komplettist är filmen således av intresse, annars finns det inte mycket anledning att se den. I alla fall inte om man inte ämnar skriva en uppsats om den svenska syndens efterdyningar eller liknande. Nä, det här är faktiskt rent skräp!