The Lords of Salem – 2012 – Rob Zombies kanske bästa film!

Regi: Rob Zombie

Horror

Det här verkar vara en film som har splittrat fansen lika mycket som Metallicas Svarta Album från 1991. Jag har sett den tokhyllas och sågas längs med fotknölarna. Med detta sagt räknade jag med att det skulle bli en upplevelse som jag aning djupt skulle ångra, eller ångra att jag vänta så pass länge med att se den. I mitt fall blev det om något det sistnämnda. Men inte så där utan vidare och inte genast heller. Det dröjer lite innan det blir riktigt bra och det är inte förrän framåt slutet när allting är som allra märkligast som den blir riktigt bra!

Visserligen har jag inget att klaga på under den första halvan av filmen heller. Det är stabilt och Zombie bygger upp stämningen på ett föredömligt sätt. Det finns helt klart sminkeffekter som ser hur bra ut som helst men det är inte i första hand en film som bygger på blod och gore, eller ens på situationer där dylikt kan uppstå. För mig är det först och främst en ockult rysare som baserar sig kring de ökända häxprocesserna i Salem.

Filmen utspelar sig dock i nutid och centrerar sig kring en radioshow eller rättare sagt en av programledarna som får en mystisk skiva tillskickad sig. Inget mer än att bandet kallar sig för The Lords är känt och musiken är minst sagt suggestiv! Det verkar som att alla som lyssnar på den, i synnerhet kvinnor, påverkas på ett högst onaturligt sätt. I studion befinner sig också en expert på just häxprocesserna i Salem. Han börjar undersöka saker och ting närmare när han hör namnet The Lords of Salem och börjar spåra termen bakåt i tiden. Eftersom det alltid finns någon som kan mer än en själv konsulterar han en annan expert på området som reder ut begreppen. Tydligen handlar det om en gammal förbannelse som en av de påstådda häxorna lär ha uttalat i samband med sin död.

Ungefär där börjar filmen bli obegriplig, nu har det gått kanske 50 minuter. Det blir nu en film som inte bara hanterar en ockult handling som vilken annan film som helst. Det blir också en film där den visuella symboliken är närvarande nästan hela tiden. Det är kanske inte alltid logiskt allt som sker men det är nog inte meningen heller. Som jag ser det har Zombie varit ute efter att fånga en känsla snarare än att få allting att gå ihop och jag menar också att han har lyckats fantastiskt väl med detta!

Sherrie Moon Zombie, som gör huvudrollen, är fantastisk som radioprogramledaren. Fast det är kanske inte hennes kvaliteter som programledare man ska bedöma, snarare hur väl hon utför hela sin roll, från vettskrämd till vilken känsla hon än gestaltar. Övrig skådespelararsenal gör sitt jobb väl även den så jag har inget att klaga på där. Men det som framförallt står i förgrunden är hur spännande det faktiskt blir när filmen ska till att upplösas.

9/10

Recension: V/H/S - 2012

V/H/S

Regi: Matt Bettinelli-Olpin, David Bruckner, Tyler Gillett, Glenn McQuaid, Radio Silence, Joe Swanberg, Chad Villella, Ti West, Adam Wingard

2012

Horror

Några ligister får i uppdrag att åka till ett hus och stjäla ett mycket ovanligt och speciellt videoband som ska finnas där. Väl där finner de en äldre man död framför ett antal brusande TV-apparater. Källaren är full av videoband och när de börjar undersöka dem ett efter ett visare det sig att det ena är underligare och mer skräckinjagande än det andra!

Först verkade det bara vara en film som hade hoppat på trenden ”found footage” som verkar vara så populärt nuförtiden. Eller rättare sagt, så är det till en början inget som är funnet utan det som sker sker – i realtid dessutom. Det är ligister som överfaller en tjej, drar upp hennes tröja och blottar brösten. De filmar också när de vandaliserar och sådana ”oskyldiga” påhitt. Min initiala uppfattning var att det var dessa personer som skulle eskalera sina upptåg till värre och värre företeelser men det visade sig istället vara dessa som ska åka och hämta det där ovanliga videobandet i huset.

Snart står det klart att de ”oskyldiga” påhitten inte är någonting jämfört med vad de kommer att hitta inspelat på band. Det är nu inte frågan om att blotta brösten på någon ung, söt och oskyldig tjej. Nu är det ond bråd död som gäller och i alla möjliga former. Det som följer är helt enkelt en antologi där regissörerna står för en del var. Jag har inget emot sådana påhitt även om risken är att man inte får något direkt sammanhang i vad som sker. Det är lite grand som noveller om man ska jämföra med det skrivna ordet. Det hinns liksom inte riktigt med att utveckla allt som borde utvecklas.

Men jag ser inte detta som något problem här. Jag gillar alla kortfilmerna som ingår i V/H/S, det jag däremot inte riktigt får ihop är det som händer mellan filmerna. Det som ska hålla ihop hela berättelsen är emellanåt helt obegripligt och jag är inte ens säker på att det händer i kronologisk ordning. Strunt samma, delarna är i det här fallet starkare än helheten och ett par av dem är så effektiva att jag faktiskt blir djupt imponerad! Det är spännande nästan hela tiden även om man hela tiden vet att något ”ont” kommer att hända de inblandade. Ibland är det till och med ganska så tydligt vad det är som kommer att ske.

Det finns i regel heller inte så mycket förklaringar i episoderna till varför det som sker sker. Det är inte riktigt adekvat kanske. Det är formen som är det viktigaste här. Att skrämmas är viktigare än att logisken ske fungera klockrent hela tiden. Jag gillar den här filmen och kan inte riktigt bärga mig innan jag får ta del av tvåan. Och för en gångs skull infriar omslagets citat The Scariest, Rawest Horror Movie of the Year förväntningarna. Det här är en riktigt otäck film!

8/10