Teorema - 1968 - Hädelse enligt Vatikanen!

Teorema

Regi: Pier Paolo Pasolini

1968

Drama

En mystisk främling besöker en rik familj. Han förför hela hushållet: man, fru både dottern och sonen samt hushållerskan. Inget kan längre bli sig likt. Mannen ger bort sin fabrik till sin arbetare, frun hänger sig åt att erbjuda sin kropp åt diverse män, sonen blir spritt språngande galen och dottern hamnar i katatonisk trans. Vem är han? Vad vill han? Har han egentligen någon betydelse för deras moral och sinnesstämningar?

Det råder ingen som helst tvekan om att Pasolini var en utmärkt personinstruktör! Han lyckas göra film som inte har särskilt mycket dialog men som ändå är oerhört intressanta, han lyckas göra filmer som inte har en speciellt uttalad handling till mycket intressanta betraktelser. Små subtila ansiktsrörelser och kameravinklar gör att historien blir väldigt laddad. Och det här är en laddad film, inte minst erotiskt. Jag kan inte sätta fingret på vad det är men det är väl känslostämningarna från de medverkande utan att det finns en tydlig och uttalad berättelse. Jag utgår ifrån att den är väldigt medveten från regissören men jag förstår inte riktigt hur det går till. Pasolini är en sådan regissör som man verkligen skulle vilja förstå men som man har väldigt svårt att göra det med. Det är onekligen en mästare med få jämlikar inom sitt gebit, varken förr eller nu. Tyvärr har hans namn kommit att förknippas med en enda film – Saló or the 120 Days of Sodom, som förvisso är väldigt bra, men det finns mycket mer än så att utforska av Pasolini än så!

                                      

Men inte bara personregi verkar vara Pasolinis styrka, även sättet att berätta historien på är magnifikt. Han är en mästare på att lyckas med bildspråket och utan att man egentligen får reda på något om den där främlingen lyckas han fascinera. Det är egentligen inte förrän han ger sig av som hans närvaro, eller före detta närvaro, blir påtaglig. Är det själva avsaknaden som driver familjen till vansinne? Är det överhuvudtaget vansinne eller är det något annat? Vem kan döma om den högre existensens makt? Signifikansen av metaforismen är sannerligen inte lätt att greppa. Jag tror att man nog kan tolka den här filmen nästan hur man vill och är det sant att Vatikanen fördömde filmen för att den var hädisk går det ju onekligen att tolka den på det sättet. Jag vet själv inte riktigt vad jag ska tycka. Man kan säkert tolka in både Gud och Djävulen i historien om man bara vill.

Kanske beror detta på att filmen inte är särskilt tydlig. Det finns egentligen bara någon minuts monolog som förklarar allting och som Pasolini sedan har vävt en massa bilder runt omkring. Det är klart att ett sådant upplägg ger upphov till en hel del spekulationer och så vitt jag förstår fick Pasolini kritik från alla håll för den här filmen, kristna och ateister, höger såväl som vänstersidan av den politiska skalan. Detta är oerhört intressant, tycker alla att han ger för mycket energi åt den andra sidan?

Miljöerna i filmer är mycket tråkiga, vardagliga, gråa. Trots att det handlar om en mycket rik familj med anställda och som lever på ett stort gods. Lyckan kan icke köpas för penningar? Karaktärerna är på samma sätt väldigt dystra och melankoliska, kanske framförallt efter att främlingen har försvunnit. Det finns en hel del depression där.

För min personliga del vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Jag vill inte påstå att det handlar om varken något religiöst eller antireligiöst, fascism eller kommunism, Gud eller Djävulen. Jag ser det mera som en betraktelse av några levnadsöden, gjort på ett intressant sätt men mycket djupare än så vet jag inte om jag vill analysera. Det finns möjligheter, så mycket står helt klart men för min personliga del känner jag inte att jag behöver metaforisera den ytterligare. Den är briljant utförd med mycket mycket bra skådespelarinsatser men för ovanlighetens skull tycker jag att den lämnar lite för mycket tolkningsmöjligheter åt åskådaren.

Recension: Le Notti di Cabiria - 1957 - En klassiker naturligtvis

Le Notti di Cabiria

Aka: Nights of Cabiria, Cabirias Nätter

Regi: Federico Fellini

1957

Drama

Cabiria må vara prostituerad men hon har pengar på banken och äger sitt eget hus. Hon har drömmar som alla andra och hennes största lär vara att komma från sitt nuvarande liv, gifta sig och helt enkelt hitta lyckan. Hon är rätt så lättsinnig, grov i munnen och inte den flicka som låter någon annan bestämma över henne. Tyvärr innebär detta också att hon är naiv och tror gott om människor, något som blir varse flera gånger. Hon är helt enkelt lite för godtrogen för sitt eget bästa i sin jakt på lyckan.

Jag må skämmas men de filmer av Federico Fellini som jag verkligen har sett är lätt räknade. Således kan jag inte göra någon bedömning av huruvida omslagets påstående – att det här skulle vara hans allra bästa film – stämmer. Det dröjer dock inte länge förrän det slår mig att det faktiskt inte finns en enda död minut någonstans. Det finns ingen möjlighet att pausa för att slå en drill eller så. Det är intressant i varenda tagning så det blir till att hålla sig och inte dricka för mycket kaffe när man ser filmen!

Jag läser vidare på omslaget och får reda på att det är Fellinis fru, Gulietta Masina, som spelar huvudrollen. Den som har skrivit på omslaget hävdare vidare bestämt att hon är en skådespelerska olik alla andra. Alla andra är väl ett väl stort begrepp kanske men hon är helt fantastisk i rollen som Cabiria! Genast i öppningsscenen fick jag intrycket av att hon skulle vara tämligen kantig och överspelande men det visade sig snart hur fel jag hade. Mitt misstag hade en tydlig förklaring som snabbt uppenbarade sig. Det är istället en kvinna full av livslust och som bejakar livets alla glädjeämnen trots att lyckan verkligen inte går hennes väg. Hon griper efter varje halmstrå och nöjer sig med de små glädjeämnena i livet.

Men hon är som sagt naiv och godtrogen vilket får henne att fastna i relationer hon egentligen borde ha undvikit. Jag tror inte att filmen är menad som tragikomik men man får onekligen känslan av att Chaplinklassiker funnits som inspirationskällan när Fellini skrev filmen. Han var förstås inte ensam utan hade hjälp av Ennio Flaiano och Tullio Pinnelli, vilka jag inte har en susning om vilka de är. Den tredje personen som var inblandad i manus har jag däremot större koll på och det är ingen mindre än Pier Paolo Pasonini!

Det är en tung film fast på ett lättsamt sätt skulle man kunna säga. Man kan inte slita blicken ifrån den men samtidigt finns där ingen speciellt driven handling. Det är helt enkelt en skildring av ett människoöde som griper tag i en och som får en att både skratta och gråta, ibland på samma gång. Som sagt, Fellinis bästa kan jag inte bedöma, men en jävla bra film är det!

8/10

Saló or the 120 days of Sodom - 1975 - Pasolinis mest hatade och älskade film!

Det här var en av de absolut första recensionerna jag skrev och en av de absolut första chockerande filmerna jag såg också. När den fanns som hyrfilm på VHS-marknaden fanns det inga bilder på omslaget eftersom det hävdades att filmens innehåll var för perverterat för det. Ett marknadsföringstrick naturligtvis! Dock är det en stark film som verkligen inte är för alla så det kanske trots allt var rätt att detta omslag framförallt pryddes av en stor iögonfallande text - VARNING! 

Saló or the 120 days of Sodom

Regi: Pier Paolo Pasolini

1975

Drama

Handlingen utspelar sig i norra Italien under andra världskrigets slutskede. Fyra högt uppsatta fascister kidnappar ett par dussin ungdomar och för dem till ett isolerat palats. Redan från början klargör de att de tänker utnyttja ungdomarna till fullo för att själva få utlopp för sina perversa lustar. Med finns också några medelålders damer som ska berätta sina erotiska historier om förnedring, bajs och tortyr för dem. Våldtäkt, mord och avföring kantar fascisternas väg till sexuell njutning.

Pasolini själv blev mördad strax efter den här filmen och vissa menar att hans död har något samband med filmen medan andra menar att hans död hade helt andra orsaker. I vilket fall som helst kan man inte förneka att det här är en mycket stark film och inget man ser på fredagskvällen tillsammans med tjejen. Den är baserad på en bok av den ökände Markis De Sade så den full av perversioner och hat. Här finns en recension av boken - De 120 Dagarna i Sodom.

Man fångas redan från början av de verklighetstrogna miljöerna och den realistiska historien. Även om man ännu inte riktigt vet vart den är på väg så förstår man snart att man konfronteras med något utöver det vanliga. En alldeles utomordentligt sjuk historia framställd på ett nästan dokumentärt sätt. Pasolinis iakttagande kalla kamera gör sig ständigt påmind och det förstärks ytterligare med utmärkt skådespeleri. Framför allt förhållandet mellan de fyra herrarna och slavarna är mycket bra.

De fyra har alla olika perversioner, men alla tycker de om att förödmjuka och förnedra på de allra värsta sätt. Det sker ofta fysiskt men även hela tiden via mental terror. Slavarna måste underkasta sig sina herrars minsta vink annars blir de dödade. Döden är emellertid en befrielse som inte kan tillåtas och ungdomarna inser snart att deras situation är helt hopplös.

120 days of Sodom är bland det mest chockerande och vidrigaste jag någonsin har sett och jag njöt i fulla drag hela tiden. Kort sagt, ett mästerverk!

Recension: Porcile - 1969

Porcile

Aka: Pigsty

Regi: Pier Paolo Pasolini

1969

Drama

Det här är berättelsen om en kannibal i en icke specificerbar dåtid mitt ute i öknen. Samtidigt berättas också historien om sonen till en tyck industrialist, tillika före detta nazist, i det moderna Tyskland. Denne son tillbringar heller sin tid med grisarna i svinstian än med sin fästmö medan den unge kannibalen blir tillfångatagen och dömd för sina brott. Han har dödat sin far, ätit människokött och varit alldeles utom sig av glädje.

Det här är absolut inte en film för alla och envar och jag tror man måste vara ganska envis för att se den. Med det menar jag att den inte bjuder på några enkla lösningar och att den är ytterst svårtydd. Att det är en intellektuell regissör som ligger bakom den här råder det inget som helst tvivel om och jag är helt säker på att Pier Paolo Pasolini hade haft svar på alla frågor man får i skallen efter att ha sett den här filmen.

Jag vet inte riktigt vad det är som gör det men det känns som om man var närvarande i filmen när man ser den. Kanske är det Pasolinis mycket raka vinklar och stadiga bildspråk som gör det, eller kanske det beror på de poetiskt vackra dialogerna som tycks påverka utan att man egentligen förstår varför. Detta gäller förresten resten av filmen också. Innan man ens börjar försöka förstå vad som egentligen menas infinner sig en känsla av olust, avsmak och förakt!

Skådespeleriet är kanske inte filmens och Pasolinis starkaste sida och trovärdighetsproblemen beroende på detta är emellanåt tydliga. Samtidigt tycks det finnas en tanke bakom de distanserade karaktärerna som om Pasolini vill berätta något för oss på detta sätt. Ett samhällskritiskt inlägg om omöjligheten att någonsin känna till någon annans allra innersta?

Som jag började skriva är den här filmen inte för alla, men om man vill se en film som verkligen utmanar ens intellekt ska man söka reda på den här. Jag tror inte det finns något sätt att tolka den här rätt eller fel och det är kanske just däri dess styrka sitter, de många möjliga lösningar  som erbjuds i den egna skallen.

En svår film!

Recension: The Canterbury tales - 1972

The Canterbury Tales

Pier Paolo Pasolini

1972

Drama/Komedi

En filmatisering av Geoffrey Chaucer’s Canterbury Tales som skrev någon gång på 1300-talet. Pasolini gör sin tolkning av historierna på sitt sätt med mycket naket och med en stor portion ironi.

Filmen börjar med stilrena sköna förtexter mot vit bakgrund, lovande förutsättningar. Tyvärr märker man ganska snart att filmen är ganska uselt dubbad till italienska för att sedan vara textad på engelska, åtminstone var den versionen jag såg det. Något som jag störde mig på var att där väl karaktärerna stämmer upp i sång, och det gör de ganska ofta, blir det på engelska. Jag menar varför tala italienska och sjunga på engelska, jag får inte riktigt ihop det. Hoppas verkligen det finns andra versioner. Musiken är oftast bra och passande, likaså kostymer och miljöer.

Vidare tycker jag att filmen var en smula ostrukturerad och osammanhängande och ganska svår att få ett sammanhang i. Kanske beroende på att det faktiskt handlar om flera olika berättelser som ska vävas samman i samma film. En bättre kringhistoria kanske hade varit på sin plats. Men en bra kringhistoria kunde jag alltså inte hitta. Vad som däremot finns är mycket sexuell humor och naturligtvis mycket naket. Filmen var förmodligen mycket starkare när den kom i början på 70-talet eftersom det ofta handlar om religion och sex blandat, något som kanske inte är lika tabubelagt idag.

Man känner igen Pasolini stil ganska snabbt, även om jag faktiskt inte har sett så många av hand filmer. Hans sätt att använda naturligt ljus ger en speciell framtoning och hans stela iakttagande kamera blir nästan voyeurismisk på sina ställen.

Det finns några scener som lämnar avtryck förstås. Nästan slapstick komedi som för tankarna till Mäster Chaplin. Även om jag faktiskt tycker att det var opassande här så vore scenerna bra om man hade tagit ur dem ur sitt sammanhang. Den senare halvan av filmen blir mer och mer ointressant och nästan fjantig i sin framställning. Den sista scenen, när helvetet besöks, räddar mycket av det man trots allt tvingas lida igenom. En grotesk och stilistisk scen som jag skrattade mycket och länge åt.

Avslutningsvis då: Jag tror man tjänar ganska mycket på att vara familjär med de riktiga sägnerna. Det hade säkerligen gett filmen ett annat djup. Med det i åtanke måste jag tillstå att filmen är åtminstone ett halvt misslyckande.