Ender’s Game – 2013 – Hur bra som helst!

Det är inte exakt uttalat hur långt in i framtiden filmen utspelar sig, klart är i alla fall att man för femtio år sedan utkämpade ett krig med en utomjordisk ras – The Formics. Nu rustar man för ett nytt krig. Det som är speciellt är att man har kommit till slutsatsen att barn är de mest lämpade att leda flottan. Extraordinära barn vill säga. Detta påminner mig om ett äventyr med Mandrake som jag läste i Fantomen när jag var liten. I det äventyret kidnappade människor rån framtiden barn i sexårsåldern som hade en exceptionellt hög IQ. Det är lite samma sak här. Det gäller inte kidnappning men det är bara de allra främsta barnen som kan komma ifråga att leda kriget.

Jag gillar vinkeln. Man utgår från dataspel och strategiskt tänkande och man kan väl säga att det redan idag är så att det är en yngre generation som är de allra vassaste på dataspel. Jag vet i alla fall att jag kommer till korta när det gäller dem. Det man också hävdar är att barn och ungdomar är oförstörda och därigenom är deras beslut mer ”rena” än om de skulle tas av någon vuxen.

Vi får följa Ender Wiggin, gestaltad av Asa Butterfield. Det är honom man har valt ut att lägga krutet på. Det finns förstås flera som har kommit i fråga men det är honom som Överste Graff (Harrison Ford) personligen ser som den bästa kandidaten. Dessutom brådskar det en hel del så man har inte råd att testa ytterligare personer för uppgiften. Det är mycket underhållande att se hur man anstränger sig till det yttersta för att göra honom till en ledare. Det gäller inte bara att klara dataspelen med briljans, man måste också besitta förmågan att få andra att följa. Som åskådare till filmen är det ganska uppenbart hur han ska få de andra att respektera honom men det är ändå riktigt kul att se hur han lyckas, gång efter gång. Hur han kommer in som underdog och får hela gruppen med sig till slut.

Jag kan alltså påstå att jag gillar sensmoralen i filmen. Det är inte allt för vanligt att jag tar den ståndpunkten så något extra måste ju filmen trots allt ha. Kanske känner jag igen mig, kanske var det precis vad jag behövde just nu. Men det spelar ingen roll, allt betygsättande, all kritik, är färskvara som är sann just i det ögonblicket den formuleras.

Men det är inte bara innehåll och sensmoral i filmen. Harrison Ford är fantastisk (när är han inte det?) och Ben Kingsley kan man knappast klaga på. Möjligen kan jag tycka att han inte får tillräckligt med tid för att utveckla några speciella egenskaper hos sig karaktär. Alla barn- och ungdomsskådespelarna i filmen är också mycket bra och det är väl naturligt att mest fokus, både i filmen och i den här recensionen läggs på huvudrollsinnehavaren Asa Butterfield. Han är faktiskt hur bra som helst! Och trots att han gestaltar rollen i blott femtonårsåldern har han redan många filmer bakom sig, The Boy in the Striped Pyjamas inte minst! Blir det inte en fullkomligt fantastisk skådespelare av honom ska jag äta upp min hatt, vågar man säga så?

Men varken innehåll eller briljant skådespeleri är nog för den här filmen! Den är också oerhört snygg. Framtidsteknologin är hur läcker som helst och science fiction elementen känns till och med realistiska. Man har lyckats att skapa en film som känns som äkta vara fast den innehåller teknologi som inte existerar (än). Oftast brukar man känna att det är snygg men att det fortfarande är en film. Här försvinner anknytningskänslan med filmen och det känns som en bit ur verkligheten. Det är bland det snyggaste jag har sett på länge faktiskt!

8/10

Bilder: © 2014 Ender’s Game Holdings LLC.  

Gravity – 2013 – Syrefattigt för Bullock och Clooney

Det finns onekligen en del nollgravitationsscener som är imponerande gjorda. Som vanligen när det gäller filmer där en eller två skådespelare befinner sig på i sort sett samma plats hela tiden så krävs det något extraordinärt för att det ska fungera. Här är det i stort sett Sandra Bullock som ska bära upp filmen tillsammans med George Clooney. Min kunskap om vad filmen skulle behandla grundades sig i princip på den effektiva trailer som jag tidigare hade sett, i övrigt hade jag ingen aning.

Under ett rutinuppdrag, Stones (Bullock) första och Kowalskis (Clooney) sista sker en katastrof som totalt kraschar deras enda sätt att ta sig hem igen. Eller i alla fall deras omedelbara möjlighet. Kowalski, som är erfaren har ett par ess i rockärmen om hur de ska komma hem, men tiden är knapp och syret håller på att ta slut för Stone.

Inget häpnadsväckande egentligen och som jag alltid är tydlig med kräver det något extra av filmen för att hålla intresset uppe. Jag tycker inte att den här filmen levererar det! Inledningen skulle kunna vara hur spännande som helst med levererar inte. Jag vet inte riktigt varför men man rycks aldrig med av de katastrofala händelserna. Själva grundpremisserna, ensam i den stora kalla tysta rymden borde rendera i rejält kalla kårar men gör det inte. I några få scener stiger spänningen en smula men på det hela taget är det synnerligen mediokert för att inte säga stereotypisk. Man kan räkna ut precis hur det kommer att gå utan att anstränga sig så väldeliga. Det blir helt enkelt trist och förutsägbart.

Jag ville verkligen gilla denna, men jag lyckades inte. Det fanns några snygga scener men det räcker inte. Jag hade även velat ha en historia som jag inte hade sett förr, oavsett om den utspelar sig i rymden eller inte. Miljön är egentligen inte det intressanta, den kan på sin höjd bringa lite extra krydda åt historien men aldrig ersätta den helt. För mig blev det här en stor besvikelse.

4/10

Recension: Apollo 18 – 2011 – Det hemliga uppdraget på månen

Regi: Gonzalo López-Gallego

2011

Horror/Sci-Fi

Det känns lite som att det har gått inflation i de så kallade ”found footage” filmerna. Jag vet inte vad det var som startade trenden, men det känns som att de blir fler och fler. Den här utspelar sig under en månfärd som dessutom blir hemligstämplad av de amerikanska myndigheterna. Varför den blir hemligstämplad och varför Apollo 17 är den sista officiella bemannade resan till månen.

Det börjar lugnt och stilla, precis som det brukar. Snart eskalerar händelserna till något som vid första anblicken skulle kunna kallas för lappsjuka eller paranoia. När astronauterna hittar en rysk månlandare och en av kosmonauterna död en bit därifrån börjar teorierna om en konspiration att gro hos astronauterna. Vid samtal med jorden kommer det snabbt fram att man visste att ryssarna var där och att det också finns något helt annat på månen, något som gör att man helt enkelt måste hemligstämpla expeditionen och inte under några omständigheter låta informationen sprida sig till allmänheten.

Det ligger i sakens natur att filmen framställs som om händelserna vi får se verkligen har hänt. Det finns naturligtvis både för- och eftertexter som hävdar detta men självklart måste man ta dem med en nypa salt. Det faller på sin egen orimlighet att det skulle röra sig om verkliga händelser. Inte för händelserna skull utan för att filmsnuttarna annars inte skulle finnas tillgängliga – ens för de amerikanska myndigheterna.

Som film betraktat är den väl hygglig, det finns inget exceptionellt med den men har man inget annat för sig kan man väl offra en och en halv timme på den. Men andrahandsvärdet är lågt, att se om den känns mer som en plåga än som underhållningsvärde faktiskt. Måste man se allt som finns i subgenren ”found footage” är det väl en intressant film men annars är den rätt medioker.

6/10

Green Lantern - 2011 - Den mesta udda superhjälten av alla!

Green Lantern

Regi: Martin Campbell

2011

Action/Sci-Fi

Universums kraftfullaste kraft är det gröna ljuset från viljan. Väktarna har tämjt denna kraft och skapat en armé som alla drar sin energi från denna kraft. Via en lykta ger en ring dess ägare möjligheten att via sin vilja skapa precis vad som helst, det är enbart fantasin som sätter gränser. Hal Jordan kommer i besittning av en sådab ring och eftersom det sägs att det är ringen som väljer sin ägare och inte tvärtom måste det finnas något i hans person som anses vara värdigt ringen. Enligt legende ska en Grön Lykta – som alla som har en sådan ring kallas för, vara total orädd, något som Hal Jordan inte är även om har verkar vara det i sitt yrke som testpilot. Men nu är det en ondskefull kraft på väg mot jorden och det finns bara en som kan stoppa den uråldriga varelsen som är i besittning av det mäktiga gula ljus av rädslan. Det finns ingen tid att förlora och ingen möjlighet att vara rädd. Gröna Lyktan måste agera!

När jag växte upp med mina serietidningar var Gröna Lyktan faktiskt en av mina favoriter. Det där att kunna styra sin omgivning med viljan var något som tilltalade helt klart. Trots detta märkte jag till min förvåning hur lite jag egentligen visste om denna karaktär, åtminstone i fråga om ursprung och jag har faktiskt ingen aning om ifall den historia som presenteras i filmen är förankrad i serietidningens värld eller inte!

Men det spelar egentligen ingen roll, jag gillar förklaringen m en annan planet och de gamla odödliga väktarna som har en hel armé av Gröna Lyktor som var och en är tilldelad en sektor av universum för att beskydda den från ondskan. Jag gillar hur de olika raserna i denna armé ser ut och jag gillar definitivt hur man har visualiserat den gröna energin som används. Det spelar liksom ingen roll om det är datoranimerad grafik eller inte det funkar ändå. Och eftersom det ska vara lite serietidningskänsla över det behöver det heller inte se helt perfekt och realistiskt ut!

Men även om handlingen och kanske i viss mån effekterna är det viktigaste i filmen har man heller inte glömt bort skådespeleri. Det är kanske inget över sig och har kanske heller inte oerhörd betydelse men jag tycker det funkar bra. Det är lite med glimten i ögat så där, vilket jag tycker förstärker känslan av serietidningen ytterligare!

Naturligtvis har man också vävt in en kärlekshistoria men det gör mig inte så mycket. Den finns där men tar inte för mycket fokus samtidigt som den faktiskt förstärker karaktärer. Jag gillar filmen och tycker faktiskt att det är en av de bättre superhjältefilmerna jag har sett på länge. Det är ju dessutom en superhjälte som jag har egen erfarenhet av i serietidningsformat, till skillnad från mycket av den varan som kommit de senaste åren och det måste räknas för något. Det ger i alla fall pluspoäng när det gäller nostalgi!

Recension: Terror From The Abyss

Terror From The Abyss

Regi: Daniel Lenneér

2010

Kortfilm/Stumfilm/Horror/Sci-Fi

Millroad Film

När en film är baserad på den stor HP Lovecrafts författarskap blir den per automatik intressant i mina ögon. Berättelsen som ligger bakom den här – At the Mountains of Madness, har jag tyvärr inte läst. Men jag har läst på och vet ungefär de stora linjer i den. Men detta i åtanke känns det som att de inledande scenerna följer berättelsen ganska bra, kanske inte ordagrant med tillräckligt för att man ska se likheterna. Filmen är gjord som en stumfilm, med textskyltar, grynig bild och skador på själva filmen precis som det ska vara. Det enda som förstör illusionen är egentligen att det ser för bra ut!

Mycket av filmen är uppenbart inspelat framför en green screen, skuggorna avslöjar detta om inget annat. Jag har inget emot detta, det blir på något sätt en hommage till de gamla stumfilmerna där man kan se oräkneliga effekter som egentligen fungerar hellre än bra. Det vill säga att ambitionen var stor, och kunnandet också men tekniken fanns inte än. Det gör den förvisso idag och man skulle säkert kunna får det se bättre ut men det kostar ju också pengar och det är inte något som alla kan strö omkring sig, i synnerhet om man inte gör film i Hollywood utan i Svedala. Jag gillar det jag ser!

Jag skulle gärna ha sett hela filmen – även om den bara är 11-12 minuter lång – som riktig film istället för det animerade slutet. Det känns lite som att man driver med HP Lovecrafts verk och det tror jag inte är meningen. Snarare är det antingen konstnärliga ambitioner eller penningbrist som gjort att Daniel Lenneér, som står som regissör, varit nöd och tvungen att ta till detta grepp.

På DVDn finns både en svensk- och en engelskspråkig version av filmen. Då det är en stumfilm är det ju bara att byta ut textskyltarna i princip. Båda versionerna innehåller språkbruk som känns Lovecraft-sk. Det är ohyggliga eller onämnbara upptäckter och varelser. Jag gillar det eftersom jag är ett stort fan av Lovecrafts språkbruk från första början. Det stärker ytterligare känslan av ett hommage.

Slutligen måste jag påpeka att den leranimation som förekommer i filmen är helt fantastisk och passar väl in i produktionen. I samma scen finns det (troligen omedvetet) kopplingar till Batman the Movie – eller så är det jag som överanalyserar igen…

Recension: Transformers: Dark of the Moon

Transformers: Dark of the Moon

Regi: Michael Bay

2011

Action/Sci-fi

På månens baksida, den mörka sidan, finns ett kraschat rymdskepp som Autobotarna nyligen fått reda på. Det är ett mytomspunnet och legendariskt rymdskepp som tidigare antagits vara förlorat. Varför detta skepp så skyndsamt lämnade deras hemplanet är något som robotarna hållit hemligt i alla år men nu tvingas berätta för människorna. Mänskligheten i sin tur har hållit hemligt dess existens i många år och redan i rymdålders tidiga barndom utforskat platsen för nedslagen och till och med bärgat en del material därifrån. Autobotarna för smått panik då de inser vilken skepp det är och vad det innehåller. Nu är det bråttom, de måste hinna dit innan de ondskefulla Decepticons kan ta teknologin som kan vinna kriget i besittning. Ombord på skeppet finns också en sargad Sentinel Prime som är Optimus Primes föregångare och mästare och måste räddas till varje pris. Men vilket är priset och är det trots allt inte för högt?

Jag var väl inte särskilt imponerad av den här filmens föregångare även om den första filmen i serien var något bättre. Därför är det med glädje jag kan meddela att den här lyfter sig igen. Det är fortfarande en effektfilm, det är inget tvivel om det, men jag tycker även att handlingen är lite mer intressant än vad den tidigare har varit. Det finns heller inget nyhetens behag att leva på längre, vilket innebär att man måste satsa mer om man ska lyckas. Och det är precis vad jag tycker att man har gjort. Actionscenerna är vildare än förut och man har givit robotarna mera personlighet, i synnerhet Sentinel Prime vars röst görs av min gamle favorit Leonard Nimoy.

Man tycks också ha lånat utseende från honom för jag tycker helt klart att man känner igen vissa drag. Som om inte det vore nog levererar han även ett par klassiska Star Trek citat vilken jag finner omåttligt underhållande. Dessutom finns det en robot som bryter på skotska och som för tankarna till samma Star Treks Mr Scott. Det är svårt att förklara men se filmen så går det säkert upp ett ljus.

Filmens största fiende är dess längd, den hade inte behövt vara två och en halv timme lång. Det finns inte så mycket handling att man klarar att fylla ut allting och en del delar känns både krystade och sega. Har man, som jag, dessutom inte vuxit upp med den animerade förlagan har man kanske heller inte den förkunskap som skulle kunna göra även de mest sega scenerna intressanta och underhållande, är det än större problem att behålla intresset vid några tillfällen.

På det hela taget tycker jag dock att det är en underhållande actionfilm och kanske rent av den bäst av de tre så långt. Jag säger så långt för man lämnar definitivt en öppning för en fortsättning i slutet av filmen. Vi får väl se vad som händer…

Recension: Monsters

Monsters – Jag tycker det här är en ganska missvisande titel på filmen, inte för att det inte handlar om monsters, eller utomjordingar egentligen, utan för att de egentligen har ganska liten betydelse för handlingen. I stort sett går det ut på att ett par, en man och en kvinna, ska ta sig igenom en infekterad zon för att komma till USA. De befinner sig i Mexico och måste ta sig över ett landstycke där titelns monster huserar. Inte direkt spännande någon gång, men varelserna ser inte fejkade ut i alla fall och det är välgjorda miljöer. Det ser ut som ruiner om det ska vara ruiner och det är ju alltid trevligt. Hur som helst så kommer människorna närmare och närmare varandra under resans gång och det blir väl i slutändan mer en kärlekshistoria än en monster- eller postapokalyptisk film. Lite besvikelse känner man allt.

4/10

Alien from the deep - 1989 - Har jag sett sämre skådisar?

Alien from the deep

Regi: Antonio Margheriti

1989

Horror/Sci-Fi

Jane (Marina Giulia Cavalli) och hennes kameraman Lee (Robert Marius) tar sig för en Greenpeaceliknande organisations räkning till en ö i stilla havet för att undersöka företaget E-Chem’s förehavanden. Det visar sig snart att företagets elproduktion bara är en front och att det de egentligen sysslar med på ön är atomavfallshantering, de skickar helt enkelt resterna rakt ned i öns vulkan. Denna aktivitet gör att vulkanen börjar få ett eget liv och när bubblan till slut spricker och vulkanen erupterar väcks ett fasansfullt och uråldrigt monster till liv.

Frågan är om jag någonsin sett sämre skådisar än i den här filmen. Självklart överdriver jag och självklart har jag det, men bra är de då rakt inte. Få undantag finns, men man får väl säga att Daniel Bosch och den mer kända Charles Napier är strået vassare än sina kollegor.

Som titeln antyder har den här filmen lånat eller stulit en hel del från Ridley Scotts Alien, dock kan man säga att titeln utlovar mer än den orkar hålla då mer än halva filmen handlar om något helt annat än en varelse från yttre rymden. Det fokuseras mycket på kampen mot det multinationella företag som dumpar radioaktivt avfall ner i vulkanen och den kamp som en Greenpeaceliknande organisation för mot företaget.

När man väl får se det beryktade ”monstret” upptäcker man att det tycks vara skapat av många andra olika filmmonster från tidigare filmer. Man ser till exempel spår från filmerna critters, moontrap och naturligtvis tidigare nämnda alien. Det utomjordiska monstret är dessutom gjort i levande metal som på grund av de enorma energiavfallen som dumpats i vulkanen på nåt sätt blivit levande. Ingenstans är filmen spännande eller intressant men bitvis är den väldigt rolig, åtminstone om man som jag är ett stort fan av genren.

Största behållningen av den här filmen är inte att se den utan att hitta den billigt och äga den!

Blu-ray: Star Trek – The Motion Picture

Eftersom jag nyligen införskaffade den stora blu-ray boxen med alla filmerna i kunde jag förstås inte hålla mig särskilt länge innan jag öppnade och såg om första filmen. Jag har sett den flera gånger tidigare men det var ganska länge sedan nu. Det som först slog emot mig var hur fantastiskt storslagen den faktiskt är, men jag konstaterade också snabbt att denna storslagenhet samtidigt var filmens värsta fiende! Man han emellanåt fastat i fällan att ägna sig åt alltför långa masturbationssessioner av specialeffekter. Missförstå mig inte, det är hur snyggt som helst och 1979 måste man ha blivit alldeles överväldigad av dem, men det påverkar filmens tempo i en negativ riktning och gör att den blir lite seg vid några tillfällen. Ändå vill jag påstå att det här, bioversionen, inte är den bästa versionen av filmen. Det finns en fyra minuter längre version som innehåller några vitala scener som här endast finns med som extramaterial – i bästa fall. Det räcker inte! Jag vill ha denna längre version på Blu-ray också – NU!

Ett tidigare omdöme av filmen finns att läsa här.

Trailer: Prometheus

Recension: Voyage of the Rock Aliens

Sällan har jag sett en mer utflippat film än den här! Det är utomjordingar som kommer till jorden för att spela rockmusik (även om jag personligen får mer vibbar av synthmusik från det glada åttiotalet), ett par galningar som har rymt från en anstalt för de galet kriminella (ja, hur översätter man ”criminally insane”?) beväpnade med en motorsåg, ett sjöodjur som ser ut som en uppblåsbar slang och dessutom en ungdomshistoria med kärlek, rivalitet och macho bullshit! Redan innan eftertexterna har rullat förbi står det fullständigt klart att det är en film från åttiotalet. Och som sådan har den faktiskt en hel del charm även om den i alla avseenden är ganska usel! Sällan har uttrycket om att man vill se in i hjärnan på manusförfattaren känts mer adekvat för maken till historia vet jag inte hur man kan fantisera ihop. Alltihop kantas av riktigt låga produktionsvärden men det är ack så underhållande trots allt. Det gör att betygsättningen blir svår. Skulle man bara gå efter verkliga kvaliteter skulle betyget inte bli särskilt högt, men samtidigt känns uselheten mycket väl medveten och underhållningsvärdet är mycket högt. Det finns onekligen kalkonvärden i den här filmen och det måste premieras! Det är också ganska medryckande musik i filmen, och eftersom det är något av en musikal är det inte ont om tillfällen att framföra den heller. Ibland kan man tycka att själva filmen avbryts för att bli en musikvideo för en stund men det är ju så det är i musikaler ibland. Grease och Hair är ju inga direkta undantag. 

5/10

Moon trap

Finns den här fantastiska filmen på DVD? Jag skulle gärna se den högupplöst! Ett av de coolaste monstren ever i en rymdfilm. Dessutom medverkar både Walter Koenig (Star Trek) och Bruce Campbell!

Dark side of the Moon

Jodå, jag har stulit bilden ovan men min VHS ser likadan ut så när som på klisterlappar etc. Det är en av de filmer jag önskar mig mest på en vettigare utgåva just nu. DVD eller ännu hellre blu-ray förstås! Jag minns den som fantastisk och även om jag säkert skulle se den med annorlunda ögon idag vill jag verkligen ha den i en bättre utgåva än en gammal VHS.

Moon

Kollade på Moon för någon dag sen. Jag visste inte riktigt vad det var för film men eftersom jag hittade den billigt och jag brukar tycka om Sci-Fi hamnade den i kundkorgen. Det var långt ifrån någon Star Wars action utan ett rätt saktmodigt tempo. Själva handlingen eller twisten skulle väl smygas fram kanske men jag tycker den kunde ha dolts lite mer. Det var en hur snygg film som helst, men högupplösta utgåvor tenderar ju att vara det. Bra skådespel och balla miljöer och med en hel del eftertänksamhet faktiskt.

District 9

District 9 – Filmen börjar i form av en dokumentär, eller i alla fall en mockumentär, där en annorlunda verklighets historia berättas. Att nyttja sig att greppet att berätta filmen som om det vore sanning, men nyhetssändningar, intervjuer och så vidare är väl i sig inget fel men inget jag förväntade mig och, ärligt talat, inte särskilt väl utfört. Med det menar jag absolut inte att det skulle vara dåligt utfört på något vis, men tempot i berättandet är så långsamt att det blir riktigt tråkigt att se filmen redan efter några få minuter. Längre fram byter man stil och frångår allt eftersom den dokumentariska berättartekniken för att övergår till en mer konventionell action- och science fiction rulle. Denna del av filmen är klart mer underhållande även om man behåller en fladdrande kamera, som för att förstärka verklighetskänslan, filmen igenom. Likheter med verkligheten, metaforer med ett apartheidsystem eller förföljelsen av indianer är stor, men om man inte hade mer att säga än så tycker jag att man gör det på ett onödigt tillkrånglat sätt! Jag kan gå med på att filmen är välgjord och att CG-effekterna är hur bra som helst, men innehållet har lika mycket djup som en vattenpöl. Nä, det här var inte min stil på film, vilket naturligtvis också avspeglar sig i betyget. – 5/10

Köp den på Axelmusic!

Transformers

Transformers – Till det yttre är det helt klart en fulländad film! Effekterna är magnifika och ser helt naturliga ut även om de förstås är gjorda i en dator. När det gäller innehåll är det väl lite sämre ställt men man räknar väl å andra sidan inte med den djupaste handlingen när man tar sig för att se den här heller. Det är lite för svart och vit handling och de komiska intentionerna som jag förmodar är till för att skapa en lite lösare stämning gör mer skada än nytta. Det blir lite för klämkäckt och påklistrat för min smak. Action saknas förstås inte och det finns inte många händelselösa sekunder i filmen, vilket definitivt är till filmens fördel! Filmens essens är således mycket snygg och välutförd och man får ungefär det man förväntar sig. – 7/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Zathura

Zathura – Filmen skryter med att det är samma folk låg bakom Jumanji, en film som jag verkligen älskade! Eller, kanske inte själva filmen i sig, men själva idén med ett spel som utspelar sig i verkligheten så att säga, som ligger bakom den här. Man skulle mycket väl kunna kallat den här för Jumanji 2 för de är så pass lika i stort. Deltagarna knatar runt på spelplanen och råkar ut för diverse missöden – i rymdmiljö den här gången. Skådespelarmässigt är det väl ingen höjdare och den bjuder inte på någon Robin Williams som Jumanji gjorde, men historien är trevlig, söt och rolig. Man har till och med slängt in en tidsparadox i handlingen vars lösning är lika svårt som alltid att sätta fingret på. En underhållande film helt enkelt och en som man kan se med hela familjen! – 6/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Race to Witch Mountain

Race to Witch Mountain – Jag gillar science fiction, jag gillar Fantasy och jag gillar action om det sker under rätt former. Blandar man ihop dessa genrer med varandra och kombinerar dem kan det mycket väl bli en riktig höjdare men det är långt ifrån säkert. Här har vi en film som åtminstone försöker blanda och ge allt det positiva från genrerna men det som ligger den i fatet är nog att den verkar vara riktad mer till ungdomar än till den (fysiskt sett) mogna skara som undertecknad numera tillhör. Det är lite platt och lite enkelt en del gånger, att världen antingen är svart eller vit skull man kunna säga om man vill förenkla resonemangen lite. Det är lite vad man har gjort i filmen, man har gjort det lätt för sig själv och karaktärerna är huggna i sten. De visar en enda sida av sig själva och inget kan få dem att avvika från den utstakade stigen. Det är lite tråkigt tycker jag och jag hade gärna önskat lite mer djup i både historia och karaktärer. Annars är det helt klart en mycket välgjord film rent effektmässigt sett. Kanske kunde man ha önskat att utomjordingarnas speciella förmågor var lite mer fantasifulla och säregna än vad de visar sig vara och det känns lite som om man haft idétorka på skrivarstadiet. Men hur som helst är det en underhållande film i Science fiction-fantasy facket! – 6/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Star Trek - 2009 - En fantastisk reboot!

Star Trek – Jag undrar om jag hade upplevt den här filmen på samma positiva sätt om jag inte varit rätt så rejält insatt i den alternativa verklighet där Star Trek utspelas. Jag känner till alla karaktärerna från originalserien och jag har sett alla filmerna, och därmed skapat en referensram som gör att alla de historiska händelserna som refereras till i filmen är bekanta på något sätt. Först blev jag lite fundersam över ett par saker som jag upplevde att man hade ändrat på, men insåg senare förklaringen till detta och förstår nu att man faktiskt inte kunde ha gjort på något annat sätt. Man kan väl se hela filmen som ett sätt att introducera karaktärerna en gång till för ytterliggare en filmserie, för jag är övertygad om att det kommer att komma en sån och jag välkomnar den! Karaktärerna är klockrena och framförallt Zachary Quinto som min favoritkaraktär Spock! Han gör ett strålande jobb och att Leonard Nimoy gästar filmen är heller inget fel! Kanske kan man ha en åsikt om Anton Yelchins sätt att gestalta Pavel Chekov, men jag väljer att inte hänga upp mig på sådana detaljer. Då är Spock, James T. Kirk och Leonard ”Bones” McCoy betydligt vikigare karaktärer ihop med Montgomery Scott! ...Och nu höll jag på att glömma bort Sulu och Uhura bara för det. - 10/10

Köp den på CDON

One Eyed Monster

One Eyed Monster – Jag vet inte om det är inne att göra film med porrskådisar numera men förutom Ron Jeremy, som ju blivit något av ett fenomen i sammanhanget hittar vi även Veronica Hart i en av rollerna. Nu är ju inte någon av dessa roller speciellt stora i och för sig men de presterar på intet sätt sämre än någon av de andra, mer rumsrena skådisarna, snarare tvärtom faktiskt. Själva idén att en utomjording av något slag tar kontroll över Ron Jeremys Penis är väl ganska rolig även om jag faktiskt ryggade tillbaka en smula innan jag såg den, då jag befarade att den skulle vara alltför tramsig för min smak. Komisk är en sak och tramsighet en annan, som är mycket svårare att bemästra. Dialogen är oftast hur usel som helst, men det finns några finesser i manuset som faktiskt är ganska skojiga. För övrigt tror jag inte att man ska ta filmen på så väldigt stort allvar i alla fall, det är väl snarare så att man velat skapa en underhållande film där skådespelarna faktiskt bjuder lite på sig själva. Hur som helst skulle jag ha önskat att man kunde ha visat lite mer än vad man faktiskt gör och då talar jag förstås inte om närgångna penetrationsscener, även om filmen kanske faktiskt hade varit bättre som en ren porrproduktion, utan om lite mer utförliga dödsscener. Det torde väl finnas oräkneliga sätt att gestalta detta utan att behöva bryta scenen varje gång Ron Jeremys penis ska till att mörda? – 5/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm