The House of Sand and Fog - 2003 - Vems är egentligen skulden?

The House of Sand and Fog

Regi: Vadim Perelman

2003

Drama

Kathy (Jennifer Connelly) får ett bryskt uppvaknande när indrivningsmän plötsligt tar hennes hem i besittning till följd av obetalade skattepengar. Kathy bedyrar sin oskuld och blir också friad från anklagelserna men innan de byråkratiska kvarnarna malt färdigt har huset redan sålts på exekutiv auktion. Den nye ägaren, en överste med Iran som ursprungsland (Ben Kingsley) är ovetande om Kathys situation och är fast besluten om att göra en fin affär på huset. Detta leder till oanade intriger och Kathy försöker med alla medel förmå översten att göra det moraliskt rätta. Översten är dock fullt medveten om sin rätt och viker inte en tum. Konfrontationen som följer får katastrofala följder.

När man ser en film med Ben Kingsley vet man att man alltid får valuta för pengarna och det här är inget undantag. Det är helt och hållet hans film och han briljerar fullständigt och magnifikt i den. Även Jennifer Connelly, som också medverkade i Dario Argentos halvklassiska rysare Phenomena gör en mycket bra rollprestation. Hon är härligt känsloladdad och ser verkligen ut att vara förvirrad, förtvivlad och deprimerad.

Historien känns välskriven och förutom de uppenbara konflikterna mellan Översten och Kathy finns där också några till som bidrar till att hålla intresset högt. Konflikten mellan Översten och hans fru, mellan den polisman som hjälper Kathy och som senare förälskar sig i henne och dennes fru och barn. Det finns även en viss konflikt mellan denne polis och Kathy, självklart mellan polisen och översten samt Kathy egna personliga konflikt med sig själv och med sin familj.

Där finns också en kulturkrock mellan västerländska värderingar och moral samt de iranska traditionerna som kan tyckas främmande för oss västerlänningar. Jag tycker inte att filmen på något sätt väljer sida för vilka värderingar som är de rätta, utan snarare låter olika värderingar från vardera sidan ibland vara de mest moraliska. Religion eller kultur är sålunda på intet sätt boven i dramat här.

Det finns en slags förutbestämdhet över filmen som tar sig ganska långsamt framåt. Den låter sig styras av skådespelarna och inte av tittaren, som ofta känner sig maktlös och gärna skulle vilja gripa in och styra om kursen på rätt håll. För det går utför och även om man vet att det inte kommer sluta väl är det svårt att förutse vilka vändningar filmen tar. Ofta anar man vart det är på väg utan att vara helt säker. Ben Kinglseys pokerface avslöjar heller inte mer än nödvändigt. Missförstå mig inte nu, Ben gör ett alldeles utomordentligt bra minskådespeleri, små ansiktsuttryck som gör en väldig skillnad, less is more som man säger. Man hålls härligt ovetande tills sanningen dimper ned som ett kilo bly på foten och bekräftar ens misstankar – eller åtminstone dementeras de inte.

För den som gillar ett starkt och moraliskt drama är den här en film som ömsom lockar till skratt, ömsom tårar och ibland vrede, frustration och medlidande. Samhällets lagstruktur är boven i dramat, inte en enskild person, hur lätt det än är att skylla skulden på någon.

The Day the Earth Stood Still - 2008 - med en doft av det kalla kriget

The Day the Earth Stood Still

Regi: Scott Derrickson

2008

Sci-Fi/Action

En form av utomjordiskt rymdskepp landar mitt i Central Park och en grupp vetenskapsmän kallas dit för att undersöka saken. Det visar sig snart att skeppets passagerare Klaatu (Keanu Reeves) har en mänsklig skepnad och att den gigantiska robot som åtföljer honom är lika mäktig som destruktiv om den attackeras. Vad som däremot är mer höjt i dimmor är utomjordingen intentioner, har han kommit i fredliga ärenden eller är hans uppdrag helt enkelt att förinta jorden och/eller dess mänskliga population?

Man hittar förstås många likheter mellan den här filmen och originalet som kom redan 1951. Med det i åtanke förstår vi naturligtvis att förutsättningarna är helt olika nu jämfört med klimatet som rådde under det kalla kriget. Det är väl heller ingen hemlighet att många av de här science fiction rullarna gjordes som metaforer för kommunisträdda amerikaner, vilket kanske inte kan anses vara verkligheten idag.

                                         

Med det i åtanke försvinner väl lite av den ursprungliga poängen med filmen och kvar blir ett sätt att göra ren underhållning av teman, gärna med bra effekter och trots alt lite sensmoral. Effekterna är det lite si och så med tycker jag. Emellanåt ser det lite ut som om man haft en serietidning som storyboard och faktiskt, ärligt talat, lite för mycket för att man ska kunna ta det på fullt allvar. Andra gånger ser det ut som om man förlitat sig allt för mycket på (dåliga) datorgenererade effekter, medan det faktiskt finns tillfällen då det ser riktigt riktigt bra ut också. Väldigt ojämnt med andra ord. På det hela taget, med tanke vad det är för slags produktion, får den dock godkänt.

Sensmoralen är heller inte oväntad. Och oavsett om Klaatu skickats för att förinta jorden eller inte så inser vi att det finns potential och möjligheter i den mänskliga rasen att förändra oss, blir bättre eller rent av utvecklas när vi inte längre har något annat val. Detta visualiseras framförallt genom ett mycket gediget skådespeleri från Jennifer Connelly som spelar mot Keanu Reeves. När hon inser att hon inte kan påverka Klaatu med resonemang återstår det inget annat sätt än att visa viljan till bot och bättring på andra sätt. Sätt som egentligen inte går att klä i ord, känslor som medkänsla, osjälviskhet och empati. Kanske det som utgör själva essensen för den mänskliga rasen?

Själva roboten, som jag gillade skarpt när jag såg originalet för så där hundra år sedan, är helt klart en hommage till den gamla goda tiden och det som egentligen binder samman filmerna. Det är naturligtvis en något moderna kreation än vad som kunde skapas 1951 men den klassiska renheten utan krusiduller finns kvar.

En sak som jag reagerade på och som egentligen inte har med själva filmen att göra, är att det på baksidan av fodralet står att den är från sju år. Jag tycker det är en lite märklig rekommendation då flera av de teman som presenteras i filmen är ganska allvarsamma och kanske svåra att förstå i en så ung ålder. Visst, det är egentligen en actionfilm utan större krusiduller, men teman som handlar om total annihilation av den mänskliga rasen kanske kräver en något högra ålder för att fullständigt greppa.

Totalt sett en underhållande film för stunden men utan den närvaro som det kalla kriget gav originalet!

6/10

Recension: Dark Water - 2005

Dark Water

Regi: Walter Salles

2005

Horror

Mor och dotter flyttar, efter en separation med maken/fadern, in i en sjabbig lägenhet i ett mindre attraktivt område. Men även om vårdnadsprocessen är jobbig och tär på moderns psyke så är det inte det enda problemet. Mystiska ljud och händelser i det nya boendet gör att Dahlias fantasi börjar skena iväg. Hon börjar själv mer och mer intressera sig för den mörka vattenfläcken i lägenhetstaket och finner att något mystiskt börjar hända med henne. Till råga på allt har hennes dotter en låtsasvän som bär samma namn som den försvunna flicka i lägenheten ovanför…

Den senaste i raden av alla remaker från Hollywood, en ganska onödig sådan också. Inte för att den är mycket sämre än många av de andra som gjorts efter asiatiska succéfilmer de senaste åren, nej snarare bättre faktiskt! Detta kanske beror på att man faktiskt inte ändrat speciellt mycket. Framförallt är det i början som man känner igen filmen nästan scen för scen och man har till och med imiterat det japanska bildspråket till viss del – mycket statisk kamera ur spännande vinklar.

Men även om den här nu skulle råka vara bättre än mycket annat är det inte speciellt bra ändå. Varför göra en exakt kopia om man nu prompt måste göra om? Vore det i så fall inte mer acceptabelt att göra en tolkning av den ursprungliga filmen?

Jennifer Connolly, som spelar modern Dahlia, imponerar kraftfullt. Hon visar åter igen att hon är en skådespelerska att räkna med och att det faktiskt nu gått ganska många år sedan hon trollband oss i Argentos Phenomena. Hon ser gammal och tärd ut och det var precis vad rollen krävde det!

Förutom denna insats finns det faktiskt inte mycket dramatiskt att säga om filmen. Det är varken speciellt intressant eller spännande och jämför man den här med originalet finner man snabbt att allt som var oklart i den japanska filmen och som krävde lite extra tankekraft för att förstå är fullständigt solklart i den här. Inget lämnas åt fantasin och även om jag inte vill sträcka mig så långt som att kalla den här för övertydlig ligger ändå begreppet nära till hands.

Man skulle dock kunna påstå att man lagt ned mer fokus på själva dramahistorien – vårdnadstvisten och Dahlias psykiska tillstånd än i originalet och därmed skulle man kunna få ut någon poäng av den. Jag tycker dock inte att detta räcker och historien är inte tillräckligt kraftig för att se filmen ur ett dramaturgiskt perspektiv.

En tråkig och meningslös remake där Jennifer Connolly bör omnämnas!

Recension: Hulk

Det finns filmer man knappt vågar se om för att man tror att tidens tand inte varit snälla mot dem, att det enbart är av nostalgiska skäl man uppskattar dem även om man egentligen inte minns något från dem. Hulk är inte en sån film! När jag så den första gången, eller rättare sagt, när jag försökte se den första gången, för jag gav upp innan den hade hunnit ta slut, var jag inte särskilt imponerad. Den typen av filmer är det en helt annan femma att se om eftersom man hoppas och önskar att minnet ska spela en ett spratt och att filmen faktiskt är mycket bättre än vad man mindes den som. Tyvärr kan jag inte påstå att den här gången gjorde mig direkt imponerad heller! Det är visserligen några kända skådespelare, som inte gör dåligt ifrån sig, i rollerna, Eric Bana i huvudrollen har jag väl inget direkt att säga om men Jennifer Connelly, Sam Elliott och Nick Nolte borde borga för någon form av kvalitet i alla fall. Men det är ju så vansinnigt segt berättat, det blir enormt ointressant även om det faktiskt borde vara lite intressant. Själva Hulkens uppenbarelse, och framförallt förvandling, är bedrövligt animerad men man får väl säga att man till viss del åtminstone har lyckats fånga serietidningens atmosfär där. Dock har man misslyckats ganska rejält när det gäller att storleksbestämma honom. Från vissa vinklar ser han ut att vara i en viss storlek medan har från andra vinklar ser yt att ha en helt annan storlek och det är inte vidare lyckat. Nej, den här var lika tråkig som jag befarade och mindes den som, men den får lite pluspoäng för sina skådespelare som faktiskt inte är lika långt under all kritik som själva filmen! 

4/10