Liza Marklunds Annika Bengtzon - 2012 - sex filmer!

Nobels Testamente – Historien börjar med ett skottdrama på självaste nobelfesten. En av pristagarna har blivit skjuten och eftersom hans forskning är så pass kontroversiell antar alla att det är han som är det tilltänkta offret. Annika Bengtzon, som är på plats, blir nyckelvittne till händelsen och beläggs med yppandeförbud av spaningsledaren. Det är ett ovanligt tilltag men helt ok enligt lagen. Detta innebär förstås att hon inte får skriva ett ord om händelsen i pressen eller ens yppa något hon sett eller hört till sina kollegor. Naturligtvis hindrar detta inte Bengtzon från att göra sina eftersökningar trots att hon tillfälligtvis hamnat på underhållningsredaktionen.

Om nu någon skulle tvivla så gillar jag verkligen svenska deckare och ser Liza Marklund filmatiseringarna som ett utmärkt möjlighet att sätt mig djupare in i ämnet. Visserligen är Annika Bengtzon journalist men likheterna är slående med andra kvinnliga brottsutredare såsom Irene Huss och Maria Wern. Yrket har egentligen inte så stor betydelse, kanske porträtteras polisen som dummare än någonsin här, just eftersom Annika inte är polis, men det är ju ändå vardagsmat. Genom gediget arbete lyckas hon, minst lika bra som polisen att reda ut vem som ligger bakom dådet – och varför!

Spänningen ligger på samma nivå som den brukar göra när det gäller den här genren. Gillar man den, så gillar man den. Gillar man den inte så kan man nog lika gärna hoppa över både den här filmserien och alla de andra som finna att tillgå. De är trots allt ganska lika.

Men jag gillar dem, de är enkla till sitt upplägg, man fokuserar mycket på själva fallet och inte så mycket lull-lull runt omkring. Det är klart att det finns ett förhållande också, Annika är sambo och har två barn och likt sina kollegor i de andra filmerna jag nämnde är hon väldigt upptagen av sitt jobb. Telefonen ringer och hon måste jobba…

7/10

Prime Time – Det här är ett lite annorlunda fall jämfört med Nobels Testamente. Nu handlar det om tio personer som varit instängda tillsammans ”på slottet” för att göra ett TV-program. Programledaren hittas skjuten och samtliga gäster verkar ha en eller annan anledning till att ligga bakom mordet. Nästan alla i alla fall. Det blir en lite mer klassisk Agatha Christie deckare av det hela. Allt eftersom Annika Bengtzon talar med de olika vittnena får vi se en annorlunda version av vad som verkligen hände på festen som föregick själv brottet. Ingen verkar vara självklart fri från misstankar.

Personligen gillar jag det här upplägget skarpt! Det är precis så här en riktigt lyckad deckare ska vara. Ingen vet hur det ligger till och gärningsmannen spelar med i spelet och ser till att verka lika chockad som alla andra. Till slut kommer förstås avslöjandet som en chock för alla inblandade. Och för oss som åskådare också förhoppningsvis! Jag kan säga att jag hade tankar åt alla möjliga håll under filmens gång, även åt det som till slut blev upplösningen, men det blev ändå inte så där äckligt överdrivet övertydligt som det kan bli ibland.

8/10

Studio Sex – Kanske inte lika bra som föregående Prime Time och inte riktigt samma typ av upplägg heller. Det är i och för sig bra att man har varierat stilarna lite och inte kör samma race om och om igen. Den här gången är det frågan om en kvinna som hittas våldtagen och mördad i en park. Annika ska förstås ta hand om de personliga kontakterna och hittar sammanhang som ingen annan hittat tidigare. Offret är en strippa och samtidigt visar det sig att man på regeringsnivå besökt samma porrklubb som hon arbetade på. Att spekulera i vad våra makthavare kan vara inblandade i är väl för de flesta ganska intressant (annars kunde ju kvällspressen lägga ner…) En konspirationshistoria som går upp på regeringsnivå borde väl vara lite intressant om man är inne på konspirationsthrillers?

Vi får också den här gången lite mera bakgrund till varför Annika är som Annika är. Inte revolutionerande kanske men ändå viktiga pusselbitar som passar bra ihop med hennes karaktär. Naturligtvis löser hon fallet, den här gången med mer samarbete med polisen än tidigare. Det verkar som om hon och den polisman som tycks ha hand om samtliga fall hon ska skriva om har någon speciell relation till varandra. Kalla det hatkärlek eller vad som helst, men det finns någon sorts förhållande dem emellan som är outtalbar och oskriven. Någon sorts respekt helt enkelt.

Här är det roliga att det faktiskt inte bara handlar om själva brottet som jag skrev tidigare. Här är det snarare tvärtom, det är det som händer runt omkring som är det allra intressantaste. Förhållandet med sin kille är förstås också i fokus eftersom hon i vanlig ordning verkar prioritera jobbet före alla andra åtagande. Sådana som gäller familjen till exempel.

7/10

Den Röda Vargen – I den här delen är det åter frågan om ett fall som förgrenar sig upp på ministernivå. Det kan jag tycka är lite tråkigt, själva upprepningen alltså, annars har jag inget emot historien som sådan. Annars är det inte så likt någon av de andra delarna. Det är en seriemördare lös denna gång och spåren leder till ett terroristattentat för tjugo år sedan. Bengtzon är lika vass som alltid när det gäller att skaffa bevis som inte polisen har lagt märke till, i alla fall inte den lokala polisen. Rikskrim, där hennes hatkärlek relation har sin hemvist verkar veta mer den här gången än någonsin tidigare. Eller så är det helt enkelt så att hon får ut mer information den vägen än någonsin tidigare. Åter får man lite förtroende för svensk polisverksamhet, vilket egentligen varit som bortblåst tidigare.

Det ägnas också en hel del uppmärksamhet mot Bengtzons privatliv. Hon utnyttjar sin ställning som journalist för privat bruk och hon verkar han kommit riktigt på kant med sin man den här gången. Vi får väl se vad som kan repareras av deras äktenskap i kommande filmer. Just nu är det ganska iskallt faktiskt!

Ska vi tala om historiens uppbyggnad och överraskningseffekt så är det en smula ambivalent. Vissa detaljer är hur tydliga som helst medan andra blir en total överraskning framåt slutet. I det stora hela är det dock en lika stabil historia som levereras i de tidigare filmdelarna. Jag gillar det även om det inte är någon revolutionerande polisfilm (ur ett journalistiskt perspektiv).

7/10

Livstid – Oftast är filmserier av det här slaget väldigt jämna till sin kvalitet, om man tycker om grundkonceptet vill säga. Annars också kanske men då istället med en negativ klang. Oftast blir det för mig en eller två filmer som utmärker sig över alla andra och i den här serien så är det helt klart denna! Jag vet inte riktigt vad det är som gör det men jag skulle tippa på att man har prickat helt rätt i det emotionella engagemanget i kombination med att själva fallet intresserar. Poliskorruption, som det till slut står fast att det handlar om, är ett oerhört intressant ämne och ett av de viktigaste i samhällsstrukturen. Man kan använda ett av filmens påståenden emot den, det sägs något i stil med att ett mord på en polisman är en attack på samhällstrukturen. Vänder man på det så är samtidigt en korrumperad polisman ett hot mot samma samhällsstruktur.

En uppskattad polis blir mördad, och efterhand som sanningen nystas upp framkommer det att han inte riktigt varit den person som han framstått som. Annika Bengtzon forskar i historien så framgångsrikt att hot till och med blir överfallen och hotad för att låta fallet vara. Låter hon bli? Nej, skulle inte tro det. Ibland är gränsen mellan mod och dumdristighet väldigt fin.

På det personliga planet ligger hon i skilsmässa och kämpar om vårdanden om barnen, liksom hennes man. För oss tittare är det kanske inte lika självklart som för de inblandade vem som är den mest lämpade som vårdnadshavare. Som person ser man bara till sin egen vinning medan man som åskådare har en större överblick över vad som faktiskt har hänt. Det tar inte jättestor fokus, bara så mycket att vi får ytterligare inblick i Annika Bengtzons känsloliv, till skillnad från det professionella som är det vi allt som oftast får se. Allt sammans i kombination blir det bästa resultatet hittills i den här filmserien!

9/10

En Plats i Solen – Den här gången utspelar sig inte sig filmen i Sverige, inte det mesta av den i alla fall. Istället har en familj hittats död i Spanien och när det står klart att det är ett före detta NHL-proffs som mördats åker Annika dit för att skriva om fallet. Med andra ord är det väldigt lite fokus på Annikas privatliv hemma i Sverige även om man trots allt har lycktas få med en del. Annika har till exempel fått en ny chef, som kanske inte riktigt beter sig som hon är van vid att Spiken gjorde.

Jag tycker att fallet är spännande men jag har hellre sett att det utspelade sig på hemmaplan framför internationell miljö. Det funkar absolut men det känns helt plötsligt lite för stort. Tyvärr, måste jag också säga att historien upprepar sig lite grand om man ser tillbaka på de tidigare filmerna. Jag tänker förstås inte avslöja vad det gäller eftersom det vore att avslöja lite för mycket om filmens handling och upplösning, men när man ser filmen kommer man att förstå. Så mycket kan jag säga.

På grund av nämnda upprepning(ar) så tycker jag väl att det var dags att avsluta den här serien nu. Jag vet inte om det är Liza Marklunds böcker som ligger till grund för filmserien som är problemet eller om det handlar om manusförfattarna, men när man börjar känna igen händelser från tidigare delar är det dags att avsluta eller hitta helt andra vinklar på historien. Kanske avslutas inte serien med flaggan i högsta toppen eftersom föregående film – Livstid, peakade på min betygskala. Men trots allt finner jag det vara en värdig film som dessutom är lika stabil som de andra i sitt upplägg, skådespeleri och historia. Serien avslutas på ett sätt som inte utesluter en ny omgång filmer så småningom och det är väl bra. Men fler filmer i stöten än så här kanske inte är någon bra idé!

7/10

Polisen i Strömstad – Fem miniserier från 1982-1996!

Jag har tidigare skrivit om två av de här miniserierna – de två första: Polisen som vägrade svara och Polisen som vägrade ge upp. Nu har jag även sett de övriga tre i samma serie miniserier och tänkte helt sonika slå ihop mina intryck till en enda text.

Först och främst måste jag konstatera att det är tämligen stor skillnad mellan dem i kvalitet. Generellt skulle jag vilja säga att de blir bättre och bättre ju mer åren går. Det vill säga att de senare är bättre än de första. Det stämmer väl på sätt och vis. Man har lärt sig lite längs vägen kan man tycka. Och det har man, det är inte samma misstag i slutet av serien som det är i början. Poliserna är allt som oftast genomkorkade fortfarande och karaktärerna är mer underhållande som parodier än som något man kan ta på allvar i en spännande polisserie.

För särskilt spännande är det ovanligt att det blir. Fallen är ofta ganska enkla egentligen men det tar långt tid att komma till skott för polisen. I det avseendet är det kanske realistiskt, men om man ska till att jämföra med andra polisfilmer är det inte särskilt representativt. Ofta är det mer nostalgi än kvalitet om man ska vara riktigt ärlig.

Något som är kul att det faktiskt förekommer en hel del kända ansikten som svischar förbi i mer eller mindre små roller. För att nämna några kan vi ju ta Lars Väringer och Carl-Einar Häckner i Polisen och Domarmordet. Per Ragnar medverkar i Polisen som vägrade ta semester och i den sista miniserien Polisen och Pyromanen kryllar det av kändisar i mindre roller. Bland annat ser vi Siwert Öholm och Lasse Brandeby i cameos, helt utan repliker.

Att försöka räkna ut hur det ligger till är en blandning av meningslöshet och självklarhet egentligen. Det kan vara precis så man tror att det ligger till eller hur omständigt och långsökt som helst. Det är inte riktigt det som är poängen med de här miniserierna. Det har nog aldrig varit tydligare att det är persongalleriet och skådespelarnas samverkan med varandra som är det underhållande. Inte minst när det gäller Stefan Ljungkvists karaktär, den något tröge polisman Evald Larsson. Denne blev föresten omåttligt populär hos svenska folket när serierna ursprungligen gick på SVT. Det är inte svårt att förstå varför. På något sätt verkar det alltid som att en underdog får sympatier och man kan väl inte påstå att de andra poliserna är särskilt snälla mot honom. Det är helt enkelt synd om honom…

Som en röd tråd genom hela serien finns också Evald Larssons Pistolskytte VM för poliser som han aldrig kommer iväg till. Han lyckas alltid skada sig på något vis så att han inte kan delta. Det är just denna och andra komiska sidospår som gör serierna till vad de är. Lika röd tråd är att han faktiskt lyckas charma fruntimren i bygden hur lätt som helst. De andra är förundrade över hans metoder! Till syvende och sist är det en mycket dedikerad polisman och det får han tillfälle att bevisa gång efter gång utan egentligt gehör från kollegorna.

Jag gillar serien men det är som sagt lite skillnad på kvaliteten. Den sista miniserien är nästan hur bra som helst medan ett par av de andra håller högst medelmåttig klass. Det som det oftast brister på är slagsmålsscener med onödigt överdramaturgisk musik. Så nu vet ni det. Även om det finns en komisk ton genom hela serien är det knappast meningen att det ska vara det pekoral som det faktiskt blir när man tar i alldeles för mycket med dramaturgin. På det hela taget tycket jag dock att man borde införskaffa boxen, inte minst av nostalgiska skäl om man är tillräckligt gammal.

Polisen i Strömstad: Polisen som vägrade svara – 1982 – en nostalgitripp!

Det här är en filmserie eller snarare en serie miniserier som visades på TV när det begav sig. Jag var tolv år när den här spelades in och jag har ingen aning om hur gammal jag var när den visades. Jag minns dock tydligt att jag såg den med stor förtjusning och kände väl såsom alla andra lite sympati för Evald Larsson, gestaltad av Stefan Ljungkvist, den lite enfaldige men oerhört dedikerade polismannen.

När man ser det här i dagens ljus slås man direkt av hur oerhört mycket 80-tal det är. Klippen i slagsmålsscenerna är fruktansvärda och det är under stundom hur löjeväckande som helst. Åtminstone i det första av den fyra avsnitten som miniserien håller på. Dialogen är så tafflig att man emellanåt har svårt för att ta den på allvar och karaktärerna är ibland så korkade att det inte går att göra något annat än att gapskratta åt alltsammans.

Bland skådespelarna märks, förutom Stefan Ljungkvist, Per Oscarsson samt en sjuhelsikes massa kända ansikten som det är lättare att känna igen än att sätta ett namn på. Jag tror det är lättare att räkna upp de man inte känner igen faktiskt. Många är mycket unga, som Lars-Erik Berenett till exempel. Det var med nöd och näppe jag kände igen honom och hade det inte varit förresten så kanske jag inte hade lyckats. Alla är verkligen inte bra, men det är frågan om man ska lasta dem för det. Snarare är det en konsekvens av sniken TV-produktion än något annat.

Att kalla historien för en deckare eller thriller vore att ta i. Det är visserligen ett kriminalfall men det är till formen mest relationsdrama och det känns nästan som ett examensarbete av någon sort. Hade det inte varit för nostalgivärdet hade jag förmodligen inte ens sett klart första avsnittet. Men nu finns det trots allt ett sådant värde och det är dessutom mycket högt. Jag ska inte säga att jag inte blev besviken för mina minnen från serien var mycket lovande. Det var inte riktigt lika bra som jag hoppades… men nostalgin är fantastisk!

7/10

Recension: Predator 2 – 1990 - en högst ovetenskaplig studie

Egentligen var det här ett test om jag fortfarande tyckte samma sak om den här filmen som när den kom 1990. Då var det en uppföljare på en kär film som jag trodde mycket på. Nu var det med skepsis jag satt igång den och med förhoppning att jag skulle tycka bättre om den i dagens ljus. Istället förstår jag ganska snart varför jag inte gillade den när det begavs sig och varför jag inte gillar den nu heller… Det är egentligen inte en science fiction film i samma avseende som den första filmen. Visst finns det en jägare, som jagar i stadsmiljö, men framför allt är det billig polisaction. Dessutom av en kaliber som känns ganska tidstypisk för 90-talets början med rejält stereotypiska karaktärer!

Och även om Danny Glover sköter sig hyfsat och Gary Busey likaså, finns det ändå riktigt bedrövliga skådespelarprestationer. Historien är halvtaskig och rätt så krystad. Man försöker väva ihop handlingen med den första filmen men man lyckas inget vidare. Det blir exploatering av en lyckad inledningsfilm helt enkelt. Bildkvaliteten på blu-ray utgåvan är ojämn men är överlag helt ok. Enbart för komplettister!

4/10

Recension av Wallander: Den Orolige Mannen – 2013

Har man sett en Wallander med Krister Henriksson i titelrollen så har man sett alla (skulle man kunna tro). Så är det inte riktigt men det är inte bara på gott, det finns en del märkligheter i filmserien också. Det första jag kommer att tänka på att Kurts dotter – Linda, plötsligt är tillbaka i tjänst. Jag vet att jag kommenterade avsaknaden av hommage till Johanna Sällström som spelade rollen under de första säsongerna. Istället försvann Linda utan ett spår, inte en referens på hela förra säsongen till exempel. Nu har man alltså valt att åter skriva in Linda i serien och uppdraget att gestalta henne har man gett till Charlotta Jonsson.

Jag vet inte riktigt hur lång tid som ska ha gått mellan den här och den förra filmen, men det känns som att det är betydande. Linda och hennes make har barn och Kurt verkar ha gått ner sig. Han har blivit aningen dekadent kan man säga. Fallet som uppdagas visar sig röra dotterns makes far och faller tillbaka på Hårsfjärdshändelserna i början på 80-talet. Filmen bygger alltså i grunden på verkliga händelser. För de som inte var med och minns den här tiden var det då ”ryska” ubåtar siktades i den svenska skärgården. Naturligtvis är själva historien fiktion men skulle trots detta mycket väl kunna vara sann, eller i alla fall delvis sann. Mycket av det som hände då är ju höljt i dunkel.

För att göra en lång historia kort så blir Kurt suspenderad från sin tjänst. Svärsonen ber honom sedan att titta till mamman då pappan, en amiral som hade ansvaret för Hårsfjärdshändelserna när det begav sig, försvinner. Och det som startade det hela, trettio år efter händelserna, är att man hittar kvarlevorna av en försvunnen attackdykare. Det låter krångligare än vad det är men ser man till filmen är det många frågetecken som inte rätas ut förrän framåt slutet. Därför har filmen en så ovanlig egenhet att den faktiskt blir bättre under andra halvan när man trots allt börjar få lite svar. Möjligen kan man klaga på att upplösningen är lite ”mesig” men jag tycker det funkar minst lika bra som det brukar göra när Wallander är på tapeten. Stabilt på alla sätt och vis men något ovanligt att se Wallander disciplinerad på det sättet.

7/10

Recension: Al Pacino och Robert De Niro i samma film - RIGHTEOUS KILL - 2008

¨

Det här är en recension som har flera år på nacken, men nu äntligen ligger den på bloggen!

Righteous Kill

Regi: Jon Avnet

2008

Thriller

En seriemördare härjar i New York, men det är en seriemördare som ingen egentligen vill sätta fast eftersom offren består av dem som på ett eller annat sätt lyckats komma undan lagens långa arm. Någon anser helt enkelt att offren inte längre förtjänar att leva och tar lagen i egna händer. Mitt i detta står två erfarna poliser – Turk och Rooster, (Robert De Niro och Al Pacino) och vet inte riktigt hur de ska bete sig, de ansvarar för utredningen men har sån pondus i och med sin stora erfarenhet att det gör lite som de vill. Detta resulterar i anklagelser om att de, i själva verket, skulle vara inblandade i morden. Men om dessa anklagelser är utryck för någon form av avundsjuka eller inte är svårt att säga. De ärrade veteranerna tar i alla fall väldigt lätt på anklagelserna och driver lätt med, för att inte säga provocerar, sina yngre kollegor.

Robert De Niro och Al Pacino har spelat mot varandra förr, senast var det i Michael Mann’s Heat från 1995, och man kan tycka att dessa båda giganter på egen hand kan lyfta en film till nya höjder. Jag vet inte riktigt om det stämmer, kanske är det sant, för det är onekligen dessa båda prominenta herrar som gör den här rullen sevärd. Inte för att någon av dem briljerar nämnvärt, faktum är att de mestadels tycks gå på rutin, men deras lägsta nivå är ändå så pass hög att de spelar skjortan av de flesta andra i branschen.

                                            

Karaktärerna är ganska stereotypiska, det är poliser som varit i kåren under väldigt många år, ärrade veteraner som kan rutinerna utan och innan och kanske heller inte drar sig för att tänja lite på gränserna. Å andra sidan har vi de lite yngre killarna som stör sig på deras stil och som, nästan till varje pris, vill sätta dit dem, eller åtminstone en av dem. De är hungriga och vill göra en snabb karriär genom att lösa fallet. Tyvärr lider de av samma problem som de stora namnen, de är helt enkelt inte särskilt intressanta. Ingen av rollkaraktärerna har något större djup och vi får heller inte veta särskilt mycket om dem. Vi lär oss inte att tycka om dem och vi lär oss inte att hata dem heller.

Filmens styrka ligger därför i dialogen, som många gånger är knivskarp och som, trots min anklagelse om rutinskådespeleri ovan, levereras med finess. Personligen tycker jag att Al Pacino gör det något bättre jobbet av de två, men det är till syvende och sist en smaksak. Till filmens nackdel måste den relativt standardiserade historien nämnas. Det är inte heller särskilt svårt att räkna ut hur det faktiskt ligger till med mördandet och det är ju sällan bra när denna typ av överraskningseffekt förvägras publiken. Kanske är det inte ens meningen att åskådaren ska bli överraskad, vad vet jag?

Jag finner det här alltså att vara en typiskt medelmåttig polisthriller med några riktigt stora namn i rollistan. Förutom De Niro och Pacino hittar vi förresten och Brian Dennehy som deras chef och John Leguizamo som den drivande kraften bakom anklagelserna mot huvudrollsinnehavarna. En ganska fantasilös historia förpackad i en snygg förpackning, maskerad med stjärnskådisar.

CDON

Ginza

Recension: The Factory – 2012

Ett ganska ordinärt polisfilmsdrama egentligen. John Cusack är ovanligt blek men är som vanligt intressant att titta på. Här jagar han en seriemördare som ger sin på prostituerade som inget saknar i alla fall. När hans egen dotter blir kidnappad blir det personligt. Det finns några saker som utmärker den här filmen jämfört med alla de andra som på pappret är precis samma sak. Jag menar, vi har sett polisers barn bli kidnappade förr och vi har sett personliga vendettor. Det är egentligen ingen skillnad här men ett par detaljer framåt slutet gör att jag måste höja den här snäppet över det vanliga polisfilmsträsket.

7/10

A Force of One - 1979 - Mer nostalgi med Chuck Norris!

Efter att ha sett och skrivit om Good Guys Wear Black för ett tag sedan fick jag lite mersmak och bestämde mig för att gå igenom fler av Chuckens gamla filmer. A Force of One var en gammal nostalgisk upplevelse och som sådan kanske inte helt lätt att se med objektiva ögon. Skådespeleriet är emellanåt ganska bedrövligt och hela berättelsen är rätt så stereotypisk och klichéfylld egentligen. Men trots det gillar jag den, eller kanske tack vara det? I staden, som jag inte riktigt för kläm på vilken det är, härjar en knarkliga. När polisen utreder fallet hittas den ena polisen efter den andra ihjälslagna. Man misstänker att mördaren behärskar karate och konsulterar mästare Matt Logan (Chuck Norris) han är först motvillig med ställer sedan upp att träna poliserna i basalt självförsvar. Det är mycket fokus på fightingscener i ringen, lite för mycket kanske, och historien är kanske lite för enkel egentligen. Men det är som sagt en nostalgisk upplevelse att se filmen igen och jag kan inte annat än att låta detta färga mitt omdöme denna gång. 

7/10

Recension: Wallander: The Fifth Woman

Jag brukar opponera mig emot att man har valt att inte byta ut svenska namn och platser i de här engelskspråkiga filmerna om Kurt Wallander och den här filmen är inget undantag. I övrigt är det väl heller inget nytt under solen, filmen är redan gjorde en gång med Rolf Lassgård som vanligt, Kenneth Branagh och de andra skådespelarna gör bra ifrån sig och karaktärerna är bra formade överlag. Fallet är gruvligt och historien betydligt bättre än vad som brukar vara fallet i de filmer där Krister Henriksson gestaltat Wallander och Kurt är mer eller mindre ensam och utstött av sina nära och kära, kanske mest beroende på honom själv. Inga direkta överraskningar alltså. Dock blir filmen en aning seg framåt slutet och jag får nog säga att det här är den sämsta filmen om Wallander med Kenneth Branagh så långt. 

6/10

Recension: Beck: Levande Begravd

Jag har sett den här senaste filmen om Martin Beck och hans medarbetare jämföras med regelrätt gialli vid några tillfällen och det är kanske inte en så dum jämförelse egentligen. Vi har en, även för oss – publiken, maskerad mördare, ett ganska långsökt hämndmotiv och relativt bestialiska metoder. Polisen står lamslagen och förstår inte vad det rör sig om även om vi åskådare förstår att vi förs bakom ljuset av de diverse villospår som planteras för oss. Tyvärr lyckas inte Peter Haber, Mikael Persbrandt och de andra, eller kanske snarare Harald Hamrell, som står för regin som vanligt, att upprätthålla den spänning som skulle vara historien värdig. Det blir väl ungefär så bra som man kan förvänta sig, varken bättre eller sämre och så bjuds man på lite granne och lite ”oväntade” förändringar lite här och där jämfört med tidigare mallar. Helt ok, men inte så mycket mer alltså. 

6/10

Recension: Wallander: The Man Who Smiled – 2010

Den här brittiska versionen från 2010 av Mannen som log från 2003 lider i stort sett av samma problem som de övriga filmerna om Wallander med Kenneth Branagh i huvudrollen. Svenska namn och platser blir nästan lite löjväckande med det engelska språket. Till exempel så låter Ystad, Tomelilla, Torstensson, Magnus, Sten och Anders helt enkelt fel. Skådespeleriet är dock ovanligt bra och Kenneth Branagh gör en strålande insats som Wallander. Övrig skådespelararsenal är också bra men karaktärerna är lite tråkiga. Tråkigast av allt är dock att själva historien – fallet, är lite för enkelt. Man har inga som helst problem med att räkna ut vad som kommer att hända, hur det hänger ihop och vem som är den skylidiga och det var inte så bra kanske. Fel jag tycker filmen trots allt är ganska charmig och underhållande, mycket tack vara närvaron i skådespelet förstås och utdelar ett skapligt betyg! 

7/10

Jägarna 2 - 2011 - Uppföljaren till Kjell Sundvalls tveklöst bästa film!

Jägarna 2

Regi: Kjell Sundvall

2011

Thriller

Ett mord begås och rikskrim kallas in för att någon utomstående ska ta hand om undersökningen. Uppgiften faller på Erik Bäckström som en gång tidigare varit upp i norrland och tampats med en utredning som slutligen ledde fram till hans egen bror. Motvilligt åker han dit och börjar sina undersökningar. Han märker snart att det förekommer personliga vendettor i utredningen och att alla poliserna inte har rent mjöl i påsen. Att övertyga chefen på plats om saken visar sig dock inte vara en helt enkel uppgift.

Jag brukar vara bra på att minnas vad jag tyckte om filmer men detaljer om handlingen, oavsett hur centrala och väsentliga kan tyckas vara är inget som jag brukar lägga på minnet. Jag minns alltså inte detaljer kring brotten och/eller upplösningen i Kjell Sundvalls första film. Det finns lyckligtvis några snabba tillbakablickar som förklarar de stora dragen för förvirrad publik såsom jag själv.

Jag brukar sannerligen inte vara särskilt förtjust i Kjell Sundvalls filmer och TV-filmer. Han är i mina ögon en gravt överskattad filmskapare som bara haft någon enstaka lyckoträff. Jägarna tillhör dem och nu var det intressant att se hur den här uppföljaren stod sig i konkurrensen.

Det är i mångt och mycket en ganska onödig film som egentligen är en enda stor upprepning. Men å andra sidan är de allra flesta svenska polisfilmer upprepningar av varandra även om jag är mycket förtjust i dem. Med det sagt konstaterar jag att det faktiskt är en ganska underhållande film som jag verkligen inte ångrar att jag gjorde mig besväret att se. Det är stabil underhållning och både Rolf Lassgård och kanske framförallt Peter Stormare gör mycket av sina rollkaraktärer. Det är erfaret skådespeleri och det tjänar filmen helt klart på. Om skådespelarna klarar av en trovärdig norrländska vet jag inte om jag är kapabel att avgöra. Det brukar vara rätt uppenbart för dialektalt infödda hur det är med den saken. I mina öron låter det i alla fall bra!

Så vidare spännande är det inte och det mesta räknar man ut i förväg. Det ligger lite i själva filmidén att det ska vara korruption bland polisen och att de håller varandra om ryggen är självklart men det gör inget. Det förhöjer snarare Erik Bergströms (Lassgård) frustration och gör att dramaturgin lyfts upp till en högre nivå. Problematiken är förvisso ganska komplex med de personliga kopplingarna och de tidigare händelserna från förra film. Överlag en riktigt bra film tycker jag. Den kanske kunde ha tjänat på att vara en halvtimme kortare men det fungerar ganska bra ändå!

Maria Wern: Pojke Försvunnen – 2011

Det börjar nästan bli lite tjatigt att upprepa men jag är generellt väldigt förtjust i svensk polisfilm. Visst har många av de långdragna filmserierna gått lite i stå genom åren men jag lockas ändå att se den ena efter den andra. Maria Wern är inte bättre än någon av de andra och inte sämre heller. Fallen är ofta lika förutsägbara som i vilken dussinfilm som helst och det finns väl heller här inte mycket som avviker från normen. Men faktum är att intrigen denna gång faktiskt inte är riktigt som den brukar. Det är inga stora skillnader och det är svårt att gå in på utan att avslöja för mycket men låt oss säga så här. Allt som händer i filmen har egentligen inget med det man fokuserar på att göra. I grunden handlar det om trafficking, drog- och vapensmuggling men det är bara kärnan, det finns också händelser som härrör från denna stomme. Mer eller mindre tragiska händelser förstås. Medverkar gör som vanligt Eva Röse och Allan Svensson plus en del andra som jag inte ids nämna vid namn för tillfället.

7/10

Prey of the Jaguar - 1996 - Linda Blair och Stacy Keach

Filmen stoltserar med namn som Stacy Keach och Linda Blair, men det är en försvinnande liten tid de tillbringar framför kameran. Men lite är gott kanske, för jag tycker faktiskt att Linda Blair är bland det bästa jag har sett henne, hon brukar ju vara högst medioker i sitt skådespeleri. Och även Stacy Keach är bra, det är knappt jag känner igenom honom och det är ju kul att rollen är lite annorlunda för honom. Filmen i stort är egentligen en riktig skräpfilm. Handlingen har gjorts hur många gånger som helst och den lilla twist man har lagt till med att ”hämnaren” klär ut sin till sonens egenhändigt påhittade superhjälte, är egentligen ganska tramsig. Men på något sätt blir det ganska charmig ändå och kampscenerna är klart underhållande. Jag gillar det här, men om man ska försöka vara lite objektiv så är det egentligen inte speciellt bra. Och frågan är om man ska premiera den personliga smaken, underhållningsfaktorn eller de faktiska kvaliteterna? Jag ger den… 

7/10

Recension: Irene Huss – Jagat Vittne – 2011

Liksom Maria Wern handlar filmerna om IreneHuss om en kvinnlig polis. I detta fallet har hon en fallenhet att ta fallen lite för personligt och det är heller inte ovanligt att hennes familj råkar komma emellan. Det mest utmärkande annars är väl hennes mobiltelefon som hon alltid måste svara i och som gör att hon genast måste ge sig iväg till någon brottsplats. Det här är som vanligt stabil TV-underhållning men kanske inte så mycket mera. Historien känns lite krystad och det känns som att man sett allt nu. Man behöver nog hitta en ny infallsvinkel på det hela för att filmserien ska få en nytändning. Men det här är den sista filmen för den här omgången och vi får väl se vad framtiden bär i sitt sköte.

6/10

Wallander: Vittnet - 2010 - Stabilt av Henriksson

Egentligen inte en mycket bättre film än de senaste installationerna men med några punkter som gör att värdet höjs lite. Dels så är episoden centrerad kring något som jag personligen brinner lite extra för och det är få saker som får mig att bli så förbannad som människohandel och trafficking, svart arbetskraft från Baltikum osv. Själva historien är väl inte mer välskriven än vanligt men det märks att man försöker att knyta upp alla lösa trådar till den här omgångens sista film. Karaktärer skrivs ut och sällan har Wallander ensamhet och skörhet varit så påtaglig som här! Dessutom vågar man äntligen insinuera att Wallander faktiskt har en dotter, vilken man inte har fått hört talas om under hela säsongen. Man kunde väl begära en förklaring till varför hon försvann ur serien åtminstone? Att säga att hon flyttat till en annan stad eller liknande borde väl inte ha kunna varit så svårt? 

7/10

Wallander: Indrivaren - 2010 - Inte riktigt samma klass

 Jag har sedan en tid tillbaka kunnat konstatera att Wallanderfilmerna inte längre håller samma klass som de en gång gjorde. Och innan någon hinner protestera så, visst är jag medveten om vilken låg status dessa och alla andra svenska deckarserier för den delen har i stugorna – åtminstone i vissa stugor. I min boning har de dock alltid varit uppskattade och även om jag sagt det förr skadar det inte att nämna att jag verkligen tycker att vi är duktiga på polisfilmer i Sverige. Det är helt ok att inte hålla med, men så ställer jag mig till fenomenet! Men Wallanderfilmerna har som sagt, sedan en tid tillbaka, överlevt sig själva och det finns inte mycket behållning i dem längre. I bästa fall finns det någon sensmoral att berätta framåt slutet, som här, men överlag är det ganska trista och fantasilösa historier. Skådespelarna går på sparlåga och levererar inget som inte sker på rutin och det finns ingen nerv i filmerna längre. Jag hoppas verkligen att jag får äta upp mina ord i framtiden, men just nu kan jag verkligen inte påstå att den här serien utvecklas till det bättre. Det här är väl förvisso inte den sämsta filmen om Wallander men särskilt upplyftande är det inte. 

5/10

Recension: Wallander: Arvet

Efter den, enligt mig, misslyckade Vålnaden dröjde det inte länge förrän jag gav mig på den här filmen i serien om Kurt Wallander. Åter igen kan jag konstatera, även om jag kanske inte uttalat det tydligt tidigare, att de här senaste filmerna inte håller lika hög klass som de första filmerna gjorde. Det känns som om manusförfattarna har fått idétorka och även om fallen är nya känns det som om det stöts och blöts samma sak om och om igen. Dock försöker man i denna att intressera åskådaren genom att väva in en kärlekshistoria, som får stora konsekvenser för den pågående utredningen, mellan de två aspiranter som vi har fått följa under den senaste säsongens filmen. Man har också lagt in någon form av kylighet mellan Wallander och Lena Endres rollkaraktär. Det sistnämnda är intressant och man undrar mest hela tiden över vad som egentligen har hänt och varför det har utvecklats sig på det sättet. Själva fallet är mindre intressant och det känns inte som om fokus ligger där heller. På det hela taget blir det inte mer än godkänt för denna rulle och jag hoppas verkligen att man tar sig kragen och ser till att göra nästkommande filmer bättre i dessa avseenden! 

5/10

Recension: Wallander: Vålnaden

Gång efter annan har jag konstaterat att jag verkligen gillar svenska deckare och att jag tycker att vi är bra på att göra sådana filmer i Sverige. Jag står fast vid den åsikten även om den här delen i Wallander-serien vittnar om motsatsen. Handlingen, som kunde har varit riktigt intressant blir bara platt och tråkig. Det finns inget bakomliggande och inget djup alls. Dessutom är polisarbetet av en sådan natur att riktiga poliser borde skämmas för att bli framställda på det här sättet. Grundensemblen när det gäller skådespelare, Krister Henriksson, Lena Endre etc. funkar väl lika bra som vanligt men det känns som om det sakna något i den här filmen som helst klart får betraktas som en av de svagaste i filmserien! 

4/10

Recension: We Own the Night

Jag har väl egentligen ingen speciell koll på Joaquin Pheonix, mer än att jag imponerades av honom i filmen om Johnny Cashs liv – Walk the Line. Här imponeras jag i liknande utsträckning och det är helt klart att han spelar skjortan av både Mark Wahlberg och Robert Duvall, den senare blev jag ganska besviken på faktiskt. Inte för att han gör en dålig prestation utan för att jag vet att han kan så mycket bättre! Fast att spela en dedikerad polis kanske inte är någon direkt utmaning för honom. Känslorna vi som åskådare måste konfronteras med sträcker sig från medömkan och deltagande till ilska och frustration. Det är en ganska naken historia som berättas och den berättas utan krusiduller. Det finns inget direkt underhållande våld i filmen, det är inte den typen av film, och det som faktiskt visas är ganska sparsamt. Men man känner med huvudpersonerna och deras frustration ändå! Eller kanske tack vara att man inte får en massa sökta actionscener nerkörda i halsen. Jag gillar det här – mycket! 

8/10