The Wolverine – 2013 – en gammal vän ligger för döden..

Jag har aldrig läst serietidningen X-men men jag tror att jag har stött på karaktären Wolverine någonstans. Hos Spindelmannen? Fantastiska Fyran? Hulk? Hur som helst känner jag till honom från de tidigare filmerna, både X-men Origins: Wolverine, de första tre X-men filmerna och X-men: first class. Filmerna utspelar sig i lite olika tidsperioder, X-men Origins: Wolverine är självklart en prequel och den här utspelar sig efter de andra filmerna.

Till en början vår vi stifta bekantskap med en sliten Logan. Han håller sig för sig själv i ödemarken och vill inte ha med folk att göra. Han plågas av fruktansvärda mardrömmar vilket resulterar i att vi – publiken, får ta del av händelser som utspelar sig tidigare i hans liv. Snart står det klart att en gammal vän ligger för döden och att Logen måste åka till Japan för att ta farväl av honom, om än motvilligt. Snart befinner han sig i värsta kaoset. Det är inte klart vem som är ute efter vem men hans gamla vän har i alla fall utvecklat en metod som skulle kunna få Logan fri från sin osårbarhet. Hans otroliga förmåga att regenerera skador skulle kunna flyttas till någon annan. Men innan något händer dör den gamle vännen. Nu är alla ute efter honom.

Faktum är att jag tycker den här filmen är lite rörig. Det har ingen med tillbakablickar och sådant att göra. Det klarar jag av utan problem. Det finns bara inte särskilt mycket motivation i filmen. Den har ingen uppenbar poäng. Att det goda slåss mot det onda är väl självklart kanske men det är inte så självklart här. Karaktärerna är faktiskt inte särskilt svart/vita i den här. Därmed inte sagt att det skulle vara särskilt mångfacetterade eller komplexa. De är mest bara tråkiga och ointressanta.

Givetvis är det bra skådespeleri och filmen i övrigt är bra gjord. Det finns några häpnadsväckande sekvenser, framförallt i filmens sista halva, som är riktigt snyggt gjorda. Och överlag är den andra halvan överlägsen den första. Visserligen finns det väl roligare att se på än de slagsmål som de mesta av filmen är uppbyggd kring, men det är ändå det man förväntar sig. Hugh Jackman är kanon i titelrollen men det krävs något mer. Det krävs en handling som förmår att intressera.

6/10

Van Helsing - 2004 - Referenser till andra filmer!

Van Helsing

Regi: Stephen Sommers

2004

Action

Dr Gabriel Van Helsing (Hugh Jackman), den största och bästa monsterjägaren av dem alla, får i slutet av artonhundratalet i uppdrag av Vatikanen att hitta och döda den ökände greve Dracula. Han är synnerligen dedicerad till det han gör och när han väl kommit till Transsylvanien stöter han på både farliga varulvar och den vackra Anna (Kate Beckinsale) vars släkt försökt döda Dracula i generationer. De slår följe och ger sig efter den odödliga ärkevampyren Dracula. Det finns bara ett sätt att döda honom på men vilket är en väl bevarad hemlighet.

Jag vet inte riktigt vad man ville ha gjort med filmen, bitvis känns den som en klassisk matinéfilm, bitvis som en komedi och bitvis verkar man försökt att lägga in så många skrämmande varelser samtidigt i bild som möjligt. Allt blir dock ett totalt misslyckande och hur man än vänder och vrider på filmen, finns det ingenting som fungerar. Manuset måste vara rekord tunt, regin är nästan helt frånvarande och skådespelarna spelar över till den milda grad att jag nog aldrig sett på maken. Ta t. ex. det här med accenter, Kate Beckinsale misslyckas totalt med att låta östeuropeisk i och med att hon överdriver så förbannat. Less is More som man säger. Det finns heller inga karaktärer man egentligen bryr sig om i filmen, det spelar helt enkelt ingen roll om de lever eller dör.

Vad filmen däremot har är ett mycket högt tempo rakt igenom och då det här faktiskt är en actionfilm får man väl säga att man har levt upp till första delen av åtagandet. Datorgenererade effekter finns också det gott om och de ser faktiskt ganska bra ut. I alla fall om man bortser från att man faktiskt ser att de är datorgenererade och i och med att rörelsemönster i kombination med det förutsägbara bildspråket ser helt onaturligt ut sitter man och retar sig på något som faktiskt är filmen starkaste kort. Mycket snygga förvandlingar slarvas t.ex. bort i försök att göra betydligt mer än man faktiskt klarar av.

Något som i alla fall jag uppskattar är när man refererar till andra filmer i film och det gör man här. Själva början av filmen är t.ex. nästan exakt kopierad från Frankenstein (1931) och många andra referenser till kända filmer finns också utspridda längs vägen. Tyvärr räcker inte detta och det här blir bara en fruktansvärd film i 160 millioners klassen som i nästan varje sekund dryper av klichéer. Att man lyckats packa in så många under de dryga två timmarna som filmen varar måste var någon form av rekord, en stor bedrift är det helt klart. Förutsägbart för att inte säga övertydligt och med ett ohyggligt tråkigt bildspråk som gör att man gång på gång starkt funderar på att stänga av eländet.

Det som var mest berörande var att Stephen Sommers dedicerat filmen åt sin pappa.

X-Men: The Last Stand - 2006

Så var det dags för tredje delen om mutanterna då. Ärligt talat börjar det bli lite tjatigt nu även om det fortfarande är underhållande underhållning. Actionsekvenserna är snygga även om det inte finns något annat att förvänta egentligen. Det finns inget som överraskar egentligen. Man har slängt in några nya karaktärer, förstärkt några som har varit med tidigare och tagit ytterligare ett steg närmare tvådimensionellt serietidningsberättande. Ett par referenser till de initiala nazikopplingarna finns kvar men nu handlar det snarare om rätten att få vara sig själv, inte tvingas in i några mönster som inte känns bekväma etc. Jag kan inte utan låta bli att dra paralleller till homosexualitet som fortfarande räknades som ett sjukdomstillstånd för inte så länge sen och fortfarande gör det i olika delar av världen egentligen. Alla människors rätt till ett lika värde är något som är en hjärtfråga för mig så jag får väl gripa efter det halmstrå som går att tolka på det sättet. Hur som helst är det alltså en underhållande film för stunden även om den här heller inte kommer att gå till historien, åtminstone inte i min bok. 

6/10

X-Men 2 - 2003

Jämförelser med första filmen är förstås ofrånkomliga och i den jämförelsen står sig den här sig slätt. För även om första filmen inte var något mästerverk i berättarteknik fanns det ändå en charm och någon sorts originalitet över den. Det här blir mest som en actionfilm i mängden bara. Det känns som om man försöker lite för mycket och de actionsekvenser som finns är ganska ordinära. Inte för att det inte ser bra ut, för det gör det onekligen, men det är ändå inget man lyfter på ögonbrynen för. Det är en typisk uppföljare som exploaterar de som en uppföljare ska exploatera. Det finns inga direkta underliggande budskap, såsom första filmens nazijämförelser, utom lite grand på slutet då kanske där man konstaterar att man antingen kan lära sig något av historien eller upprepa samma misstag om och om igen. Skådespelarinsatserna är väl ungefär likvärdiga, Patrick Stewart har inte mycket utrymme, Ian McKellen något mer och Hugh Jackman, som Wolverine kanske mest. Det är också hans karaktär som driver filmen framåt kan man säga så hans mystiska karaktär är höljd i dimmor. Allt som allt underhållande för stunden men inget som ger några bestående intryck. 

5/10

Recension: Real Steel - 2011

Real Steel

Regi: Shawn Levy

2011

Action

Charlie Kenton är en avdankad fighter som åker runt med sin robotfighter för att tjäna en hacka på det ena eller andra sättet. Han lyckas inget vidare men ger sig inte. När han får veta att hans gamla flickvän som han har en son tillsammans med nyligen avlidigt måste han bege sig till domstol för att skriva över vårdnaden på den bortgångnes syster. Han är inte särkilt intresserad av att ta hans om en elvaårig pojke i alla fall! Men det ena leder till det andra och Charlie vädrar en fin affär. Han sätter sig medvetet på tvärern för att systerns stenrika man ska öppna plånboken och betala honom för att ändra sig. Problemet är bara att han måste ta hand om sonen i ett par månader först. Under denna tid lär de två känna varandra och mot alla odds faktiskt knyta några band också. Robotfighterna är ett gemensamt intresse och snart har de skapat en ny robot som otroligt nog lyckas ta sig fram genom fighterna för att slutligen möta den obesegrade mästaren Zeus! Hur det går? Se filmen!

Som jag ser det har den här filmen i huvudsak två aspekter. För det första är det uppenbart att det är en fartfylld och mycket vacker actionfilm. Miljöerna är klockrena och handlingen påminner lite om vilken gatuslagsmålsfilm som helst. Enda skillnaden är egentligen att det inte är Van Damme eller Charles Bronson som slåss utan robotar. Det är väl också detta som gör att den är så pass underhållande. Det går att göra det mera fartfyllt när man inte behöver ta hänsyn till vad den mänskliga kroppen klarar av, stuntmän och konventionella trickfilmningar. Dessutom är det alltid underhållande med filmer som utnyttjar en högteknologisk framtid för att skapa sin handling.

Under detta ligger det en betydligt mer allvarsam (och mera uttjatad) handling. Filmens huvudperson, som egentligen inte vill veta av sin egen son, börjar komma närmare honom och det är inte svårt att räkna ut hur den delen av historien kommer att sluta. Jag vet inte om det är meningen att man ska bli rörd av det men på det planet lyckas den inte beröra mig nämnvärt i alla fall, och då är jag ändå en rätt känslig kille innerst inne!

Nej, det intressanta i filmen är robotfighterna! Det är ytan som överglänser innehållet helt enkelt. Jag har inget emot detta när man utför det på det här sättet, det är underhållande filmat och visst kan väl läsa in metaforiska kopplingar till handlingen. Den lille utmanaren som tar sig an den stora mästaren kan man väl utan vidare jämföra med att den lille mannen tar upp kampen mot ett totalitärt samhälle? Det gäller kanske inte att störta etablissemanget men i alla fall att utmana det och visa att man faktiskt inte är helt utan möjligheter.

Hugh Jackman, som åtminstone jag känner mest som Wolverine i X-Men filmerna gör ett utmärkt jobb. Han är lagom mycket loser och har lagom mycket av ”gammal är äldst” mentalitet mot sin son. Dakota Goyo, som spelar sonen, har å andra sidan inga problem med att spela rollen som den unge sonen som faktiskt kan lära sin far ett och annat. Men när det gäller känslomässig övertygelse står de ändå sig slätt mot Evangeline Lilly som verkligen övertygar på detta område. Det är inga fantastiska insatser, men riktigt bra och det är trots allt inte en film som bärs upp av sina skådespelare, det är som sagt robotfighterna som är det viktiga här.

Bilder: © DreamWorks II Distribution Co., LLC 

X-Men Origins: Wolverine - 2009

Det här är i alla avseenden en bättre och vuxnare film än X-men trilogin. Den är inte lika serietidningsk (kan man verkligen säga så?) som de tre föregående filmerna. Varken när det gäller handlingen eller berättandes och det tycker jag enbart är positivt i det här fallet. I stället blir det en stabil science fiction historia där man inte nödvändigtvis måste ha någonting i referensramen sedan tidigare, filmen står helt på egna ben och även om det möjligen underlättar vid något enstaka tillfällen att man vet vad som ska hända senare på tidslinjen (det här är ju en film som utspelar sig före de tre tidigare) är det verkligen lätt räknade tillfällen. Skådespelarmässigt fungerar det minst lika bra som tidigare och Hugh Jackman är faktiskt fantastiskt fabulös i rollen som Wolverine. Det enda som drar ner filmens betyg en smula är att den framåt slutet blir lite långrandig och seg samt att man förlitar sig lite för mycket på häftiga actionscener fram till dess. Alltså actionscener som inte är speciellt adrenalinhöjande och som egentligen inte behöver vara med i en sådan här film. Bakgrund till olika karaktärer är dock alltid kul så där får den lite plupoäng! 

7/10