Nu lottar vi ut tre exemplar!

Tillsammans med Disney har vi nu möjlighet att låta tre exemplar av The Lone Ranger med bland andra Johnny Depp. Den här gången tänkte vi göra det lite annorlunda och belöna dem som lyckas motivera, jo du lästa rätt – motivera – sitt svar. Vad är då frågan? Lugn bara lugn, det finns inget rätt svar. Det du skall göra är att skicka ett mejl till tommy@fanatiskfilm.se där du talar om vilken din favoritfilm med Johnny Depp är. Därefter motiverar du varför just denna film är din favorit. Kul va?

Några förhållningsregler är på sin plats:

• Johnny Depp måste förstås medverka i filmen.
• Det räcker inte att han har gjort en röst till någon av karaktärerna.
• Det får heller inte vara en TV-serie, endast filmer kommer att godkännas.
• Slutligen måste jag betona att bara svar sända till ovanstående mejladress kommer att godkännas. Detta är för att underlätta hanteringen för mig.
• Du har till och med den sista januari på dig!

The Lone Ranger – 2013 – Av regissören till Pirates of the Caribbean

Regi: Gore Verbinski

Action/Western

Är man ett fan av Pirates of the Caribbean-filmerna med Johnny Depp är det här en film man säkerligen uppskattar. Att det är samma regissör gör naturligtvis också att stilen hålls någorlunda intakt. Det är samma typ av humor och det är samma typ av skådespeleri från Johnny Depps sida. Man kan förstås se detta som något positivt men jag har inte hjärta att göra det. För min del blir det mera som ytterligare en onödig uppföljare – fast med andra karaktärer.

I korthet går filmen ut på att indianen Tonto som spelas av Johnny Depp ska hämnas för oförrätter gjorda mot hans stam. För att göra en lång historia kort träffar han på en rättskaffens man som verkligen tror på rättvisan och lagen. De två slår följe och allt därefter är ett fartfyllt äventyr där Tontos vilja styr, ofta genom manipulation av den ensamme rangern – John Reid.

Den ensamme rangern spelas av Armie Hammer. Jag har ingen relation till honom och vad han har gjort tidigare men jag tycker han sköter sig bra. Det är inget skådespeleri som är mästerligt, inte av Hammer och inte av Depp, heller inte av Helena Bonham Carter som också medverkar. Det är stabilt men inte mycket mer än så.

Men filmens största fiende är dess klämkäckhet. Liksom i fallet med Pirates of the Caribbean vet man inte riktigt när man ska sluta. Man försöker krama ur det sista lilla ur skämten och gagsen innan man går vidare. Det blir för mycket och det blir ingen helhetshistoria av det. Det finns ingen poäng med filmen. Visst är det ett äventyr men det finns inget som knyter ihop det till något begripligt. Det är snyggt och storslaget men något går förlorat i processen, kanske är det filmens själ? Nej, jag är besviken!

5/10

Bilder: © Disney

Du kan köpa filmen här:

Sweeney Todd: The Demon Barbar of Fleet Street - 2007

Sweeney Todd: The Demon Barbar of Fleet Street

Regi: Tim Burton

2007

Musikal

Sweeney Todd (Johnny Depp) är besatt av tanken av hämnd på Domare Turpin (Alan Rickman) som förstört hans liv genom att stjäla och fördärva det vackraste i Todds liv, nämligen hans äktenskap med hustrun. Genom denna åtrå har domaren också gjort Todds dotter Johanna (Jayne Wisener) till sin skyddsling, vilket Todd får veta när han kommer tillbaka till London efter femton år i exil. Hon hålls inlåst i domarens stora hus mot hennes vilja. Hennes skönhet är förstås bändande och ingen får se henne förrän Todds följeslagare – Sjömannen Anthony (Jamie Campbell Bower) får se en skymt av henne genom ett fönster. Han blir genast besatt av henne och planerar att rymma med henne. Samtidigt planerar Todd sin hämnd tillsammans med pajbakerskan Mrs. Lovett (Helena Bonham Carter) som han äktar och förser med färskt kött, nämligen de av hans kunder som haft oturen nog att sätta sin fot i hans salong.

När det gäller Tim Burton, som har en så utpräglad personlig stil, är det kanske ofta ris eller ros som gäller. Det vill säga att man antingen älskar eller hatar hans verk då de är så pass originella. Personligen ser jag dem med stor förtjusning och anser att han möjligen misslyckats någon enstaka gång, men det var länge sedan nu. Jag älskar alltså generellt hans filmer. Dock ser jag en fara med det sätt han visualiserar sina skapelser på. Det kan gå lite överstyr ibland och passar man sig inte kan det se ut som man driver med sig själv fast det inte är meningen. Nu tror jag inte Tim Burton gör det här, men det behöver inte gå särskilt många sekunder innan man tydligt ser vem som gjort filmen och förtexten ”A Tim Burton Film” är tämligen överflödig.

Något som gör den här unik, till och med för Tim Burton är ju förstås att det är en musikal. Inte alla dialog sjungs men otroligt mycket av den. Detta är kanske i sig inget problem rent stilmässigt utan det ser och låter ganska naturligt, men det påverkar i högsta grad tempot i filmen. Det blir tjatigt eftersom musikinslagen, med olika teman etc. är designade att upprepa sig lite här och var. Att historien bygger på en mycket populär vandringssägen, som mången gång omdebatterats angående sin äkthet, är förstås kul och skräckfantasterna får också sitt lystmäte tillfredsställt när Johnny Depp skär halsen av sina kunder – en efter en. Det är synnerligen blodigt faktiskt!

                                                                                       

Men även om Depp imponerar (när gör han inte det?) så är han långt ifrån den enda som håller upp filmen. HelenaBonham Carter stjäl showen flera gånger med sin närvaro. Hon har fått ett lite bredare register av känslor att jobba med till skillnad från Depp som bara är förblindad av sitt hat hela tiden. Samma sak kan väl till mån även gälla Alan Rickman, som visserligen är stabil, men som inte har så mycket att jobba med utanför sin, för situationen, ganska typiska karaktär. Timothy Spall och Sasha Baron Cohen är däremot mycket karismatiska i sina mindre roller och en fröjd att titta på.

Så… älskar jag den här filmen? Nä, det vore väl mycket sagt. Det är förstås inget jag ångrar att jag sett och Burtons stil är underhållande att se som vanligt, man befinner sig liksom inuti en fantasi men det blir lite för mycket med alla upprepningar som musikalen renderar. Jag finner också att den, även om det naturligtvis är ett tekniskt välgjort hantverk att det faktiskt är lite för mycket yta och för lite innehåll denna gång för Tim Burton.

Tim Burtons DARK SHADOWS - 2012 - fantastiskt stilistisk!

Dark Shadows

Regi: Tim Burton

2012

Komedi

Barnabas Collins har varit inspärrad i nära 200 år när han äntligen släpps lös av en tillfällighet. Att det är hans förfäder som har grundat staden är det knappast någon som minns längre och familjen är inte längre lika ofantligt rik som den en gång var. Själv har han förvandlats till vampyr genom en förbannelse och hans älskade har tagits ifrån honom av en häxa. Nu måste han ställa allt som har varit till rätta men historien vägrar släppa taget om honom, speciellt med tanke på att häxan som en gång förbannade honom fortfarande finns kvar och vägrar släppa taget.

Först och främst kan man konstatera att det verkligen inte är något fel på formen av filmen. Det är heller inget att klaga på när det gäller skådespelarna, snarare tvärtom. Sminket är fantastiskt och visst finns det situationskomik när den 200 år gamla vampyren väcks ur sitt fängelse och konfronteras med dagens samhälle, närmare bestämt 1972 då filmen utspelas. Men… det funkar ändå inte. Det här är helt klart en av Tim Burtons svagaste filmer och jag ska försöka bena ut varför.

Tyvärr måste jag först och främst lägga en del av skulden på Tim Burton själv som inte lyckats binda filmen till en enda stil. Det är kanske först och främst en komedi men det finns också inslag av andra genrer som inte riktigt gifter sig med varandra. Dessutom blir det ganska snart tämligen segt och tempot i filmen är alldeles för långsamt för att hålla intresset uppe. Faktum är att jag börjar skruva på mig redan efter 40 minuter eller så. Det är inget bra tecken.

Det mesta av skulden tänker jag dock lägga på manusförfattaren Seth Grahame-Smith som får stå till svars för den fasansfulla dialogen. Även om det är en komedi behöver det ju inte vara tramsigt och löjligt i var och varannan mening. Ingen ska komma och påstå att jag inte gillar ordvitsar och liknande men det här blir bara tramsigt och förutsägbart. Som stort Alice Cooper fan blir jag dessutom irriterad över hans medverkan i filmen. Alltså… Alice Cooper var ett band 1972, inte en enskild person. Dessutom framför han No More Mr. Nice Guy som inte hamnade på skiva förrän 1973. Det är möjligt att den skrevs året tidigare, det är rent av troligt men att den skulle framföras på det sättet innan det förevigats på vinyl är oerhört långsökt i min bok. Däremot har jag inget emot framförandet som sådant eller The Ballad of Dwight Fry som tydligen, förutom att vara en av mina favoriter tydligen är både Tim Burtons och Johnny Depps också!

I rollistan hittar vi som vanligt Johnny Depp som tidigare nämnts men även Michelle Pfeiffer som gör bra ifrån sig. Självklart hittar vi även Helena Bonham Carter och slutligen har vi Eva Green och Bella Heathcote i viktiga roller. Förresten… Christopher Lee medverkar i en liten roll i en scen. Det blir lite av giganternas kamp eftersom scenen i princip bara består av honom och Depp. Det gamla gardet mot det unga skulle man kunna säga. Om man nu kan kalla Johnny Depp vid 50 års ålder för en ung skådespelare längre.

5/10

Pirates of the Carribean: On Stranger Tides - 2011 - Ett storlaget äventyr, men...

Pirates of the Carribean: On Stranger Tides

Regi: Rob Marshall

2011

Äventyr

Den här gången handlar det om sökandet efter ungdomens källa. Naturligtvis är alla ute efter samma sak och Jack Sparrow får klar konkurrens av både Barbossa och kapten Svartskägg. Som om inte det vore nog så är det också väldigt noga att själva ritualen utförs ordentligt, det är inte bara att hitta källan och dricka av den inte! Nä, först måste alla föremålen som behövs hittas. Det blir en jakt bland legender och mytomspunna varelser.

Ska sanningen fram så är jag inte säker på om jag har sett alla de andra tre filmerna i serien. Jag funderade ett tag på om det skulle vara någon fara att se och recensera den här utan att möjligen ha den fulla historien i minnet. Jag skulle vilja säga att det inte är någon fara om man inte känner till alla detaljer sedan tidigare, möjligen behöver man vara bekant med karaktärernas egenheter men det är inte nödvändigt. Det mesta ger sig ändå och gör det snabbt.

Det är en annan regissör än som har gjort de första tre filmerna och jag vill påstå att det märks. Jag vill inte påstå att jag är något jättefan av Gore Verbinski, som gjort de andra filmerna (faktum är att jag tror att jag har sågat några av hans filmer längs fotknölarna!), men han lyckades i alla fall hålla filmerna någorlunda seriösa och inte som en parodi på sig själva. Tyvärr känner jag inte att Rob Marshall lyckas med samma sak. Allt som oftast spelar samtliga skådespelare över så pass att det enbart blir löjligt. Det är inte ens en vink till gamla piratfilmer längre, det är en drift med dem.

Och där mister jag också intresset för den. Det blir enbart tramsigt och inte underhållande alls. Visserligen kan man inte låta bli att småfnissa åt en del dråpligheter men Johnny Depp gör rollen som Sparrow som om han vore småfull mest hela tiden. Tja, det kanske han är men jag har inte upplevt det så tidigare och karisman i hela rolltolkningen går förlorad. Jag minns att jag, efter att han sett någon av de första filmerna gnällde lite över att Depp var så överlägsen de andra att filmen fick en snedbalans och därigenom tappade helhetsintryck. Här kan man säga att helhetsintrycket är intakt men Depp är verkligen inte bra. Eller åtminstone inte så bra som han skulle kunna vara!

Men till filmens försvar skall sägas att det är ett storslaget äventyr och att det ser bra ut hela vägen igenom. Handlingen är kanske lite väl tunn men den funkar. Jag hoppas bara att man skärper till sig lite nästa gång och lär av sina misstag.

Bilder © Disney

Recension: Pirates of the Caribbean - 2003

Pirates of the Caribbean

Regi: Gore Verbinski

2003

Äventyr

När Elizabeth (Kiera Knightley), guvernörens dotter, blir kidnappad av den ökände piraten Barbossa (Geoffrey Rush) bestämmer sig smeden Will Turner (Orlando Bloom), som är förälskad i Elizabeth, för att rädda henne. Han klarar det emellertid inte ensam och måste först befria piraten Jack Sparrow (Johnny Depp) som sitter fängslad i fängelsehålorna. De stjäl, eller rättare sagt ”kommenderar” ett skepp i hamnen och ger sig ut på havet för att spåra upp ”The Black Pearl” som piratskeppet heter. Det är en farofylld seglats och de båda männen måste lita på varandra för att komma levande ur den. De lär känna varandra och trots all misstro som finns emellan dem börjar så småningom en sorts vänskap att utvecklas.

Filmens största styrka är också dess största problem, det vill säga Johnny Depp. Han är utan tvekan filmens behållning samtidigt som ha faktiskt drar ner helhetsintrycket med sitt ständiga överspelande. Mycket av trovärdigheten går tyvärr förlorad i och med hans karismatiska rollkaraktär som nästan för tankarna till Errol Flynns glansdagar. Det blir helt enkelt en alldeles för ojämn samling skådespelare för att få en lagom balans mellan karaktärerna. Förutom överdrivna Johnny Depp som redan nämnts fungerar skådespelarensemblen väl och ger filmen en trovärdig tidsanda. Emellanåt kan man nästan känna havets sjögång och saltlukten från vattnet.

Handlingen känns långsökt och nästan sagoinspirerad, men det är väl kanske å andra sidan så en äkta pirathistoria ska vara. Filmen doftar verkligen som en matinéfilm av äldre snitt även om det kanske blir lite väl komiskt emellanåt. De billiga vitsarna haglar tätt och man ges aldrig tillfälle att ta filmen på riktigt allvar. Actionscenerna är ganska långtråkiga och även om effekterna egentligen är makalöst bra så hjälper inte det och filmen lyfter aldrig till de riktiga höjderna. De dryga två timmarna borde med lätthet kunna klippas ned med sisådär 20-25 minuter utan att man naggar nämnvärt på filmens handling.

Att man har valt att låta ”skurken”, piraten Kapten Jack Sparrow, arbeta för de ”godas” sida tycker jag är bra. Även om det enda han till en början egentligen är ute efter är något helt annat. Samma sak kan gälla smeden Will Turner som tvingas gå tillsammans med den, enligt honom, hemska piraten, för att nå sitt mål och befria sin älskade Elizabeth ur den ännu värre piraten Barbossas klor. Det är intressant att se hur dessa mäns vänskap efter hand växer sig starkare och starkare och hur deras rollkaraktärer smittar av sig på varann.

En storslagen film som vill väl men tyvärr inte når hela vägen fram och som tenderar att bli lite tråkig på vägen.

Recension: What's Eating Gilbert Grape - 1993

What's Eating Gilbert Grape

Regi: Lasse Hallström

1993

Drama

Skriven av: Linda Snöberg

Gilbert Grape (Johnny Depp) lever i Endora, en plats där inte mycket händer. Hans mamma (Darlene Cates) är extremt överviktig och sitter alltid inne i huset. Den enda gången polisen har något att göra är när Gilberts utvecklingsstörda bror Arnie (Leonardo Dicaprio) försöker att klättra upp i vattentornet. Att ta hand om Arnie är som ett heltidsjobb för Gilbert och väldigt påfrestande, i alla fall under tiden då han jobbar i en livsmedelsbutik. Så en dag kör Becky (Juliette Lewis) och hennes mormor genom Endora och får problem med bilen. Gilbert faller pladask för Becky, men stöter ständigt på problem då han försöker unna sig något själv i livet.

Historien handlar om hur man handskas med hjälplösa släktingar, En väldigt naturlig och gripande historia. Filmen är helt underbar med en massa djupa känslor, underbart att se hur positiva invånarna är mot Arnie. Vad som gjorde detta till en bra film är att den är realistisk, ja väldigt verklig.

Johnny Depp är underbar som den unge killen som får handskas med olika slags stressfaktorer, som hela tiden få ta hand om sin lillebror. Att inte skämmas över sin mamma, medan han faller pladask för en kund som kommer in i affären. Han spelar en roll som man så lätt kan älska. Hans framställning av killen som fastnat i sitt eget liv är passionerat och verkligt. Johnny är superb, inte bara för hans agerande här utan också för hans val av karaktärer och filmer.

Leonardo DiCaprio är makalös i rollen som den mentalt handikappade tonåringen Arnie och han stjäl mycket av filmen. Hans roll som Arnie är strålande: Det var underbart att se Arnies kärlek till småsaker i livet och det mest dramatiska var när Arnie hittade sin mamma död. Detta är DiCaprios bästa prestation någonsin, en enorm utmaning att spela Arnie.

Juliette Lewis har en liten roll, men väldigt viktig för filmen, hon gestaltar en fri själ som reser runt med sin mormor utan att ha någonstans att ta vägen. Fast jag fattar inte varför de valde Juliette att spela Becky, jag tycker inte hon passar för den. Darlene Cates som inte riktigt är en skådis utan bara blev vald för sin storlek, det var säkert därför som hon inte hade så många repliker i filmen. Personligen tycker jag att det är en förnedring att bli vald för sin vikts skull.

En scen som är underbar är när Gilbert ger sin mamma en kram efter att ha kommit tillbaka efter Arnies födelsedagskalas, det var verkligen höjdpunkten i filmen för mig. Han var verkligen hennes hjälpare i nöden och hon uppskattade honom och älskade honom för hans enorma känslor för Arnie. För personer som Arnie behöver verkligen känna att de är älskade för då kan de blomma upp till de underbara människor som de är. Filmen visar verkligen detta.

”Det är trevligt att vara viktig, men mer viktigt att vara trevlig”

The Imaginarium of Dr Parnassus - 2009 - Ett äventyr signerat Terry Gilliam

The Imaginarium of Dr Parnassus

Regi: Terry Gilliam

2009

Fantasy/Sci-Fi/Äventyr

För flera hundra år sedan, eller kanske ännu längre tillbaka, när Dr Parnassus befann sig i sitt kloster, tvingades han slå vad med djävulen, eller åtminstone någon som den gode doktorn refererar till som djävulen. Sedan dess har deras maktkamp om själar varit bestående och även om Dr Parnassus numera är en suput som försöker dränka sina sorger och de val han gjort här i livet besitter han fortfarande förmågan att berätta en historia. De som kliver igenom hans spegel får sig en upplevelse som ingen annan, det öppnas en fantasivärld där enbart – just det – fantasin sätter gränserna! Hur som helst så håller det senaste vadet med djävulen att kräva sitt pris. På dotterns sextonårsdag kommer hon att tillfalla Djävulen eller Mr. Nick som han också kallas. Kan detta förhindras?

Jag hade missat att det var Terry Gilliam som låg bakom filmen och tänkte första göra en poäng av att det under stundom verkade vara en Monty Python inspirerad galenskap i filmen a la Monthy Pyhton and the Holy Grail. Men eftersom det faktum att Terry Gilliam faktiskt var en del av Monty Python gänget gör detta ganska naturligt finns det ingen direkt mening att penetrera detta så mycket. Vi kan nöja oss med att konstatera att historien är komplicerad och inte helt lätt att överblicka hela tiden. Vi kan också konstatera, när vi känner till upphovsmannen, att det är en visuellt bländande film och att ingenting har lämnats åt slumpen!

Filmen är dedicerad åt Heath Ledger och det här blev hans sista film! Det är väl politiskt korrekt att tillskriva honom viss ära för filmens tillkomst, men jag tycker inte att han gör något särskilt bättre jobb än någon annan faktiskt. Christopher Plummer är däremot magnifik som Dr Parnassus och Lily Cole som spelar hans sextonåriga dotter Valentina är hur söt som helst. Och med det menar jag inte att det är det enda hon är utan hon är faktiskt duktig som skådespelerska också! Man har också vävt in storheter som Johnny Depp, Jude Law och Collin Farrell som spelar samma roll faktiskt, och samma roll som Heath Ledger också fast i en alternativ verklighet.

Och det är just denna alternativa verklighet som är filmens poäng. Mycket, men inte allt utspelas där och det som inte utspelas där har ändå betydelse för de scener där enbart fantasin sätter gränser. Det är kanske detta som är filmens nackdel också, det är så bländande rent visuellt i fantasilandet att det som händer unt omkring blir lite tråkigt och rent ut sagt segt faktiskt! Visserligen får man någon form av konstrast på det sättet och det kan väl vara en poäng kanske, men det känns lite som om filmen går på tomgång mellan de mer spektakulära scenerna. Det blir lite segt och man skruvar lite påsig, får lite träsmak och önskar att filmen in var nästa två timmar lång.

Samtidigt är det scener som är bra som sagt riktigt bländande och väl värda mödan att se filmen. Och om filmen inte tillfört något annat så har det i alla fall fått mig att inse att jag måste se allt jag har missat från Terry Gilliam…

Recension: The Rum Diary – 2011

För min del hade jag inte brytt mig om den här filmen om inte Johnny Depp hade medverkat. Han gör inte sin bästa roll men hans lägsta nivå är så pass hög att det ordnar sig bra ändå. Filmen största tillgång och största fiende är inledningsscenen som är helt magnifik. Fördelen med detta är förstås att man blir väldigt VÄLDIGT nyfiken på fortsättningen och hur allt ska utveckla sig. Nackdelen är att man aldrig lyckas återuppnå samma kvalitativa nivå någon gång igen senare i filmen.

Det som från början är intressant är hur Johnny Depps rollkaraktär ska utvecklas, det finns en anledning till filmens titel om man säger så. Det går åt många småflaskor rom från hotellet minibar… Det som sedan sker är mer i linje med någon form av moraliserande kring exploateringen av Puerto Rico där filmen utspelar sig. Det blir lite feelgood över det och lite kärlek också men mestadels handlar det om att sprida ordet, att skriva om sanningen istället för att hålla igen och skriva om vad tidningens sponsorer vill. Någon form av journalistiketik kan man kanske säga.

Det är nog ingen film jag kommer att se igen men den är småtrevligt underhållande under tiden den pågår. Men jag kan inte låta bli utan att tänka på hur bra den kunde ha blivit om kvaliteten från inledningsscenen hade hållit i sig. Vilken fantastisk film det hade kunnat bli!

6/10

Chocolat - 2000 - Lasse Hallström och Johnny Depp

Chocolat

Regi: Lasse Hallström

2000

Drama

Skriven av: Linda Snöberg

Året är 1959 och i en idyllisk katolsk stad på franska landsbygden är allt som vanligt, ända tills en dag då Vianne Rocher (Juliette Binoche) och hennes dotter Anouk (Victoire Thivisol) flyttar dit och väcker den slumrande staden till liv.  Här öppnar hon en exotisk chokladbutik. Hon får det inte lätt för stadens borgmästare Greve de Reynaud ser Vianne som ett djävulens sändebud, ditsänd för att inleda frestelse och moraliskt förfall hos de plikttrogna medborgarna. Han irriterar sig extra mycket för att hon har öppnat butiken mitt under den pågående fastan. Men hennes charm och sagolika choklad får de traditionsbundna medborgarna att falla för frestelsen. När sen den hemlighetsfulle unga mannen Roux (Johnny Depp) och hans manskap lägger till nere i hamnen, blir det mer problem för borgmästaren.

Ah, vilken njutbar film!

Filmen är väldoftande, söt, rik och har en felfri blandning av allt det goda. Effekten av hur en kvinna kan få de flesta att släppa på sig och bara njuta är underbart. Historien är brilliant, harmonisk, söt och smältande. Fast en sak bara… ha en chokladkaka tillgänglig när du ser denna film, för du blir mer och mer sugen på choklad ju längre in i filmen du kommer. Om du vill se en bra romantisk film som inte får dig att somna är detta filmen för dig, lika smakfull som choklad.

Skådespelarna är bra och Juliette Binoche som Vianne är enastående, hon är rolig och bryr sig inte om vad andra tycker om henne och det är underbart att se. Johnny Depp är fenomenal som alltid, han är både underhållande och hans Irländska dialekt är charmig. Han är skickligt bra på att välja vilka roller han ska ta och vilka han ska undvika, men i just denna film är det Juliette Binoche som verkligen bär upp filmen.

Underhållningen ligger i de roliga replikerna, bra skådespeleri och den fantastiska musiken. Mer psykologisk och behaglig film, än äventyrlig och skrämmande, Juliette Binoche och Johnny Depp får fram den perfekta romantiken sinsemellan.

Vianne är en härlig rollkaraktär och slutet av filmen är möjligen det bästa i hela historien. Det enda som kanske inte stämmer in i filmen är att karaktärerna talade engelska i en fransk stad (med fransk brytning tillråga på allt). Jag gick upp i varv och tänkte ”vad kommer att hända sen”?  Jag var överraskad i varenda vändning. Underbart att se skådespelare som John Wood, Alfred Molina, Leslie Caron, Lena Olin i kanon roller. Det är en fröjd att se den fantastiska kemin mellan alla rollkaraktärerna och de är även väldigt trovärdiga. Bakgrundsmusiken är helt enkelt utsökt bra. Filmen är precis som en kopp varm choklad i en kall, blöt och stormig höstnatt med en gnutta av chili i (Johnny Depp).

Choklad någon?

Alice in Wonderland - 2010 - Visuell perfektionav Tim Burton!

Alice in Wonderland

Regi: Tim Burton

2010

Fantasy

När Alice var liten besökte hon ett mystiskt land med varelser som under alla omständigheter borde vara omöjliga. En galen hattmakare, en katt som försvinner i tid och otid, en röd drottning med ett oproportionerligt stort huvud och en kanin med kläder på sig. Djuren kunde, mot allt förnuft, tala och äventyret var osannolikt fantasifullt. Nu var det emellertid länge sedan och när Alice står i begrepp att gifta sig, åtminstone friar en man till henne, ser hon en kanin som hon känner att hon måste följa och när den försvinner i ett hål i ett träd följer Alice efter och faller, faller och faller ned till Underlandet, en plats hon inte har några minnen av. Profetian säger dock att den enda som kan besegra Jabberwockyn är just Alice! Det goda står mot det onda och däremellan finns galenskaperna och de osannolika figurerna som hon inte minns. Äventyret kan börja!

Det här är förstås inte första gången det görs en filmatisering av Lewis Carolls böcker om Alice. Och man behöver inte gräva särskilt djupt innan man finner att det finns filmer ifrån, i stort sett, alla nittonhundratalets alla decennier, erotiska variationer, material gjort direkt för TV och dessutom från jordens alla hörn. Av detta kan man väl dra slutsatsen att själva grundhistorien om Alice är väldigt populär? Personligen finner jag den förstås intressant men jag har aldrig penetrerat den på ett sådant sätt att jag verkligen känner till historiens alla detaljer. Jag kan därför inte avgöra hur många friheter Tim Burton tagit sig här, men det struntar jag i. En film som kräver förkunskap i form av att man måste ha läst boken först anser jag vara, åtminstone ett halvt, misslyckande!

”visuell perfektion”

Men nu krävs det inte några direkta förkunskaper och filmen är definitivt inget misslyckande! Jag har sett den sågas på sina håll men jag förstår verkligen inte varför. Visserligen har ju Tim Burton en mycket speciellt stil på sina filmer och den här sparar verkligen inte på krutet. Bakgrunderna eller miljöerna är fulständigt magnifika, oavsett om de är gjorda i en dator eller ej! Karaktärerna är också mycket speciella! Hur mycket som är Tim Burtons vision och hur mycket skådespelarna själva påverkat är förstås svårt att sia om, men när det gäller skådisar av Johnny Depps kaliber vet man att han går in för karaktären till hundra procent! Och han gör naturligtvis en fantastisk prestation som den galne hattmakaren. Man kan bara under över hur lång tid det tog att sminka honom inför varje tagning? Vill man bli fin får man lida pin kanske man kan säga.

Alice, eller Mia Wasikowska som spelar henne, är självklart mera alldaglig i sin framtoning, men det ligger ju lite i karaktärens natur. Hon kommer ju från den riktiga världen och man kan inte tas sig vilka visuella friheter som helst med henne. Det betyder förstås inte att hon, skådespelarmässigt, gör ett dåligt jobb. Tvärtom om skulle jag snarare vilja säga! Hon har verkligen fångat det oskyldiga, äventyrslystna, upptäckarglädjen och det rebelliska i skarven mellan barndomen och vuxenlivet!

Kampen mellan det goda och det onda, som den här filmen handlar om på ytan, tar sig formen av en maktkamp mellan två systrar: den vita drottningen (Anne Hathaway), som står för det goda och den röda drottningen (Helena Bonham Carter) som den ondskefulla motpolen kämpar enligt urgamla regler och även om det är en kamp på liv och död egentligen finns det regler som ingen av dem stiger över. Dessutom finns ju den urgamla profetian om hur saker och ting egentligen ska gå till! Under denna yta kan man, om man vill, dra paralleller till vad som händer Alice strax innan hon faller ned i hålet och förflyttas till det fantasifulla landet, hennes tankar om huruvida hon ska tacka ja till giftermålet eller inte och så vidare. Man behöver förstås inte läsa in någon djupare mening för att filmen ska fungera om man inte vill, men jag anser det alltså fullt möjligt att göra det om man önskar.

”sparar verkligen inte på krutet”

Men visst kan det vara så at jag överanalyserar situationen. Tim Burtons starka sida är att göra visuellt bländande filmer, men han saknar ofta känslan att skapa mer komplicerade handlingar med flera plan som till exempel gör många av Terry Gilliams filmer så framgångsrika. Det är förresten inte en så dum jämförelse. Båda dessa filmskapare hänger sig, mer eller mindre, åt visuella skapelser utöver det vanliga och det skulle vara mycket intressant att se ett samarbete dem emellan! I väntan på det nöjer jag med den här filmen som jag räknar som en av de allra främsta från Tim Burton när det gäller visuell perfektion!

Bilder: © Disney

Rango - 2011 - Små subtila poänger!

Rango – Man får väl kalla det här för en animerad västernhistoria, för även om den är animerad och under stundom ganska rolig är det knappast någon barnfilm. Inte för att det skulle hända något som skulle lämna djupa traumatiska spår i ett barn men dialogen är av ett sådant slag att den kanske inte skulle uppskattas på samma sätt om man inte förstår det små subtila poängerna i den. Jag tror också att mycket av poängen går förlorad om man inte känner till och känner igen de filmer som refereras till under filmens gång. Det finns förstås mycket av spaghettiwesterns i den men även Star Wars och 2001: A Space Odyssey har slunkit in på ett par ställen. Det är just den typen av humor som jag uppskattar men ska man se förbi dessa hommager är jag faktiskt ganska besviken. Det är en underhållande film, det är inget snack om den saken det är bara det att den inte är mer än så. Det finns inget som sticker ut från mängden och inget som lämnar några större minnen efter sig, som i många andraanimerade filmer från senare år – Hitta Nemo, Bilar etc. Den är dock mycket välgjord och själva hantverket kan man inte klaga på. Underhållning för stunden men inte mer alltså! 

6/10