Witchouse - 1999 - Den första i trilogin!

Witchouse

Regi: David DeCoteau

1999

Horror

Elizabeth samlar en grupp speciellt utvalda vänner för att ha en något udda fest. Hon har dekorerat hela det i sig ganska spöklika huset med allahanda föremål som borde finnas i ett hemsökt hus. Snart visar det sig att hon faktiskt är ättling till den onda häxan Lillith som brändes på bål för exakt trehundra år sedan. Elizabeth ämnar att återuppväcka sin förfader och att gästerna ska vara villiga blodsoffer för denna rit. Den visar sig också att samtliga närvarande hade förfädrar som aktivt bidrog till häxbålet för så länge sedan. Lillith är tillbaka och hon vill utkräva hämnd!

Att det här är en lågbudgetfilm märker man ganska omgående och jag tycker att man ska bedöma den som en sån. Att skådespelarna är ganska dåliga är således något man får leva med. Vad som däremot är riktigt bra är sminkjobben och miljöerna i det gamla spöklika huset. Det skapar en stämning som gör att man kan ha överseende med förutnämnda skådespelare.

Historien lämnar kanske en del att önska men emellanåt är man någorlunda innovativ och försöker åtminstone göra så mycket som möjligt av materialet, kanske beroende på att filmens budget inte medger några större utsvävningar. Kameraföringen är på sina ställen intressant och kanske den allra största behållningen av filmen.

Dialogen är filmens andra stora problem. Den känns tydligt skriven och när skådisarna är så här dåliga funkar det inte. Man stannar inte upp när man blir jagad av värsta demonen eller häxan och förklarar hur ett proppskåp fungerar, det gör man bara inte.

En ganska ointressant film som bjuder på en del överraskningar, framförallt i miljöerna som bitvis är riktigt spöklika. Att i princip hela filmen utspelar sig i samma hus tycker jag inte är en nackdel. Det betyder, bland annat, att man kunnat lägga ned maximal energi på dessa väldigt få sets. Å andra sidan är inte manuset tillräckligt välskrivet och intressant för att man ska komma undan med de få platserna.

Vill man se lågbudgetfilm, som emellanåt bjuder till skratt och vid enstaka tillfällen låter en ta del av ovanligt kameraarbete ska man se Witchhouse men är man ute efter en skrämmande och välgjord film bör man nog undvika den.

2/10

Recension: The Brotherhood III – Young Demons – 2003

Även i tredje delen är det frågan om en helt ny historia. Den här gången är det inte frågan om något brödraskap i samma mening som i de tidigare filmerna. Här handlar det istället om rollspel och det är denna sammanslutning som refereras till som brödraskapet trots att det faktiskt består även av tjejer. Lite märkligt är också att det här faktiskt är den första filmen av de tre som känns som en riktig skräckfilm. Manuset är svagare än någonsin men det finns tillräckligt med mystik för att hålla det intressant ändå.

Genast i inledningen presenteras vi för en karaktär i kåpa som beter sig hur skumt som helst. Det är väl inte direkt spännande någonstans men det finns ändå ett intresse för vad som kommer att hända. Upplösningen kommer inte med några större överraskningar och det finns inte lika utpräglade homoerotiska scener med tonårskroppar i boxerkalsingar som i de tidigare delarna. En duschscen genomförd i kalsingarna bjuds det dock på.

Överlag är det en ganska usel film egentligen. Enligt alla normer som jag har satt upp för mig själv borde jag verkligen inte gilla det här. Skådespelarna är sämre än någonsin men jag tycker ändå att det är underhållande. Det är faktiskt en mer underhållande handling är de första två filmerna på många sätt. Lite skumt är att det faktiskt har varit så i varje del. Filmerna blir sämre men samtidigt mer underhållande och då syftar jag faktiskt inte på kalkonvärden. Det är helt enkelt historier som är så fantasifulla och dunna att de blir underhållande.

Liksom föregående delar är det egentligen inget fel på grundhantverket. Det är bara känslan för tempo som saknas. Och så känslan för att fokusera på oviktiga detaljer som är allt för uppenbart närvarande…

5/10

Recension: The Brotherhood 2 – Young Warlocks - 2002

Först av allt måste vi konstatera att den här filmen verkligen inte har något med den första filmen i serien att göra. De utspelar sig visserligen på collage och det finns gott om homoerotiskt material, men inget i själva handlingen påminner om något som hände i första filmen. Självklart handlar det om någon form av broderskap liksom i första filmen men här är det mycket mera ockult än vad det var i första filmen. Här är det frågan om ren häxkraft, riter och våldsam död.

Jag hade förväntat mig ännu sämre skådespeleri i den här filmen är föregångaren och det är det väl också, men inte som jag trodde. Men å andra sidan är det som sagt var inte en uppföljare i konventionell mening heller. Faktum är att den här på många sätt är mer underhållande än sin föregångare trots att den karisma som faktiskt fanns i första filmens karaktärer är som bortblåst. Det är lite knapigt att förklara men även om det här är en mer underhållande film är den också sämre. Allt är egentligen sämre, definitivt manuset och är man inte intresserad av att glo på vackra pojkar i bar överkropp med boxerkalsingar finns det inte så mycket över. Det ägnas nämligen rejält mycket mer tid på sådana saker än på viktiga detaljer för handlingen.

Det är inte det att David DeCoteau inte vet hur man filmar snygga sekvenser, snarare att det inte finns någon känsla för tempo och att ovidkommande scener kan hålla på i evighet utan något annat syfte än att visa upp tonårskroppar av manlig modell och att manusen är undermåliga. Nu ska jag förstås inte dra alla filmer över en kam och kommer naturligtvis att krypa till korset om jag upptäcker filmer som avviker från denna stererotyp.

5/10

Recension: The Brotherhood – 2001

Jag har inte sett särskilt många filmer av David DeCoteau men de jag har sett har alla varit ganska usla. Därför hade jag förstås inga större förhoppningar när den här hamnade i DVD-spelaren. Jag hade förväntat mig genomusla skådespelare och en story som var så korkad att jag knappast skulle stå ut med den. Och visst finns det usla skådisar här, men alla är inte genomusla och ett par av dem är till och med ganska hyggliga. Det finns förstås inget Oscarsmaterial här och ansiktsuttrycken är få men trovärdiga repliker levereras i alla fall då och då.

Historien är som sagt inte lika långsökt och korkad som jag hade föreställt mig men visst hade man kunnat önska mer ändå. Det känns lite som att den är skriven på samma utrymme som en servett och man får helt enkelt inte plats med hur mycket som helst.

I korthet kommer det nya killar till collage. Där finns det förstås olika studentföreningar och den allra mest åtråvärda är hur mystisk som helst. Det är föga förvånande att det handlar om blod och ockulta riter som i slutändan stäcker sig till evigt liv. Inga direkta överraskningar finns längs vägen men det är i alla fall hyggligt underhållande och filmen är heller inte för lång för sitt eget bästa. Tempot är långsamt och en hel del av tiden går åt till att exploatera vackra kroppar av manligt kön. Jag är inte säker, men jag har fått för mig att det är lite av David DeCoteaus stil. Kan någon bekräfta detta eller är jag helt ute och cyklar?

Hur som helst var det en finns som översteg mina förväntningar med ett par enheter och slutbetyget får tala för sig själv.

5/10

Recension: Final Stab aka Final Scream – 2001

Efter Scream 3 gjordes den här filmen som någon slags inofficiell uppföljare till succétrilogin. Det finns väl vissa gemensamma nämnare men mestadels var det naturligtvis ett sätt att rida på framgångsvågen av Screamfilmerna. De filmer jag tidigare har sett av David DeCoteau har alla varit ganska usla, jag kan inte säga direkt hur många det handlar om men det är i alla fall inte mer än en handfull eller så. Den här var faktiskt över mina förväntningar. Den lider av dåliga skådisar, men det är långt ifrån katastrofala och det största problemet är istället manuset. Karaktärerna beter sig oerhört korkat och det är något som är svårt att förlåta. Det finns onekligen en potential men den slarvas tyvärr bort. Man lyckas aldrig få filmen direkt spännande och morden, som är så viktiga för en slasher, är oerhört tama. Jag har inte direkt några belägg för det, men det känns som om den version av filmen jag har fått tag i är aningen klipp – i varje mordsekvens.

4/10