Viva Maria! - 1965 - Med hederlig striptease kan man inte misslyckas!

Viva Maria!

Regi: Louis Malle

1965

Komedi

Maria (Birgitte Bardot) och Maria (Jeanne Moreau) är två varietéartister som turnerar runt i Centralamerika. Deras show börjar i all blygsamhet men deras popularitet sprider sig i takt med att de tar av sig allt mera kläder i sin striptease och snart är de omåttligt populära. Så småningom fastnar de i revolutionen och stöter på en frihetskämpe vid namn Flores (George Hamilton). Maria svär att leda revolutionen vidare vid hans frånfälle och snart har de hela folket bakom sig skanderandes Viva Maria!

Jag vet inte om filmens titel refererar till smått klassiska Viva Zapata! men båda behandlar ämnet revolution och på samma ställe i världen så det skulle inte förvåna mig om det finns en hommage där. Skillnaden är väl de komiska anspelningarna här. Detta föranleder också ett visst förtydligande. Det finns komedier som man gapskrattar åt av olika anledningar och det finns komedier som man möjligen småfnissar åt och i övrigt finner underhållande och smålustiga. Den här faller under den sista kategorin och är som sådan riktigt lyckad. Det blir aldrig tråkigt och faktiskt inte heller segt trots att filmen nästan är två timmar lång.

Man skulle kunna dela upp filmen i tre delar eller åtminstone faser. Först har vi bakgrundshistorien till Birgitte Bardots karaktär. Hur hennes bakgrund som revolutionär (sedan barnsben) färgat hennes personlighet och hur hon slutligen kom att hamna i varietésällskapet och börja uppträda med Jeanne Moreaus karaktär. Här inleds fas två, som jag tycker är den allra mest underhållande i filmen. Det vilar inga ledsamheter över parets framgångar och det framställs som om det verkligen var i början på nittonhundratalet. Kostymer, musik och dans är helt klockrent. Tidsprägeln är i och för sig perfekt under filmens första och sista fas också, men här känns det lite extra relevant.

Tredje fasen är då själva revolutionen och tydligen var man här så träffsäker i sin satir att filmen totalförbjöds i Mexico och Spanien. Det är i och för sig inte svårt att förstå om de mer religiösa elementen i samhället reagerade mot filmens skildring av kyrkan för den är faktiskt ganska förnedrande. Kul om man sitter på rätt sida, men säkerligen ganska förnedrande om man blir träffad av skiten som kastas.

I vilket fall som helst tycker jag filmen tappar lite av sin charm här, för även om det framställs med ironi, satir och komik är det trots allt ett allvarligt ämne och jag tycker inte man når riktigt ända fram. Missförstå mig inte nu, det här är fortfarande en toppenfilm som förtjänar höga betyg, men när filmen inte förmår hålla den nivå som den tidigare skapat blir man lite besviken.

Hur som helst är det här en mycket snygg och underhållande film och med lite hederlig striptease kan man inte misslyckas!

6/10

Recension: Histories Extraordinaires - 1968

Histories Extraordinaires

Aka: Sagor från de Döda, Spirits of the Dead

Regi: Federico Fellini, Louis Malle, Roger Vadim

1968

Horror

Tre historier ur Edgar Allan Poes rika arkiv berättas. Först är det Metzengerstein i en medeltida miljö som handlar om den exentriska grevinnan som blir så kär i sin egen kusin att hon blir helt besatt. William Wilson tar sedan över med en berättelse om grymhet och dubbelgångare för att slutligen avslutas med Toby Dammit som kommer till Rom för att spela in en katolsk västern men mest tycks vara intresserad av sin ersättning för rollen.

Jag har läst samtliga av Edgar Allan Poes Sällsamma Historier och är väl bekant med två av de här historierna sedan tidigare. Den tredje, den som sista historien i filmen – Toby Dammit, bygger på känner jag inte alls igen. Antingen har jag mer eller mindre sovit mig igenom den historien eller så finns den inte alls med i Sällsamma Historier. Ett tredje alternativ är förstås att den är så omgjord att jag inte längre känner igen den. Hur som helst kan det inte vara en av de mest kända historierna vilket jag dock anser de två första vara.

Därmed inte sagt att de tillhör det absoluta toppskiktet av fantasi eller fasansfullhet. Och det är självklart svårt att slå den spridning som exempelvis Den Svarta Katten har fått genom åren. Men nog om det! Det här är tre historier som utspelar sig i olika tid och rum och formmässigt inte heller påminner särskilt mycket om varandra. Den första - Metzengestein, är onekligen den mest erotiskt laddade av de tre. Jane Fonda är oerhört vacker och gör en utomordentlig tolkning av den lössläppta grevinnan. Hennes galenskap är påträngande och hennes makt är total verkar det som. Det är bara en sak hon inte rår över och det råkar vara den hon mest av allt vill ha. Inget konstigt egentligen kanske men det blir en mycket trevlig tolkning av berättelsen som jag tycker är rejält omgjord, vilket är bra. Det är roligare när historierna har gjorts personliga av regissörerna än när de bara berättas efter Poes manus.

William Wilson känns inte riktigt lika personlig i mina ögon. Jag kan inte heller säga att den är lika tacksam att göra till något eget. Det finns en inneboende moralisering i själva berättelsen som är svår att ignorera och det är också precis vad som berättas. William Wilson som är allt annat än trevlig råkar ut för sin dubbelgångare som är den enda som sätter sig upp mot honom och tillrättavisar honom. Denna dubbelgångare avslöjar honom när han fuskar och sätter honom på plats. Det är en effektivt berättad historia men jag hade önskat att det fanns en lite vassare sluttwist på historien. Det tar liksom bara slut…

Det gör också den tredje berättelsen – Toby Dammit, som jag inte känner igen alls. Jag tycker också att det är den klenaste historien av dem alla även om den framåt slutet blir relativt gruvlig. Jag tycker dock inte att genomförandet är riktigt i klass med de två första berättelserna och det blir en ganska klen avslutning på antologin.

Det som är roligt är att det faktiskt inte är helt uttjatade historier som berättas. Den Svarta Katten, som jag nämnde tidigare har till exempel filmatiserats till leda och det har vissa andra av Edgar Allan Poes berättelser gjorts också. Detta gör att den här antologin faktiskt känns lite fräsch trots allt – även om den är gjort i slutet av sextiotalet!