Violence in a Women’s Prison - 1982 - Den undersköna Laura Gemser!

Violence in a Women’s Prison

Regi: Bruno Mattei

1982

Drama

Emanuelle (Laura Gemser) förklär sig till dömd brottsling för att ta sig in och skriva om de missgynnsamma förhållandena, och fängelseledningens korruption, i fängelserna. Hon chockas av det sätt fångarna behandlas på, med både fysisk och psykisk förnedring som vardagsmat. Hon har dock varit lite för noggrann i sina förberedelser och eftersom ingen i hennes omgivning vet var hon är kan ingen rädda henne när hon står i begrepp att bli upptäckt. Hennes sanna identitet är, enligt nyheterna, försvunnen medan hennes alter ego inte ens existerar. Hon befinner sig i livsfara och för att hindra att sanningen sprider sig utanför fängelsemurarna, tar man till vilka metoder som helst…

Låt vara att Bruno Mattei inte är den mest kvalitativa filmskaparen någonsin, men här har han i alla fall lyckas fixa till en relativt underhållande film. Filmens titel är kanske lite missvisande, även om det naturligtvis förekommer våld, som i de flesta WIP, är det inget man höjer extra på ögonbrynen för, åtminstone inte så här många år efter dess initiala premiär.

Laura Gemser, denna indonesiska skönhet, är dock lika vacker som vanligt, och det här är i mångt och mycket hennes film. I vanlig ordning visar hon tuttarna ett par gånger och medverkar i någon softcorescen. Något som egentligen inte skulle vara något speciellt om någon annan gjort det. Men jag vet inte vad det är, hon trollbinder mig med sitt agerande även om hon egentligen inte är någon ekvilibrist framför kameran. Lite extra imponerar hon dock i de scener där hon är lite sargad, man är så van att se hennes ofördärvade ansikte att det känns lite befriande med små blåmärken och sår. Hon ser riktigt sliten ut vilket förhöjer realismen.

Annars känner man igen mycket från andra rullar. Det är inget särskilt unikt med den här filmen, fångvaktarna och fängelsedirektören är sadister som finner sexuell njutning i att förnedra fångarna på ett eller annat sätt. Bland annat finns det en scen där två kvinnor tvingas till lesbisk sex, vilket en kvinnlig fångvaktare finner mycket, ska vi säga… erotiskt! Det finns också ingredienser av lesbianism på mer frivillig basis och en hel del andra sexuella referenser och till och med en regelrätt våldtäkt. Fångvaktarna är kåta hyndor som tar varje tillfälle i akt att tillfredställa sina lustar. Klassiskt är också att det naturligtvis finns fångar som tjallar till fängelseledningen för att tillskansa sig små fördelar och så klart en hel del relativt omotiverade scener bara för att visa lite tuttar. Vid ett tillfälle gör till exempel en av de kvinnliga fångarna en show för de manliga internerna, som naturligtvis styvnar till. Se men inte röra… De har dock en rätt rolig bög som kan ta hand om dem och lusten blir för stor…

Men lite mer än bara sex och sleaze är det. Emanuelles träffar till exempel på Dr. Moran (Gabriele Tinti, Laura Gemsers äkta make) som också sitter av tid. Han är en hustrumördare, men att saker och ting inte är riktigt så enkelt kommer man snabbt fram till. Jag vet inte om det fanns en utpräglad dödshjälpsdebatt i Europa vid den här tiden, men man tar i alla fall tillfället i akt att kommentera saken. Monster eller barmhärtighetsmördare – det är frågan? Och frågan man mig hävdar jag med bestämdhet att filmen definitivt ställer sig på barmhärtighetssidan…

Det här är alltså en, inte ultraoriginell WIP, men helt klart en av de mest underhållande jag har sett på senare tid och jag rekommenderar den verkligen till fans av genren.

6/10

Recension: Erotic nights of the living dead - 1980

Erotic nights of the living dead

Regi: Joe D’Amato

1980

Horror

En rik amerikansk affärsman planerar att bygga ett hotell på en, för lokalbefolkningen, mytomspunnen ö. Den sägs vara obefolkad men efter landstigningen träffar de på en gammal man och dennes dotter som varnar dem för öns fruktansvärda hemlighet. Allt för sent blir expeditionen varse att dessa varningar faktiskt är helt äkta och att ön och befolkas av människoätande zombies.

Som jag tidigare skrivit i andra recensioner av filmer med Joe D’Amato som regissör så vet man redan innan man trycker igång filmen vad man kommer att få, det här är inget undantag. En ganska dåligt berättad film med gott om sex som blandar upp historien. Denna gång har han tagit ut svängarna rejält och nöjer sig inte med vanligt filmsex. Nej, det är hårdpöka som gäller och vore det inte för att man bör ha den här filmen i medvetandet som kultfilmsskribent hade jag förmodligen inte ens sett klart den.

Det här är alltså inte en speciellt bra film och dess enda egentliga tillgång är just blandningen av våld och explicit sex. Eller våld förresten… det mesta av filmen känns som transportsträckor och ursäkter för att visa hardcore/softcore sex. Tempot är nästan plågsamt långsamt, åtminstone under första timmen men till filmens försvar kan man väl säga att tempot faktiskt ökar efterhand och mot slutet är det riktigt anständigt, precis när den egentliga historien börjar ta form. Tilläggas kan också att så fort filmens stjärnor George Eastman och Laura Gemser är inblandade i sexscenerna ser det nästan löjligt tillrättalagt ut, man tycker ju att filmen borde ha samma pornografiska filosofi rakt igenom men så är alltså inte fallet.

Jag vet inte heller om jag överanalyserar, eller om D’Amato verkligen hade Das Kabinett des Dr Caligari som inspirationskälla. Man kan utan vidare dra paralleller till både början och slutet av filmen och själva grundidén är en twist som jag anser räddar filmen från ett totalt fiasko! Det ger filmen det där lilla extra som D’Amato inte lyckas åstadkomma med pornografiska scener, kannibalism och zombies.

Rekommenderas absolut inte! Enda anledningen att se den är egentligen för att den av någon anledning blivit en kultfilm som kanske trots allt borde finnas i referensramen.

Emanuelle in America - 1977 - D'Amatos kanske bästa film!

Emanuelle in America

Regi: Joe D’Amato

1977

Drama/Horror

I jakten på en bra story färdas Emanuelle (Laura Gemser) från plats till plats med sin gömda kamera, alltid redo att ta en avslöjande bild. Det är en resa som präglas av hennes erotiska lust och låter henne till exempel rekryteras i ett modernt harem. Den låter henne också se vilka orgier som egentligen försiggår bakom de diplomatiska dörrarna när det bjuds på festligheter eller vilka perversa böjelser snuskigt rika kvinnor betalar ofantliga summor för att få uppleva på en manlig bordell. På grund av dessa erfarenheter snubblar också Emanuelle över snuff, ett ohyggligt våld av kidnappade kvinnor som torteras och filmas för åskådarens nöjes skull.

Jag hade väl egentligen inga speciella förväntningar på den här sleaze-klassikern men den visade sig vara riktigt bra på många sätt och vis. Den har visserligen en handling som är ganska tunn och man använder inte särskilt stora ursäkter för att ta första bästa tillfälle i akt och visa lite naket. Eftersom det är Joe D’Amato (Aristide Massaccesi) som står för regin kommer detta grepp inte särskilt oväntat och den som ger sig till tåls får också sitt lystmäte tillfredsställt med en smula fellatio, samt några få klipp penetration. Den som inte gillar detta kan i princip titta bort för de allra mest utstuderade sexscenerna. Självklart försöker också D’Amato att chocka, eller åtminstone få oss att tappa hakan av förundran inför perversiteterna, detta sker tämligen isolerat med en scen där en kvinna smeker könsorganet på en häst. Tämligen osmakligt, men med en viss effekt skulle jag vilja påstå. Det blir också någon slags symbolism för dekadans och människovärden. Allt kan verkligen köpas för pengar – eller? Således en viktig ingrediens i filmen.

                     

Tyvärr får man som vanligt inte se Laura Gemser i några utstuderade sexscener. Men det är kanske tur förresten, det skulle kanske innebära att hennes skönhet befläckades och att mystiken kring hennes agerade försvann. Hon är sagolikt vacker och helt klart i klass med både klassiska skönheter som Marilyn Monroe och en av mina personliga skönhetsdrottningar – Carolyn Jones. Hon agerar med finess och hela tiden har hon en erotisk aura över sig. Man kan skämtsamt läsa lite varstans på nätet att en film höjer sig ett par betygsnäpp bara för att hon visar brösten. Det är väl inte riktigt sant enligt mitt sätt att se det, men visst passar hon ypperligt i rollen och det är ju faktiskt en ganska sleazy film!

Men sex är inte allt den här filmen kan stoltsera med. Det innehåller också makalöst utstuderat våld i form av några riktigt groteska tortyrscener. Jag finner dem mycket välgjorda och, hur osmakligt det än kan låta, erotisk laddade. Inte för att de hetsar upp mig, utan snarare för att filmens design får det att framstå på det viset. D’Amato tar ut svängarna och lyckas verkligen beröra den här gången. Han fokuserar på ett av filmskapandets stora tabun – sex + våld, och det kan jag inte låta bli att beundra. Sadismen är påtaglig och motbjudande och bara tanken på att någon skulle bli sexuellt upphetsad av tortyren är sannerligen kontroversiellt. D’Amato bör få en lika stor eloge som den mer ansedde David Cronenberg fick för sin film Crash som innehöll liknande teman.  

Något som också förstärker upplevelsen är Emanueles notoriska fotograferande. Det känns visserligen lite tjatigt utfört, man zoomar in på hennes lilla dolda kamera och hon trycker på något som kanske liknar en knapp varje gång, men det innebär samtidigt att hon får personifiera filmens åskådare och således känner man sig mera voyeuristiskt deltagande och med det i åtanke är det här är en av de starkaste filmer jag har sett och jag rekommenderar den mer än gärna för den som vill utmana sig själv.

En av D’Amatos absolut bästa och starkaste rullar!

10/10

Emanuelle and the White Slave Trade - 1978 - välformade bröst och buskig könsbehåring

Emanuelle and the White Slave Trade

Aka: Emanuelle and the Girls of Madame Claude

Regi: Joe D’Amato

1978

Drama/Erotik

Den här gången ska Emanuelle (Laura Gemser) gå under cover för att avslöja och skriva en artikel om prostitution. Hon är en liga på spåren som inte bara sysslar med bordellverksamhet utan även handlar med sexslaver för de som har råd att betala de skyhöga priserna. Undersökningarna visar att högt uppsatta politiker är kunder och Emanuelle ger sig in i leken som bara hon kan. Hon ser till att bli rekryterad till ligans högborg där det förutom allehanda sexuella aktiviteter även förekommer hårda bestraffningar för den som inte lyder de hårda reglerna. Hon måste arbeta snabbt om hon ska komma undan med livet i behåll, men hon måste ju njuta lite av jobbet längs vägen också.

Säga vad man vill om Joe D’Amato men skapa en sexuell spänning kan han! Och tillsammans med den undersköna Laura Gemser kan det helt enkelt inte gå fel. Det är helt klart en av de vackraste och sexiga kvinnor som någonsin fångats på film. Den här filmen är inget undantag även om man kanske kunde ha önskat sig lite mer nerv och spänning i filmen. Alltså inte den sexuella som jag nyss var inne på, utan en mer konventionell sådan. Inte är det särskilt svårt att räkna ut hur det kommer att gå och heller inte varje litet steg längs vägen att komma dit.

                                               

För ämnet är ju faktiskt ganska allvarsamt, trafficking är något som fler filmer borde ta upp på ett seriöst sätt! För vidare seriöst belyses inte problematiken här, och det hade väl ingen räkna med heller i och för sig. Det här är inget inlägg i någon debatt, det är en ren och skär sleaze. Tanken är inte att väcka anstöt om vare sig ämnet eller någon provocerande exploitation. Nej, tanken är snarare att visa erotiska situationer och nakna kvinnokroppar – och det lyckas man alldeles utmärkt med!

Har man sett någon av de övriga Emanuellefilmerna, av vilka jag har recenserat några här, lär det inte komma som någon överraskning att Emanuelle lycka få med sig sin kamera på de mest osannolika ställen och dessutom har en ”hemlig” kamera som hon kan ta bilder med i smyg. Det lär heller inte komma som någon överraskning att hennes mod lätt kan tolkas som dumdristighet. Hon har väldigt lätt för att komma när de hemligheter hon vill avslöja, men så går hon ju sängvägen också.

Men det förkommer ingen hardcore penetration i filmen, trots att Joe D’Amato avslutade sin karriär med att göra ett par hundra renodlade pornografiska rullar. Det förekommer förresten inget annat hardcore heller. Det är en erotisk film men det är ingen porrulle även om det är mycket naket, välformade bröst och buskig könsbehåring.

Recension: Black Cobra Woman - 1976

Black Cobra Woman

Regi: Joe D’Amato

1976

Drama

Laura Gemser anländer till en ny orientalisk stad och genomför en erotisk dans med en orm fattar den förmögne men socialt eftersatte Jack Palance tycke för henne. Han spelar någon slags rik excentriker som erbjuder Laura Gemser ett liv i lyx utan förbihåll, ett erbjudande hon förstås inte kan tacka nej till! Han har ett enda stort intresse här i livet och det är hans ormar. Han har dem i olika glasmontrar i sin lyxvåning och fascineras av den rädsla vi människor instinktivt har för dessa djur. Han har också en assistent som orsakar hennes lesbiska älskarinnas död, ett brott som kräver hämnd!

Som brukligt är i erotiska eller kanske snarare sensuella filmer av Joe D’Amato, förekommer det ganska långa händelsefattiga sekvenser som enbart fokuserar på att visa kvinnas former eller hud för den delen. Det blir här aldrig pornografiskt, och faktiskt knappt ens softcore, även om Herr D’Amato gjorde sig känd för en hel del av den varan, åtminstone från hans senare och sista år. Men det finns som sagt mycket hud som kan betraktas av den som känner för det. Det påverkar inte historien nämnvärt men eftersom den undersköna Laura Gemser medverkar tackar jag sannerligen inte nej!

                                     

Men den roll hon spelar här är inte paradrollen, den som journalistfotografen Emanuelle. Skillnaden är väl att hon inte har ett undersökande uppdrag och att hon inte använder någon kamera. På ett sätt hade jag velat att det här verkligen var en ”Black Emanuelle” rulle. Det är något visst med de voyeuristiska betraktelserna som detta har med sig. Men å andra sidan så kvittar det, det är inte den djupa handlingen som är charmen med en film som denna, det är i och för sig inte exploateringen av kvinnokroppen heller, men den bidrar i alla fall till filmens stämning.

Förutom Laura Gemser medverkar alltså även Jack Palance i en mindre roll och jag antar att han är dragplåstret, åtminstone i ett retrospektivt sammanhang. Han gör varken från eller till, den är de nakna kvinnokropparna som har huvudrollen här. Om han klämmer ur sig ett par repliker här och där förändrar inte de långa scenerna där kvinnorna tvättar varandra kärleksfullt eller de många scener på ormar av olika slag. Hur en dödar en lite vit mus eller hur en orm själv blir slaktad på en marknad och hackad i småbitar – som mat. Ska man kalla det här för snakesploitation rent av?

När över halva filmen har gått är det ännu inte klart vad den egentligen handlar om. Det är dansande nakna flickor och det är väldigt mycket transportsträckor. Egentligen är hela filmen en transportsträcka och borde väl kanske inte tilltala någon, men det är en charmig transportsträcka som man kan titta på med ett sådant där fånigt leende på läpparna och undra om det någonsin kommer att hända något intressant. Ett mycket märkligt fenomen!

Men, vad ska vi säga, de sista femton minuterna kanske, kommer filmen igång och hela poängen kommer. Det är ingen jätteklimax på något sätt men mer laddade snakesploitationscener än så får man nog leta efter. Det är en hämnd som jag aldrig någonsin hittills sett och även om man får tänka sig den är den något alldeles extra. Som grädde på moset råkar den absoluta slutscenen också vara något överraskande. Rent skräp naturligtvis, men underhållande skräp!

The Alcove

För några dagar, eller om det var ett par veckor sen skrev jag en recension av den här film av Joe D'Amato. Dock skrev jag enbart en engelsk version och jag har inte lagt upp den än... Men om Ni känner för det kan Ni ju alltid hålla koll på den engelska avdelningen på Fanatisk Film!