Worm - 2009 - G.O.D.

Worm

Regi: Richard Powell

2009

Komedi

Geoffrey Oswald Dodd är en helt vanlig lärare som undervisar sin klass med tillfredställelse. Han sätter betyg på sina elevers uppsatser och är allmänt tillfreds med livet. Det är åtminstone den yttre bilden omgivningen har av honom, verkligheten är något helt annat. Han har mörka tankar om sina trögtänkta elever och vill inget hellre än att sätta på den enda befrielsen från mörkret – Lillian, skjuta skallen av sina elever så att hjärnsubstansen skvätter i klassrummet och slutligen skjuta sig själv i ögat och grisa ner svarta tavlan med sin egen hjärnsubstans.

Ovan har jag skrivit komedi, men med det menar jag inte att det handlar om någon slapstickfilm, eller att man ligger dubbelvikt av skratt hela tiden. Det är snarare en subtil humor och en mycket svart sådan. Huvudpersonens hela livssituation är så pass skruvad att man inte kan låta bli att underhållas av dess absurditet. Dialogen, eller snarare monologen som vår huvudperson hör i sitt eget huvud är helt fantastiskt skriven och man kan inte låta bli att förundras över uppfinningsrikedomen. Eller kanske rättare sagt paradoxen mellan den yttre framställningen av läraren och den inre rösten. En mycket underhållande kontrast!

Själva skådespelandet är kanske inte av yppersta klass, men tillräckligt bra för att leverera historien på ett övertygande sätt. Detta även om det är helt uppenbart att det rör sig om en produktion med mindre budget, och man kan också konstatera att alla våldsamheter som kunde ha inträffat, istället tar sin form i betraktarens hjärna. Det är alltså inte en film speciellt med speciellt mycket effekter utan snarare en som drar nytta av sin skruvande handling och illustrerar sinnesstämningar med passade musik. Och så den där inre monologen förstås!

Jag ser onekligen fram emot vad Richard Powell kan hitta på nästa gång! Vi har tidigare recenserat hans kortfilm Consumption här på sajten och med dessa båda filmer i bagaget ligger vägen öppen för fler projekt!

8/10

Recension: Consumption - 2007

Consumption

Regi: Richard Powell

2007

Horror

Vad som tycks börja men en romantisk kärleksmåltid förändras sedan till en mycket mer makaber tillställning, med en anrättning som torde ligga bortom de flestas referensramar. Både Professor George Klubbard och Claudia är dock fullt beredda att utföra sitt experiment. Empirisk forskning med betoning på okända sinnesstämningar och smakupplevelser som det är få förunnat att kunna skryta med.

Det är alltför svårt att skriva någon form av vettig recension av den här filmen utan att avslöja vissa vitala delar av handlingen, så nedanstående text kan innehålla spoilers! Läs på egen risk!

Det här är en kortfilm, inte längre än cirka trettio minuter, och som sådan har den en egen form av dramaturgi som inte direkt kan jämföras med långfilmer, åtminstone inte särskilt framgångsrikt. Historien berättas mycket intensivare och man har inte lika mycket tid på sig att bygga några karaktärer. Man kan beskriva en situation, men det där djupet som man kan få från längre produktioner saknas. Dessutom har den en mycket begränsad budget, vilket gör att man inte kan hitta på så mycket extraordinära detaljer. Men faktum är att det inte behövs heller! Tonen i filmen är förvisso amatörmässig men pendlar ändå emellan en iakttagande voyeurismisk känsla och riktigt ambitiösa underliggande värderingar och är fascinerande samtidigt som den är påträngande.

                                       

Skådespelarmässigt får jag inte riktigt grepp om filmen, det är först riktigt bedrövligt och känns som om vilken hemmafilmare som helst skjutit lite med videokameran och de initiala händelserna känns också ganska bedrövligt triviala. Sedan händer dock något! Inte för att det egentligen blir mer fart på skådespeleriet, men eftersom handlingen triggas upp och det utvecklas till en riktigt obehaglig stämning när det kannibalistiska innehållet blir fullständigt uppenbart, blir det också intensivare intryck från aktörerna. Jag skulle, rent handlingsmässigt, vilja dra paralleller till Marian Doras Cannibal där självaste Armin Meiws ligger till grund för historien. Här finns det förvisso inga homosexuella undertoner, och inga direkta heterosexuella heller, men kärleksmåltiden finns kvar och offrets egen villighet att gå med på hela proceduren.

Istället för sexualitet finns det istället en rejäl portion svart humor inbakad i historien. Humor som man kanske inte märker vid första anblicken, men som allestädes är närvarande. Det är ganska smart skriven dialog och även om man tidigt ser varthän det barkar blir man ändå lite chockad över händelsernas utveckling. Man blir, så att säga, överrumplad av det uppenbara, hur märkligt det än kan låta. Det är makabert och fullständigt vidrigt (i ordets positivaste betydelse) och kryddas med några riktigt bra, och chockerande, makeupeffekter. Blodet som rinner i strida strömmar ser dock inte riktigt autentiskt ut och får betraktas som specialeffekternas svagaste länk. Det verkar vara lite för tunt men det är kanske en petitess i sammanhanget, jag har sett mycket värre exempel i mina dar, den saken är klar!

Jag gillar det här, trots den något amatörmässiga produktionen, och ser den som ett måste för alla som gillar nihilistiska, kannibalistiska och motbjudande rullar. Den tar inte steget över gränsen och blir smaklös för sakens egen skull utan behåller båda fötterna på jorden och lämnar en känsla av hopplöshet och moraliska värderingar efter sig!