The Pink Panther Strikes Again – 1976 – Kommisarie Clouseau är tillbaka!

Jag är inte säker på att jag har sett alla ”Rosa Pantern filmerna” och jag är heller inte helt säker på att jag kan arrangera dem alla längs tidslinjen. Helt klart är emellertid att den här både är gjord, och utspelar sig efter den första filmen – The Pink Panther. Det är också tämligen uppenbart att The Return of the Pink Panther är en film som förekommer den här. Det finns nämligen en utveckling av karaktärerna som måste följas.

I den här har Clouseau blivit befordrad och Dreyfus sitter inlåst på dårhuset. Hans förhållande till den superklantige detektiven har helt enkelt blivit för mycket för honom. Hur som helst så rymmer han och förklarar krig mot sin forne kollega. För att göra en lång historia kort lyckas han komma över ett högteknologiskt vapen som han hotar världen med. Om världens alla underrättelsetjänster inte likviderar Clouseau kommer han att använda sig av vapnet. Naturligtvis lyckas inte världens samlade underrättelsetjänster med uppgiften…

Peter Sellers är förstås kungen i filmen. Det är hans slapstickskådespel och Blake Edwards manus som gör filmen till vad den är. Man behöver verkligen inte ha någon av de tidigare filmerna i bagaget men det skadar inte. Som uppföljare har den väl inte jättemycket med de andra att göra mer än den karaktärsutveckling jag nämnde. Jämfört med originalet är det en klart mycket roligare film även om den kanske inte har åldrats med sådan finess man skulle kunna önska.

Det är fortfarande en stenkul film emellanåt men om man har sett den lite för många gånger är det kanske inte lika roligt att se någon ramla i vattnet längre?! Jodå, det är fortfarande lika kul egentligen. Grejen är att om man har sett filmen 10-15 gånger är det ingen överraskning kvar längre. Peter Sellers får tillfälle att spela ut lite av det rika persongalleri hans skådespel kan leverera. Jag gillar också Herbert Lom som Dreyfus, fortfarande har jag problem att ta honom på allvar i andra roller. Det är den här rollen han är för mig.

Har du inte sett den här måste du göra något åt det. Har du redan sett den kan du gott se den igen, den är så pass rolig!

8/10

SS Experiment Love Camp - 1976 - Mer sex och nazister

SS Experiment Love Camp

Aka: Lager SSadis Kastrat Kommeandantur

Regi: Sergio Garrone

1976

Drama

I Nazitysklands främsta intresse existerar det ett läger där experimenten uteslutande går ut på att stärka den ariska rasens fortplantning. Detta sker genom olika medicinalsexuella experiment, dvs. impregnering, under olika förutsättningar, av kvinnliga fångar. De manliga befruktarna utgörs av den tyska gräddan av eliten när det gäller soldater. Detta är lägrets officiella uppdrag… Dock finns det ytterliggare en ytterst personlig målsättning, som lägrets kommendant – Överste von Kleiben (Giorgio Cerioni) försöker förverkliga. Detta sker genom olika experiment där lyckade äggstockstransplantationer är vitala för slutresultatet. Allt för att översten så småningom ska kunna lägga sig själv under kniven, och med hjälp av donation från den virilaste soldaten, återställa sin egen manlighet.

Först och främst går det ju inte att låta bli att kommentera nakenheten i filmen. Det känns som om man tar varje tillfälle i akt att visa tuttar och lite buske. Eller rättare sagt, rejält mycket buske, den här filmen gjordes långt för porrtofsarnas tid och det är väl tur det. Det skulle inte bli vidare trovärdigt annars. Detsamma kan gälla flickornas armhålsbehåring, hur oattraktivt det än kan tyckas vara för oss i detta moderna tidevarv, känns det ändå som en del av realismen. Det som dock inte känns vidare realistiskt är att fångarna, statens fiender, får leva under sådana förhållanden som de faktiskt tillåts leva under. Det är ingen brist på mat och de behandlas snarare som gäster än som strikt hållna fångar på ett koncentrationsläger.

                                                          

Under filmens initiala scener går tankarna till den hänsynslösa Men Behind the Sun och dess grymma experiment, men allt eftersom märker man att filmens fokus snarare ligger på sexualitet än på grym tortyr, om än i vetenskapligt intresse. Detta tycker jag är lite synd, för precis som jag skrev i Men Behind the Sun recensionen, behandlar filmen en tid i mänsklighetens historia som är fullständigt avskyvärd, men som under inga omständigheter får glömmas bort eller förringas.

Nu menar jag inte att man direkt bagatelliserar andra världskrigets fasor, men sex är en klart viktigare ingrediens än experimentella hemskheter. Vi har till exempel en orgie i filmens mittenparti som framställs som en smula paradoxal när den ackompanjeras av något som påminner om Santa Claus is Coming to Town.

Dock kan man se likheter med andra filmer där man blandar sex med nazism, såsom Salong Kitty och Ilsa – She Wolf of the SS, man tar varje tillfälle i akt att förlöjliga nazisterna och låta dem förödmjukas genom sexuella avarter. Här tar det sig formen av impotens, vilket givetvis betyder att den mest sympatiske av de tyska soldaterna, ja den enda som visar sig vara någorlunda mänsklig faktiskt, får offra sin manlighet för att återställa överstens. Detta är givetvis ofrånkomligt och ökar tittarens sympati för de inblandade, samtidigt som avskyn mot de ledande personerna bakom experimenten stärks, och trots filmens lättsamma och lätt humoristiska ton finns det ett par sadistiska karaktärer som verkligen tänjer på gränserna, och gör sitt yttersta för att säkerställa att det statistiska underlaget är adekvat för experimentens slutsats.

Shoguns Sadism aka The joy of torture 2: Oxen split torturing - 1976 - Aldrig har tortyr skildrats råare!

Shoguns Sadism

Aka: The joy of torture 2: Oxen split torturing

Regi: Yuuji Makiguchi

1976

Drama

En tvådelad historia som till en början utspelar sig under en tid när kristna förföljdes och torterades för att avslöja sina kamrater och sedan avrättades på grymma sätt. Den sadistiske ledaren för dessa grymma metoder kräver att man hittar på mer och mer plågsamma tillvägagångssätt eftersom de nuvarande brännmärkningarna tråkar ut honom. Dessutom anser han att de kristna inte är rädda för att brännmärkas och att det därigenom är en meningslös teknik. Vi hoppar sedan ett par hundra år framåt i tiden till en bordell där en man straffas genom ett års straffarbete för att han inte haft råd at betala räkningen. Tillika tvingas han delta och bevittna tortyren av både hororna och av de kunder som haft fräckheten att försöka röva bort flickorna.

Fruktansvärt tråkig film egentligen, även om våldsamheterna i den når höga höjder redan i inledningsfasen. Självklart måste man också ta i beaktande hur gammal filmen egentligen är. Den gjordes faktiskt redan 1976 och med det som bakgrund måste man förundras över hur välgjord filmen faktiskt är. Gorescenerna är närgångna men inte vidare påfrestande och någon egentlig tortyr är det, åtminstone till en början inte frågan om. Istället börjar den här filmen som ett slags dokument över olika avrättningstekniker och det är lite tråkigt.

Den tortyr som finns representerad är mera psykologisk, människor som tvingas se på och delta när deras närmaste och käraste avrättas på grymma sätt eller bevittna upprepade våldtäkter på sin älskade osv. Tyvärr är dessa scener också censurerade på japanskt manér men en dimmig bild över känsliga delar. Man kan inte låta bli att störa sig på detta men det är trots allt inte överdrivet många gånger som detta förstör filmen.

Den andra delen av filmen har en lite annan karaktär. Det är inte lika mycket regeringsstyrd organiserad tortyr utan mera gangsterrelaterat. Bestraffningsmetoderna skiljer sig också på det viset är det här inte handlar om att egentligen döda offret utan att helt enkelt få det att lida. Slöa knivar är väl så effektiva som första delens ångkokning eller ”oxen split torture” som avlutar första delen. (En flicka binds korsfäst medan två oxar ska slita isär henne). Själva grundtanken med tortyr är ju också att låta offret plågas, så det är väl verklighetstroget så det räcker.

Vem passar då den här filmen? För det är ju ingalunda en film för alla och envar. (Det känns som om jag använt den frasen många gånger tidigare angående extrem film). Jag tror att filmen främst lämpar sig för dem som redan sett en hel del extrema våldsfilmer och vill fördjupa sig genom denna klassiker. För en klassiker är det definitivt! En klassiker som är betydligt mera känd än sin föregångare: The Joy of Torture. En föregångare som verkar nog så intressant och helt klart skall införskaffas för en recension!

Recension: Djurskräckisen - GRIZZLY - 1976

Grizzly

Regi: William Girdler

1976

Horror

Bland alla campare i nationalparken finns två kvinnor som har försvunnit. När man ger sig ut att leta efter dem visar det sig att de fallit offer för ett vilt djur – en björn. Men inte vilken björn som helst visar det sig. Det här är frågan om en gigantisk björn med smak för människokött. Den är synnerligen intelligent och lurar ute i skogarna på mer föda. Nu ger man sig ut för att spåra den och i bästa fall oskadliggör den, något som visar sig lättare sagt än gjort. I synnerhet eftersom parkföreståndaren inte upplever det hela som ett problem och har sina egna vägar att ta itu med uppgiften.

Filmen har anklagats för att vara ett plagiat av Hajen och visst finns det likheter. Det är båda filmer som handlar om djur som ger sig på människor, djur som uppges vara av närmast övernaturlig storlek och parkföreståndare/borgmästare som förringar problemet storlek. I Hajen tänkte man på turismen och den inkomst den lilla fiskarbyn Amity behövde så väl, här vet jag inte riktigt vad som är motivationen men problemet förringas i alla fall väldeliga! Förresten så påstås det på filmens omslag att det handlar om sex meter vrålande ilska, i filmen nämner man istället femton fot vilket inte riktigt går ihop. Dock kan man på ett amerikanskt omslag läsa eighteen feet of towering fury så jag antar att man bara översatt rakt av. Och visst låter sex meter mer skräckinjagande än fyra och en halv…

Men jag ser inte det som ett plagiat egentligen. Det finns som sagt likheter men det finns ganska gott om olikheter också. Framförallt handlar det ju om olika djur och att den har filmen utspelar sig på land inne i en skog. Men det finns även andra delar av strukturer som inte riktigt känns igen. Det finns andra filmer som plagierar betydligt mer i så fall!

Jag gillar filmen! Den är gjord i en tid när inte alltid behövde överdrivas så förbannat och den är inte komisk på något sätt. Det kan väl hända att det är ett par scener man kan tycka vara ofrivilligt komiska men på det hela taget ser jag det som ett allvaligt försök att skrämmas. Skådespelarinsatserna är bra mycket bättre än vad man är van vid från senare år när det gäller djurskräckfilmer som bara försöker vara roliga. Det medverkar så att säga ”riktiga” skådisar, kända ansikten, inte bara nybörjare som försöker.

Björnen i sig är kanske inte så jätteskräckinjagande men det är i alla fall en riktig björn och inget som är gjort i en dator. Det fanns en mekanisk björn också men enligt vad jag förstår av extramaterialet på denna utgåva förstördes den av regnet och kunde inte användas. Några scener torde dock vara fejkade.

För att vara 1976 är det en ovanligt blodig film. Det är riktigt klart och fint och lemmar flyger stundom genom luften. Man kan ha åsikter om eventuella ofrivilliga komiska effekter när det gäller detta men jag tycket det ser bra ut jag! Skulle hälften av alla djurskräckfilmer hålla sig på den här nivån när det gäller seriös skräck skulle jag bli lycklig. Negligera inte denna!

7/10

Salon Kitty - 1976 - Verklighetsbaserad!

Salon Kitty

Regi: Tinto Brass

1976

Drama

Salong Kitty är ett glädjehus mitt inne i Berlins och maktens centrum. Glädjeflickorna är i själva verket nationalsocialistiska tvångsrekryteringar gjorda av SS-officeren Helmut Wallenberg (Helmut Berger) och deras uppgift är att rapportera in allt som yppas i sänghalmen, allt som kan tänkas vara viktigt för tredje riket. Men som om det inte vore nog med flickornas skriftliga rapporter så avlyssnas också hela horhuset och blir därmed en enda stor hemlig källa för känslig information. Denna hemliga avlyssning uppdagas dock så småningom av Bordellmamman Kitty Kellerman (Ingrid Thulin) och glädjeflickan Margherita (Teresa Ann Savoy) som planerar att hämnas på den makthungrige Wallenberg.

Till att börja med måste man väl säga att varken den här, eller någon annan film av Tinto Brass passar alla. Å andra sidan så passar väl varken Ingmar Bergman eller Lars Von Trier alla heller, utan att någon för den skull någonsin skulle anklaga dessa båda välansedda herrar för att syssla med pornografi. Med Brass är det annorlunda, hans nakna filmer med kontroversiella ämnen misstolkas lätt som både det ena och det andra. Troligen beror detta till mångt och mycket på folks trångsynthet och oförstånd att ta åt sig nakna kroppar utan att för den delen fantisera ihop mer än som faktiskt visas i filmerna. Brass egen inställning är solklar och hans definition av skillnaden mellan erotik och pornografi är svår att missförstå ”Pornography is there to give you an erection. Erotica is there to give you emotions”.

Salon Kitty är definitivt en sån film! Att blanda ihop både sex och nazism i samma film kräver mod och en synnerligen bra ursäkt om man inte vill bli lynchad, åtminstone om man vill att ens film ska gå till historien och inte bara bli vilken naziploitationrulle som helst. Det är precis vad Tinto Brass lyckas med i Salon Kitty. Han använder sig av en stor portion satir och förlöjligar hela det nazistiska konceptet på ett synnerligen komiskt sätt. Inte minst genom att låta högt uppsatta officerare ägna sig åt diverse löjeväckande perversiteter, som att använda kvinnokläder under uniformen eller att slicka och suga på en brödbit gjord för att efterlikna ett erigerat kön, samtidigt som Viljans Triumf projekteras över scenen. Dessutom återfinns element av undergivenhet som egentligen kanske inte är helt ovanlig hos personer i betydande maktställningar. En del kan säkert tycka att mycket av ovanstående påminner om Ilsa – She Wolf of the SS och jag håller faktiskt med! Det var också producenternas ursprungliga intention att efterlikna detta flaggskepp inom nazisploitationgenren, men i och med att Brass tillträdde som filmens regissör skrevs manuset om.

Det är troligen tack vara detta som filmen är så snygg som den är och det märks att inte all fokus gått åt till att välja ut snygga flickor till bordellen, så ytlig är den då rakt inte. Ofta slås man av hur stiliga sång och dansnumren är och jag tycker verkligen filmen kommer till sin rätt under dessa scener. Man skulle utan vidare kunna jämföra med vilken musikal eller showfilm av klassiskt snitt som helst, där kanske Cabaret ligger närmast till hands!

Något som tyvärr inte alltid är lika lyckat är att filmens manus gör alla möjliga avstickare. Det är svårt att koncentrera sig på den egentliga handlingen när man inte riktigt vet vilka sidospår som är väsentliga och detta gör också att filmen drar ut på tiden och får sin längd emot sig (lite över två timmar). Å andra sidan är filmens andemening och sensmoral glasklar, att nazismen enda mål är egocentrisk makt och ve dem som inte vaknar upp och inser detta. I samband med detta kan man nämna ett klockrent citat från filmen ”The most important thing is to be on the winning side!”. Det säger väl en del om att göra det lättaste av situationen, blunda för verkligheten och följa med strömmen!?

Det finns också en klar likhet med Tinto Brass nästa film, hans mer kända Caligula. De är båda helt klart en skildring av ett imperium i dekadent förfall och i likhet med den finns det också i Salon Kitty några riktigt groteska och motbjudande sexscener. Till exempel när flickorna testas, med diverse groteska sexpartners, så de verkligen håller måttet inför uppdraget.

Skådespelarmässigt fungerar filmen mycket bra och de tre stora rollerna är mycket trovärdiga. Bergmanaktrisen Ingrid Thulin axlar titelrollen med den äran och Helmut Berger är utmärkt som SS-officer, dessutom klär Teresa Ann Savoy av sig och springer omkring lättklädd mest hela tiden. Men vad hade du förväntat dig egentligen, det handlar ju trots allt om ett horhus!

Vacker och oförglömlig men aningen seg på sina ställen.

Verklighetsbaserade - RAID ON ENTEBBE - 1976

Raid on Entebbe

Regi: Irvin Kershner

1976

Drama/Action

Ett flygplan blir kapat av palestinska terrorister. Efter några kursändringar hamnar planet till slut i Uganda. Kaparna ställer kvar att Israel ska släppa ett antal ”frihetskämpar” ur fängelset. Några på listan finns fängslade i andra länder men det är alltså Israel som är kaparnas stora fiende. Eftersom de befinner sig i Uganda verkar President Idi Amin sympatisera med kaparna men hans verkliga agenda är oklar. Ungefär hälften av gisslan släpps och Amin påstår att det är hans förtjänst, att det är han som har förhandlat med kapparna själv. De som är kvar är alla judar och de flesta med israeliskt medborgarskap. Israel vill förstås ha tillbaka sin medborgare men är priset de måste betala, frisläppandet av de namngivna terroristerna, för högt att betala? En millitär operation inleds – operation åskvigg – gisslan skall fritas med våld!

Det här är en av de ”försvunna” Charles Bronson filmerna. Jag kanske har letat på fel ställen men jag har inte lyckats hitta den här på DVD förrän alldeles nyligen. Jag är glad att det äntligen har blivit lättillgänglig för det här är verkligen en pärla när det kommer till TV-filmer. Det finns bara en handfull av dem som kommer upp i samma klass som ”riktiga” filmer. Vi har Citizen X, den här och The Park is Mine men inte så många fler. Jag är säker på att jag har glömt någon i skrivandets stund men kontentan är att de är mycket ovanliga!

Ska vi vara riktigt ärliga så är Charles Bronson inte med särskilt mycket, han visar inte sin nuna under första timmen eller så alls. Han har en ganska liten roll, knappast en av de större birollerna ens. Det är också gott om andra kändisar i filmen, det är en riktigt stjärnspäckad sak det här. Vad sägs till exempel om Peter Finch, Martin Balsam, Horst Buchholz, John Saxon, Robert Loggia, James Woods och Yaphet Kotto? Den sistnämndas gestaltning av Idi Amin är magnifik. Det är inte omöjligt att det här är Yaphet Kottos bästa prestation någonsin faktiskt!

Tydligen är filmen baserad på verkliga händelser. Jag känner inte till den så där bra i detalj men det känns i alla fall logiskt. Det verkar vara en berättelse där även de minsta detaljerna, vem som dör vid fritagningen etc. är helt i linje med vad som verkligen hände. Jag kan inte låta bli att störa mig en smula på att de högra officerarnas liv alltid verkar vara mera värt än fotfolkets. Det är förstås inget som är unikt för den här filmen, höga officerare skall sörjas med sorglik musik etc. medan kanonfodret inte ägnas någon större emotionell tanke. Det är säkert historiskt korrekt i det här fallet (nej, jag tänker inte gå in på detaljer) men jag kan inte hjälpa det. Ett liv är ett liv oavsett hur många stjärnor man har på axlarna. Jag inser förstås att detta egentligen inte har med filmen som sådan att göra men jag kan inte hjälpa det! Det är å andra sidan det enda negativa jag har att säga om filmen!

Det är alltså en film som ligger väldigt nära perfektion. Jag är aningen kluven när jag ska betygsätta den. Borde jag betrakta problemet som så stort att jag kompenserar för det i betygsättningen eller inte? Jag vet faktiskt inte. Det är givetvis en aspekt som påverkar underhållningsvärdet negativt. Jaja… Jag ger den…:

9/10

This review is avalible in English HERE.

Recension: Logan’s Run - 1976

Logan’s Run

Regi: Michael Anderson

1976

Sci-Fi/Action

Året är 2274 och efter det stora kriget, människan har decimerats till ett ganska litet antal och lever i en stor stad under en glaskupa. Så långt är allt frid och fröjd men det har sin baksida också. Ingen får leva längre än till sin 30:e födelsedag! När den inträffar ska de förnyas, som det kallas. Det sker i ett slags gladiatorspel och är en stor publikattraktion. Somliga vägrar dock, försöker smita och därigenom förlänga sina liv. Logan-5 (Michael York) arbetar som polis eller ”sandman” som de kallas, hans jobb består i huvudsak av att ta fast och oskadliggöra dessa smitare. Men nu håller hans egen tid på att ta slut och han bestämmer sig själv för att fly. Han tänker hitta platsen sanctuary där man som namnet antyder kan få en fristad.

Ett futuristiskt samhällsepos om vad det egentligen innebär att bli gammal. Eller kanske snarare vikten av att belysa vår historia och ta lärdom av den. Michael York gör ett adekvat jobb och han och hans följeslagerska Jessica-6 (Jenny Agutter) går från klarhet till klarhet i denna science fiction berättelse.

Det är skojigt att se hur Logan-5 som först får i uppdrag av datorn, för hela komplexet tycks vara skött av en dator, att söka upp och förstöra platsen sanctuary, pendlar mellan att utföra sitt uppdrag och att följa sina egna slutledningar och värderingar. Man skulle utan vidare kunna jämföra det här med en religiös hjärntvätt om man så ville. Eller samhället som tycker att det är fel att ifrågasätta detsamma. I så fall menar filmen helt klart att det är rätt att ifrågasätta, och det kan jag inte ha någon invändning emot.

Kulturkrocken som sker när de till slut möter den gamle mannen är tämligen skojig. De har ingen aning om vad vi vanligtvis skulle ta för givet. Varför står det namn inristade på stenbock i marken? (gravsten) Vad är det där för ett kontigt djur (katt) etc. Den gamle mannen å andra sidan tycker de är konstiga som inte förstår en sådan enkel sak.

Jerry Goldsmiths musik har sällan varit mer passande än till den här filmen, helt perfekt avvägd framtidsklang och känslomässig touch. Miljöerna är bra även om man i dagens läge skulle ha förväntat sig mer. Ska man vara riktigt ärlig gick det att göra betydligt bättre redan då, men jag tycker absolut att funkar alldeles utmärkt. Det är heller inte en film som bygger mycket på miljön som många andra science fiction filmer gör.

Vill du se en film med en hel del politiska och religiösa paralleller ska du se den här. Och vill du försätta leva efter 30 så är det bara att börja fly!

Recension: Kiss of the Tarantula - 1976

Kiss of the Tarantula

Regi: Chris Munger

1976

Horror

Susan (Suzanna Ling) är en ganska ensam ung dam och har inga egentliga vänner. Det är kanske inte så konstigt eftersom hon klappar och kelar med håriga spindlar och tycker de är de gulligaste varelserna i världen. Hennes jämnåriga driver med henne och när de en dag bryter sig in i hennes hem (där hennes pappa driver en begravningsfirma) för att stjäla en kista som ploj råkar de också döda en av hennes älsklingar. En tid senare drabbas det lilla samhället av några mystiska dödsfall och det finns anledning att misstänka att Susan skickat sina spindlar för att hämnas mot alla oförrätter.

Det här är kanske inte den mest kända och mest fasansfulla av alla spindelfilmer som finns men spindlarna är helt äkta och håller en helt normal storlek. Har man som jag spindelfobi behövs det heller inte mycket mer än att se åtta håriga ben på en tarantella klättra upp för en människokropp innan det börjar krypa längs ryggraden. Den här filmen innehåller ett antal såna scener. Dock kan sägas att om man inte lider av denna arachnofobiska svaghet kan lätt tyckas tjatig.

Det finns emellertid lite handling mellan dessa scener och det fokuseras kanske framförallt på faderns bror (stadens sheriff) som tycks vara omåttligt intresserad av ett incestuöst förhållande med sin niece (Susan). Han verkar vilja göra allt för att detta ska bli verklighet och han skyddar henne från rättsliga utredningar till varje pris medan han hoppas få betalt i natura. Nu låter det här som om filmen vore packad med sleaze men så är absolut inte fallet, man kan ju som bekant berätta en sån historia utan av visa någon överflödig hud och dessutom hade det väl tagit bort allt för mycket av uppmärksamheten och fokusen på spindlarna.

Man skulle kanske kunna säga att filmen är en hybrid av Brian De Palmas Carrie (1976) och Daniel Manns Willard (1971) där Susan är den utstötta flickan och där råttorna istället bytts ut mot spindlar. Men även om den här inte kommer upp i riktigt samma status, är för mig spindlar långt värre än råttor, ormar eller fladdermöss och jag tror att man bör ha lite medfödd fobi för dessa varelser för att kunna uppskatta filmen till fullo.

En spindelfilm att räkna med om man lider av fobi men kanske inte annars.

Recension: Gestapos Last Orgy - 1977

Gestapos Last Orgy

Aka: L’ultima Orgie del III Reich

Regi: Cesare Canevari

1977

Drama

Kommendant Conrad von Starker (Adriano Micantoni) är nyligen friad från alla misstankar om krigsförbrytelser under sin tid som befälhavare på ett mycket speciellt koncentrationsläger. Lise (Daniela Poggi) vet bättre eftersom hon var en av alla kvinnor som hölls fången i nyss nämnda läger och är fast besluten att hämnas alla de grymheter hon personligen har upplevt. Hon stämmer möte med honom och genom att ta med honom runt på de platser där vidrigheterna ägt rum tvingar hon honom att minnas den sadistiska tortyr fångarna tvingades genomlida, allt för att stärka den tyska rasens stridsmoral vid fronten. Den sexuella förnedring de alla tvingades genomlida för att vara den ariska rasen till behag.

Filmen berättas alltså på sätt och vis genom tillbakablickar, men det egentligen inte särskilt intressant i sammanhanget. Skillnaden skulle inte vara särskilt stor om filmens händelser berättades i nutid eller på det här viset, kanske blir det en lite extra poäng när hämndgrejen kommer in i bilden, men det har så lite med saken att göra att det nästan är försumbart.

                     

Viktigare är de förhållanden, under vilka de kvinnliga fångarna tvingas leva. Jämför man den här med andra nazisploitaionrullar upptäcker man rätt snart att den här faktiskt har en mycket grymmare och allvarligare framtoning. Visst finns det ställen i filmen där man passar på att förlöjliga nazisternas sexuella läggningar med undergivenhet och så vidare, men inte till den mildra grad som det enligt min erfarenhet är brukligt. Istället ges en allvarlig bild av historien och faktum är att många av de bestraffningsmetoder som används i filmen är rent motbjudande att titta på.

Detta anser jag vara en tillgång för filmen, att visa motbjudande bilder i avskräckande syfte i motsats till löjeväckande som annars är vanligt. Det en bild av att man faktiskt velat berätta en historia av upplysningsskäl istället för att bara gotta sig åt allt det makabra som hände i lägren. Om det sedan verkligen fanns rena bordelläger av den typen som framställs i filmen, när judiska flickor endast existerar för att behaga de tyska soldaterna och har ett levnadsvärde långt under alla andra levande ting, under andra världskriget är väl tveksamt. Det är dock inte det viktiga, att belysa denna möjliga verklighet är vad som filmen går ut på.

Detta gör också att tortyren och bestraffningarna framstår som hemskare än vad de skulle ha varit om de ingått i någon mer nöjesexploaterande film. Att se hur en ung flicka ges som föda till några hundar bara för att hon råkar ha menstruation, och således lockande för hundarna att äta, är faktiskt ganska motbjudande. Likaså en bankett där det under filosofiska, eller kanske snarare ideologiska former framkommer vilken nytta det stortyska riket kan ha av judarna. Man kan använda dem till att sköta mycket störa jordbruk och man räknar med att det endast behövs tio beväpnande vakter för att kontrollera tusen arbetande judar. När de sedan är uttjänta som arbetare ska de skickas till stora fabriker där man kan förbereda dem för köttindustrin. Med detta i åtanke sätter sedan måltiden i gång och oavsett om det inte vore uttalat så vore denna insinuation tillräcklig för att få vem som helst att förstå vad som egentligen konsumeras vid denna tillställning. Att det senare berättas att det är ofödd jude gör heller inte saken mera revolterande.

Kanske den bästa och råaste nazisploitaionskildringen av alla!

Recension: Eaten Alive - 1977

Eaten Alive

Regi: Tobe Hooper

1977

Horror

Starlight Hotel ligger långt ute I träskmarkerna och ägaren, Judd (Neville Brand) är en minst sagt excentrisk man som dessutom är husse till en hungrig krokodil. Det är mycket praktiskt när man vill göra sig av med gästernas lik och Judd sparar inte på tillfällena att göra sig av med kunderna heller. Till hotellet irrar sig en, från bordellen utslängd hora. Hennes far och syster som letar efter henne och en familj med en del problem. Judd känner att han måste skipa rättvisa och stävja omoralen och går till verket med både lie och högaffel.

Det är kul att se både Robert Englund, som senare skulle bli närmast en ikon i horrorgenren med framförallt A nightmare on Elm street filmerna i bagaget, och den undersköna Carolyn Jones några år äldre (och skrynkligare) än vad man är van vid från The Addams Family. Ingen av dem gör i och för sig idiotstora roller men tillräckligt för att man ska ha ett nostalgiskt utbyte av deras medverkan i alla fall.

Det här är en rätt kul film på andra sätt och vis också. Man kan säga har en lite hybrid genre då den innehåller en hungrig krokodil men absolut inte kan räknas till djurskräckfilmerna. Det är heller ingen regelrätt slasher trots att Judd, hotellägaren dödar folk med både högaffel och lie. Rätt kul vapen förresten – lie!

Nej, det här är snarare en betraktelse av galenskap blandat med moraliska betänkligheter. Judd bär tydliga spår av schizofreni och eventuellt antydds också att han är krigsveteran. Det känns på nåt sätt logiskt och när han ballar ur får man uppfattningen av att han återupplever en gammal händelse eller ett trauma. Det kan väl i och för sig vara ett barndomstrauma, eller så betyder det ingenting och jag överanalyserar som jag har en tendens att göra ibland. I vilket fall som helst så har Judd en fallenhet för att ta livet av sina hyresgäster och sedan mata sin krokodil med dem.

Han påtalar också ständigt att det inte är en vanlig alligator utan en krokodil från Afrika. Lyckligtvis får man inte se den speciellt ofta och när man medges en skymt av den är det oftast just en skymt som inte förstör så mycket av illusionen. Man kommer dock inte ifrån en del dåligt fejkade bilder där krokodilen anfaller med öppet gap etc. I de scenerna märker man verkligen att filmen trots allt har nästan trettio år på nacken.

Men förutom krokodilen innehåller filmen en del rätt sköna killz (som ungdomarna säger nu för tiden). Blodet sprutar ganska tidigt i filmen och det är egentligen ointressant hur bra de olika parallellhandlingarna går ihop i varandra. Det är vi vill se är intressanta mord. Man skulle förresten kunna jämföra den här filmen med en annan betydligt mer känd och ansedd film – Psycho! Ett ensligt hotell/motell men en galen ägare som tar livet av sina gäster. Eaten alive är naturligtvis chanslös i jämförelsen men innehåller betydligt explicitare, om än mindre rysliga mordscener.

Recension: Doriana Grey - 1976

Doriana Grey

Regi: Jess Franco

1976

Drama

Societetskvinnan Doriana Grey (Lina Romay) bor i ett vackert palats och åtnjuter allt som gör livet värt att leva i form av lyx, sex och överflöd. Hon känner dock ingen lycka över detta och även om hon tycks vara evigt ung känns hennes liv tomt och innehållslöst. En journalist (Monica Swinn) som finner henne mycket gåtfull och intressant anländer så en dag för en djupare intervju. Doriana berättar om sitt liv, om sina sexäventyr och om sin syster som hon blev kirurgiskt separerad ifrån som nyfödd. Hon berättar att läkarna gjorde ett misstag vid ingreppet. Hon förlorade förmågan till sexuell tillfredställelse medan hennes syster förlorade förståndet och nu är inlåst på en privat klinik. Där ägnar hon dagarna åt att onanera åt känslorna som Doriana inte kan känna.

Man behöver inte vara speciellt kunnig inom film för att förstå att för Jess Franco betyder stil mer än innehåll. Åtminstone är det intrycket man får av den här filmen. Det är påträngande och utmanande men knappast erotiskt trots många och mycket explicita sexscener. Närbilder på kvinnans könsorgan så detaljerat att det torde duga som undervisningsmaterial och långa samlagssekvenser utan kompromisser i kombination med ofokuserade bilder på omgivningen blir särdeles vackert i Jess Francos händer. Samtidigt är det frånstötande och en plåga att se, som tittare ställs man alltså inför ett prov.

Man får känslan av närvaro och en föreställning av voyeurism är väl egentligen det främsta kännetecknet hos denna intressanta filmskapare. Det känns helt enkelt mycket närmare och verkligare än vad man är van vid från andra filmer. Lina Romay i titelrollen funkar mycket bra som den eviga ungdomen och hon ser lika härligt gåtfull och vacker ut som hon bör göra. Jag vill dock mena att hon är mer sensuell med kläderna på än av.

Någonstans i bakgrunden finns det en bas till Oscar Wildes berättelse om Dorian Grey, som offrade sin själ för att tavlan som målades av honom skulle åldras och inte han själv. Men i princip har de inget annat gemensamt än just den eviga ungdomen. Om man nu inte ser moralen (eller omoralen) som en samhörighet.

Personligen tycker jag den här filmen innehåller på tok för mycket grova sexscener för att vara riktigt underhållande men det är å andra sidan dess styrka också. Man måste fråga sig om stil är viktigare än innehållet, eller tvärt om? Fungerar detta i symbios med varandra? Är tanken att utmana tittaren eller att stimulera publiken erotiskt? Det är helt klart en film som ställer frågor och inte besvarar dem och det är alltid kul med en film som man inte slutar tänka på så fort eftertexterna har rullat förbi.

En intressant film av Franco!

Recension: Keoma - 1976

Keoma

Regi: Enzo G. Castellari

1976

Western

Halvblodet Keoma kommer tillbaka till sin hemstad efter att ha deltagit i inbördeskriget på nordstaternas sida. Saker och ting har förändrats men är ändå de samma. Hans tre halvbröder tycker fortfarande inte om honom och fortsätter att trakassera honom. Pesten har brutit ut och en man vid namn Caldwell styr och ställer över stadens framtid. Ingen vågar lyfta ett finger för att trotsa honom. Detta är förstås innan Keoma kommer tillbaka, honom sätter sig ingen på och han tar genast upp kampen mot förtrycket. Men mest av allt kanske han vill göra upp med sitt eget förflutna.

Det här skulle egentligen ha kunnat vara vilken sorts film som helst, nu råkar den vara maskerad som en western men det spelar ingen roll. Det den egentligen handlar om skulle kunna fungera i vilken genre som helst. Keoma kommer tillbaka till stan och gör upp med sitt förflutna, i det här fallet hans styvbröder som trakasserat honom sedan barnsben. Han kämpar också mot rasism och eftersom han är halvblod vet han vad det innebär. Det är helt enkelt en styrkemätning mellan honom, halv halvbröder och stadens mäktiga skurk – Caldwell. Svårare än så är det inte och det behöver heller inte vara det. Det är den underliggande handlingen som är det intressanta och som möjligen skiljer den här filmen från dussinfilmerna.

Det är också en film med oerhört karismatiska skådespelare. Franco Nero gör underverk i huvudrollen och det mesta bleknar mot honom men visst är det stabilt från alla håll egentligen. Minnesvärd är förstås Woody Strode som är makalös som fyllot George, den ultimata förloraren – en svart man i western som dränker sina sorger i alkohol! Vi har också den gravida kvinnan, som Keoma beskyddar genom hela filmen spelad av Olga Karlatos.

Men det är mer till filmen än bara underliggande handling och mångfacetterat historieberättande. Det är mer än bara fantastisk skådespeleri! Det är också en mycket stilfull film som helt klart hör hemma bland de förnämsta spaghetti-rullarna. Jag gillar musiken skarpt, den känns konventionell samtidigt som den vid tillfällen är oerhört avant garde! Motsättningar som fungerar riktigt bra. Fast det är klart… Skulle filmen ha ett soundtrack av Morricone skulle den förmodligen räknas som en av de allra bästa, inte bara bland genrefans utan även bland de ”vanliga dödliga” som gillar att se Leones Dollar-trilogi.

Det är förstås bara vad jag tror och för min egen del duger filmen gott som det är. Jag hyllar den inte som mästerverket men ser en stabil stilistisk spaghettiwestern som jag anser att fler borde se! Det är ett mycket stabilt hantverk och både Franco Nero, Enzo G. Castellari och resten av teamet förtjänar att man tar sig tid för den. Det är det verkligen värd!

7/10

Recension: Bugsy Malone – 1976

Första kontakten med den här filmen för min del kom troligen via Jodie Foster som medverkar. På DVDn, åtminstone på utgåvan som jag har är det hennes namn man försöker sälja filmen med. Lite orättvist kan jag tycka eftersom hon inte medverkar speciellt mycket! Istället är det regissören Alan Parkers känsla för musik som står i centrum, soundtracket är helt makalöst och även om Alan Parker inte bara gjort musikfilmer är det vad han är mest känd för i mitt hus i alla fall.

Alla roller spelas av barn, som visserligen är dubbade i de otaliga sångnumren, och det är en fabulös idé. Själva känslan av Noir infinner sig tidigt och även om det naturligtvis inte strikt kan sägas hamna inom ramarna för detta är det onekligen en stil som utforskas i och med denna musikalkomedi. Två gäng ligger i strid med varandra och de krigar genom att kasta grädde på varandra, eller åtminstone något som ser ut som vispad grädde. När det ena gänget finner ett sätt att med effektivt beskjuta de andra med gräddladdade vapen måste nya metoder till. Bugsy Malone är inte medlem i något av gängen – varken i Fat Sams eller I Dandy Dans, men blir hur som helst inblandad då han tar emot pengar för sina tjänster.

Men det är inte denna handling som gör filmen så trollbindande, det är och förblir musiken och hur den framförs i kombination med handlingen. Det här tillhör en av de få filmer då jag helt enkelt var tvungen att även införskaffa soundtracket. Det är helt magiskt, synd bara att rösterna inte alltid känns helt naturliga till barnens egna röster.

Så ska du bara se en film-noir pastisch med fantastisk musik och barnskådespelare i rollerna är det definitivt den här du ska se!

8/10

Soundtracket