Gröna Hissen - 1944 - Sickan Carlsson

Jag är nästan säker på att jag har sett Gröna Hissen förut. I alla fall delar av den. Det som är stort bortom allt tvivel är att jag i förväg kände till storyn och ganska nyligen såg Eva Rydbergs version i scenform. Det var väl en inspelning från Fredriksdalsteatern så klart. Eftersom jag är som jag är och att min fru är Sickan Carlsson fan, så ville jag förstås jämföra och min fru ville också veta vad jag tyckte om denna version. 

Att Sickan Carlsson hade en av huvudrollerna visste jag förstås sen tidigare men det var också intressant att se namn som Karl-Arne Holmsten och John Botvid i rollistan. Jag skrockade för mig själv. Det här skulle bli roligt! Jag lade också märke till att Kar de Mumma varit inblandad i dialogen så jag förväntade mig ganska roliga utsvävningar.

För er som inte känner till handlingen går den i korthet ut på att Ulla (Gaby Stenberg), Billys fru blir uppvaktad på stan av en gammal beundrare som bjuder med henne på operan. Hon tackar ja eftersom hon är så trött på sin man. Enligt henne är han så utomordentligt tråkig och förutsägbar. Samtidigt Har Billy (Max Hansen) och Ulla bjudit paret Frisk på middag samma kväll. Dock har även Peter (Karl-Arne Holmsten) gjort sig andra planer så Lillan (Sickan Carlsson) och Billy blir lämnade ensamma.

Peter är väldigt annorlunda jämfört med Billy. Han är ute på galej och låter sin fru vara hemma och undra vad han håller på med. Själv hävdar han att han går på sammanträde men det är uppenbarligen inte sanningen. Tillsammans kommer Billy och Lillan på idén att göra sina äkta hälfter svartsjuka genom att sätta sig själva i komprometterande situationer med varandra.

Ingen av dem är särskilt bevandrad i varken uteliv eller att bedra sin äkta hälft. Att ta del av deras tafatta försök är tämligen underhållande. De går på restaurang tillsammans för att försöka bli sedda av bekanta som ska skvallra om dem. De tar in på hotell för att ryktet ska gå och försöker rent ut sagt med alla medel. Inget är dock särskilt effektivt. Till slut ger de upp och återgår till hemmet. Eller rättare sagt, Max lägenhet. Vad ska de göra? Jo.. Snart finner de på råd. Spriten kommer fram men eftersom ingen av dem är bevandrade i alkoholkonsumtionens värld får de helt enkelt improvisera. 

Jag vet inte vad det är, men det är fantastiskt kul att se på fulla människor. Vilka idéer de får för sig och hur de försöker sluddra fram fyndigheter. Alla som varit så där lagom salongsberusade vet att man har helt fantastiska argument när man befinner sig mitt i händelsernas mitt. Max och Lillan har ingen aning om hur man blandar en cocktail men eftersom de har hört att whisky är en bra grund börjar de från den grunden. Den ena efter den andra sorten åker ner i blandningen och tillslut skulle jag nog påstå att det är en riktigt häxbrygd.

Vad som sedan följer är egentligen ett fylleslag utan dess like. Max och Lillan dricker och leker och väntar på att deras äkta hälfter ska komma hem och finna dem i en komprometterande situation. Så fort de rasslar i hissen gör de sig förberedda. Det dröjer dock och mer och mer sprit gör att lekarna blir vildare och vildare. Det blir framför allt med högljudda vilken föranleder portvakten (John Botvid) att klaga. Han är en riktigt toffel som styrs av sin dominanta hustru (Julia Cæsar). I alla fall till han får medicin av det stökiga festparet för sitt tryck över bröstet. Han fattar smak och blir snart den som bestämmer i sitt förhållande.

Jag har inte på något sätt bra koll på vad som var gångbart på film vid den här tiden. Men jag tänker att det här var ganska utmanande på sin tid. Dels framställan av alkoholkonsumtion men även en scen där Gaby Stenberg är bar på överkroppen frånsett behå såklart. Dels själva belysandet av dubbelmoralen. Könsrollerna om man så vill. Att Peter går på "sammanträden" är tydligen helt ok i hans ögon men att hans fru umgås hela natten med Billy gör honom rosenrasande och tydligt skilsmässobenägen. Samma sak med Billy hustru, att gå på Operan med efterföljande supé med en beundrare känns helt ok. Men efter att han har släppt loss lite en hel natt med Lillan blir hon rosenrasande. Trots att hon egentligen har bett honom att vara mindre tråkig och inte så hopplöst älskvärd hela tiden.

Själva sensmoralen, som kommer fram dagen efter deras vilda fyllenatt, är inte lika kul att se som fylleriet. Det är heller inte helt oväntat. Fulla personer är roligt. Dock ska väl tilläggas att man aldrig helt luras av skådespeleriet. Fan får aldrig uppfattningen av att det skulle vara på riktigt. Skulle filmen göras idag skulle man säkert kunna få till det. Men å andra sidan var det lite annorlunda med skådespelet överlag förr i världen. Man talade på ett annat sätt och man framställde saker och ting på ett annat sätt. Om det är trovärdigt i dagens samhälle är inte riktigt relevant.

7/10

Ingen tid för kärlek - En film om Johnny Bode

De flesta av oss som känner till Johnny Bode gör det av en enda anledning. Han är nämligen mannen bakom Bordelmammass Visor, de pornografiska schlagers som förevigades på skiva 1968. Jag skulle tro att sångerna Runka mig med vita handskar på och Mutta-spricka-polka på något sätt har satt sig i den svenska folksjälen. Många kanske förnekar det, men många, många har också en relation till dessa sånger.

Jag hade väl lite mer koll än så på Johnny Bode innan jag såg den här dokumentären. Jag visste att han var en notorisk lögnare och mytoman och att det inte gått så bra för honom i livet. Än mer info, och i väldigt underhållande form, fick jag från den eminenta podden Snedtänkt med Kalle Lind. Ett av avsnitten handlar nämligen om Johnny. Det är fantastiskt intressant att lyssna på hur Johnny, som jag vill påstå faktiskt hade stor talang, förstörde det för sig själv gång på gång på gång. Det är helt enkelt fabulösa anekdoter.

Jag får ge lite extra cred också för hade det inte varit för det poddavsnittet hade jag inte börjat söka efter Johnny Bode igen och hittat den här dokumentären som jag inte kände till sedan tidigare.


Det är en mycket intressant person och jag rekommenderar verkligen alla som har det minsta intresse för att ta sig an historien om ett riktigt unikum. Jag vågar påstå att vi inte har haft en artist som Johnny Bode varken förr eller senare. Det är en gripande levnadsöde, samtidigt som man ibland brister ut i gapskratt av omständigheterna.

Filmen har formen av en person som söker efter svaren på vem Johnny Bode verkligen var. Han, så väl som de flesta andra hade gjort sig första bekantskap med honom via de fula visorna. Om det verkligen är så, eller en förevändning för att göra filmen är oklart. Det roliga med filmen är att det delvis förekommer en eller ett par intervjuer med Johnny själv. Visserligen bara audio men ändå. Men framförallt får vi en hel del information från Lillemor Dahlkvist som i slutet av hans liv verkade vara den enda vän han faktiskt hade kvar. Detta är lite anmärkningsvärt efter att han svikit sitt löfte om att låta henne vara en anonym röst på porrskivorna.

Man kan se den har dokumentären på flera sätt. Dels som ett porträtt av en av de största stollarna i svensk historia. Men också som ett tragiskt levnadsöde. Jag för min del kan nog känna en hel del empati för vad han fick utstå även om han till mångt och mycket hade sig själv att skylla. I min värld var han en stor kompositör med en gudomlig röst. Jag skulle gärna se en utgivning av Johnny Bodes kompletta katalog.

Kan man inget om Johnny Bode är det en alldeles utomordentlig inblick i figuren. Kan man lite mer är den kanske inte lika intressant. Personligen hade jag änskat att man hade gått lite mer på djupet. Men man kan inte få allt. Vi får vara glada att Johnny Bode sällskapet existerar och för legenden vidare.

Bron III - Fantastisk tredje del i serien!

Nu har jag äntligen börjat titta på den efterlängtade Bron III. Det känns så långt som att man inte kommer att kunna toppa första och andra säsongen. Det är fortfarande väldigt bra, det bästa som kommit i thrillerväg från Sverige och Danmark faktiskt. Nu känner jag i och för sig inte till särskilt många samproduktioner inom detta område så det kanske inte säger någonting. Men det är riktigt riktigt bra och Sofia Helin förtjänar alla utmärkelser som finns för hennes tolkning av Saga Norén, Länskrim Malmö.

 För er som inte känner till det så har Saga bland annat väldigt svårt för socialt interagerande. Det ligger i hennes diagnos(er) och är egentligen inget konstigt. Det blir en hel del krockar mellan hennes beteende och omvärlden som inte förstår henne mer än hon förstår omvärlden.

Jag är tre avsnitt in i serien som jag hoppas kommer att få många många fler säsonger. Jag älskar Saga, kanske för att jag känner igen mig så mycket i hennes beteende. Hon är överdriven så klart men det finns tydliga drag av mig i henne. Detta är en kanonserie, Bron, Bron II och nu Bron III är bland de bästa serier jag har sett över huvud taget. Jag återkommer med mera analys senare. Kanske…

27 Sekundmeter snö – 2006 – Insnöad mordgåta

Det tog inte särskilt många sekunder innan jag fattade att jag skulle störa mig på den styltade dialogen i 3 timmar. Dialogen är verkligen under all kritik om man räknar naturligt framförd dialog som något positivt. Det finns ingenting som är naturligt med hur skådespelarna levererar sina repliker och jag kan inte tro annat än att det är meningen att det ska låta som teatersvenska. Det är den enda möjligheten jag kan se. Alla andra alternativ låter befängda för mig. I alla andra fall borde man ha upptäckt sitt misstag som regissör och rättat till fadäsen.

Manuset, själva storyn, känns också tämligen teaterinspirerad. Någonstans om omslaget till filmen görs jämförelser till en mordgåta signerad Agatha Christie och det är kanske inte så dum jämförelse. Det är i princip vad det går ut på. Ett antal personer samlas i en stuga medan snös yr utanför. Snart blir en av dem mördad och alla är egentligen misstänkta för dådet. Alla har haft möjlighet och alla har haft motiv. Låter det som Agatha Christie? Klart att det gör! Det finns till och med möjlighet att läsa in en Miss Marple i det hela. Om man vill alltså.

Det är dock ganska krystat och jag antar att man försöker att utveckla karaktärerna och göra dem tredimensionella. Dock lyckas man inte med detta och det blir egentligen bara pannkaka av alltihop. Visserligen klarar skådespelarna av att leverera känslor emellanåt. Men på det hela taget går det inte att ta på allvar. Jag räknade ut vem mördaren var några minuter efter mordet och fick lida mig igenom den ena anklagelsen efter den andra från i princip alla karaktärerna mot de övriga. Det blev lite för mycket för min smak.

Eftersom det är en miniserie i två delar är längden onödiga 3 timmar. Man hade kunnat korta detta betydligt då jag finner en hel massa onödigt dravel längs vägen mot målet. Speciellt som att mördarens identitet inte kom som en överraskning för mig. Dock vill jag påstå att kostymerna är snygga och tidstypiska för handlingen som utspelas i en svunnen tid. Det är svårt att säga en exakt tid men jag gissar på tidigt 1900-tal. Det finns saker som tyder på detta.

Den som vill se en svensk korsning av Agatha Christie och italiensk giallo (dock utan blodiga mordsekvenser) bör se den här. Den som vill se kvalitativ underhållning med naturligt framförd dialog bör undvika den som pesten.

4/10

Reine och Mimmi i Fjällen – 1997 – Tidernas kalkonklassiker?

Är det så att man råkar samla på film och måste ha alla filmer som har gjorts, ja då får man vara beredd att punga ut med en rejäl slant för den här filmen. Är det värt det? På den frågan finns inget lätt svar. Är det så att man är omåttligt intresserad av svenska filmer med liten budget, och allmänt taskigt skådespeleri är det inte säkert. Men om man dessutom lägger till variabeln ett fantastiskt fantasifullt manus av självaste Hans Rosenfeldt kommer saken i ett annat läge. Det är klart att det inte kommer upp till genialiteten av Bron som kanske är det främsta Hans Rosenfeldt har skrivit, men det är onekligen en rafflande historia med både skottlossning på bank och skoterjakt! Det är inte lite vibbar av Mats Helge man får!

Dialogen är tafflig men klart underhållande i sin uselhet! Själva grundpremisserna med ryska bankrånare och Reine och Mimmi från Tre Kronor på semester i fjällen är helt fantastisk. Eller ja… Jag är ironisk förstås. Under alla omständigheter borde det vara ren katastrof. Men kalkonvärdet är så högt att jag skrattar rakt ut av de fantastiskt långsökta situationerna många gånger. I alla fall under filmens första halva. Det går till en viss gräns innan man tröttnar. Det är inte längre roligt efter ett tag, man kan inte ta hur mycket dumheter som helst med andra ord.

Karaktärerna är som gjorda av papper, ungefär lika tunna och tredimensionella. Det vill säga inte alls. Jag gillar i och för sig Reines fantastiska snålhet och hur han har en förmåga att vända allt till sin egen fördel. Eller som han tror till sin egen fördel i alla fall. Egenkär som Narcissus är bara förnamnet men han har ändå en viss charm och hjärtat på rätta stället när det verkligen krävs.

För att återgå till min initiala frågeställning, om det var värt pengarna att införskaffa den här filmen. Jag måste nog svara ja på den frågan! Dels är min nyfikenhet tillfredsställd och dels blev jag faktiskt oerhört underhållen stora delar av filmen. Att sätta ett betyg är som vanligt svårt när det kommer till såna här kulturklenoder men som alltid måste man ställa underhållningsvärdet mot det faktiska kvaliteterna.

6/10

491 – 1964 – Jag tänker inte fastna i fällan!

För en gångs skull kan jag ”skryta” med att jag faktiskt har läst den litterära förlagan till filmen. Jag tänker inte fastna i fällan att påstå att boken är bättre än filmen för det är liksom inte riktigt min grej att hävda det med en dåres envishet. Det finns det ändå så många andra som gör. Men faktum är att boken, som skrevs 1962, har åldrats med betydligt bättre värdighet än filmen som gjordes ett par år senare. Framförallt är det teatersvenskan som stör mig. Man talade helt enkelt på ett annat sätt i filmerna vid den här tiden och det gör det svårare att ta till sig dem idag. Fast det är klart, man använde kanske inte dylik söderslang på teatern? Nåja, det låter styltat helt klart.

Annars måste jag säga att filmen är mycket trogen boken. Det är väl i och för sig ingen bok som torde vara särskilt svår att visualisera på film och det borde onekligen göra det hela enklare. Liksom i boken är huvudpersonen Nisse. Det är genom hans ögon vi ser händelserna och det är också han som står som berättare. Han beskriver hur han och några andra småbusar, ynglingar som hamnat i klammeri med rättvisan, lever tillsammans i ett kollektiv. Alltsammans är nån sorts experiment och de måste varje dag göra intervjuer på myndigheten kallad Sakligheten.

Det här var onekligen en kontroversiell film när den kom. Numera kanske ingen skulle höja på ögonbrynen åt den men det är något speciellt med den råa tonen som genomsyrar den. Det är inte överdrivet explicit våld om man ser den med dagens mått mätt men det finns inte tillstymmelse till humor i den. Den är totalt nattsvart!

Bland ungdomarna finns det väl ingen som utmärker sig direkt. Inte bland killarna i alla fall. Det är inget fel på deras insatser så klart och man får faktiskt en illusion av att de är riktiga busar. I rollen som Krister – föreståndaren, ser vi Lars Lind som en riktig mes. Hela filmen bygger lite på det temat – att systemet inte räcker till för att skapa ordning i ungdomarnas kaos. Kaoset skapar de själva. Andra notabla ansikten är Åke Grönberg men kanske framförallt Lena Nyman. Hon är alltid het men jag har nog sällen sett henne i en sån här seriös roll. Min största erfarenhet av henne har med Hasse å Tage att göra måste jag erkänna. Men här finns ingen humor, bara en nattsvart betraktelse!

7/10

Trailer: Vägen - kommande svensk film!

11 av de bästa svenska filmerna!

Att sätta ihop topplistor är alltid ett riktigt tufft jobb! Det finns alltid något man har missat och något som man inte blir riktigt nöjd med. Erfarenhetsmässigt vet jag också att om man inte inkluderar den eller det finns det alltid någon som kommer att ha åsikter om det hela. Möjligen kommer någon att gå till personangrepp (ja, det har hänt förr) för att man inte begriper… Nedanstående lista är därför inte menar så något definitivt, det finns ingen ambition att samla de absolut bästa filmerna och exkludera allting annat. Dels för att jag inte klarar av det och dels för att jag faktiskt inte sett allt… De är också utan inbördes ordning och med klickbara bilder. Here it goes:

Nasty Old People

Hundraåringen

Pettersson & Bendel

Vaxdockan

Flickan från Tredje Raden

Tysta Leken

Besökarna

Lokalvårdaren

Mannekäng i Rött

Huset vid Vägens Ände

Patrik 1,5

Lokalvårdaren – 2014 – Henrik Möllers långfilmsdebut!

Aka: Feed the Light

Har man höga förväntningar på en film, eller nåt annat för den delen, brukar det tyvärr sluta med att förhoppningarna grusas å det bestämdaste. I det här fallet är det dock precis tvärtom. Jag trodde det skulle vara en riktigt bra film och så var det ännu bättre! Snudd på mästerlig skulle jag vilja säga. Men jag är alltid snål i mina bedömningar och det ska extremt mycket till innan jag blir lyrisk.

Det jag har sett av Henrik Möller tidigare, kortfilmssamlingarna Ångesthunden och Kaninhoran, har varit tämligen humoristiskt. Kanske har humor inte alltid varit uppenbar men för mig har det alltid varit tydligt att de har kantats med ironi, sarkasm och satir. Så kanske är fallet även här men det är absolut inte i närheten av något som jag har sett Henrik Möller göra tidigare. För mig är det här en seriös film, det är inte en humoristisk i historia i botten och det finns inte mycket att skratta åt. Möjligen kan man tänka sig att det finns en tragikomisk intention någonstans i bakgrunden.

Jag känner att det finns mycket nyanser och skikt att upptäcka i den här filmen och det är tveksamt om man hittar allt när man ser den första gången. Jag gjorde det inte i alla fall. Det känns som att det finns metaforer till metaforerna och en metahandling. Det är fritt fram att tolka det som sker framför kameran till något mer än den tydliga handlingen. Om den nu är så tydlig vill säga.

Sara tar ett jobb som lokalvårdare för att hitta sin dotter. Väl på plats märker hon att allt inte står riktigt rätt till. Men hon får jobbet och börjar söka efter sin dotter på en plats där fysikens lagar inte gäller. Där ett mystiskt ljus får allting att förändras. Tiden fungerar annorlunda och chefen har tydligen en oerhörd makt över händelseförloppet. Men hon får hjälp av vaktmästaren som förklarar hur saker och ting fungerar i de dunkla källarkorridorerna.

Det finns definitivt surrealistiska tendenser i filmen. Om man nu kan kalla dem för tendenser, det är väl egentligen mer än så. Det är som sagt fritt fram att tolka men för min egen del tycker jag att händelseförloppet är så absurt att det finns en lockelse i det. Filmen är något så ovanligt som genuint spännande, man vet aldrig riktigt vilken väg den ska gå eller vilka medel den kommer att använda för att nå sitt mål.

De flesta av skådespelarna är okända för mig. Många av dem talar skånsk dialekt och det är väl inte så märkligt eftersom Henrik Möller själv har sin hemvist i de sydliga delarna av Sverige. Jag tycker att det tillför ytterligare en dimension till filmen. Allt för många gånger har man hört skånska i filmer som låter så krystad och tillgjord att det inte går att ta på allvar. Så är det inte i här. Visserligen kanske språket är något tillrättalagt men det låter fortfarande fullt naturligt! Men de flesta av namn är som sagt okända för mig. Lina Sundén spelar huvudrollen som Sara, Martin Jirhamn är vaktmästaren. Jenny Lampa är chefen och Patrik Karlsson spelar VHS-Mannen. Själv spelar Henrik Möller en liten roll i filmen och den enda som jag egentligen känner till sen förr – Karin Bertling, spelar också en väldigt liten roll. Samtliga är helt fantastiska!

10/10

Trailern:

The Ninja Misson – 1984 – Mats Helge Olssons mest (ö)kända film!

Det här är inte första gången jag ser Mats Helge Olssons mest (ö)kända film. Men det var några år sedan sist och så värst mycket minnen hade jag inte. De minnen jag har är dock inte särskilt positiva. Men vem är jag att lita på minnen från förr? Det är klart att jag fräschar upp minnet innan jag skrivet något. Att skriva direkt ur minnet, så gamla minnen dessutom, är ingenting att hålla på med.

Faktum är att det var en positiv överraskning att se om filmen. Det är mediokra skådespelare som bäst och det saknas tillräckligt tempo i filmen för att göra den riktigt intressant, men grundidén är faktiskt inte så dum. Inget unikt kanske men ändå något som tilltalar, trots att jag inte är särskilt förtjust i politiska thrillers. För det är egentligen en politisk thriller det är. En professor, som hittat något odefinierat i sina studier, något så viktigt att det kan äventyra världsfreden om det hamnar i fel händer, skall fritas från Ryssland. Han ska helt enkelt hoppa av. Det blir inte lika enkelt som man har tänkt och ryssarna lurar honom att tro att han numera befinner sig på säkert territorium i Sverige. Det är lite biljakter och lite skjutande här och där, helt enkelt lite action.

Detta håller på ungefär en timme innan det kan bli tal om något egentligt ”Ninja Mission”. För inte kan man låta professorn, som alltså har blivit lurad av ryssarna, sitta kvar och avslöja sina hemligheter för fienden. Man skickar helt enkelt in sina bästa killar – ninjorna! Det är inte mycket ”ninja” i filmen alls men framåt slutet blir det som sagt lite. Hur det går är tämligen självklart när man ser filmen men jag väljer ändå att inte avslöja för mycket.

Antagligen är det inte en film som tilltalar de som inte har actionfilmerna från 80-talet bland preferenserna. Jag tycker att det är rätt kul att se även om en del scener är smärtsamt långdragna och händelsefattiga. Mest ser jag den nog som ett tidsdokument över en tid när man med relativt små medel och en stor portion inspiration kunde producera actionfilmer i Sverige. Det ska vara Mats Helge till det!

4/10

HUNDRAÅRINGEN som klev ut genom ett fönster och försvann – 2013

1994, alltså för ganska precis 20 år sedan kom filmen Forrest Gump. Alla verkade älska den och den belönades 6 Oscarsstatyetter. Bland annat fick Tom Hanks en för bästa huvudroll. Med risk för att klassas som ignorant förstod jag aldrig riktigt varför. Tom Hanks var inte helt trovärdig i rollen som den något efterblivne Forrest Gump. Själva historien var allt för otrolig för att vara realistisk, och då menar jag förstås realistisk i filmens eget universum. Han tycks ha varit med om allt och historien är full av kända män som på ett eller annat sätt har färgats av denna man.

Varför skriver jag nu det här som inledning till en svensk film gjord 20 år senare? Jo, de är helt enkelt väldigt lika till sitt upplägg. Båda bygger förstås på en litterär förlaga så vi ska inte klandra filmmakarna Robert Zemeckis och Felix Herngren. Huruvida Jonas Jonasson som har skrivit hundraåringen har sneglat på Winstons Grooms bok vet jag inte och tänker heller inte spekulera vidare i det.

Hur som helst tar filmen sin början med att Allan Karlsson fyller hundra år. En anmärkningsvärd ålder tycker man på ålderdomshemmet. Man har skaffat sig en extra stor marsipantårta för tillfället. TV är där och man planerar att göra en stor sak av det hela. Allan är däremot inte lika intresserad av att firas. Han vill ut och smaka på livet igen, han rymmer genom ett öppet fönster och så tar vår berättelse sin början. Den ena händelsen leder till en annan och snart är Allan på väg med buss så långt som hans växelpengar tar honom. Med sig har han en väska som inte är hans och som visar sig innehålla en stor summa pengar. Självklart vill de gangsters som blivit av med väskan ha den tillbaka men slumpen vill annorlunda. Samtidigt får vi följa delar av Allans liv, som sträcker sig hundra år tillbaka i tiden. Hur han har träffat på stora män och påverkat historien genom sina möten. Franco, Einstein och Stalin för att nämna några. Självklart med en liten tvist på det.

Ska sanningen fram så var jag lite skeptisk mot Robert Gustavsson i huvudrollen. Jag tillhör inte dem som är jätteimponerad av allt han har gjort. På ren svenska tycker jag att han är rätt så överskattad som komiker. Visst kan han vara rolig ibland men jag tycker nog att han som regel tar sig själv på lite för stort allvar. Att han i filmen ska vara hundra år gammal innebär förstås en hel del sminkeffekter. Tydligen så spenderade han ackumulerat under filminspelningen 3 veckor i sminket. Det låter i alla fall mycket!

Han gör också rollen som sig själv som yngre, alltså Allan Karlsson i olika åldrar. Och faktum är att trots min initiala skepsis så glömde jag nästan bort att det var Robert Gustafsson i rollen. Han gick i in den så mycket att han blev Allan Gustavsson. Visserligen var han dold under allt sminket men inte så mycket så att man skulle kunna ta fel på att det inte var han. Det behövdes inte mer än ett kort ögonblick, eller att se på filmens omslag egentligen.

Här gör han det som Tom Hanks inte förmådde i Forrest Gump, han gör filmen trovärdig och lyfter filmen till en helt ny nivå. Naturligtvis har de övriga skådespelarna sitt med saken att göra. Några av dem har riktigt stora roller med annan andra nästan bara är med på statistnivå. Statister med repliker kan man säga. Och förresten så handlar det ofta om amatörer. Felix gillar tydligen att jobba med amatörer. Med tanke på resultatet kan man förstås dra slutsatsen att det antingen är väldigt duktiga amatörer eller att Felix Herngren är en ypperligt begåvad regissör som har god hans med amatörer. Förmodligen handlar det om båda delar. Medverkar gör bland andra Iwar Wiklander, David Wiberg, Jens Hultén och Mia Skäringer.

8/10

Bilder: © Buena Vista © Nice FLX Pictures

Ta förresten chansen och vinn filmen här!