Vi tre debutera – 1953 – I regi av Hasse Ekman

Ska man vara riktigt krass är det här egentligen inte frågan om något annat än en romantisk komedi. I alla fall det mesta av tiden, den tid som inte utgörs av tragedi. I korthet handlar filmen om tre unga författare, diktare, som alla har skickat manuskript av sina verk till bokförlaget. Nu har just de tre valts ut till förlagets årliga tre debutanter. De kommer från olika samhällskikt och kanske inte alltid kommer så bra överens som de borde. Åtminstone inte Ludvig Lans (Sven-Eric Gamble), som kommer från det nedre samhällsskiktet och egentligen är sjöman, och Lillebror Brummer (Per Oscarsson) som är son till direktören på firman där Ludvig just nu tjänar sitt uppehälle som cykelbud. Emellan dem finns Lo (Maj-Britt Nilsson) som försöker hålla dem sams.

Eftersom filmen, som bygger på en pjäs av Herbert Grevenius, behandlar de olika samhällsskikten blir det kulturkrockar här och där. Det är klart att den rike direktörssonen inte har samma erfarenheter som den fattige sjömannen och filmen gör också en poäng av detta. Men den gör också en poäng av att man kanske inte ska döma andra utifrån var de kommer och vilka erfarenheter de har. En vänskap kan utvecklas i de märkligaste sammanhang, även om förhållandet ibland kantas av slagsmål och hårda ord.

Man får väl också kalla det för triangeldrama; rik man blir kär i dansös, dansös blir kär i fattig man och fattig man vill inte binda sig. Det är förstås också detta som betyder bråk. Missförstånd karlarna emellan om vilka förutsättningar som gäller.

Det är absolut inte så att jag är någon expert på äldre svenska skådespelare men det finns onekligen några kända namn som medverkar i förbluffande små roller. Åke Grönberg, Karl-Gerhard som sig själv och Inga Gill. Utan att nämna några namn tycker jag mig känna igen några jag inte kan namnge också men jag lägger inte någon större vikt vid det. Det är klart att det är kända ansikten i filmen, det vore väl nästan konstigare annars – eller hur?

Det finns en allvarsamhet över filmen som kanske gör den lite för tung. Det är inte bara en film som passerar förbi när man ser den. Det är tre människoöden som gestaltas och jag är inte säker på att något av den i slutändan egentligen är lyckligt. Det kanske verkar så till en början, men innerst inne finns det något som gnager. Så är det nog hos de flesta av oss, det yttre är kanske inte alltid den vi egentligen vill förknippas oss med i första hand.

6/10

Recension: Semestersabotören aka Les vacances de Monsieur Hulot – 1953

Det här är svår film för mig att bedöma. Å ena sidan är den helt fantastisk, manuset och slapstickkomiken är helt briljant! Ändå är den subtil, inte ett dugg förutsägbar och med helt fenomenal mise-en-scène. Jag får verkligen känslan av det den utspelar sig på en semesterort och att den här klantskallen, som förvisso vill väl, strular till allt för de andra gästerna. Det är som Herr Gunnar Papphammar fast utan överspelet och tramset, det är som Blake Edwards Pink Pantherfilmer med Peter Sellers fast utan skrattsalvorna. Allt som kan går fel för Monseiur Hurlot gör också det, det är bara det att det inte orsakar kramp i skrattnerven, snarare ler vi igenkännande och känner oss lite skamsna över att vi faktiskt känner igen oss i situationerna.

Därigenom är också filmens styrka dess svaghet. Tempot blir lite lågt och humorn som skulle underhålla oss är visserligen underhållande men blir aldrig riktigt rolig. Antagligen beror detta på att Monseiur Hurlot porträtteras som en riktig människa och inte bara som karaktären som ställer till allting hela tiden. Det är nog förresten det som skiljer den här filmen från de uppenbart skrattframkallande filmerna – den mänskliga sidan av tönten, klantarslet ät mycket varmare än i alla de andra filmerna.

Men trots all fabulös briljans är det inte en film som passar mig. Jag gillar slapstick lika mycket som någon annan men det blir lite för långsamt tempo för mig. Det är inte tillräckligt uppenbart roligt för att jag ska uppskatta humorn. Så nu står jag inför uppgiften att balansera min högst personliga smak med den här filmens reella kvaliteter. Ingen lätt uppgift kan jag säga.

6/10

Recension: Peter Pan - 1953

Peter Pan

Regi: Clyde Geromi, Wilfred Jackson, Hamilton Luske

1953

Animerad

När man blir vuxen slutar man också att tro på de underbara sagor man som liten tar för sanning. Detta är precis vad som är på väg att hända Lena som ska tillbringa sista natten i barnkammaren. Men hon har ett trumfkort, hon har något som tillhör Peter Pan – hans skugga och han bara måste komma för att hämta den! När han får höra hur det är fatt tar han med sig både Lena och hennes två bröder till landet ingenstans. Där börjar ett äventyr de sent ska glömma…

Disneys klassiker är nästan alltid underhållande, tårdrypande rörande och fantastiskt välgjorda! Den här filmen från 1953 är en av de minst underhållande jag har sett av klassikerna faktiskt. Jag vill verkligen inte vara negativ men den håller inte riktigt samma standard som många av de andra filmerna. Den är onekligen välgjord, det råder ingen tvekan om det. Men historien är tämligen ointressant och man förmår inte beröra på samma sätt som man brukar. Det är helt enkelt ingen Pinocchio!

Den är gjord i en Disney-era där musik var väldigt viktigt. Det är således lite musikal över den och det är något som jag har aningen svårt för i Disneyklassikerna, jag har inget emot musikaler annars! Jag vet inte riktigt vad som gör det, det kan vara att varken musiken eller texterna i regel är så fyndiga som man kan förvänta sig dem. Det hör förstås till saken att jag envisas med att se dem på svenska. Kanske blir det en annan sak på engelska trots allt?

Men det är inte bara detta som gör filmen till en besvikelse för mig. Det är som sagt själva historien som är ointressant. Den är förstås bland det mest klassiska som finns och som vuxen kan man lätt dra paralleller och metaforer till uppväxten. Det är inte det att man glömmer sagorna när man blir äldre, det är helt enkelt också så att fantasin slutar att flöda på samma sätt som när vi var barn för många av oss. Peter Pan är pojken som vägrar att bli vuxen. Det resulterar i en drömvärld där han kan göra precis vad han vill. Sagan var väl förresten förebild när Michael Jackson skapade sin nöjesranch Neverland för många år sedan. Jag förstår symboliken!

Som en av Disneys klassiker, nummer 14 i ordningen, är det naturligtvis ofrånkomligt att den ska vara med i filmsamlingen, men det är mest för syns skull!

5/10

Bilder: © Disney