Trailer: Stage Fright - 2014

The Blob – 1988 – En hittills osedd klassiker!

Det här är faktiskt en av de där klassiska skräckfilmerna från 80-talet som jag faktiskt inte har sett tidigare. Det finns de inom hushållet (host host) som hackar lite på mig ibland eftersom jag har missat några rejäla klassiker, men ändå påstår att jag är en autodidakt filmvetare. Det kan väl tyckas lite motsägelsefullt kanske men det har helt enkelt inte funnits tid att se allt jag skulle vilja. Och det lär sannolikt inte göra det i framtiden heller. Den eviga förbannelsen är nog att ständigt ha några osedda klassiker och inte ha tid att göra något åt det.

Som lök på laxen måste jag också erkänna att jag inte sett originalet från 1958 eller versionen från 1972 – Beware! The Blob. Den senare tydligen med komiska tendenser i regi av Larry Hagman. Hur som helst har jag alltid utgått från att originalet, med tanke på eran den gjordes i, var en produkt av det kalla kriget och således antikommunistisk propaganda. Uppenbarligen vet jag inte hur det ligger till med den saken egentligen men det är i alla fall inte fallet i den här nyinspelningen. Därmed inte sagt hur det hela egentligen hänger ihop. Det finns en logisk förklaring men det är bäst att man får denna serverad av filmen och inte av mig. Det skulle fördärva upplevelsen något.

Låt oss byta fokus till den här filmen. Att påstå att den skriker av 80-tal vore en underdrift. Den känns extremt daterad med allt vad det innebär. Det är förstås frisyrer och andra assessorer men även själva bildspråket och berättartekniken. Till och med själva historien känns om 80-tal. Det behöver inte vara någon nackdel men söker man en tidlös film lär man bli besviken. För min del lockar filmen både till skratt och till nostalgi. Jag finner det oerhört charmig i sin tidtypiska framtoning. Det finns förstås klichéer utspridda längs filmen som bara skulle kunna vara gjorda på 80-talet. De lyckas hålla sig på den underhållande sidan utan att någon gång bli löjliga. Det är en klassisk mosterfilm kan man säga, och det utan att egentligen ha ett klassiskt monster i sig.

Man skulle kunna tänka sig att själva varelsen, eller vad man ska kalla den där geléklumpen för, skulle vara dåligt gjord med tanke på filmens ålder men icke! Jag gillar effekterna skarpt! Det finns någon gång i filmen som det är tydligt att det handlar om bildmontage eller miniatyrer men det är bara en del av charmen. För allt medan geléklumpen växer, desto mer skräckinjagande ska den ju bli.

Och växer gör den! Från början är den väl någorlunda hanterbar men allt medan den växer – exponentiellt – desto farligare blir den, desto mer slukar den allt som kommer i dess väg. Man kan se skillnaden som att den från början är lite av en parasit som suger köttet ur skinnet på människorna medan den senare blir någon som kastar sig över allt som kommer i dess närhet. Slutet är häpnadsväckande och det finns som sagt en moralitet i filmen. Man kan välja att ignorera den och bara se det som en sci-fi skräckis eller så kan man faktiskt ta till sig vad filmen vill säga och förundras över den övergripande visheten filmen försöker förmedla.

Som en liten parentes kan jag väl nämna att det är aningen märkligt att det inte finns svensk text när utgåvan är svensk. Det står ju trots allt på svenska på omslaget. Inte för att det spelar mig någon roll men det kan vara bra att ta i beaktande om man verkligen behöver den där textremsan. Dessutom återfinner vi Paul McCrane som jag numera ser som ett känt ansikte i Cityakuten. Det var kul att se honom i en annan roll. I en ledande roll finns också Matt Dillons bror Kevin Dillon.

8/10

House on Haunted Hill – 1959 – Originalet!

Regi: William Castle

Horror

Jag såg remaken av den här filmen för rätt många år sedan nu. Jag minns att jag tyckte att Geoffery Rush mer eller mindre såg ut som Vincent Price och tänkte att det inte kan vara någon tillfällighet. Jag blev snabbt medveten om att det fanns ett original och att Vincent Price spelade i den. Dock tog jag mig aldrig för att se själva filmen. Jag vet inte riktigt varför, med det blev helt enkelt aldrig så. Det finns väl inte tillräckligt många timmar på dygnet kanske. Det finns för många filmer och för lite tid, i synnerhet för mig som tydligen inte kan sortera och koncentrera mig på en genre eller en tidsperiod, jag måste hålla på allt parallellt med varandra.

Nu efter några år fick jag dock möjlighet att se filmen. Självklart står Vincent Price ut från rollistan men det som står ut allra mest är nog skrämseleffekterna. Det är inte det att det är så särskilt välgjort, åtminstone inte med dagens mått mätt, men det är ändå något med tajmingen. Det är faktiskt överraskande och nästan skrämmande när ett spöke plötsligt dyker upp ut tomma intet. Så på det planet får man säga att det är en mycket lyckad film.

Skådespelarmässigt får man nog ta i beaktande vilken tid filmen gjordes i. Det är rätt så mycket överspelande och det kan visst ha sin charm men det kan också bli för mycket av det goda. Miljöerna är mycket bra och när jag får se att det är William Castle som har gjort filmen ser jag genast att jag känner igen konceptet från 13 Ghost som jag recenserade för några år sedan. Historierna i sig är väl kanske inte snarlika men de utspelar sig båda i ett gammalt slott och det räcker nästan för att man ska se likheterna. Det är väl inget konstigt kanske.

Totalt sett hade jag hoppats på mer men visst är det en viktig pusselbit i spökfilmernas historia och ett intressant historisk dokument. Jag är inte så överväldigad som jag hade hoppats på och det är väl egentligen dessa förväntningar som drar ned filmens betyg för mig.

6/10 

Maniac – 2012 – Extremt subjektiv kamera

Regi: Franck Khlafoun

Thriller

Jag har faktiskt inte William Lustigs Maniac från 1980 i minnet när jag skriver den här recensionen. Det kan väl hända att en eller ett par centrala scener fortfarande är vid god vigör i mina minneskretsar, men på det hela taget är minnena mycket få. Det är i sig inget negativt, åtminstone inte när det gäller vad som ska skrivas om den här. Viss jämförelse är naturligtvis ändå ofrånkomlig men på det stora hela tjänar ämdå filmerna på att separeras från varandra så mycket som möjligt.

Båda handlar inte i första hand om att vara någon slaktarfilm. Det finns förstås sekvenser som kan hänvisas till slashern, eller ännu hellre giallon i det här fallet. Men de är inte i fokus på det sättet att filmen bygger på dem. De är snarare ett sätt för oss att ta till oss grundkonceptet, det om en traumatisk barndomsupplevelse som sedermera gör att Frank (Elijah Wood) beter sig som han gör. Han finner en tröst i att vara med skyltdockorna men också ett kall att fullborda sina barndomssyner. Detta gör han genom att mörda de som passar hans syften, de som påminner honom om hur det en gång var. Därefter spelar han upp sina egna scener på det sätt han vill ha dem.

Det är extremt mycket subjektiv kamera i filmen och de dröjer innan vi får se Frank överhuvudtaget. Det är ett intressant sätt att berätta historien på och förstärker också de bräckliga natur han verkar vara. Han är en åskådare som då och då får vara med, men när han får det blir han också utskälld för den han är. Det är klart som korvspad att detta traumatiserar honom som vuxen.

Elijah Wood gör rollen som den kaotiska Frank alldeles utmärkt! Det finns heller inte här någon egentlig poäng med att jämföra med originalets Joe Spinell. Elijah Wood är bra i rollen och det räcker egentligen. Jag tycker att de psykologiska aspekterna kommer fram mycket bra och på det hela taget är det helt klart en underhållande film. Det är inget mästerverk som jag har tyckt mig se en del rubricera den som. Det är den inte mina ögon i alla fall. Det är däremot en stabil psykologisk thriller där den som kan sin filmhistoria redan vet hur det kommer att gå.

Extra roligt är det att William Lustig, som alltså regisserade originalet är en av producenterna till filmen. Producent är också den ansedde Alexandre Aja som bland annat visade oss var skåpet skulle stå med Haute Tention och P2.

7/10

Trailer: Robocop - 2014

Den verkar inte heltokig om man säger så!

The Ring - 2002 - Den Amerikanska versionen...

The Ring

Regi: Gore Verbinski

2002

Horror

Ett videoband cirkulerar och ryktet säger att den som ser bandet dör om sju dagar. Reportern Rachel (Naomi Watts) som undersöker varför hennes systerdotter plötsligt omkom under mystiska omständigheter råkar under sin undersökning se bandet. Hon får omedelbart ett telefonsamtal som talar om att hon kommer att dö om sju dagar. Hon blir livrädd och tar hjälp av sin före detta (Martin Henderson), som är någon form av video och foto tekniker. Tillsammans försöker de spåra källan till bandet genom mystiska och kluriga ledtrådar och när deras gemensamma som får se bandet vet de att tiden börjar bli dyr på riktigt. Om bara några dagar kommer de alla att dö en fruktansvärd död, en kamp mot klocka börjar.

En film som sannerligen satt sig väl i folks medvetande, för det är väl ingen filmintresserad som inte har hört talas om den här? Det råder nästan en fejd mellan anhängare av denna amerikanska remake och det japanska originalet - Ringu. Jag ska här dock försöka undvika jämförelser så långt det är möjligt och istället enbart koncentrera mig på den här.

Filmens idé är god men genomförandet har en hel del att önska. När man gör en film av den här typen av manus, dvs. om en närmast allsmäktig flicka som inget hellre vill än att sprida ondska och död omkring sig, är metoden man använder långt viktigare än logiken i filmen. En logik som allt som oftast fallerar ändå, kanske i form av att man kan komma undan med i princip vad som helst och sedan skylla på att det var flickan som fick det att hända. På det sättet kan man skapa en logik även där ingen finns. Jag tycker inte att den här filmen har sämre logik än många andra men samtidigt har man tagit sig vissa friheter som är svåra att förklara utan att blanda in någon yttre, närmast gudomlig, kraft.

Till en början är allt frid och fröjd och man får följa två unga tjejer som samtalar och som försöker skrämma upp varandra. När den ena nämner ett videoband som cirkulerar och den andra sägs ha sett det har de lyckats skrämma upp varandra rejält. Här finns också någon enstaka skrämsel effekt här och där.

När vi så får följa med reportern Rachel som undersöker sin systers dotters plötsliga bortgång samtidigt som hennes egen son har syner och verkar allmänt parapsykologisk. Under dessa undersökningar hittar Rachel en videoband med en mystisk inspelning och strax därefter får hon ett telefonsamtal som talar om att hon har sju dagar kvar att leva. Nu börjar undersökningen ta fart på allvar, nu står ju hennes eget liv på spel. Här börjar det också gå utför med filmen som dittills klarade sig ganska bra,

Det som följer nu är en orgie i övertydlighet som kanske går hem hos den yngre publiken men som sannerligen har klart motsatt effekt på undertecknad. All spänning förtas och det enda man egentligen sitter och väntar på är fler övertydligheter att reta sig på. Dessa övertydligheter tar sig ofta uttrycket av att reportern hittar ett föremål som hon känner igen, t.ex. en spegel och givetvis måste man då visa en kort flash av att samma spegel fanns med på videobandet hon tittade på, som om någon skulle ha glömt det. Det finns gott om exempel på denna typ av fadäser och jag ska erkänna att jag faktiskt tappade räkningen på de antal tillfällen denna teknik användes.

Skådespeleriet då? Jo, de funkar utan att vara några mästare på det de gör. Jag kan inte påstå att någon utmärker sig speciellt varken på det ena eller andra hållet då. Kanske skulle man kunna tycka att (Naomi Watts) som spelar Rachel inte är helt trovärdig och att hennes son (David Dorman) gör den bästa rollprestationen men det är inget som egentligen har någon större betydelse för helheten.

Inte en dålig film, men heller ingen som håller i längden.

Evil Dead – 2013 – Det finns gott om hommage!

Regi: Fede Alvarez

Horror

Varje gång en älskad (skräck)film från förr görs i ny tappning är det alltid några som opponerar sig. Så var det väl även med denna men här verkar det som att många av fansen har krupit till korset och nästan jämställer den med Sam Raimis originalfilm från 1981 – The Evil Dead! Jag själv dröjde länge med att se den, inte för att jag egentligen hade något problem men att det var en nyinspelning, remake, reboot av en gammal film; det har bara inte blivit av.

Handlingen känns i mångt och mycket igen. Några ungdomar kommer till en ensligt belägen stuga (som påminner mycket om den i originalversionen). För en gångs skull kommer de inte dit för att festa, dricka sprit och knulla, utan för att en av dem ska bli ren från knarket! I källaren hittar de något som de borde ha lämnat ifred. En bok med besvärjelser som om de uttalas väcker något ondskefullt till liv. Något ondskefullt som inte kommer att låta dem lämna skogen levande…

Det dröjer inte länge förrän man inser att det inte är frågan om en Evil Dead 4 och heller inte om en nyinspelning av originalet. Enligt mitt förmenande är det definitivt frågan om en prequel, en film som alltså utspelar sig före första filmen. Redan i inledningen, själva teasern på filmen, känns detta som det enda möjliga alternativet, men blir senare ställt bortom allt tvivel.

Det finns gott om hommage till de tidigare filmerna, främst den första förstås. Sådant är alltid roligt om man är insatt i vad som en gång var och kan känna igen och förstå referenserna. De är inte alltid jättetydliga och ibland har man vänt på genus om ni förstår vad jag menar. Men det är klart positivt att de inte alltid är jättetydliga tycker jag. Det hade nästan varit lite löjligt om man hade kopierat scener rakt av och lagt in dem, det är bättre att man insinuerar och ger publiken möjlighet att tänka lite själv. Som det är i det här fallet!

Det har sagts att den här filmen är oerhört blodig, men jag håller inte riktigt med. Visst finns det några scener, mär är det nästan frågan om humoristiska splattereffekter och det är inte riktigt min uppfattning om vad som bör finnas i en obehaglig skräckfilm. För i övrigt är det inte särskilt mycket humor i den. Spänningen lyser tyvärr också ofta med sin frånvaro men blir betydligt bättre ju längre filmen fortgår. Det är alltså en betydligt bättre avslutning på filmen än inledning. Det räcker inte för att rubricera den som något mästerverk eller ens en film värdig den tidigare trilogin. Det blir en ok film som man visst kan se men som knappast lär gå till historien som något exceptionellt.

6/10

...och genast kommer alla att hata den!

Det fanns en tid då jag nästan per automatik avfärdade alla nyinspelningar av filmer som jag älskade, eller inte älskade för den delen. Det finns fortfarande de som har ställt in sig på att om det är ny film gjord efter en gammal förlaga så är det automatiskt dåligt. För mig tyder det mer på bitterhet än på något annat egentligen. Är det så att man inte vill se den nya filmen får man väl hoppa över den då.

Det verkar också som att det främst är skräckfilmspublik som resonerar så där förutfattat. Det är främst denna publik som redan på förhand vet att den nya filmen kommer att suga getballe. Jag minns när jag skrev om den nya A Nightmare on Elm Street, som alla hade bestämt sig för att vara usel redan innan den hade spelats in. Jag kan inte påstå att jag var helt oskyldig till anklagelserna heller men det var nog där jag knäckte koden tror jag. För jag tyckte inte det var något fel på den nya filmen alla. Den var annorlunda, men inte dålig!

En intressant grej är att om motståndarna tycker om nyinspelningen, eller remaken som det svengelska uttrycket är, så är det ingen remake utan en reboot. Det är väldigt stor skillnad på det där tydligen, jag har aldrig fattat det. Antingen spelar man in en film på nytt eller så gör man det inte. Smak har inget med saken att göra. Jag kan bara säga att för min egen del så blir jag mer intresserad om det är frågan om en film som berättas på ett annat sätt än vad originalet gjorde. Det finns filmer, som Psycho till exempel, som är rena karbonkopior på originalen. Jag ser inte riktigt poängen med dem.

Nu är det tydligen dags för Poltergeist. En film som jag älskade i min ungdom. Jag har inte sett den på många år men har haft planet på att göra det. Både den och uppföljarna faktiskt. Jag vet inte om jag vågar. Filmer man älskade under sin uppväxt har en tendens att vara väldigt daterade och de har inte alltid åldrats särskilt väl. Jag hoppas bara att den flicka som ska spela Carol Anne går ett bättre öde till mötes än det som drabbade Heather O’Rourke som dog vid 12 års ålder…

Några nyinspelningar jag har recenserat:

The Mechanic

Hurricane

Contraband

The Texas Chainsaw Massacre

Night of the Living Dead

2001 Maniacs

Total Recall

My Bloody Valentine

House of Wax

The Silent House

The Woman in Black

The Day the Earth Stood Still

Day of the Dead

Dawn of the Dead

Dark Water

Wallander: Fifth Woman

Freaky Friday

Friday the 13th

Cannibal Anthropophagous 2000

Boogeyman

Straw Dogs

Blow Out

Jason and the Argonauts

The Day of the Triffids

Fright Night

The Steptfather

The Wolfman

A-Team

I Spit on you Grave

A Nightmare on Elm Street

Sorority Row

The last House of the Left

Death Race

Wallander: One step Behind

The Strangers

Qurantine

Wallander: Sidetracked

Rollerball

Funny Games

Mirrors

Prom Night

The Invisable

Solstice

The Mechanic – 2011 - Nyinspelningen av Bronson-rullen!

Någon gång på stenåldern såg jag filmen med samma namn fast med Charles Bronson och Jan-Michael Vincent. Eftersom det var väldigt länge sen är det svårt för mig att jämföra på ett detaljerat plan då jag bara minns de stora dragen, som verkar vara tämligen likartade här. Jag älskar Bronson – om nu någon skulle tvivla – men mitt minne är alltid vad det borde vara. Och med tanke på alla år som förflutit och filmer som har tillkommit i referensramen är det väl inte så konstigt om man tappar lite information här och där?

Men genast när jag börjar titta återkommer åtminstone en del av bilderna. Det måste betyda att i alla fall grundstommen är tämligen lika. Jag kan inte göra jämförelser som förklarar på skillnader eller om utförandena av själva morden är mer eller mindre intressanta i denna jämfört med förlagan. Det är ju trots allt en film om en professionell mördare som genom sin skicklighet använder sig av långt mer sofistikerade metoder än bara ett skjutvapen. Men det är onekligen en intressant actionfilm som är underhållande hela vägen. Jason Statham gör ett bra jobb och Ben Foster passar också bra in i sin roll.

Det mp vara en repris av någon sort men också en film som står på egna ben. Man behöver således inte ha någon förlaga i minnet för att kunna tillgodogöra sig denna på ett fullgott sätt. Jag gillar den! Och så ger den mig chansen att få se Donald Sutherland i en liten roll, bara det gör egentligen filmen sevärd!

6/10

Recension: Jan Troells ORKANEN - 1979

Hurricane

Regi: Jan Troell

1979

Äventyr

Tydligen är det här en nyinspelning av en av John Ford från 1937 med samma titel. Det är sådant man har IMdB till, själv hade jag ingen aning… Vidare påstås det att Roman Polanski egentligen skulle ha regisserat filmen men flytt landet när han haft sexuella relationer med en minderårig. Kanske är det synd att det inte blev så för jag älskar verkligen Polanskis filmer. Han har förmågan att plocka fram spänning där ingen finns och skapa kontrovers som ingen annan. Men nu blev det inte så och Jan Troell står istället som regissör. Jag har ingen speciell relation till hans filmskapande mer än att jag förstås älskar Utvandrarna/Nybyggarna. Jag har hittills sett det som Villhelm Mobergs förtjänst men vad vet jag. Man kan alltid få nya insikter när man ser om saker och ting med friska ögon. Minnen kan bedra, det har jag lärt mig både en och två gånger!

Jag har också lärt mig att man inte ska ha förutfattade meningar om en film, ändå har jag det gång på gång. Här hade jag fått för mig att det skulle vara någon form av katastroffilm men inget kunde vara längre från sanningen. Det inträffar visserligen en smärre katastrof, den är inte så lite förresten, framåt slutet, men det är inget som filmen egentligen centrerar sig kring.

I stället är det frågan om en kärleks- och ockupationshistoria. Kapten Bruckner (Jason Robards) styr med järnhand över kolonin där filmen utspelar sig och det är endast skenbart att infödingarna får behålla sina gamla traditioner. Allt är ok så länge de gör vad som sägs till dem kan man säga. Allt är definitivt inte ok när hans dotter (Mia Farrow) förälskar sig i en av infödingarna, hövdingen dessutom (Dayton Ka’ne).  Kapten Bruckner använder alla medel han har till hands för att stoppa romansen. Hans dotter ska verkligen inte hålla ihop med en inföding!

Hon har förstås andra planer och när hövdingen blir ställd inför rätta planerar hon redan hans fritagande. Det blir de två mot världen skulle man kunna säga. För vi måste komma ihåg att filmen utspelar sig i en annan tid där det inte var ok med blandäktenskap. Jag tror inte att det uttalas exakt vilket året är men det uppenbart att rasismen lever trots att mannarna under stundom hyser viss respekt för infödingarna. Alla anser inte dem vara lika mycket värda som vita, men en del av dem gör det definitivt.

Så, eftersom jag inte hade väntat mig en kärleksfilm, ett triangeldrama, utan en katastroffilm blev jag onekligen besviken. Det är ingen dålig film, långt ifrån. Jag gillar skådespelarinsatserna och Mia Farrow bländar mig särskilt mycket Och vår svenske Max Von Sydow medverkar i en mindre roll. Det är ett stabilt arbete och specialeffekterna när det väl blir lite katastrof av det hela, är det inget fel på. Det syns nästan inte att det är specialeffekter kan jag säga. Vattnet kommer och översvämmas och det ser hur naturtroget ut som helst. Det enda som jag störde mig lite på var att man använt sig av långa sekvenser av havsvatten, vågor stora som hus, och sedan klippt till händelsernas centrum och tillbaka igen. Det funkade säkert 1979 men nu är det inget tilltalande längre.

Det som tilltalar mig mest så här 2013 är insikten över hur fientlig filmen egentligen är mot USA. Jag gillar att man gör en ståndpunkt mot förkastligt handlande även om det inte räcker riktigt ända fram i dagens film- och samhällsklimat.

6/10

Recension: Contraband – 2012

Det står ingenstans att det här skulle vara en nyinspelning av Lucio Fulcis film med samma namn. Däremot hävdas det att det är en ny version av Reykjavik Rotterdam, så vitt jag förstår en Isländsk film, eller delvis Isländsk i alla fall. Jag har inte sett den. Trots detta känner jag igen en hel del och jag påstår att det framförallt är LucioFulci film jag har att tacka för det! Jämförelsen står därför mellan Contraband aka The Smuggler från 1980 och den här.

Jag skrev nyligen om filmen från 1980 här på bloggen och var väl inte jättelyrisk över den. Trots detta är det en väldigt orättvis jämförelse. Jag menar, vem kom på den briljanta idén att låta Mark Wahlberg spela huvudrollen? Han är väl ungefär lika underhållande att titta på som att se på när färg torkar, eller gräs växer och ungefär lika karismatisk. Men ska sanningen fram, har han väl heller inte så mycket att jobba med. Det är en ganska trälig historia som hade behövt bra mycket mer pondus för att funka.

Hade man bara haft vett att göra en riktig heist av det hela kunde man väl haft någon behållning men inte ens det lyckas man med. Nej, istället försöker man göra ett elakt gangster/smugglar drama där man inte riktigt ska veta vem det är som håller i trådarna och där alla sviker alla i slutändan. Så känns det i alla fall. Men det är tamt och utan stake. Jag frågar mig, varför?

4/10

Recension: Texas Chainsaw Massacre - 2003

Texas Chainsaw Massacre

Regi: Marcus Nispel

2003

Horror

Sommaren 1973 åker fem ungdomar genom Texas för att ta sig hem. Vid vägen står en lifterska som de plockar upp, hon beter sig underligt och blir panikslagen när de ”kör på fel håll”. Plötsligt tar hon fram en pistol, sätter den i munnen och trycker av. Ungdomarna som bevittnat självmordet tar sig i chocktillstånd till närmaste stad för att rapportera om självmordet. Staden de åker till ligger på ”fel håll…”

Så var det dags igen att se en nyinspelning på en älskad film och åter igen försökte jag låta bli att jämföra alltför mycket. En del jämförelser går dock helt enkelt inte att komma ifrån och faktum är att det fanns positiva överraskningar. Framförallt gillade jag ljussättningen som ofta var väldigt läcker och stämningsfull. Den var också ganska underhållande även om den saknade den samhällskritik som Tobe Hoopers film hade.

Filmen består till största delen av överspelande skådisar och även om R. Lee Ermey gör ett bra jobb som sheriffen börjar man nästan bli lite trött på hans full metal jacket roll nu. Man har liksom sett den för många gånger även om han är väldigt bra på det. Här finns också något mer blod än i originalet utan att för den skull överdriva och den är filmad på ett sånt sätt att den säkert tilltalar MTV-Generationen. Billiga skrämseltricks är frekvent förekommande och den är allt för ofta uppblandad med ganska billiga, komiska och klichéartade inslag.

Det är uppenbart att den här produktionen enbart sett dagens ljus av ekonomiska skäl, den saknar all den kropp och själ som originalet hade och tycks gå på tomgång utan någon egentlig filosofi. Familjen är heller inte alls lika framträdande här och hade man inte vetat att de hängde ihop på något sätt hade det varit nästan en chansning att säga det.

Frågan är om filmen överhuvudtaget hade haft en chans om inte det omtalade originalet redan hade existerat. Jag tror inte det. I dagens filmklimat är det här en ganska snäll och tam film som visserligen innehåller en del våld men inget som någonsin kommer att skapa några rubriker. Tobe Hooper gjorde sin film på minimal budget och lyckades chockera sin samtid på ett sätt som man inte trodde var möjligt. Kan man säga samma sak om den här? Knappast!

Pathfinder - 2007 - Nyinspelningen av vägvisaren!

Pathfinder

Regi: Marcus Nispel

2007

Action/Äventyr

I en tid daterad till sexhundra år före Columbus blir en ung vikingapojke, efter blodiga sammandrabbningar med Amerikas urbefolkning, kvarlämnad på den nya kontinenten. Han tas om hand av indianerna som uppfostrar honom till en av sina egna, men riktigt så lätt har han det inte. Han plågas av sitt förflutna och måste förtjäna sin plats i samhället. Hans livsstig är annorlunda mot de andras och han måste möta sitt förflutna för att bli accepterad fullt ut i stammen. Plötsligt ser han ett skepp av samma sort som han känner igen från sin barndom, det är vikingarna som är tillbaka efter femton år, för att åter bränna och plundra landet. Dessa blodtörstiga män skyr inga medel och dödar allt som kommer i deras väg, vare sig det är män, kvinnor eller barn. Han ser hur hans adoptivföräldrar slaktas vilket slutligen blir för mycket för honom och han är nu fast besluten att hämnas, en efter en ska de falla offer för hans hand.

För det första måste jag väl börja med att erkänna att jag faktiskt inte sett det norska originalet – Vägvisaren, men jag gillade verkligen den här filmen skarpt! Marcus Nispel, som tidigare mest gjort musikvideos lyckas verkligen fånga brutaliteten i det nästan sepiabruna fotot. Det känns skitigt och hänsynslöst och vikingarna framstår verkligen som bestialiska monster i sammanhanget. Jag tycker han har lyckats bra mycket bättre här än i vad som blev hans genombrott – remaken av Texas Chainsaw Massacre, som många onekligen uppskattar.

Det finns en realism i filmen som verkligen berör och som gör att saker och ting känns helt äkta. Detta även om jag, utan att på något sätt vara varken vikinga- eller vapenexpert, kan ställa mig skeptisk till vikingarnas vapenarsenal ur ett historiskt perspektiv. Inte för att det egentligen är något stort problem, utan snarare för att det får mig intresserad av den historiska prägeln filmen försöker att förmedla. Samma sak kan gälla vikingarnas rustningar och kanske framförallt hjälmar. Att de historiskt sett inte var dekorerade med stora djurhorn torde vara allmän kännedom numera, men det funkar ändå mycket bra i filmen. De ser enorma ut, skrämmande och nästan lite fantasyinspirerade och det är inte svårt att förstå varför indianerna refererar till dem som ”drakmännen”. Som en extra krydda talar de dessutom isländska vilket jag anser vara ett lyckodrag!

Nåja, både svärden, som känns lite väl skarpa emellanåt, och stridsgisslen känns som sagt var, inte riktigt vikingatypiska men är väldigt effektiva och blodet skvätter rikligt omkring. Lyckligtvis har man trots detta inte fastnat i splatterfällan och våldet är brutalt och närgånget utan att någon gång bli fånigt. Kanske kunde man ha önskat sig en något mer oväntad utveckling av handlingen, då det inte är särskilt svårt att räkna ut vad som kommer att hända ganska tidigt i filmen, men jag tycker faktiskt att det är helt ok. Det krävs inte så mycket eftertanke i den här typen av sagor, för jag vill nog påstå att det handlar om en vikingasaga, och faktum är att man aldrig påstår att det handlar om något annat än en gammal legend. Mer saga än så blir det inte hur våldsamt det än är!

Visuellt är filmen skarp och ger också den där känslan av realism som jag talade om tidigare. Miljöerna kan möjligen tyckas lite konstlade emellanåt och ibland verkar det vara väldigt få steg mellan barmarken och vinterlandskapen. Detta är heller inget som gör något i helheten och med tanke på att filmen utspelar sig under rådande vår, kanske det är helt i sin rätt. Lägger man också till att den utspelar långt norrut och i bergstrakter är det kanske inte så konstigt. Någonstans måste ju gränsen dras och så vitt jag förstår är denna gräns precis där filmens handling berättas. Det är också viktigt ur både dramaturgisk och storymässig synvinkel.

Skådespelarmässigt har jag inget att klaga på, möjligen skulle man kunna hävda att en del av indianerna inte riktigt ser ut som fullblodsindianer utan mer som en skapelse av kostym- och sminkdepartementet, men även detta anser jag vara av mindre vikt för helhetsintrycket. Det är fullt drag nästan genom hela filmen, den är blodig, fantasieggande och realistisk och det är vad jag vill ha ut av en film av det här slaget.

Rekommenderas!

7/10

Recension: Night of the living dead - 1990

Night of the living dead

Regi: Tom Savini

1990

Horror

Intet ont anande syskonparet är på kyrkogården för att lägga blommor. Ovetande om vad som håller på att hända skrämmer brodern upp sin syster genom att gång på gång påtala att de döda är ute efter henne och kommer för att ta henne. När hennes rädsla besannas och brodern själv blir ett av offren för de levande döda flyr hon till ett närbeläget hus för att söka hjälp och skydd. Dit kommer också Ben, en svart man som hon bestämmer sig för att slå sig ihop med. Tillsammans utforskar de husets möjligheter till försvar och bestämmer sig för att barrikadera sig där. I källaren finns också familjen Cooper som sökt skydd i huset men de verkar minst sagt ovilliga att hjälpa till och föredrar att barrikadera sig i källaren. Något som leder till konflikter inom husets väggar.

Varför man överhuvudtaget gjort den här filmen övergår mitt förstånd. Själva vitsen med att göra en nyinspelning är väl att försöka skapa något nytt som originalet inte har? Här har man istället gjort tvärtom, man har i princip skapat en kopia av originalet, vilket verkar helt omotiverat eftersom filmen från 1968 dessutom räknas som kultrulle och är någon form a klassiker och som åtminstone bland fansen räknas som ett mästerverk. Jag kan inget annat än att hålla med, originalet är ett mästerverk och det här är endast en blek kopia.

Nu ska det i ärlighetens namn sägas att om man är överförtjust i bra makeup så är den här filmen överlägsen, kanske inte så konstigt eftersom Tom Savini som regisserat egentligen är makeupsnubbe och torde ha viss känsla för det. Det är dessutom ett område han borde ha stannat inom eftersom han faktiskt är bra på det, regissera kan han då inte.

Det politiska budskapet som var så starkt i filmen från 1968 återfinns visserligen även här men är inte alls lika påträngande, kanske för att de yttre omständigheterna inte medger det på samma sätt nu som då. Jag menar, samhället och det politiska klimatet ser ju inte ut på samma sätt längre och det finns inte riktigt samma behov av att kritisera.

De få ändringar man gjort är faktiskt bara till det sämre, åtminstone i avseendet politisk film. Jag vill här inte avslöja allt för mycket vad som skiljer dessa båda filmer åt eftersom det skulle avslöja allt för vitala delar av filmen. Den här filmen har också en mycket mer humoristisk ton än vad originalet hade och den känns inte heller alls lika seriöst menad. Den är också i färg vilket originalet inte var. Personligen tycker jag att den svart/vita bilden tillförde en krypande känsla som tyvärr saknas i nyinspelningen.

2001 Maniacs - 2005 - Välgjorda goreeffekter!

2001 Maniacs

Regi: Tim Sullivan

2005

Komedi/Horror

Några ungdomar kommer till en stad i tid för hundraårsfesten. Efterhand blir de varse att invånarna lever som om det vore sydstaterna på riktigt och än mer snedvriden samhällssyn ändå förresten. Flykt är det enda alternativet om du vill överleva men det är något som visar sig lättar sagt än gjort.

Faktum är att jag såg den här före jag såg HG Lewis orignal som jag skrev om för några dagar sen. Jag avskydde verkligen den här men lyckades ändå med bedriften att se om den för att ge den en ny chans. Kanske fanns det något som jag hade missat som verkligen gjorde den till en underhållande film. På sätt och vis kan man väl säga att jag gjorde det. Inte för att jag kommer att ägna några stavelser på att hylla filmen på något sätt, det är fortfarande en katastrof, men jag insåg att det faktiskt finns en del humor i splatterscenerna.

Det är uppenbart, mer uppenbart än i originalet faktiskt, att det hör sig om en film med glimten i ögat. Som vanligt kan jag inte låta bli att jämföra… Det som var lite charmigt uselt i filmen från 1964 är här bara tramsigt. Skillnaden är tydligt, då handlade det om skådespelare och handling som var uselt men kanske mer av misstag än något annat. Här är det uppenbart att man försöker göra en rulle med blinkningar till den gamla filmen, alltså en film som försöker vara sämre än vad den egentligen klarar av att vara. Det finns en skillnad på att göra en film med intentionen att den ska vara tramsig kontra en som råkar bli det på grund av manus, skådespelare, budget eller annat.

Och ska sanningen fram så är alla goreeffekter faktiskt ganska välgjorda i den här. Robert Englund spelar en helt ok roll och det gör Lin Shayne också! Ingen av dem har någon huvudroll men som tokig ortsbefolkning är de viktiga! Det är en blodigare film än originalet som faktiskt var relativt subtil vid jämförelsen. Det är over-the-top och det är precis vad man har varit ute efter.

Hade jag inte lyckats se filmen igen skulle jag absolut inte varit lika snäll mot den som jag nu har varit men med originalet i bakhuvudet och med min bästa förlåtarskjorta på mig kryper den upp lite på betygskalan.

3/10

Recension: Total Recall - 2012

Total Recall

Regi: Len Wiseman

2012

Action/Sci-Fi

Douglas Quaid är aningen trott på sitt liv, han förstår inte varför allt måste gå runt I samma banor hela tiden. Han vill ha förändring helt enkelt. Han funderar på att anlita företaget Rekall, ett företag som kan ge honom minnen som är så tydliga att de är att betrakta som äkta. Han blir varnad för att ha med dem att göra men också uppmuntrad från annat håll. Vem ska ha lita på? Vad är egentligen sant om företaget? Hur stora är riskerna? Han går i alla fall dit och strax innan han ska till att inympas med de nya minnena dyker något oväntat upp. Man hittar en blockering och under denna visar det sig att han är en hamlig agent på uppdrag. Men livet han hade förändras onekligen, han är nu en jagad man och det verkar som om myndigheterna är ute efter att förgöra honom, medan motståndsrörelsen till det orättvisa samhälle han lever i är intresserade av den information som finns i hans huvud. Han kan nu inte lita på någon, inte ens sig själv!

Jämförelser med filmen från 1990 är förstås oundvikliga. Jag vet att man inte ska göra det och jag brukar dessutom själv propagera för att försöka se de här nyinspelningarna som filmer som står på helt egna fötter. Nåväl, låt oss ägna oss åt tankeexperimentet att anta att det här är en helt egen film. Vi bekymrar oss inte om det som är förändrat sedan 1990 och inte åt det som är detsamma heller. Det är i så fall en själlös film med ett manus som är så ytligt att man inte har en chans att drunkna i det. Skådespelarna med Colin Farrell, Kate Beckinsale och Jessica Biel i spetsen sköter sig förvisso hyfsat men vad hjälper det när det inte finns någon intressant handling att knyta samman alltihop med?

Vi lämnar detta experiment och jämför istället. Manuset, som jag redan har berört är onekligen mer genomarbetat och intressant i förlagan. Det finns en mening med allt och inte som här – nödlösningar som tycks finnas till bara för att få ihop grundkonceptet på något sätt. Det finns inte mycket förklaring till mutationer (och man ser inte särskilt många heller) men den trebröstade tjejen finns förstås med som en referens till den tidigare filmen. Det finn också andra blinkningar till den förra versionen designade att lura oss en smula. Det är ett roligt grepp men efter som filmen överlag är så tråkig spelar det inte så stor roll, man kunde lika gärna ha hoppat över detta också!

Det finns miljöer som verkligen ser storslagna ut men överlag är jag besviken på de tekniska lösningarna. Man tycker att de borde kunna göra snyggare lösningar på olika scener nu jämfört med för 12 år sedan, men så verkar inte vara fallet. Jag vet inte vilken budget respektive film har haft men det känns som att man har snålat ur lite här och istället ägnat sig åt att bara göra så mycket actionscener som möjligt. Strunt samma om de passat in eller om det finns en motivation. Tragiskt egentligen!

Tyvärr känner jag att det här är ytterligare en helt onödigt film som hade mått bättre av att inte göras. Det hade varit mer välinvesterade pengar att utveckla något nytt och fräscht, utecklat historien istället för att sälja in en totalt själlös film men en titel vi känner igen. Antagligen är detta den nya tidens filmindustri. Man skapar skräp med en titel publiken känner igen, folk blir nyfikna, ser film och blir besvikna men filmbolagen tjänar pengar. En strålande affärsplan om det inte vore för att det utarmar förtroendet från publiken och att fler och fler kommer att undvika att betala för varan i slutändan. Sluta att lura publike på sina surt förvärvade slantar så kanske ni får bukt med den illegala filkopieringen till slut!

4/10

Recension: My Bloody Valentine – 3D - 2009

My Bloody Valentine – 3D

Regi: Patrick Lussier

2009

Horror

För tio år sedan plågades den lilla gruvarbetarbyn av en brutal serie mord där mördaren efter att ha tagit tjugotvå människoliv antas ha omkommit i en kollapsande gruva. Det har tagit lång tid innan folk lagt den fruktansvärda händelsen bakom sig och precis lagom till allt har lagt sig kommer gruvans rättmätige ägare tillbaka till stan för att sälja densamma. Om det är detta eller något annat som sätter igång det är oklart, men åter igen står staden inför en brutal serie mord som bara tycks kunna vara utförda av samme man som tros ha mist livet tio år tidigare. Det blir en maktkamp mellan mördaren och sheriffen, där allt inte är en lika självklar sanning som det borde vara. Är det verkligen den gamla mördare som är tillbaka eller härjar det en Copycat i byn?

Jag har sett den här filmen få ett ganska ljummet mottagande på flera ställen, därigenom inte sagt att jag läst alla recensioner av den, utan bara ögnat igenom några få. Jag måste dock säga att, till motsats från det mesta jag har läst om den, att jag tycker filmen är ganska bra! Jag tänker försöka undvika att jämföra för mycket med originalet från 1981 och betrakta det här som en helt egen film, för jag tror faktiskt att det är det man måste göra om man ska kunna tillgodogöra sig den här på ett så bra sätt som möjligt. Så glöm originalet, det här är en film som står helt och hållet på egna ben!

                                       

Det handlar inte om någon mördare som gömmer sig i skuggorna och väntar på sitt offer. Vi får redan från början se honom i full storlek och hela ingressen är nästan en enda stor våldsorgie. Mördaren är förstås maskbeklädd med en gasmask, vilket också knyter an till originalet (se där, jag kunde inte låta bli), och ser faktiskt ganska skrämmande ut. Det blir som någon konstig blandning av Jason Voorhees, med sina karakteristiska rörelsemönster (andning, huvudvridning etc.) och Darth Vadar (andningsljuden) och jag tycker man har lyckats riktigt bra! Morden är brutala och man har inte sparat på effekterna.

Skådespelarmässigt kunde man väl kanske ha önskat sig mer ifrån filmen, men det är å andra sidan inte den viktigaste beståndsdelen i en slasher. Mordens uppfinningsrikedom är mycket viktigare och det har man verkligen lyckats bra med. Jag vill inte gå in på några detaljer, men det ser i alla fall riktigt bra ut och hackan som pryder omslaget används mer än en gång för att bringa offret om livet.

Filmen är gjord i 3D, vilket kanske inte är det allra vanligaste. Jag kan i skrivandets stund bara komma på en handfull dylika: House of Wax, Jaws 3, Friday the 13th 3, Creature from the black Lagoon. I likhet med flera av dessa märks det ganska tydligt att flera av effekterna är gjorda just med tanke på denna tredimensionella miljö. Det är ganska skoj att titta på men samtidigt måst man komma ihåg att andra kvalitéer, som skärpa och så vidare går förlorad om man väljer att sätta på sig de medföljande glasögonen. Varför har ingen kommit på ett sätt att göra film på det här sättet med bibehållen bildkvalitet och utan de enerverande glasögonen?

Hur som helst, och egentligen oavsett om man tittar på 3D eller 2D versionen så gillar jag det här! Filmen är brutal, vi bjuds inte bara på tuttar, som ju är brukligt i en slasher av klassiskt snitt, utan även så kallad ”Full Frontal Nudity” och därmed kan vi väl säga att man utvecklat själva konceptet en smula. Det är helt klart en neo-slasher som kommer att stå emot tidens tand och kanske en som kommer att räknas som en framtida klassiker och jag vet inte om jag egentligen kan uttrycka det mycket tydligare än att:

Jag gillar det här – mycket!