Recension: Perfect Stranger - 2007

Perfect Stranger

Regi: James Foley

2007

Thriller

Rowena (Halle Berry) är utredande skandalreporter på en stor tidning i New York och skriver till exempel mycket smaskiga historier om mäktiga män i maktpositioner. Hennes senaste story om en, i hemlighet homosexuell senator tystas dock ned vilket gör Rowena alldeles rosenrasande, hon anser att yttrandefriheten är hotad och säger, i ren protest, genast upp sig från sitt jobb. I samma veva dyker en gammal bekant – Grace (Nicki Aycox) till Rowena upp och berättar smaskiga detaljer om en viss Harrison Hill (Bruce Willis), vilka perversa böjelser han tydligen ägnar sig åt och så vidare. Ett par dagar senare hittas Grace mördad och Rowena är fast besluten att sätta sig den skyldige och börjar infiltrera Harrison Hills reklambyrå, till sig hjälp har hon datorgeniet Miles (Giovanni Ribisi) men att tränga in i Harrisons nätverk visar sig vara lättare sagt än gjort.

Till en början får jag intrycket av en väldigt frånvarande produktion. Det är svårt att beskriva vad jag menar, men nånting i stil med att regissören inte riktigt verkar ha vetat vad han ska göra med sina skådespelare, de tycks gå på tomgång och även om ingen av dem direkt är dålig, så känns de trötta och oinspirerade. Lyckligtvis är detta en övergående fas som avtar allt eftersom att spänningen kommer igång mer och mer. Jag vet inte om det är för att man blir mer förlåtande när det börjar bli mer intressant men efter en halvtimme eller så är det i alla fall inget som stör mig så särskilt mycket längre.

                           

Fortsättningsvis finns det heller inga vidare ekvilibristiska element i filmen, men Halle Berry gör ett stabilt intryck som den undersökande skandaljournalisten som nästlar sig in i jakten på scoopet. Bruce Willis, som naturligtvis är ett namn man inte kan förringa i sammanhanget även om jag aldrig varit överdrivet förtjust i hans mest kända roll, den iförd svettig undertröja och med utrymme för halvkomiska oneliners i parti och minut. Men den typen av rolltolkning är vi förskonade från här, snarare gör han en roll som inte torde vara någon som helst utmaning för honom. Han utmärker sig inte på något sätt alls utan spelar rollen helt enkelt utifrån det man kan förvänta sig av en stjärna på halvfart.

Någon som jag däremot blev riktigt förtjust i är Giovanni Ribisis rollkaraktär Miles. En rollkaraktär vars åtrå till Rowena är svår att beskriva till fullo utan att begagna sig av vulgära och/eller obscena glosor, han är helt enkelt störtkåt på henne och gör sig heller inget besvär att dölja detta för henne. Man får dock inget riktigt grepp om honom utanför den där förutsättningen, vilken sida står han på egentligen? Vill han hjälpa till eller tänker han enbart på sina egna intressen i sammanhanget? Det är många frågor som måste besvaras.

Annars är själva grundhistorien inte särskilt komplicerad och jag satt länge och funderade på hur jag skulle formulera, att jag minsann visste hur allt hängde ihop redan efter några minuter, när jag såg den. Jag var så övertygad om att jag hade rätt att det verkligen kändes som en befrielse när sluttwistsen började uppenbara sig och jag insåg hur fel jag hade. Slutet tog mig verkligen på sängen och höjde upp filmen ett par snäpp på betygsskalan. Det var länge sen jag blev så överrumplad att det nästan blev en uppenbarelse för mig. Dessutom måste jag tillägga att även om själva handlingen inte var särskilt komplicerad var karaktärerna väldigt fylligt skrivna, deras intentioner mot varandra var klart intressanta och inte alltid helt självklara. Överlag kan man nog säga att det är något som speglar hela filmen, det finns en känsla av ovetande som gör filmen väldigt intressant och trots att den lider av många problem, gör det här att den i slutändan blir mycket intressant. Man vet egentligen inte särskilt mycket om någon karaktär och det är denna okunskap som gör filmen till en sådan framgång för mig.

Spännande och rekommendabelt!

Dark Tide - 2012 - Halle Berry!

Dark Tide

Regi: John Stockwell

2012

Äventyr

Kate Mathieson är unik. Hon är den enda i hela världen som fridyker tillsammans med hajar, vithajar till råga på allt. Under en filminspelning går dock allt snett och en av Kates bästa vänner dödas av en haj. Detta gör att hon under lång tid vägrar att befatta sig med hajarna igen och hon dyker definitivt inte med dem. Hon dyker faktiskt inte alls! Hon livnär sig på att ta ombord turister på sin båt och ta dem till Seal Island, en plats där sälarna lever i tusental. Men så dyker ett erbjudande upp. En miljonär är ute efter den optimala kicken och vill att hon ska bistå honom med att förverkliga drömmen att dyka med hajar. Hon ställer sig tveksam men mjuknar och tar med honom under förutsättning att det är hon som bestämmer om han tillåts komma ut ur hajburen eller inte.

Att benämna den här filmen för djurskräckis är verkligen att överdriva men det finns trots allt några sekvenser där hajarna är så pass skräckinjagande att nerverna är på helspänn som åskådare! Ingenting är överdrivet och hajarnas naturliga storlek används. Det är heller inte frågan om hämndlystna bestar som inte ger upp utan anfaller gång efter gång, oneliners som You’re Gonna Need a Bigger Boat behövs inte.

Istället är det frågan om ett havsäventyr och ett drama om hur svårt det kan vara att hoppa upp i sadeln igen efter att ha ramlat av, bildligt talat förstås. Kate Mathieson spelas av Halle Berry och hon gör ett bra jobb! Ingen briljerar men det känns äkta och det är egentligen så det ska vara. När en film blir en skådespelares privata lekplats brukar det lukta misslyckande lång väg.

Det är egentligen mycket transportsträcka mellan den initiala olyckan och det som slutligen blir filmens upplösning – den avslutande dykningen. Men det är ett bra skrivet manus och även de små till synes oviktiga händelserna smälter bra in i handlingen. Jag tycker den här en spänning och det är heller inte helt självklart hur det kommer att gå, kanske beroende på att det faktiskt inte är en regelrätt  hajskräckfilm.

Det är fina bilder på hajarna, hur mycket av fridykningsscenerna som har gjorts i en dator vill jag inte spekulera i. Men jag skulle kunna sätta ganska viktiga delar av min anatomi på att inte Halle Berry simmat runt bland vithajar för inspelningens skull.

Jag gillar filmen men jag tror inte det finns något större värde i att se om den inom en snar framtid. Det är helt enkelt en sådan film som fungerar en gång men inte en gång till -  i alla fall inte på bra länge!

7/10

Recension: Gothika - 2003

Gothika

Regi: Mathieu Kassovitz

2003

Horror/Thriller

En Psykiatriker (Halle Berry) vaknar upp som patient på det mentalsjukhus där hon tidigare arbetade. Hon har inga minnen av vad som har hänt henne och när man berättar omständigheterna för henne kan hon inte tro att det är sant. Fast besluten om att hon inte är galen och att synerna hon ser faktiskt är på riktigt bestämmer hon sig att få klarhet i vad som faktiskt hänt. Det blir en färd genom galenskap och lögner men inget kan hindra henne från att nå den ohyggliga sanningen.

En överraskande bra amerikansk film med Halle Berry i huvudrollen. Framförallt är det början och mittenpartiet som imponerar. Känslan av att inte riktigt veta om det är på riktigt eller bara i huvudet på huvudpersonen gör det hela ypperligt intressant och Halle Berry bevisar att hon är en skådespelerska att räkna med, även om jag personligen inte är något fan av hennes tidigare produktioner.

Att friska människor låses in på mentalsjukhus har vi sett förr men det som gör Gothika extra intressant, är att det just är en psykiatriker, som förstår sina egna symptom som blir inlåst. Att analysera sig själv och vara medveten om de psykiska symptom man tycks lida av och samtidigt vara fullt medveten om att allt som händer verkligen är på riktigt, är vad Halle Berry tvingas göra och det ger filmen den där lilla extra touchen som andra filmer ofta saknar.

Vad som också är bra med filmen är den krypande spänning som många av scenerna lyckas frambringa och när man väl trodde att allt var lugnt får man plötsligt se någon oväntad skrämseleffekt som tycks komma ur intet. Man är inte bortskämd med den typen av skrämselteknik för den brukar vara alldeles för tråkig och förutsägbar. Men här lyckas man alltså hålla filmen tät och skrämmande och det är ett klart plus.

Det håller kanske inte riktigt ända in i mål och filmen tappar något av sitt ursprungliga tempo och mystiska framtoning framåt slutet men det sker ganska sent och det gör inte så mycket och förresten räddas filmen av att man i slutändan ändå inte är riktigt säker på vad som försiggick hela tiden.