Ratman – 1988 – Skräpigare än skräpigast!

Jag räknar mig som en av dem som inte har några problem att tycka om riktiga B-filmer. Det kan vara skräpigt, usla skådespelare, hur ologisk handling som helst men det kan fortfarande finnas förmildrande omständigheter så att säga. Med Ratman är det dock svårt… det är en ofantligt skräpig film, det råder inget tvivel om det men tyvärr saknas den där lilla charmen som gör den underhållande.

Det som det är frågan om är förstås precis som det låter – en hybrid av råtta och människa som dödar folk. Man får inte se särskilt mycket och det mesta får man faktiskt tänka sig. Visst, man får se den fula varelsen ett par gånger och man har lyckats bra med den. Till skillnad från vad man kanske skulle kunna tro är det faktiskt en riktig skådespelare som gestaltar rollen. Nelson De La Rosa, som sägs vara världens kortaste skådespelare på imdb gör rollen.

Men även om man har lyckats bra och gjort honom trovärdig är det något fult över den. Det blir faktiskt bara trist och inte någon gång rycks jag med i filmen. Skådespelarna är överlag tämligen dåliga och det som jag trodde skulle vara ett slags monster eller djurskräckis tar sig mer formen av en giallo. Det blir väl ett stags hybrid förstås, efterforskningarna kring offrens död görs av släktingar snarare än polis och det är en ganska långsökt lösning på mordhistorien. Fast vi vet ju hur det ligger till redan tidigare. Till saken hör också att det är väldigt gott om storbystade damer...

Nä, det här var inget för mig. Faktum är att det mest underhållande med den här filmen var det Jaws-rippade omslaget och taglinen He’s the Critter From the Shitter…

3/10

Recension: Mutant - 1984

Mutant

Aka: Night Shadows

Regi: Jon” Bud” Carlos/Mark Rosman

1984

Horror

Skriven av Linda Snöberg

Josh (Wings Hauser) och Mike Cameron (Lee Montgomery) är två bröder som är på semester och råka komma ivägen för ett kriminellt gäng. Gänget gör allt för att de ska slira med bilen och köra av vägen, vilket de lyckas med. Bröderna tvingas spendera natten i en liten stad. När de väl kommer dit blir de chockade vid åsynen av den spöklika staden. I sitt sökande efter någon som kan hjälpa dem, upptäcker de ett svårt sargat lik, vilket gör dem lätt panikslagna. De ser en bar som är öppen och bestämmer sig för att gå dit och se om de kan få någon hjälp. Till sin fasa upptäcker de att gästerna där inne är hela gänget som tidigare tvingat dem av vägen. De börjar bråka men sheriffen, Will Stewart (Bob Hopkins) får ordning på bråket. Bröderna tar med Will för att visa honom den döda kroppen, då upptäcker de att liket är försvunnet. Invånarna i den lilla staden försvinner en efter en. De få som fortfarande tycks vara i livet får nys om ett företag som arbetar med kemikalier och som kastar giftigt toxin i sjöarna och på land. Ämnet förgiftar och vanställer människorna till zombies.

I många fall liknar Mutant filmen Night of the living dead, med bättre special effekter och mer action.

Filmen är tekniskt bra gjord. En del scener är både lite skrämmande och spännande, en helt klart sevärd rulle, men absolut ingen klassiker. Effekterna är bra och den finns också som teater och då heter den night shadows. För att vara en lågbudgetfilm så har den rätt bra skådisar, fast jag tycker att Wings Hauser är lite väl återhållsam och kan betydligt bättre. Det vi inte ser blir vi ofta mer rädda för och mordet på Mike är ett perfekt exempel på hur man ger rysningar utan att visa för mycket.  Jon Cardos använder sej utsökt bra av ljuset och fotot. Speciellt under de sista minuterna, då zombiesarna går till attack mitt bland skuggor och dimma.

Bo Hopkins är bra som alltid och de två kvinnliga skådisarna var lysande. De övriga som är med är också skapligt bra. Med traditionella effekter precis som mästaren Alfred Hitchcock brukade använda, rätt musik på rätt tillfälle och inte så mycket våld.

Jag tycker också att de har lyckats rätt så bra med sminkningen när det gäller zombiesarna. Köp filmen eller hyr den om du hittar den och bestäm själv om det är en bra film eller dålig som en del verka tycka.

Recension: Student Bodies - 1981

Student Bodies

Regi: Mickey Rose

1981

Komedi

En mördare känd som ”the Breather” går lös på en skola och tycks mörda alla ungdomar med sexdrift. Bland de tillhyggen som används återfinns bland annat gem och äggplanta. Mördaren ringer också både obscena samtal till sina offer och till polisen med rösten förvrängd genom att tala genom en gummianka. Det är ett mordmysterium utan dess like och ingen går utan misstankar.

Så har jag då äntligen återsett en film som jag letat så länge efter. Faran med det är väl att man målar upp en bild av hur man mindes filmen för att sedan oftast bli besviken när man väl får se filmen igen. Den här var tyvärr inget undantag. Den är visserligen rolig och den driver onekligen hutlöst med hela slashergenren på ett sätt som kanske närmast kan liknas vid de senare scary movie filmerna. Har man sett några filmer i slashergenren, och det har man nog gjort om man överhuvudtaget ger sig på att se denna parodi, känner man igen vissa klassiska scener, kanske inte direkt från specifika filmer, utan mera generella klichéer som eventuellt använts allt för ofta i seriösa skräckisar.

Det som gör den här filmen så speciell är väl kanske inte det faktum att alla collagefilmsstereotypiska karaktärer verkligen tycks vara samlade på ett och samma ställe, utan de förklarande textskyltar som gång på gång dyker upp i bilden för att förklara på ett övertydligt sätt att t.ex. dörren är olåst, om nu någon mot all förmodan skulle ha missat det.

Det märks ganska tydligt att den här filmen är gjord i kölvattnet efter Halloween och Friday the 13th, många av referenserna är hämtade därifrån och det är kanske inte så kontigt. Man kan ju tycka vad man vill om de filmerna men att de tillhör de mest kända, åtminstone från den här tiden, verkar synnerligen lönlöst att argumentera emot. Dessutom tycks i princip alla karaktärerna vara misstänka för morden vid en tidpunkt eller en annan. Vem som däremot utförde morden anser jag vara tämligen ointressant, det roliga är hur det framställs så att säga.

Kanske inte den bästa komedin/parodin genom tiderna, men sannerligen inte den sämsta heller!

Recension: Texas Chainsaw Massacre - 1974

Texas Chainsaw Massacre

Regi: Tobe Hooper

1974

Horror

När Sally (Marilyn Burns) får höra om att kyrkogården där hennes farfar ligger begraven åker hon och hennes rullstolsbundne kusin Franklin (Paul A. Partain) och några vänner dit för att undersöka om graven fortfarande är intakt. När de ändå är i krokarna bestämmer de sig för att ta en titt på den döde förfaderns gamla hus. Olyckligtvis råkar en galen, mordisk kannibalfamilj bo i huset bredvid. Vännerna försvinner en efter en i händerna på familjen och till slut är Sally ensam kvar, jagad av den mest skrämmande av dem alla, ”Leatherface”, som bär en mask av människohud framför ansiktet och som älskar sin motorsåg…

En av de mest betydelsefulla skräckfilmerna som har gjorts. I Sverige var den till exempel en av de filmer som låg som grund för videocensuren och en av de filmer som hjälpte till att mynta uttrycket ”videovåld”. Men det här är egentligen ingen våldsam film, framförallt är den inte blodig. Nej, det är snarare en krypande film som får det att krypa längs ryggraden och slå ut sinnena ett efter ett i ren terror.

Filmens storhet ligger sålunda inte i vad filmen visar utan i vad den inte visar. Det man får använda sin egen fantasi till är ju oftast mycket starkare och otäckare än vad filmskaparen kan frambringa i bild och ljud och med tanke på hur mycket skrönor som det uppkommit om den här filmen verkar det ju ha varit ett lyckat drag av Tobe Hooper. Filmen har t.ex. varit anklagad för att vara äkta ”snuff”, d v s film där man har filmat riktiga mord på människor. Man har också sagt att den skulle vara extremt blodig och våldsam. Inget av det där är sant, bara påhitt eller kanske smart marknadsföring.

Direkt i början märker man direkt hur samhällskritisk filmen är men det är kanske inte något som den genomsnittlige filmtittaren bryr sig så mycket om. Framförallt inte så här många år efter den gjordes. Kanske det snarare är den otroligt ruggliga och makabra stämningen som gör att den här filmen funkar så bra än i dag. Handlingen som är ytterst realistisk och ligger  väldigt nära vardagslivet gör att man skräms av den här filmen på ett helt annat sätt än många andra skräckfilmer och även om skådespeleriet inte ligger på topp är karaktärerna tydliga och de är väldigt lätta att ta till sig.

Filmen är löst baserad på psykopaten Ed Gein som minst sagt var en morbid man. Han jagade inte folk med motorsåg men gjorde dräkter av hud som han sen bar som kläder, man hittade också skålar gjorda av kranium etc. i hans hus. Andra filmer som har influerats av denne man är t.ex. Psycho, Deranged, Three on a meathook, Nekromantik 1 och Nekromantik 2 och Silence of the lambs.

Recension: Phanstasm - 1979

Phanstasm

Regi: Don Coscarelli

1979

Horror

Unge Mike råkar genom en slump få syn på märkliga händelser som tycks oförklarliga. När han, tillsammans med sin bror, undersöker saken närmare står det snart klart att det som först var mystiskt och oförklarligt bara var toppen på isberget. I händelsernas centrum står begravningsplatsen, kyrkogården och minneshallarna fulla med namn på avlidna människor i den lilla staden Morningside. Eller är de egentligen döda? Kropparna tycks vara försvunna, kanske är de någonstans förslavade och kanske finns de inte ens kvar på vår planet.

En ganska märklig film egentligen. Den har styrkan att skrämmas utan att för den skull vara speciellt välspelad. Ofta kommer man på sig själv med att sitta och vänta på det oväntade, eller rättare sagt, man vet vad som komma skall men timingen tycks vara osynkad jämfört med man är van vid och det gör att man ändå blir totalt överrumplad och hoppar till, en angenäm känsla som numera infinner sig allt för sällan.

Historien känns välskriven och inte helt enkel, ingen övertydlighet finns att hitta. När filmen är slut har man fortfarande inte fått alla svar man väntar på att få och en blandad känsla av frustration och belåtenhet infinner sig. Frustration över att man inte är helt klar över vissa detaljer och belåtenhet över att man inte blir påtvingad massa information i onödan, ett märkligt fenomen som kan tyckas paradoxalt men som trots allt tycks genomsyra filmen.

Kanske borde man ha hållit historien samman lite mer och inte svävat ut fullt så mycket från kärnan. Bitvis är jag inte säker på om man ville göra en skräckhistoria eller en science fiction historia. Det känns aningen fragmenterat men i slutändan har man en historia som trots allt håller ihop och hela vägen dit har varit fylld med intressanta beståndsdelar.

Något som man, och även jag, ofta tjatar om i lågbudgetproduktioner är hur dåliga skådespelarna är. De är ganska usla även i denna film, men man stör sig inte lika mycket på det eftersom det faktiskt är snudd på spännande nästan hela tiden. Jag brukar vara tämligen hårdhudad men filmen satte faktiskt en del spår i mig och jag tittade noga i mörkret när jag gick ned för trappan på väg mot sovrummet.

Jag tror att det här är en film som växer med antalet tittningar då mera finns att upptäcka än vad man först såg. Mitt råd är därför att ge den här filmen ytterliggare en chans om du inte gillade den första gången. Jag tror också att desto mer filmerfarenhet man har desto mer uppskattar man den här typen av film. Inte för att den på nåt sätt är speciellt avancerad, inte för att det finns några djupa filosofiska tankar förmedlade, utan snarare för att det finns mycket intressant att läsa mellan raderna.

En klassiker som bör finnas i varje sann skräckfilmsfantasts hylla!

Recension: Månguden - 1988

Månguden

Regi: Jonas Cornell

1988

Thriller

Flera bestialiska mord inträffar i bygden och polisen står lamslagen. Till sin hjälp kallar man in psykiatrikern Erland Salander (Per Myrberg), som har den unika förmågan att sätta sig in i mördarens tankebanor, att bli mördaren. På så sätt hoppas de kunna ringa in och fånga den som ligger bakom. Men först måste man förstå varför morden inträffas och efter att man finner en film som mördaren själv lämnat inte anonymt för framkallning, där de groteska morden filmats börjar ledtrådarna falla på plats. En speciell mask, som enligt sägnen inte bara döljer mördarens identitet utåt utan även döljer mördaren från sig själv har använts. Fallet döljer flera bottnar och mysteriet med Månguden är på väg att lösas.

Så länge jag kan minnas har det pratats om den här filmen i olika fanatiska filmsamlarsammanhang. Jag har personligen sett den förut, då den visades på SVT för rätt många år sedan, men minnena efter den var inte många. Det var därför med stor intresse jag införskaffade den i samband med att den äntligen fick DVD-release nyligen. Den är en mytomspunnen film som man lätt skapar sig höga förväntningar av. Och höga förväntningar hade jag även om jag faktiskt mindes vem mördaren var.

Infriade den då dessa förväntningar? Nja, det kan jag väl inte säga att den gjorde. Bildspråket är väldigt daterat till sin tidsperiod och den är ofta kanske slarvigt gjord. Förväntar man sig någon spänning så erbjuder inte filmen särskilt mycket av den varan. Själva morden, som man vid något tillfälle får se, i form av den filmsnutt mördaren själv spelat in, är inte särskilt explicita och det är väl på gott och ont kanske. Det blir väl mer realistiskt om man inte får se en massa blod stäcka hit och dit i närbild. Men å andra sidan kanske man kunde skapat lite mer panik hos offren. Man får se någon går till attack mot ett tält – ungefär.

                                     

Skådespelarmässigt fungerar filmen dock hyfsat. Jag kan väl inte påstå att det rör sig om aktörer som borde prisbelönas för sina insatser, men det känns trovärdiga i sina rolltolkningar och det är alltid en fröjd att se Heinz Hopf spela en riktigt slemmig typ! Man har också skapat någon form av mystik genom att helt enkelt mystifiera vissa rollkaraktärer och inte visa dem alls, åtminstone inte om man inte räknar siluetter och liknande. Rickard Wolff medverkar förresten i en liten roll utan repliker och det är ju alltid kul att se folk som senare lyckats med sina karriärer!

Dock är jag fortfarande glad över att filmen äntligen gavs ut och jag är glad över att den äntligen står i hyllan och samlar damm. Det är trots allt en kultrulle som varje sann filmentusiast borde ha sett. Inte för att den är särskilt välskriven, för det känns mest som en dålig kioskdeckare, men det finns ändå någonting mer bakom masken (Ha! Ha!) så att säga. Det finns ett mysterium som inte nödvändigtvis löser sig själv bara för att mördaren avslöjas, en psykologisk bakgrund som tål att funderas mer på!

The Keep - 1983 - Ge den ett riktigt DVD släpp NU!

The Keep

Regi: Michael Mann

1983

Horror

Trots sina olika bakgrunder och intentioner dras de alla mot samma mål – den uråldriga borgen. De tyska soldaterna under ledning av Kapten Claus Woerman (Jürgen Prochnow) är ditbeordrade för att hålla ställningarna i det krigsstrategiskt viktiga bergspasset. Den döende judiska professorn (Ian McKellen) och dennes dotter (Alberta Watson) tvingas dit däremot dit av nazisterna för att översätta en urgammal text man finner i borgen. Slutligen har också en mystisk man från andra sidan haven (Scott Glenn) vaknat till liv och beger sig för att en gång för alla utplåna det onda som är inspärrat i borgen.

Varför inte denna kultfilm finns utgiven på riktig DVD är för mig ett av livets stora mysterier. Ok, det är kanske inte en helt perfekt film i alla avseenden men nog att det ett tillräckligt gott hantverk av alla inblandade för att kunna avnjutas på ett vettigt sätt.

Få skräckfilmer kan till exempel stoltsera med en så namnkunnig skådespelarensemble. Jürgen Prochnow, Scott Glenn, Ian McKellen och Robert Prosky i samma film är sannerligen inget man rycker på axlarna åt. Jag kan väl inte säga att jag är jätteimponerad av Scott Glenn, men hans roll är å andra sidan ganska stel och det finns inte mycket mer att göra med den. Dessutom inger den övriga trion med råge den respekt som han eventuellt förlorar i sammanhanget.

Själva historien är inte jätteavancerad och den kanske inte är helt logisk alla gånger, men det gör ingenting. Även här uppvägs det med något annat - Michael Manns känsla för miljöer. Både den lilla pittoreska byn där borgen står och själva atmosfären inne i borgen är helt klockren. Allt ackompanjerat av elektronisk filmmusik som verkligen skvallrar om vilket decennium filmen gjordes. Charmigt värre!

Det gör heller ingenting att själva monstret, åtminstone i några av sina reinkarnationer, ser ut som om det vore gjort av gummi. Varelsen är inte filmens huvudattraktion utan snarare en extra krydda till det maktspel som pågår mellan de tyska soldaterna, nazisterna och byborna. Likaså är främlingen från andra sidan havet inte särskilt viktig. Det ges ingen bakgrund till övernaturligheterna och man kanske inte ska spekulera i sådana heller. Det är enbart en historia om det goda som strider mot det som håller ihop de viktigare inre ingredienserna om mänskliga val och ståndpunkter. När man slutligen ska sätta ned foten och säga: Nu får det vara nog!

Har du inte sett filmen föreslår jag att du snokar reda på den, eller ännu bättre.. Påverka till en ordentlig DVD release!

The Evil Dead - 1981 - Den mest klassiska av ALLA skräckfilmer!

The Evil Dead

Regi: Sam Raimi

1981

Horror

De fem vännerna Ash (Bruce Campbell), Cheryl (Ellen Sandweiss), Scott (Richard DeManincor), Linda (Betsy Parker) och Shelly (Theresa Tilly) är på väg mot en trevlig helg i en liten stuga långt ute i ödemarken. Väl där upptäcker de några mystiska föremål i källaren som de först inte tar riktigt på allvar, en gammal bok med konstiga tecken och en lustig pärm och bredvid den en åldrad rullbandspelare. Utan att tänka mer på den saken sätter de sig ned och lyssnar på vad mannen på bandet har att säga. Han talar om uråldriga demoner som besätter människokroppen och hur besvärjelserna i boken väcker dem till liv. Först tror inte ungdomarna så mycket på det men efter hand som de, en efter en blir besatta, inser de snart att det inte är någon lek längre…

Finns det någon skräckfilm med en budget av ett frimärkes storlek som nått total kultstatus världen över så är det sannerligen den här filmen. När man ser filmen är det heller inte svårt att förstå varför. En film av den här typen är generellt sett inte i närheten av att vara så här kvalitativ och oftast skulle det rent effektmässig bli ett rent fiasko.

Det som skiljer den här från mängden är framförallt sättet den är filmad på. Det märks att filmens regissör Sam Raimi vet vad han sysslar med och han redan vid den här tiden hade en osedvanlig talang och blick för visuella kameraåkningar och voyeurismiska iakttagelser fångade av kameralinsen. Hans framgång på senare år med Spidermanfilmerna kan väl storleksmässigt närmast liknas vid Peter Jacksons Lord of the Ring succéer om än kanske inte i samma omfattning.

I brist på bättre ord skulle jag faktiskt vilja påstå, att trots filmens egentligen ganska knappa handling, är det faktiskt väldigt spännande! Man drar ut på händelseförloppet och med hjälp av skicklig klippning åstadkommer man en fängslande berättelse. Att man inte personifierar ondskan på något annat sätt än genom att iaktta de besatta människorna hjälper helt klart upp det hela och man klarar sig därigenom från att förlöjliga demonerna.

Men inte bara skräckdelen i filmen funkar ypperligt. Som tidigare nämnts är kameraarbetet en av filmens största tillgångar men även en del manusdetaljer är fullständigt brillianta! Som när Ash och Linda tittar på varandra växelvis när den andra blundar. Det är svårt att förklara för den som inte sett filmen men ha det i åtanke om du planerar att göra din första bekantskap med filmen inom kort.

Självklart är skådespelarna inte av kalibern oscarsmaterial men jämför man med liknande filmer i samma budgetklass kan man konstatera en klar skillnad. Det är trovärdigt och även om det inte är filmens huvudsakliga tillgång skadar det absolut inte. Gore och sminkjobb är i stort sett delikat utfört och tillsammans med en del andra effekter bidrar det helt enkelt till filmens kultstatus.

Det är bara en sak som stör mig lite angående filmens specialeffekter, dock inte tillräckligt mycket för att jag ska plocka ned filmen från dess guldpedistal och sluta med att tillbe den varje dag. Utan att gå in i detalj vad som händer (för de läsare som mot förmodan inte sett filmen) ser det ut som om man använt sig av modellera i några få scener och det var kanske inte den snyggaste lösningen.

Köp filmen – NU!

Recension: The Driller Killer - 1979

The Driller Killer

Regi: Abel Ferrera

1979

Drama/Horror

Abel Ferrera spelar själv huvudrollen som den ständigt stretande konstnären Reno Miller, dock under pseudonymen Jimmy Laine. Räkningarna som ska betalas läggs åt sidan tills Reno hunnit göra färdigt sin finaste skapelse, en tavla föreställande en buffel med ett väldigt speciellt öga. Att leva under denna stress är inget som Reno egentligen klarar av och det reflekterar av sig på hans arbete. Han blir besatt av tavlan och sin perfektionism. Det blir heller inte lättare för honom när ett punkband flyttar in som grannar och spelar musik under dygnets alla tjugofyra timmar. Han brister totalt och tar till en borrmaskin för att få utlopp för sina aggressioner.

Filmen börjar med en text som upplyser tittaren att den ska spelas högt! Hade det varit en ren musikfilm eller liknande hade jag köpt uppmaningen med hull och hår men här känns den mig lite märklig. Självklart innehåller filmen musik och den har en ganska framträdande roll också men jag tror inte det är den huvudsakliga anledningen till texten. Snarare är det så att varje ljud i filmen, musik eller inte, bör upplevas på ett påträngande sätt för att förstå vilket inverkan det har på Renos psyke.

                     

Men inte bara den psykedeliska musiken, som är en mycket viktig del i Renos förfall och dekadans, är enerverande i filmen, den är också gjort på ett sånt sätt att vi – publiken, påverkas av de omständigheter som till slut driver Reno till totalt vansinne. Detta innebär tyvärr också att filmen inte är särskilt rolig att titta på, det är inte underhållande, åtminstone inte för undertecknad, och är en plågsam och påträngande betraktelse av en resa in i galenskapens värld.

                     

Eftersom denna resa ska kunna ske i symbios med tittarens betraktelse tar det dock ganska lång tid innan Reno får utlopp för sina aggressioner för första gången och vi snällt vänta cirka 40 minuter på första mordet. Den som är ute efter en regelrätt slasher kommer därför troligen att bli besviken på det ganska sävliga tempot men det känns ändå naturligt för filmen.

På baksidan av fodralet har man förresten, från filmbolagshåll, tagit modet till sig att jämföra filmen med Martin Scorseses mästerliga Taxi Driver. Det är en jämförelse som förvisso, åtminstone delvis, kan kännas adekvat i sammanhanget, men samtidigt tror jag jämförelsen är ett sätt att sälja filmen. Man skulle förstås också, om man är på det humöret, kunna jämföra filmen med Falling Down som också, liksom Taxi Driver, innehåller ett stegrande förakt mot samhällsstrukturen med ett utflippat och destruktivt beteende som följd. Dock vill jag påstå att galenskapen är en klart viktigare ingrediens här än samhällets omkringliggande och påtryckande krafter. Självklart finns det yttre omständigheter även här, som gör att Reno till slut släpper greppet om allt förstånd och går bärsärkargång med sin borrmaskin på allvar, men de ligger närmare det personliga planet än samhället i stort.

Allt kretsar kring målningen som ska bli Renos stora mästerverk och frågan är om han får inspiration till detta monumentala konstverk från sina våldsamma gärningar eller om det rent av är så att den tar musten och gnistan ur honom och på så vis driver honom till våldsdåd. Det tycks finnas ett outtalat samband därom och vi får se blodiga bilder svischa förbi hans inre med jämna mellanrum. Dock är filmens gore, åtminstone med dagens mått mätt, ganska sparsamt visualiserat även om man någon enstaka gång kanske har gått något ”over the top”. Skådespelarmässigt finns det inget att anmärka på, ingen utmärker sig speciellt i varken positiv eller negativ bemärkelse och det är kanske tur det.

Slutligen kan jag bara konstatera att Driller Killer lever vidare med sin kultstatus intakt oavsett om Abel Ferrera aldrig kommer att nå de högsta höjderna inom filmskapandet. Han hade förvisso en liten glansperiod i början av 90-talet med filmer som King of New York, Bad Lieutenant och Body Snatchers men det är väl knappast någon som minns dessa filmer idag. Spana förresten gärna in hans The Gladiator från ’86 om Ni har lust att se vigilantistisk motorvägsrättvisa, den är inte heller bra men har högt affektionsvärde för undertecknad!

Recension: Dværgen - 1973

Dværgen

Aka: The Sinful Dwarf

Regi: Vidal Raski

1973

Drama/Horror

Olaf och hans mamma driver ett nedgånget vandrarhem där gäster utan allt för höga krav på komfort kan övernatta relativt billigt. Detta är dock en täckmantel då den verkliga verksamheten istället handlar om bordellverksamhet med kvinnor som Olaf helt enkelt har kidnappat från sina vardagliga liv och håller inspärrade som sexslavar på vinden för att tillfredsställa diverse torskars innersta sexuella fantasier. För att hålla dem i schack förser han dem också med lagom mycket heroin, detta håller dem lugna och ökar deras foglighet. När ett yngre par checkar in för några nätter inser de att kvinnan skulle vara ett lyckat tillskott på vinden…

Det här är en kultrulle av stora mått och Njutafilms har åter igen begått en riktig kulturgärning genom att släppa den på DVD. Det är en mycket märklig historia som är minst sagt absurd och tämligen svår att beskriva. Till det yttre har den formen av vilken europeisk skräpfilm som helst, men när absurditeterna, eller kanske snarare exploitationvärdena, staplas på höjden växer också underhållningsvärdet och kultstatusen är ett faktum. Lägg också till en hel del nakna kvinnokroppar i sadomasochistiska sammanhang och succén måste vara ett faktum.

                     

Fast kultvärde behöver ju inte med nödvändighet innebära kvalité, det räcker, åtminstone i viss mån, att en film är tillräckligt omtalad så måste alla ha den oavsett om det finns några kvalitativa egenskaper eller inte. När det gäller den här får jag ibland lite vibbar av samma smaklöshet som kantade John Waters Pink Flamingos. Det vill säga att den har sin charm men lider av många stora problem. Skådespeleriet är en sak till exempel, det är bedrövligt dåligt, men man vänjer sig faktiskt och även om man skulle kunna önska att alla var lite mer trovärdiga så funkar Torben Bille faktiskt ganska bra i rollen som Olaf. Han ser så där härligt gåtfull och diabolisk ut och man är aldrig helt säker på om han står där framför kameran med glimten i ögat eller inte gestaltar dvärgen med ett gravallvarligt allvar.

Något som jag måste erkänna att jag blev en smula besviken på, var att det faktiskt inte förekommer speciellt mycket sadistiska lekar i filmen. De vindsinspärrade sexslavarna verkar vid flera tillfällen inte heller särskilt motvilliga till att erbjuda kunderna den älskog de är ute efter. Fast det är klart, det är väl knarket som kontrollerar dem förstås. Till absurdisterna måste räknas Olafs barnsliga fascination för leksaker, låt vara att knarket smugglas in i nallebjörnar, men det finns alltid något uppvridbart eller liknande närvarande, nästan hela tiden i alla fall. Om detta ska symbolisera Olafs lekfullhet och han inte riktigt tar de aktiviteter han driver med mamman på fullt allvar vet jag inte, men det är helt klart en möjlig tolkning.

Så vad ska man ge en film av det här slaget för omdöme då? Kasst skådespeleri till trots så har filmen en lockande absurditet. Några av scenerna är väl utförda rent dramaturgiskt även om man naturligtvis förstår att fokus har legat på sexploitationingredienserna. Manuset verkar vara skrivet av en barnunge och är både förutsägbart och långsökt, men är ändå så pass absurt att det är lockande. Det här är en usel film, därom råder det inget tvivel men den tar sig inte på allt för stort allvar och kalkonvärdet är fantastiskt!

Recension: Don’t Deliver Us From Evil - 1971

Don’t Deliver Us From Evil

Regi: Joël Séria

1971

Drama

Två unga katolska skolflickor spenderar sommaren tillsammans men deras till synes oskyldiga cykelturer och fridfulla promenader döljer en mycket mörkare sida hos dem än vad någon kunnat ana. De hungrar efter livet och vill inte begränsa sig till den katolska världens inskränkningar. Istället går de sina egna vägar och finner stor lust i att upptäcka de små syndernas tillfredställelse och ju mer de bryter mot normerna ju starkare växer sig deras vänskap. Snart upptäcker de att de inte kan leva utan varandra och känner sig tomma och innehållslösa utan sin motpart. Små synder blir dock snart stora och ännu större synder och snart har äventyren växt dem över huvudet. De bestämmer sig, ingen ska få dela på dem, de ska för alltid vara tillsammans.

1954 inträffade ett mycket uppmärksammat mordfall på Nya Zeeland, Pauline Parker och Juliet Hulme konspirerade och mördade brutalt Paulines mamma Honora Rieper. Peter Jacksons film Heavenly Creatures berättar den historien i detalj och franska Don’t Deliver Us From Evil baseras alltså på samma fall. Detta gör att jämförelser filmerna emellan är oundvikliga.

Mycket av början på filmen speglar en begynnande sexualitet från flickorna, en intressant kontrast mellan sex och den katolska kyrkan. Erotiken är uppenbar och en nunnas kropp behandlas som vilken kvinnokropp som helt när den klär av sig bakom ett skynke och konturerna visualiseras för både oss – publiken och de två småfnittrande flickorna. Likaledes finns där en ton av lesbianism närvarande genom hela filmen även om denna aldrig blir helt uttalad. Givetvis tar man också tillfället i akt att insinuera nunnornas sexuella dragning till det egna könet, men det blir aldrig mer än så, detta är ingen sann nunsploitationrulle och jag tycker det är bra att man nöjer sig med denna subtilitet. Det var nog tillräckligt för att skapa moralpanik i det konservativa Frankrike under det tidiga sjuttiotalet ändå och faktum är att filmen omedelbart blev bannlyst från marknaden. Blasfemi utan dess like!

Men kontroverserna med den katolska kyrkan slutar inte där. Det finns en underliggande ton av förakt mot de gällande troslärorna tvärs igenom hela filmen och det vore väl märkligt om den inte konfronterades med sex? Flickorna tycks inget hellre vilja än att hetsa männen med sina unga kroppar för att sedan göra dem till åtlöje när de drar sig undan. Det finns en erotisk ton som fungerar i symbios med flickornas sexuella upptäckarglädje. Att ta konsekvenserna av sitt handlande är dock inget som lockar flickorna och går en sådan förförelse-lek överstyr hämnas de hårt och skoningslöst. De små hyssen förvandlas från oskyldiga saker som att röka en cigarett på rummet eller spegla sig endast iförd behå och trosor, till mordbrand eller att i ren ondska plåga en stackars man genom att systematisk döda en av hans älskade fåglar i taget så han ska få lida längre.

Musiken är mycket passande och samma tema förekommer på flera olika sätt i filmen, man ändrar instrumenteringen eller tempot en smula och får en helt annan känsla. Den kan symbolisera allt från kyrkomusik till erotik beroende på hur den läggs fram. Mycket bra är också skådespeleriet från flickorna som bär upp en stor del av filmen med sin karisma. Framförallt är jag mycket imponerad av den blonda flickans gestaltning av Lore – Catherine Wagener!

Ett mycket intressant verk!

Recension: Body Count - 1987

Body Count

Regi: Ruggero Deodato

1987

Horror

Skrivet av Linda Snöberg &Tommy Söderberg

En grupp av ungdomar ska utforska Colorados obygd och ha lite kul. De stöter på Ben Ritchie, en soldat som liftar för att ta sig hem. Bens pappa Robert (David Hess) och hans fru Julia (Mimsy Farmer) äger ett övergivet campingställe och eftersom ungdomarna inte har någon speciell stans att vara på beslutar de sig för att stanna. Robert, Bens pappa försöker att skrämma bort ungdomarna, men Julia, Bens mamma lägger sig i och bjuder in dem att stanna. Naturligtvis skulle de ha tagit pappan på allvar, han är nämligen besatt av att hitta en mystisk figur mer känd som "The Shaman", som förmodligen var ansvarig för dubbelmordet i prologen. Ungdomarna blir mördade en efter en av en skräckinjagande gestalt och massakern verkar vara resultatet av Julias otrohetsaffär med polismannen Charlie (Charles Napier) många år tidigare…

En av de bättre filmerna i genren, kanske är den inte så välspelad som man skulle kunna önska men när filmen väl kommer igång är det spänning i nästan varje minut, framförallt framåt slutet på filmen. Vägen dit känns lite seg bitvis, men det är ingenting man inte står ut med för handlingen är tämligen klurig och den bjuder oss också på möjligheten att tolka filmen efter vårt eget huvud, vilket är ovanligt för en film av det här slaget. Karaktärsutvecklingen och relationerna mellan karaktärerna är fantastisk bra för att vara en slasher och det ger ytterligare ett djup åt filmen.

Ruggero Deodato, som gjort filmen, har tidigare gjort filmer som Cannibal Holocaust och Cut and Run och man känner på sätt och vis igen hans stil även här. Den har måhända inte den realistiska känsla som återfinns i de tidigare nämnda filmerna, men det är ju å andra siden en annan typ av film också. Flera kända ansikten finns med, men främst är det väl sheriffen som spelas av Charles Napier och den svartsjuka äkta mannen (David Hess) man känner igen.

Själva morden ser oftast bra ut även om man inte får se så mycket. Att man inte får se precis allt är bra och när mördaren håller sig så här dold och man bara får se en skymt emellanåt ökar spänningen. Detta eliminerar dessutom mycket av dåliga sminkjobb etc. Nu menar jag inte att det är något som den här filmen lider av.

Gillar man att se hur ungdomar dödas en efter en ska man se den här filmen, definitivt en av de bästa i sitt slag.

Recension: Humanoids From the Deep

Det första jag reagerade på när det gäller den här filmen har egentligen inget med filmen att göra utan DVD omslagets beskaffenhet. Man har skrivit en av skådespelarnas namn på – ryggen – av omslaget vilket jag inte riktigt förstår. Hade det varit någon superstjärna som i sin tidigaste karriär medverkat i någon ultrakultskräckis kunde jag mycket väl ha förstås tilltaget. Men Emma Samms? Vet någon ens vem det är? Enligt baksidans text var hon med i Dynasty… Hur som helst är filmens upplägg klassiskt! Något millitärt experiment har gått fel och istället för amfibiehybrida soldater har restprodukten blivit något okontrollerbart monster. Ett monster som nu huserar just i de vatten där miljöfarligt avfall dumpas av skrupelfria skurkar. En efter en försvinner lokalbefolkningen och vår hjältes dotter som en av dem. Så där, nu har vi gett filmen en mening och helyllehjälten en anledning till att rädda hela samhället. Tittar vi på hur monstren är framställda, för det är väl mer eller mindre en monsterfilm tycker jag, så har man lyckats ganska bra. Så länge man får se varelserna halvdolda – i princip bara händer och armar funkar det hur bra som helst. När man övergår till mer helfigursframställningar är det väl lite sådär, men jag tycker helt klart man fångat skräpfilmskänslan och det finns en viss charm över det hela! Robert Carradine medverkar i en betydande roll! 

5/10

Recension: Begotten - 1991

Begotten

Regi: E. Elias Merhige

1991

Drama/Horror

Gud begår självmord för att det ur hans kropp ska födas en kvinna – Moder Jord. Denna kvinna föder sedan en son som släpas genom landskapet med ett rep runt halsen, medan ansiktslösa varelser plågar honom på alla möjliga sätt.

Jag erkänner att ovanstående handling är i knappaste laget, men faktum är att det är ungefär vad det går ut på och inte ens det är vidare självklart. Hade man inte kunnat läsa sig till denna handling hade det dessutom varit oändligt mycket svårare att sluta sig till denna slutsats. Visserligen finns ledtrådar till detta i filmens eftertexter, där karaktärerna benämns just som beskrivits ovan.

                                         

För att förvirra ytterliggare är filmens foto svart-vitt, och då menar jag verkligen svart-vitt, det finns inga gråskalor och det är ibland enormt svårt att urskilja vad som verkligen händer i de extrema närbilderna. Detta ger intrycket av ett gigantiskt rorschachtest där det verkligen inte finns något rätt och fel bara olika uppfattningar om vad som egentligen visualiseras i de groteska och makabra bilderna. Det finns heller ingen dialog och musiken är ytterst begränsad. Däremot förekommer det ljud på ett effektivt sätt i filmen, naturljud (som syrsor) som hela tiden ligger i bakgrunden och tillför spännande rytmiska ljudkonstellationer.

För det handlar verkligen om groteska och morbida filmsekvenser, så mycket står ställt bortom allt rimligt tvivel, trots svårigheterna att urskilja detaljer. Bildkvalitén kan väl närmast jämföras med något från den absolut tidigare stumfilmseran och som en visuell vandring av oerhört svårbegriplig symbolism och metaforiska jämförelser. Visst, jag skulle kunna skriva en åttatusen ord lång recension på högtravande svenska om symbolernas innebörd eller den metaforiska evolution filmen gestaltar, men att påstå att jag sitter inne med några svar efter att ha sett filmen vore en rejäl överdrift – diplomatiskt sagt!

Jag tror nämligen varje enskild människa har sin egen tolkning av den här filmen och oavsett om man älskar eller hatar den, jag tror inte på så många mellankänslor, så finns det nog ingen som den inte berör på ett eller annat sätt. Personligen fann jag en fascination av filmen utan att nödvändigtvis begripa mig på dess historia och med tanke på detta tänkte jag ta tillfället i akt och avsluta den här recensionen på ett annorlunda sätt också. Nedan följer därför några av de stödord jag antecknade i samband med att jag såg filmen:

En intellektuell utmaning.

Stor konst

Vackert

Makabra och groteska bilder

Inte motbjudande

En visuell vandring

Fascinerande

Seg

Har man tur kan man hitta filmen för runt en tusenlapp på ebay…

The Dunwich Horror - HP Lovecraft

En berättelse baserad på självaste HP Lovecrafts verk och det märks ganska tydligt. Det handlar väl inte så mycket om vidunder i klass med Cthulhu men om magiska ritualer som innefattar offer och blod. Dessutom finns Necronomicon med i berättelsen! Jag tycker att det är en charmig film från 70-talet där man får ungefär vad man kan räkna med och jag håller den faktiskt högre än många andra filmatiseringar av HP Lovecrafts verk. Sex är ständigt närvarande i berättelsen och jag kan tänka mig att detta fick publiken att sparka bakåt när filmen en gång var ny. Att bejaka kvinnas sexualitet på det sättet kunde man nog inte göra ostraffat. 

7/10 

Sexy Pirates - Joe D'Amato!

Min fetisch för Joe D’Amatos filmer har nu tagit mig till 1999 och en piratfilm av klassiskt snitt. Under namnet David Hills regisserade han den här filmen i slutet av sin karriär och även om han vid det här laget hade ett hundratal porrfilmer i sitt renommé är det här inte en pornografisk film. Den innehåller visserligen ett par avklädda scener där de kvinnliga skådespelarna får möjlighet att förtrolla den manliga publiken med sina välsvarvade kroppar, men det är allt! Personligen finner jag inte den här vara den bästa filmen av D’Amato och skulle gärna sett att den innehöll lite mer sleaze faktiskt. Som det är nu känns det som en porrfilm fast utan porren… Historien är av klassiskt snitt och det märks att D’Amato klarar av att leverera en historia på ett gott hantverksmannamässigt sätt men det här är nog något som enbart torde intressera D’Amato komplettister.

4/10

Nya releaser från Njutafilms!

Jag tänkte passa på och tipsa om lite kommande godsaker från en av Sveriges ledande DVD distributörer - Njutafilms, åtminstone om man är intresserad av den typen av kult film som jag är. Hur som helst så kommer det inom ett par veckor ett helt gäng filmer som jag är grymt sugen på!

Release 20110202

Release: 20110209

Release: 20110209

Release: 20110209

Release: 20110216

Det är förstås inte allt som kommer från Njutafilms den närmaste tiden, men jag väljer att bara lista dem som jag helst av allt vill skriva om på Fanatisk Film. Vi får väl se vad som händer...

Nyheter: Trolltyg i Tomteskogen

Ni vet väl att Trolltyg i Tomteskogen numera finns på DVD? Personligen tycker jag inte att det är en så märkvärdig film, småkul emellanåt bara, men det har ju onekligen varit en hel del rabalder om rättigheterna under ganska många år. den finns att köpa lite varstans numera, bland annat på CDON.

Boxarnas Box för 2000-talets första decenium!

Den andra december släpps boxarnas box från Studio S Entertainment. Det handlar förstås om det fenomen som en gång i tiden inspirerade till bolaget namn och det som faktiskt startade videovåldsdebatten i Sverige. Det är förstås svårt att sia om vad som skulle ha hänt om inte Göran Elwin och de andra hade tagit till debatten. Min personliga åsikt är dock att så här många år efter kan vi nog tacka dem för att det blev en sådan genomslagskraftig boom av video och videovåld som det faktiskt har blivit med facit i hand. Talar man om för folk att något är farligt och hota med lagstiftning, eller till och med genomför lagstiftning kan man ge sig på att någon eller några kommer att gå andra vägen och göra allt som står i sin makt för att bryta mot systemet. Och det är väl precis vad som har hänt?

Boxen innehåller alltså det ökända debattprogrammet Studio S och några andra debattinlägg, till exempel ett avslöjande som gjordes många år senare där det kom fram att ungarna i originalprogrammet var mutade med McDonalds, eller vad det nu var. Åtminstone påstods det vara mutor av något slag.

Men boxen innehåller mer än så. Den innehåller också alla de filmer som togs upp i programmet och som användes för att exemplifiera videovåld. Många av filmerna har, kanske tack vara programmet, blivit något av klassiker och det finns en uppsjö av utgåvor av många av dem. Med dagens mått mätt är många av den inte längre något man höjer på ögonbrynen för men de har som sagt spelat en väldigt stor historisk betydelse i sammanhanget.

Mest känd av alla filmerna är onekligen Motorsågsmassakern, som har påstått var en äkta snuff film, vara hur blodig som helst och som för några år sedan blev nyinspelad. Och säga vad man vill om nyinspelningar, men plagiatism är väl en av de främsta formerna av hyllning trots en hel skräckfilmsvärlds protester? Jag gillade Motorsågsmassakern skarpt och har alltid gjort det. Man kan också säga att det är en av de få filmer som faktiskt har en bättre klingande titel på svenska än på engelska. Smaka på på ordet… Motorsågsmassakern… Jämför sedan med… The Texas Chain Saw Massacre… Det är inte ens ett val som jag ser det!

Vertygsmördaren har jag däremot aldrig fattat tycke för. Den borde i alla avseenden vara hemskare och mer skrämmande än motorsågsmassakern, då dess handling ligger betydligt närmare en realistisk verklighet men den blir lite för seg för min smak. Även denna har förärats med en nyinspeling av ingen mindre än Tobe Hooper, som ju låg bakom Motorsågsmassakern i original, men det är en nyinspelning enbart till namn (The Tool Box Murders) och de två filmerna har egentligen ingenting att göra med varandra.

Sen har vi The Boogeyman, som jag faktiskt jagade ganska hårt tills jag såg den på Fantastisk Film Festival i Lund för ett antal år sedan. Jag tyckte den var charmig och det är väl ungefär vad jag tycker än idag också faktiskt. Handlingen är ganska dum egentligen men den funkar och i och med att den kom ut i denna era är det onekligen en klassiker. Ulli Lommel, som gjorde filmen, har de senaste åren gjort en hel massa skräpfilmer om olika seriemördare , alla med det gemensamma att de faktiskt är urusla och säga vad man vill om The Boogeyman, men det är faktiskt det bästa jag har sett Ulli Lommel leverera!

Dödens Mannekänger eller Tourist Trap som den heter i original är nog den film som jag är minst bekant med av de filmer som ingår i boxen. Jag minns den som lite lätt lustig och det är väl ungefär det jag minns. Skyltdockor som dödar är ju lite lätt bisarrt och jag minns filmen som bra, men fler detaljer än så vill inte mitt minne uppbringa just nu!

Då är det annat med Eaten Alive, alltså Tobe Hoopers film om en motellägare med tillhörande krokodil från sjuttiotalet, inte kannibalrullen med samma namn. Det är ingen bra film egentligen, men klart charmig och vi får även se Robert Englund i en tidig roll, bara en sådan sak är ju värd att se filmen för.

Slutligen är det Terror då, en film som jag faktiskt såg för första gången bara för något år sedan i samband med att Studio S Entertainment gav ut den. Jag ordar inte så mycket om den här utan låter min recension tala för sig själv.

En intressant box eller hur?

The Blade Master aka Ator l’invincible 2 - 1984 - Kanske den bästa uppföljaren någonsin!

Liksom i första filmen om Ator gestaltas här den legendariske krigaren av Miles O’Keeffe och Joe D’Amato står för regin även om förtexterna säger David Hills. Jag såg den här på svensk TV en gång i tidernas begynnelse och har, i princip, varit på jakt efter den sedan dess. Den har dock visat sig vara mycket svår att hitta på DVD vilket föranledde att jag till slut hittade den, tillsammans med åtta andra ”Swords and Sorcery” filmer och det är precis vad boxen heter det! Det är i alla avseenden en ganska usel film men kalkonvärdena är fantastiska och det är stor underhållning att se, åtminstone om man gillar den här typen av film. Helt klart underskattat enligt mig och enbart scenen med den gigantiska ormen är helt klart värd pengarna enligt mig uppfattning! Handlingen är dock så grund som man kan förvänta sig och den som är ute efter överraskningar göre sig icke besvär. Det är helt enkelt en stunds underhållning och inget mer! – 8/10