Smala Sussie - 2003 - Ulf Malmros i sitt esse!

Smala Sussie

Regi: Ulf Malmros

2003

Komedi

Skriven av Linda Snöberg & Tommy Söderberg

När Sussie (Tuva Nuvotny) försvinner kommer hennes bror Erik (Jonas Rimeika) tillbaka till sin barndomsby i Värmland, för att försöka hitta henne. Efter sin återkomst hamnar han snabbt i en virvelvind av girighet, lögner och stulna pengar samt droger, total galenskap och polismannen Billy Davidsson (Kjell Bergqvist) som hellre tittar åt ett annat håll än att hjälpa till. Han kommer också i kontakt med sina gamla polare Pölsa och Tore, men de är inte så hjälpsamma precis. Under ytan, så har allt ändras och han kan inte skaka bort känslan han har av att ingen verkar riktigt bry sig om att Sussie är försvunnen, inte ens den enda polismannen som finns i byn. Till slut måste Erik möta sanningen av att få veta att hans bild av Sussie inte stämmer överens med verkligheten. Sussie hade blivit en gangster som tog droger och det sista man vet om henne är att hon betalade av sina skulder. Men vad hände egentligen med Sussie?

Man får verkligen känslan av att man befinner sig inne i Ulf Malmros egna lilla värld när man ser på den här filmen. Framför allt är det den skönt galna dialogen som gör filmen så mästerligt komisk. Karaktärerna är också skönt skruvade och det ger en helhetsbild av att det verkligen utspelar sig i ett litet brukssamhälle någonstans i Värmland. En plats där alla känner alla och det bara finns rum för en enda polis.

Till en början är filmen ganska rörig och känns tämligen fragmenterad men ger man sig bara tid att komma in i den faller alla pusselbitarna på plats och så småningom har man bilden fullständigt klar för sig. Man förstår de fundamentala handlingselementen och de individuella scenerna är roliga och man förstår kontexten. Filmens struktur månde vara aningen oorganiserad, men varje scen lever ut till fullo. Filmen börjar ju i fel ände kan man säga, då man får se slutet först och sen hoppar det fram och tillbaka och man känner sig lite snurrig och får inte riktigt ihop delarna. Kanske kunde man jämföra den här filmen med Quentin Tarantinos sätt att berätta sin historia i filmer som t ex Pulp Fiction, d v s utan tanke på kronologisk ordning.

Bland skådespelarna finns inget att anmärka på och det är faktiskt riktigt roligt att se Bengt Alsterlind, som man minns från barndomsprogrammet Hajk, i en liten roll. Annars är det mest Tuva Novotny i titelrollen och Kjell Bergqvist som polis som lockar. Björn Starrin som den genomförvirrade nedknarkade filmälskaren Pölsa är förstås också en favorit! Karaktärerna är alla mycket excentriska personer. Sussie t.ex. drömmer om att ha sex med Banarne i Electric Banana Band, Pölsa gör pornografisk film i sitt vardagsrum och äter tabletter som det vore godis. Tore intrigerar på sitt eget sätt. Det bästa agerandet kommer ju helt klart från Tuva Nuvotny och Kjell Bergqvist. Polisen, är ju en komisk tillgång varje gång man ser honom och jag tycker Tuva skulle ha fått en guldbagge för bästa birollsinnehavare för sin roll som Sussie.

Vad som är bra med filmen är ju; Att istället för att utsätta någon för totalt pinsamma stunder och tro att sånt alltid måste vara roligt, bjuder denna film på många överraskande tvister med en massa roliga och underbart genomtänkta dialoger. Hysteriskt rolig handling som är väldigt originell och dessutom en extra krydda omkring det mystiska som hände Sussie. Kan inte bli bättre än så här. Ju längre in i filmen vi kommer ju mer tvist och mer personer bli involverade på ett mycket roligt sätt.

Kanske känsliga personer ska hålla sig borta, för det förekommer en del snusk scener och våld, samt en massa svordomar och droganvändning.

"Pölsa has no fear, cause he's got a lot of beer"

Ulf Malmros - MAMMAS POJKAR - 2012

Mammas Pojkar

Regi: Ulf Malmros

2012

Komedi

Gunilla är präst och mamma till tvillingarna Thor och Oden. Hon har nog skämt bort dem en aning för mycket ty klara sig själv går alls inte för sig. Mamma måste lösa alla problem pojkarna råkar ut för, vare sig de blir av med jobbet eller har tjejproblem. För att inte tala om när deras senaste projekt, att skapa ett konvent för att samla ihop fans till favoritbandet Ludor skall presenteras för kommunen. Pojkarna lever för sin hårdrock och tål inga som helst kompromisser, det är nitar och långt hår som gäller. Idealen framför allt! Det är bara det att tvillingarna nu fyller 35 och att mamma har curlat dem i hela deras liv.

Det jag gillar så mycket med Ulf Malmros filmer är att han alltid lyckas skildra samhällen med en massa skruvade karaktärer i. Det handlar aldrig om en eller två individer, det är en hel by med konstiga karaktärer som flätas samman. Här är det alltså de två bröderna Oden och Thor som står i centrum. Till en början är det faktiskt en aning plågsamt att se deras naiva inställning till världen men samtidigt ser jag också viss nostalgi i att gå klädd i nitar och tygmärken.

Musiken, som är specialskriven till filmen, består av ganska hård metal. Jag gillar den skarpt och tydligen finns den numera också på skiva med bandet Ludor! Det blir nästa steg att införskaffa tror jag! Eftersom filmen också har några linedancescener återfinns förslås också lite country men det känns bara som det är i förbigående. Det viktiga är hårdrocken! Enligt Thor och Odin är Ludor det enda bandet som är värt att dyrka. Enligt mamma sjunger de bara som sprit och eld…

Det blir en kul kontrast mellan pojkarnas image och mammans yrke eftersom hon är präst och faktiskt verkar vara en troende sådan också. Det går liksom inte riktigt ihop med pojkar som i princip dyrkar Satan ”kristen heavy metal är som flamsäker bensin”. Men man ska inte tro att det bara är pojkarnas omognad man ska skratta åt eller så. Det är mertill filmen än så. Både föräldrar och barn måste släppa efter. Det är inte bara barnen som ska slita sig loss, det är också föräldrarna som måste släppa taget. Men det som verkligen gör filmen rolig är dialogen och det finns några fantastiska repliker ”Homosexuella Bögar” känns väl lite som en tautologi? Jag skrattade också högt åt kommentaren att Ludor ”nästan hade en hit 1984”…

Bröderna spelas av Björn Starrin och Johan Östling som båda gör ett fantastiskt jobb. Som mamman ser vi Lotta Tejle även hon passar utmärkt in i rollen och som till slut får nog av de båda sönerna som inte vill eller kan släppa taget och klara sig själva. I birollerna hittar vi Mia Skäringer som väl spelar i princip samma roll som hon gör i Solsidan. Det är för mig inte något negativt eftersom jag tycker hon är vansinnigt rolig där som här. Sist men inte minst är naturligtvis Kjell Bergqvist och Tuva Novotny med. Varje regissör verkar ha sina favoritskådespelare, Tim Burton har Johnny Depp och Ulf Malmros har Kjell och Tuva… jag får säga att Tuva är fullständigt fantastisk som norsk emo-hårdrockare – och på gränsen till oigenkännlig. Kjell är lika bra som han alltid är!

Men trots att alla är fantastiska egentligen är det något som saknas. Jag vet inte riktigt vad det är men trots att jag kände ett behov av att se om filmen igen nästan direkt efter att jag hade sett den känns det fattigt på något sätt. Ulf Malmros brukar göra ännu mer komplexa filmer än den här som trots allt är ganska enkel i sina inbördes relationer karaktärer emellan. Den är oerhört lättillgänglig som film betraktat, jag tror att den har ett mycket bra andrahandsvärde, det vill säga att det går finfint att se om filmen flera gånger med stor behållning. Det behövs inte mycket förrän man gillar den helt enkelt. Det finns så klart ett och annat att beakta men det är kanske inte de stora existentiella frågornas film.

8/10

Bilder: © 2013 BOB FILM Sweden AB 

Midsommer - 2003 - Per Oscarsson och Tuva Novotny

Midsommer

Regi:  Carsten Myllerup

2003

Thriller/Drama

Sista skoldagen är Christian (Kristian Leth) och hans lillasyster Sofie (Lykke Sand Michelsen) på väg till en fest för att släppa loss tillsammans med sina vänner. Festen är ett välkommet tillskott i Christians tillvaro av studier och skola. Mitt under festen byts dock lycka mot sorg och tragedi när Sofie begår självmord under mystiska omständigheter. Två månader senare ska vännerna åka till Sverige för att fira midsommar. De tror att ett miljöombyte är det bästa för Christian som fortfarande inte kommit över systerns plötsliga död. Christian börjar emellertid att se syner och hans hjärna spökar med honom, eller är det kanske på riktigt det spökar?

En mycket bra inledning gör att man blir tillräckligt nyfiken för att behålla intresset filmen igenom. På ett intelligent sätt pendlar filmen mellan galenskap, ångest och mer övernaturliga  teorier; om livet efter detta, andar och rena spökerier. Bildspråket är ganska kallt och iakttagande vilket gör att skådespelarna får mera utrymme. Över lag tycker jag att alla funkar ganska bra i sina roller. Bäst är Kristian Leth i huvudrollen som Christan, man får aldrig riktigt grepp om honom. Är det hans ångest över systerns självmord eller något mer övernaturligt som ligger bakom? Klart står i alla fall att han har väldiga problem med att släppa taget, något som hans vänner kanske lyckats bättre med. Åtminstone ger de sken av det och försöker desperat att hjälpa sin vän att göra detsamma.

Laura Christiansen imponerar även hon och gestaltar en mer eller mindre svartsjuk Trine. Kanske inte så konstigt eftersom Christian ofta kan tyckas beté sig som ett svin. Det  är inte så dramatiskt som det låter, det handlar mer om fint skådespeleri och blickar. Stämningen är ofta tryckt och man anar en saknad av Sofie i nästan varje scen. Något som är helt naturligt när någon som man tagit för givet inte längre finns i livet.

Tonen som sätts redan i öppningsscenen håller i sig filmen igenom och är väldigt tät. Att säga att det är spännande vore att ta i för filmen är ganska så förutsägbar. Det hindrar förstås inte att man blir rejält överraskad i slutet och det finns en hel del skrämselscener i filmen. Såna som är designade just för att tittaren SKA hoppa till. Oftast har de ingen egentlig mening och fyller bara ut filmen, något som de faktiskt gör ganska bra.

Jag ger ett mycket bra betyg åt den här Danska filmen som faktiskt innehåller svenska skådisar också. Personligen älskar jag Per Oscarsson men Tuva Novotny är också utmärkt. Hon har också den större rollen av de två.

Danskarna har ganska länge varit bra på att göra den här sortens film och inget pekar på någon förändring. Vi svenskar kanske borde ta lärdom och producera nåt i den här stilen. Vi är ju å andra sidan väldigt duktiga på Polisthrillrar, något som få andra länder klarar.

För Kärleken - 2010 - Kulturkrock med Tuva Novotny och Danny Glover

För Kärleken

Aka: Dear Alice

Regi: Othman Karim

2010

Drama

Karin (Tuva Novotny) är mitt uppe i ett karriärsteg när hon står i begrepp att bli befordrad till partner på advokatfirman. Hennes man Moses (Peter Gardiner) har problem med ekonomin, och det har väl Karin också förresten, men för Moses är det allvarligt. Hans pappa i Afrika behöver verkligen pengarna för att kunna betala läkarna. Det är struligt och dessutom blir deras ena dotter sjuk och måste hämtas från dagis. Samtidigt försvarar Karin Håkan (Stefan Sauk), en alkoholiserad skådespelare som åter tagits för rattfylla. Dessutom är Bosse (Ulf Brunnberg) upprörd eftersom hans tjugoåriga programledarkarriär plötsligt tagit slut, han har fått sparken helt enkelt. I samma veva ser han sin fru med en annan man och hela hans värld rasar samman. Mitt i allt detta står också Franzis (Danny Glover), som försöker klara sitt uppehälle genom en sista utväg, socialen. Moses, som är socialsekreterare tvingas upplysa honom om att reglerna måste följas och avvisar honom. Regler som han senare själv blir varse när hans namn dyker upp på en lista över misstänkta terrorister…

Ovanstående handling vittnar om en till ytan något rörig film, eller så är det åtminstone den uppfattningen man får när man skummar igenom handlingen. Och visst är det fragmenterat, det går inte att förneka, men det är gjort på ett sådant sätt att det aldrig råder något tvivel om hur det hänger ihop. Det finns inga direkt dolda underfundigheter som ska knyta samman karaktärerna i slutändan, för det är uppenbart att så ska ske. Dessutom blir det ännu tydligare när vi bevittnar en av de sista scenerna i filmen allra först. Inget ovanligt knep, men det funkar ypperligt här!

Det som är extra kul är inte att så skilja personers livsöden strålar samman till en slutlig klimax utan att det berättas ur ett kulturkrocksperpektiv. Jag jämförde själv filmen med The Gods Must Be Crazy på ett tidigt stadium, det är förstås en missvisande jämförelse som inte gör den här filmen rättvisa. Man förlorar sig inte riktigt i den typen av mondoparodi här och inte slapstick heller. Det som fick mig att uttala tanken var sannolikt att man under några korta sekvenser har speedat upp filmen under en biljakt för en komisk effekt, ungefär som man gjorde i The Gods Must Be Crazy när man cyklade på stigarna.

Det här är tvärtom en mycket skickligt genomförd film på alla plan. Danny Glover, vars rollkaraktär Franzis får anses vara den fasta punkten i berättelsen, den som håller ihop allt, spindeln i nätet, gör ett utomordentligt jobb. Man kan förstås fråga sig hur desperat han är som skådis om han tar sig tid att medverka i en svensk film, men jag tror faktiskt att han har fattat tycke för manuset och inte alls är särskilt desperat. Det är en viktig historia som berättas, ur flera perspektiv. Framförallt belyser den ensamhet ur olika vinklar. Man kan kanske tro att det är en kärleksfilm, och det är det väl kanske också i någon mån, men det är väldigt allvarsamt och det finns mängder med problematiseringar längs vägen. Det blir rent av nästan lite tragikomiskt emellanåt.

Övriga rollbesättningar är faktiskt i samma klass, utom möjligen Stefan Sauk som jag tycker är lite blek. Inte för att hans roll kräver så mycket mer, och det är inte särskilt stor heller, men jag tycker man saknar han vanliga karisma lite. Samma sak kanske kan gälla Ulf Brunnberg, men det är det inte honom egentligen utan att hans situation inte känns lika intressant som de andras, den är mer trivial eller något.

Ska man jämföra med andra filmer ligger förstås Robert Altmans Shortcuts nära till hands men jag tycker nog inte att det är en riktigt bra jämförelse ändå. Livsödena ligger närmare varandra i den här och skulle jag säga något skulle det nog istället bli Paul Haggis Crash med bland andra Sandra Bullock från 2004. Hur som helst rekommenderar jag den här filmen. Om inte annat för att få lite perspektiv på livet och vad som egentligen är viktigt. Inte ett öga är torrt.

Recension: Bröllopsfotografen

När Ulf Malmros ligger bakom en film vet man att man kommer att bjudas på ett rikt persongalleri och att samhällstrukturen som filmen uppvisar kommer att bjuda på någon form av dysfunktionell egenskap. Det handlar ofta om relationer mellan människor och om mindre samhällen. Här har han förevigat värmländska Molkom på ett sätt som gör att man inte kan låta bli att skratta åt det. Nu vet inte jag om jag skulle vilja framställa mina hemtrakter på ett komiskt sätt men han lyckas göra det med charm och samtidigt belysa problematiken som en liten by kan råka ut för när bruket läggs ned. En enda arbetsgivare som gör att nästan alla mister jobbet! Vår huvudperson, som drömmer om att bli en fullfjädrad fotograf, ger sig dock iväg från den lilla hålan till Stockholm för att söka lyckan. Där träffar han dottern (Tuva Novotny) till en rik knös (Johannes Brost) och försöker sälja in sina idéer som fotograf till denne. Även Kjell Bergkvist har en framträdande roll som misslyckad skådespelare och även han försöker snylta så mycket han kan på överklassen. Och det är väl det filmen går ut på kan man säga, det finns helt klart ett budskap där. Man ska vara sig själv och när man väl står inför döden är vi alla lika ändå. Det uttalas till och med så i filmen vid något tillfälle. Hur som helst tycker jag att filmen oftast blir lite för enkel och även om den är underhållande och man sitter med ett fånigt flinande på läpparna mest hela tiden hade jag önskat mig ett lite mer komplicerat manus. Man ska inte glömma sitt ursprung och vara ödmjuk mot de man passerar på vägen upp men jag skulle nog vilja ha lite mer än så. 

6/10