Zootropolis – 2016 – Vuxna ämnen i nutid

Jag måste säga att jag tycker man har lyckats ytterligare lite bättre med den svenska titeln på den här filmen. Och det är väl antagligen för att jag har lite speciell, långsökt, humor. Filmen som på engelska heter Zootropia blev till det försvenska ordet Zootropolis. Fattar ni? Filmen handlar ju om poliser! Haha

Men det är inte det enda den handlar om. Det är förstås framförallt en film om vänskap och sådan respekt som växer fram över tid. Ingenting som vittnar om en ny historia egentligen. Vi har sett allt förr när det gäller själva handlingen. Men som vanligt när det handlar om Disney så är det också frågan om vilken form man valt att stöpa filmen i. Här har man onekligen lyckats perfekt med den animala rollbesättningen. Det var rätt länge sen jag såg en Disneyfilm där man lyckats med djurbeståndet så perfekt. Kanske får man gå tillbaka ända till Robin Hood för att för motsvarande förmedlat till TV-soffan.

I bakgrunden finns också ganska vuxna ämnen. Jag får absolut tankar som för mig till delar av mänsklighetens historia som vi aldrig får glömma. Om tider där människor behandlades utifrån förutfattade meningar om hudfärg, religion eller sexuell tillhörighet. Vänta nu förresten, det är ju precis det som åter sker i dagens samhälle! Men för att inte göra den här texten allt för politisk nöjer jag mig med att konstatera min upptäckt. Den som vill göra djupare kopplingar bör se filmen och skaffa sig en egen uppfattning.

Jag gillar den verkligen, men jag måste erkänna att jag var tvungen att se om den ett par gånger innan ”polletten” trillade ner helt och hållet. Innan jag knäckte koden för filmen så att säga. Det var det definitivt värt! Det här är Disneys 54e klassiker och blurayutgåvan ser helt fantastisk ut. Visserligen är det väl ingen som egentligen hade trott någonting annat? Inte jag i alla fall. Jag har sedan länge insett att Disney borgar för kvalitet.

8/10

Bilder: © Disney

Tommy Snöberg Söderberg

Tävling!

Vill du vinna ett eget exemplar? Det kan du göra! Skicka bara ett mail till tommy@fanatiskfilm.se senast 20160801 och berätta varför just du ska vinna filmen! Vi har tre exemplar att göra av med så var inte blyga.

Tävling! – BIG HERO 6 – DISNEYKLASSIKER!

Nu är det dags att anmäla sitt intresse för den här attraktiva tävlingen. Den är attraktiv därför att du kan vinna ett ex av den senaste Disneyklassikern! BIG HERO 6!

Det du behöver göra är att skicka din adress till tommy@fanatiskfilm.se tillsammans med en slogan på högst tio ord om vad som gör Fanatisk Film så bra! Tre ex av filmen på blu ray kommer att byta ägare. Vill du vara en av dem? Ja, då är det dags att vässa geniknölarna och börja motivera! J

Du måste ha en adress i Sverige för att kunna delta i tävlingen.

Tävlingen är aktiv till klockan 23.59.59 2015-06-30.

Lycka till!

Big Hero 6 – 2015 – Disneyklassiker nr 53

Faktum är att den här Disneyklassikern helt och hållet hade gått mig förbi om inte det faktum att jag blev påmind av en pressrelease hade inträffat. Av det kan jag dra två slutsatser. Dels är jag ovanligt ouppmärksam och dels har man misslyckats ganska kapitalt med att göra reklam för sin produkt. Jag menar, jag ska inte behöva vara särskilt uppmärksam för att få nyss om en ny Disneyklassiker, det är lite mot lagen – eller nåt…

Sen kan man som vanligt fråga sig varför en alldeles ny film plötsligt blir en klassiker men vi har debatterat det så många gånger att jag är lite trött på frågeställningen. Från och med nu räknar jag det enbart som en film i en filmserie med siffror på ryggen. Och den siffran är 53 i det här fallet. Den passar bra in i hyllan bland de andra.

Disney borgar för kvalitet som vanligt. När det gäller yta och utförande är det hur snyggt som helst och det finns verkligen inget att klaga på. Innehållet är det däremot lite si och så med. Det är en lite för standardiserad historia för min smak. Man behöver inte ha sett eller läst särskilt mycket för att genast känna igen sig. Det kanske är lite annorlunda karaktärer men grunden är den samma som är berättad tusentals gånger förr.

Tecknarstilen som en gång i tiden var synonym med Disneyanimationer är som bortblåst. Det finns inget av den klassiska stilen här. För mig skulle det lika gärna kunna vara en film från Pixar, det är ungefär känslan som jag får. Det är absolut inget ont i det eftersom de onekligen är kända för sina fantastiska animationer också men riktigt samma nostalgiska känsla får jag inte. Dessutom är det animerade människor vilket för min del blir lite konstigt. Jag är van vid att karaktärerna ska vara djur.

Däremot är det upplyftande att det är en ”riktig” historia som berättas och inte en massa lösrykta scener som täckmantel för en massa sångnummer. Det är istället en film med början, mitten och ett slut. Och det finns så klart en sensmoral eller två inbakade längs vägen.

Bland de svenska rösterna hörs bland annat Morgan Alling, Benjamin Wahlgren, David Lindgren, Nour El-Refai, Steffo Törnquist, Tomas Bolme och Per Myrberg. Jag tycker de funkar bra och eftersom jag föredrar att se just Disneyfilmer dubbade till svenska har jag inget att klaga över. Väljer man att se den engelskspråkiga varianten hittar vi istället namn som jag knappast känner till. Det behöver inte vara någon nackdel men det är i alla fall inte en av filmerna som kryllar med kändisar i rollistan.

Överlag är det trots allt ganska underhållande trots att historien är lika gammal som berättarkonsten. Ytan tar överhanden och det är snyggt utfört. Det är kanske det som är det viktigaste för Disneyproduktionerna numera? Det är underhållande att se i alla fall!

6/10

Bilder: ©2015 Disney

Nytt i samlandet! Disney!

Lade mig till med Disneys klassiker nr 30! Jag har faktiskt inte sett det sedan tidigare.

Frost – 2013 – Hade enbart animationer varit tillräckligt…

Vi är nog många som har sett trailern till den här filmen och riktigt rålängtat efter den. Ni vet den med snögubben som jagar sin egen morotsnäsa för att inte renen ska få tag i den och äta upp den. Scenen utspelar sig på en frusen sjö och är hur rolig som helst. Den andas verkligen potential! Döm därför min förvåning när den scenen inte finns med i filmen! Det är enbart en trailerscen och inget annat. Filmen handlar inte alls om en snögubbe även om sagda varelse faktiskt finns med i historien. Det handlar dock högst om en komisk sidekick och inget annat.

Istället tar en helt annan historia form, en historia som tydligen bygger på HC Andersens Snödrottningen. Jag är inte särskilt bekant med berättelsen men det visar sig snabbt att det är samma gamla historia som berättats tusen och åter tusen gånger förr. Det är en berättelse om vänskap, syskon emellan, som till synes går i kras. Naturligtvis är det bara som det ser ut från utsidan eftersom de båda prinsessorna till slut ställer upp för varandra så hälften kunde vara nog. Allt går egentligen bara ut på att skydda den andre från det hemska som kan hända om de magiska krafterna slipper lös.

Elsa är den äldre av dem. Redan som liten har hon magiska krafter att bilda is och snö. Hennes yngre Anna syster tycker att det är skithäftigt och vill hela tiden leka och bygga snögubbar. I alla fall tills den dag då hon träffas av magin och faller i koma. Med hjälp av trollen överlever hon men man beslutar att radera hennes minne av händelsen och isolera Elsa så mycket det går för att skydda både henne och Anna. Åren går och Elsa ska krönas till drottning. Vad händer om inte att krafterna släpps lösa?! Inte oväntat. Det som sedan sker är historieberättande enligt mall 1A.

Animationerna är fantastiska! Det är filmens stora behållning. Det är förstås inte i klassisk Disneystil men det är snyggt och jag skulle nästan hellre jämföra det med pixarfilmerna. Blu-ray utgåvan har en enorm lyster som brukligt är så det finns i alla fall inget att klaga på där.

Däremot är det på tok för mycket sång och musik. Det är visserligen bra låtar och jag gillar speciellt duetter där den ena sjunger om en sak och den andra om något helt annat. Gärna med helt omvänd betydelse. För min del tittar jag alltid på de här filmerna på svenska. Jag vet inte varför, det har bara blivit så att animerade barnfilmer blir på svenska. I rollerna hittar vi Mimmi Sandén, Annika Herlitz, Sebastian Karlsson, Erik Segerstedt, Nassim Al Fakir och Claes Månsson i de stora rollerna. På engelska pryder Kristen Bell rollistans högsta topp.

Det är inget fel på insatserna, verkligen inte på animationerna, och utförandet egentligen. Det är bara en film som utgav sig för att vara något annat i trailern. Lite väl tråkig och uttjatad historia som faller platt påverkar förstås mycket. Hade enbart animationer varit tillräckligt hade den varit mästerlig men nu blir det istället en ganska stor besvikelse.

5/10

 Bilder: © Disney

TÄVLING - Vinn Frost på Blu-ray!

Åter igen har vi genom ett samarbete med Disney en lite tävling här på bloggen. Vi gör det enkelt för oss den här gången. Det räcker med att skicka ett mejl med ditt namn och dina adressuppgifter till tommy (a) fanatiskfilm punkt se för att vinna! Tre exemplar ska byta ägare så var inte blyga. Alla mejl som kommer in före midnatt 2014-06-15 är med i lottdragningen. Må bäste man/kvinna vinna, eller den med mest tur kanske? ;-)

Törnrosa - 1959 - Sleeping Beauty

Törnrosa

Aka: Sleeping Beauty

Regi: Clyde Geronimi

1959

Animerad

När prinsessan Aurora föds är det fest i hela kungariket. Alla gläds åt det nyfödda barnet utom den elaka häxan som inte är inbjuden till festligheterna. De tre goda feerna är däremot där och överlämnar i tur och ordning sina gåvor till den nyfödda. Eller åtminstone två av dem, för de blir sedan avbrutna av den onda fen. Hon är förnärmad över att inte ha blivit bjuden och uttalar en förbannelse över den lilla. På sin sextonde födelsedag ska hon sticka sig på sländan på en spinnrock och dö. Hovet blir förfasat, men den tredje fen som ännu inte hunnit ge någon gåva finner på råd. Hon har visserligen inte kraft nog att upphäva den onda trollformeln men hon kan i alla fall mildra den. Aurora ska inte dö, bara falla i sömn. För att ytterliggare skydda prinsessan bestäms att hon inte ska växa upp i slottet utan i en liten stuga i skogen, beskyddad av de tre feerna som offrar sin magi under sexton långa år för att den elaka häxan inte ska kunna spåra dem.

Till att börja med går det ju inte att komma ifrån parallellerna med bibeln, det lilla Jesusbarnet och de tre vise männen. Här är det förstås inte frågan om guld, rökelse och myrra utan om skönhet och sång men liknelsen finns där ändå. För övrigt är det en ganska vacker saga om en prins och en prinsessa som finner varandra utan att för den skulle veta den andres sanna identitet. I Törnrosas fall vet hon inte ens själv vem hon är efter som hon ju blivit uppfostrad inkognito.

Tecknarstilen är av det äldre snittet som sig bör då filmen faktiskt är nära femtio år gammal. Filmens ålder är också något som faktiskt märks en smula, det är en annan humor än vad man är van vid helt enkelt och annan fokus på vad som ska tecknas också. Dialogen innehåller betydligt färre lustigheter än vad filmen skulle ha gjort om den gjorts idag. Avsaknaden av visuell humor består väl till viss del av berättelsens karaktär men även på att feerna inte använder sina magiska förmågor i någon större utsträckning. Dock ska tilläggas att några humoristiska poänger tillkommer också på grund av denna avsaknad av magi. Feerna, som egentligen är ganska odugliga, har inte en aning om hur man gör saker och ting utan sina trollstavar så deras försök till att baka en födelsedagstårta, eller sy en klänning blir i sig kanske roligt. Resultaten blir enastående misslyckanden! Dessutom finns det en viss poäng i det bråk som förekommer om vilket färg klänningen ska ha – rosa eller blå!

En annan koppling, vid sidan av den bibliska, som man kan dra parallellt med filmens handling är till grekisk mytologi. Nu har jag inte koll på exakt vilken saga som hört till vilket namn, men finns det väl ett antal berättelser just i grekisk mytologi som innefattar olycksbådande profetior och mer eller mindre misslyckande försök att undvika dem? Det är samma sak här, de goda feerna och hela kungadömet för den delen försöker undvika den framtida tragedin med alla medel som står till buds men i slutändan finns det inget de kan göra ändå. Det blir som spådomarna/förbannelsen förutspått och endast de förmildrande omständigheter som initial definieras av den tredje fen gäller. Av detta kan man kanske dra slutsatser om att tidens förlopp inte kan ändras och att det är meningslöst att stäva emot det som är ämnat att ske.

Bilder: © Disney

Den Lilla Sjöjungfrun – 1989 – Disneys klassiker no. 28

Regi: Ron Clements, John Musker

Animerad film

Man ska inte säga att man inte kan lära sig något av en Disney klassiker. Jag har till exempel ingen aning om att det var HC Andersen som skrev sagan om Den lilla Sjöjungfrun. Det var något helt nytt för mig men med det i medvetandet kan jag se filmen med andra ögon. Jag kan känna igen andra verk av HC Andersen, eller kanske snarare andemeningen som genomsyrar många av hans berättelser. Det är mer än bara en berättelse om sjöjungfrun som förälskar sig i prinsen (och till slut får honom). Den finns sensmoral om självuppoffring och man behöver inte titta på extramaterialets Andersen-analys för att förstå att det finns en hel del av författaren i berättelsen.

    

Men det är också en Disneyfilm och den har de karakteristiska kännetecken om åtföljer en sådan. Det är förstås frågan om en utsökt animering som knappast behöver beskrivas. Det är klassisk animation som vi är vana att se den helt enkelt. Den är också en tämligen förutsägbar historia där man redan från början vet hur det kommer att gå. Det är inte nödvändigtvis något dåligt men det är ändå ett faktum. Vi har den klåfingrigt nyfikna prinsessan – Ariel, hennes far som är någon sorts version av Poseidon, prinsen och så förstås den elaka häxan som till slut förvandlas till Kraken eller något liknande. Det finns alltså en hel del grekisk mytoilogi där.

Men eftersom det är en Disneyfilm är det också frågan om talade djur. I det här fallet är det frågan om en guppy och en hummer (eller om det är en krabba?). Det intressanta är att denna hummer faktiskt är röd. Lite märkligt eftersom hummer och kräftor inte blir röda förrän man han kokat dem. Men det är klart att det är lättare att känna igen den i färgen snarare än svart som hade blivit lite dystert.

Till syvende och sist är det frågan om en saga, en kärlekssaga där det goda står mot det onda. En saga där man redan från början vet att det goda kommer att segra. Det betyder inte att resan dit inte är intressant men ska sanningen fram är det inte riktigt min favorit bland Disneyfilmerna. Musiken är bra i den men jag gillar filmerna utan så mycket musik bättre. Men man kan inte förneka att musiken är synnerligen effektiv i denna!

6/10

Bilder: © Disney

Recension: Taran och den Magiska Kitteln - 1985 - Disneys klassiker nr. 25

Taran och den Magiska Kitteln

Aka: The Black Cauldron

Regi: Ted Berman, Richard Rich

1985

Animerad/Fantasy

Taran drömmer om att vara en stor krigare, visa sitt mod och rädda kungariket från den hornkrönte – den ondskefulle konungen. Men i själva verket är han en simpel grisskötare, och inte ens det egentligen, snarare hjälpreda åt grisskötaren eller andre grisskötare. Men vad Taran inte vet är att Hen Wen (grisen) har förmågan att se in i framtiden och det är precis vad den hornkrönte behöver för att lägga beslag på den magiska kitteln vars krafter ska få honom oövervinnerlig. Med hjälp av ett magiskt svärd bestämmer han sig för att leva ut sin hjälteönskan och utmana den ondskefulle. Inget pris är för högt att betala för att hindra honom att nyttja den magiska kitteln! Men är det för sent?

Det här är en betydligt mörkare film än vad man är van vid från Disney. Historien berör betydligt vuxnare teman än många av de andra filmerna som trots allt ställer kampen mellan gott och ont i bakgrunden. Det är förstås en animerad film men det är dess egenskaper som fantasy som är de mest intressanta. Självklart finns det betydligt mörkare exempel på fantasyäventyr än det här men det håller helt klart åtminstone en ungdomlig nivå och hade det inte varit animerad skulle den nog kunna skrämma några av de yngsta.

                                                

Men trots att det inte rör sig om någon speciellt innovativ fantasyhistoria lyckas filmen fånga åskådarens intresse. Karaktärerna är underhållande, åtminstone en del av dem och det är faktiskt ganska spännande på sina ställen. Skulle jag jämföra med något annat äventyr i fantasygenren skulle det definitivt bli sagan omringen. Då menar jag förstås inte nödvändigtvis Peter Jacksons överdådiga filmer utan mera själva essensen av historien. Den onda härskaren som söker ännu mer makt, mycket vill ha mer kan man säga, även om detta i sig inte är något unik för sagan om ringen. Det är svårt att förklara, det är känslan jag får bara.

Tecknarstilen finns det inget att klaga på hos. Det är väl inte riktigt lika gulligt som det kan vara i de mest sockersöta Disneystunderna men det hade heller inte passat in i filmen. Och faktum är att det under stundom faktiskt är ganska sött. Fast sött på ett charmigt sätt, inte lika påträngande som det kan vara när man försöker för mycket. Och den fällan tycker jag inte att filmen fastnar i. man vet hela tiden var gränsen går och man överskrider aldrig den. Det är mycket bra gjort!

Så vill du se 77 minuter ren underhållning där man inte behöver fundera så mycket, där spänningen kommer fast man redan vet hur det kommer att gå, där man bli överraskad över vändningarna trots att det är förutsägbart egentligen, då ska du definitivt ta och införskaffa den här – Disneys klassiker nummer 25!

Bilder: © Disney

Recension: Disneyklassikern - RÖJAR-RALF - 2012

Röjar-Ralf

Regi: Rich Moore

2012

Animerad

Ralf är skurken i ett Donkey Kong liknande arkadspel. Det är hans uppgift att förstöra huset som hyresgästerna bor i så att Fixar-Felix Jr. kan komma och laga allt som han fördärvat. Men han är trött på att vara den elaka som blir kastad från hustaket i slutet av varje spel, varför måste han vara den onde? Han går med i något som motsvarar Anonyma Alkoholister fast för elaka karaktärer i olika arkadspela. Han är inte ensam om att vara utstött men det går om man bara tar det ett spel i taget. Men droppen kommer. När spelet firar trettioårsjubileum är han inte ens inbjuden… Han blir riktigt förbannad och lämnar spelet för att visa att han också kan vinna en medalj, precis som Fixar-Felix Jr. gör vid varje spelomgång. Han beger sig in i andra spel för att visa vem han egentligen är…

Finns det något roligare än att se vad man har för sig bakom kulisserna i en helt annan värld? Man måste tänka sig att allt som sker i arkadmaskinerna när myntet stoppas in är verklighet. Åtminstone för de karaktärer som befinner sig inne i koden så att säga. Det har gjorts för, i Tron inte minst. Men även andra filmer ha använt sig av alternativa miljöer för att visa ett äventyr. Tänk 24-timmarsjakten till exempel, där man susar omkring inuti en människas blodomlopp eller Älskling, jag krympte barnen för all del. Här har man tagit det hela ett steg längre. Ralf befinner sig från början i en 8-bitars spel, som för många av oss är lika med en stor portion nostalgi. Han tar sig därifrån, inte olikt Tron. Skillnaden är dock att det här aldrig handlar om människor utan enbart om karaktärer i arkadspelen, även om dessa emellanåt kan riktigt mänskliga drag om egenskaper.

Eller förresten, det finns ju människor i filmen också (animerade sådana), men dessa är begränsade till arkadhallen. En kul detalj är att spelens karaktärer kan se ut från sina spel och ut i hallen. Något som blir extra påtagligt när någon sätter en ”ur funktion” lapp på spelets monitor.

Jag har sagt det förr men jag säger det igen. Animerade filmer ser helt enkelt bäst ut på blu-ray, den här är inget undantag. Alla andra filmer kan få effekten av att se för bra ut, i synnerhet på en bra TV, men detta är aldrig fallet när det gäller animerad film. Det finns ingen möjlighet att det kan se ut som att det är inspelat i en studio som effekten kan bli av spelfilm. Det finns helt enkelt ingen undanflykt för att hålla tillbaka teknikens framfart när det blir så här bra! Jag var själv länge motståndare och bakåtsträvare när det gällde den nya tekniken men sent ska syndaren vakna som det heter!

Jaja, själva historien då? Det är som vanligt en ganska moraliserande sak som egentligen handlar om att hitta sig själv och att trivas med den man är, att acceptera sina egenheter helt enkelt. Således finns det sekvenser som kan få den mest hårdhudade machomannen att fukta sina ögonvrår av medlidande. Men mestadels handlar det om orgier i animation som är helt fantastiska att skåda. Den som är ute efter klassisk Disney a la, Snövit, Pinocchio eller Bambi kan se åt ett annat håll. Det här är modernare och i en helt annan klass. Jag älskar klassisk Disneyanimation men den datoranimerade stilen passar onekligen den här filmen mycket bättre. Vidare är det inte en vidare musikalisk film och det tackar vi för. Jag har väl inget emot dem heller men det har varit lite för mycket av den varan ibland. Det här är en ren och skär komedi, med lite romantik i bakgrunden. I precis lagom proportioner för att skapa en riktigt underhållande tecknad, eller animerad, film!

8/10

Bilder: © Disney