OZ – Emerald City Collection – 1997-2003

Harold Perrineau JR.

Jag har tidigare skrivit om min första kontakt med den här fängelseserien. Det var i början av den första säsongen om jag inte minns fel. Det känns nästan som en evighet sen men så är det också en serie som spänner över sex säsonger och 56 avsnitt. På baksidan av boxen står det att det rör sig om totalt 49timmar och 32 minuter. Jag tänker inte kolla, jag litar på den som har summerat. Och skulle det inte stämma? So what? Det är i alla fall en jävla massa timmar bakom lås och bom.

Oz är en förkortning av Oswald Maximum Security Correctional Facility: Level Four. Men det är också på sätt och vis en ordlek då Emerald City, eller Em City, också är en hänvisning till en plats i Wizard of Oz. Det är en synnerligen våldsam plats och vem som helst av de stora huvudrollerna kan när som helst bli mördad. Analvåldtäkter, mord och lemlästningar kan ske när som helst och vem som helst kan vara offret. Ena dagen kung, nästa dag offer för brutaliteten.

För att vara en TV-serie är den lite speciell, inte bara för att man aldrig kan räkna med vem som överlever till nästa avsnitt, utan också för sin brutalitet. Det känns inte som att man räds för att visa något och med tanke på dubbelmoralens land USA är det lite märkligt att man inte har censurerat bort allt det hårda språket som verkligen inte drar sig för svordomar, könsord eller rasnedsättande glosor. På det hela taget känns det faktiskt oerhört realistiskt.

Men det är inte bara språket som är omstörtande. Man drar sig heller inte för att visa skådespelarnas könsorgan i bild. Kanske inte i extrem närbild men i alla fall i sådana vinklar och situationer där andra TV-serier skulle ha ryggat tillbaka. Allt sådant stärker realismen tycker jag. Det smids planer och ränker och mycket av fångarnas vardag går ut på att nyttja droger av alla de slag. Oftast är det frågan om heroin och där är också en av serien stora intriger – vem som ska kontrollera knarkhandeln på OZ.

Det finns nämligen olika grupperingar som alla vill bestämma och ha sin del av kakan, helst den största delen av kakan förstås. Det innebär att alla egentligen måste titta sig över axeln, ingen går att lita på. Man kan bli förrådd av den man trodde var sin bäste vän.

Bland grupperingarna märks det ariska broderskapet, som hatar alla som inte är som dem. De är mot drogerna men om det dödar de andra är det ingen fara med det. De svarta är i ständigt krig med italienarna – maffian. De är båda intresserade av att kontrollera drogflödet. Det är också latinamerikanerna förstås. Muslimerna står utanför drogträsket och vill påverka rättssystemet till ett mer rättvist sådant. Sen finns det ensamvargar och irländarna.

Utöver dessa finns det förstås de som tvingas leva med beskydd från andra fångar – av andra fångar. Detta kräver förstås sitt pris – kort sagt sexuella tjänster. Det är mycket manipulation från an del håll och det finns de som är helt fantastiska på att få andra att göra de smutsiga dåden åt dem. Låter det som ett hårt fängelse?

Men förutom detta, den uppenbara fängelsemiljön. Finns det också en filosofisk sida hos serien. En av fångarna, Augustus Hill (Harold Perrineau JR.) för också en ständig dialog med åskådarna. Han ställer frågor som tål att funderas på och han konstaterar kalla fakta om fängelsesystemet. Han dyker upp några gånger i varje avsnitt och håller liksom ihop den röda tråden. För mig är det kanske dessa inslag som skiljer agnarna från vetet. Det är den här delen av serien som är unik. Låt vara att det är våldsamt och att snopparna in skyls, men det är det här som är det intellektuellt gångbara med serien och som får den att vara fortsatt aktuell! Jag hade gärna sett en sammanfattning av detta bland extramaterialet men tji fick jag. Som helhet är extramaterialet, som finns samlat på en sista DVD, ganska fattigt. Det består mestadels av bortklippta scener och reklamkampanjer för säsongsavsluten. Ganska tråkigt.

Och ska sanningen fram så tycker jag faktiskt att serien tappar lite grand framåt slutet också. De första säsongerna är hur bra som helst. Det är inte många avsnitt per säsong, åtta vill jag minnas. Utom i säsong fyra förstås, där här man av någon anledning fördubblat episoderna. Hur som helst. När serien börjar närma sig slutet, jag vet inte riktigt var man ska dra gränsen, blir den lite annorlunda. Det känns som att man börjar blanda in övernaturligheter som inte riktigt hör hemma i serien. Detta får visserligen sin förklaring till slut men just då känns det fel.

Det känns också som att man framåt slutet försöker att skapa en poäng av att kritisera det amerikanska rättsystemet. Man kan tycka vad man vill om rättssystemet och jag tänker verkligen inte debattera det här, men det känns som att man ökar kritiken ganska rejält framåt slutet, kanske för att verkligen få fram vad man vill ha sagt. Det blir mindre underfundigt och mer rakt på sak. Jag gillade inte den utvecklingen. Även kvaliteten på intrigerna blir sämre, det känns lite som att man bara introducerar nya fångar för att de ska dö direkt, som att man panikartat försöker ta kål på serien men inte riktigt vet hur man ska göra det. Kanske var det lika bra att det inte blev fler säsonger. Nu fick man trots allt chansen att sluta med det mesta av äran i behåll!

7/10

Vulgar - 2000 - Att våldta en clown!

Vulgar

Regi: Bryan Johnson

2000

Drama

Will Carson (Brian O’Halloran) är clownen Flappy som nätt och jämt förtjänar sitt uppehälle genom att framträda på barnkalas. Ingen tycks tycka om honom och han förödmjukas gång efter annan både som sig själv och som clownen Flappy. Han hånas av grannarna, sina kunder och till och med av sin egen mor (Debra Karr). En dag får han dock en affärsidé, han ska börja uppträda på svensexor. De intet ont anande blivande brudgummarna ska få sitt livs överraskning innan den verkliga strippan gör sin entré. Glad i hågen åt sin nya idé spänner han på sig strumpebandshållare med tillhörande nätstrumpor, ja hela kittet och ger sig iväg till sin första kund som clownen Vulgar. Allt är frid och fröjd tills han kommer innanför dörren. Väl inne i rummet slås han ned och våldtas brutalt av tre män.

När något så ovanligt som manlig våldtäkt gestaltas på film måste man höja ett intresserat ögonbryn. Det talas mycket om att våldtäktsscener skulle var onödiga och allt för starka jämfört med sitt syfte, jag kan inte hålla med om det. En bra filmad våldtäktsscen är mycket repulsiv och tycker man om att påverkas på detta negativa sätt är det helt klart en intressant genre. Ibland hörs argument från kvinnor att vi män inte kan sätta oss in i en våldtäktssituation och det kan säkert ligga en del sanning i det. Men här där det alltså handlar om våldtäkt utförd av män PÅ män torde inte detta argument vara gångbart.

Våldtäktsscenen är tyvärr inte lika stark som man skulle kunna önska och där man hade önskat att få se ganska explicita bildmanipulationer får vi istället nöja oss med en tillbakablick. Kanske beror detta på att en manlig filmmakare har svårare att filma en homosexuell våldtäcksscen än en heterosexuell. Ämnet kan ju anses ligga närmare mannens integritet och därigenom svårare att gestalta. Dessutom finns det inte lika mycket referenser att hänvisa till.

Filmen börjar lite småkomiskt även om vi snabbt förstår att Will tillhör samhällets bottenskrap och att han har misslyckats så kapitalt med sitt liv att inte mycket hopp återstår. Han är utfattig och har i princip inga vänner. Hans mor tycks hata honom och hon är allt annat än snäll mot honom. I sammanhanget kan nämnas att Debra Karr som spelar modern åstadkommer filmens bästa skådespeleriinsats, hon är helt enkelt brilliant och lägger flera extra pluspoäng till filmens meritlista.

Så, från att vara en total loser sjunker då Will ännu djupare i och med våldtäkten på honom. Han anförtror sig åt sin enda vän och filmen har plötsligt blivit mycket ångestladdad. Detta är helt klart det bästa partiet i filmen som trots allt kan tyckas lite ojämn, kanske framförallt när det gäller Brian O´Hallorans skådespeleri som clownen Flappy/Vulgar och Will. I detta parti imponerar han dock och man känner djupt medlidande för hans karaktär.

Naturligtvis innehåller filmen också ett hämndmoment som de allra flesta filmer av den här typen gör. Dessa moment kan tyckas lite lama med samtidigt gör produktionens lågbudgeterade natur att man ändå inte är riktigt säker på utgången.

En intressant ovanlig och annorlunda film som rekommenderas!

8/10

Witchouse 2: Blood Coven - 2000 - Den andra filmen i trilogin!

Witchouse 2: Blood Coven

Regi: J.R. Bookwalter

2000

Horror

Ett antal omärkta gravar upptäcks i samband med ett bygge av ett nytt shoppingcentra, samtidigt har man också funnit ett videoband som visar mordet av två kärlekskranka ungdomar i närheten. Det blir Professor Sparrow (Ariauna Albright) och hennes elevers uppgift att undersöka saken. På platsen där man tänkt bygga ligger ett gammalt hus som dessutom säga vara hemsökt, det beger sig teamet och slår upp sitt högkvarter. När teamet gräver djupare och fler mystiska saker börjar inträffa Intervjuar de stadens historiska expert som avslöjar att några hundra år tidigare brändes en häxa på bål i staden, hennes namn var Lillith och hon bodde i det hemsökta huset.

Det här är väl egentligen inte fråga om någon egentligen fortsättning på filmen från 1999. Man har på sin höjd lånat lite av historien och häxans namn är detsamma. Den här filmen är mycket mer kompetent gjord även om baksidan av det är att den samtidigt blir betydligt tråkigare.

Den finns dock en poäng med den här filmen. I kölvattnet av succén Blair Witch Project har man uppenbart valt att försöka rida på den framgången och man verkar inte skämmas för det heller. Detta sker genom ”dokumentärfilmning” men också genom rena referenser och gliringar angående BWPs marknadsföring. Dessa partier är helt klart de bästa i filmen samtidigt som det är lite tråkigt att man ska behöva ta till sådana grejor för att göra det underhållande. Det är ju inte på den egna filmens bekostnad så att säga.

Sminkjobbet är inte alls lika bra här men skådespelarna är å andra sidan betydligt bättre, rent av trovärdiga på sina ställen. Inte för att de kan se rädda ut men de kan i alla fall oftast leverera en trovärdig replik.

Här fokuserar man inte lika mycket på att spökhistorien hände just nu som i tidigare filmen. Självklart pågår den under filmen, men samtidigt undersöker man bakgrunden till varför saker är som de är och på så sätt skapar man ett visst intresse för själva legenden. Man skulle med lite livlig fantasi kunna säga att man lånat även denna del av filmen från BWP även om den inte heller var först med detta och sannerligen inte har patent på konceptet.

Ett intressant manus som tyvärr rider på en annan films framgångar. Trots detta, sevärd minst en gång.

4/10

Tomie: Replay - 2000 - En sevärd uppföljare!

Tomie: Replay

Regi: Tomijiro Mitsuishi

2000

Horror

På sjukhuset gör operationsteamet en fasansfull upptäckt på sin sexåriga patient. Det som först kanske kunde vara en grotesk tumör visade sedan vara något helt annat, nämligen den re-animerade Tomie’s huvud. Kort därefter står det klart att samtliga inblandade i operationen antingen tagit livet av sig, försvunnit, eller helt enkelt slutat på sjukhuset. Överläkarens dotter, Yumi (Sakaya Yamaguchi) börjar undersöka sin fars försvinnande och med hjälp av faderns journal över det gåtfulla fallet med den sexåriga flickan, börjar hon komma sanningen på spåren.

Det här är, enkelt uttryckt, en i raden av uppföljare på japanska Tomie som verkar vara en evighetsserie om en odödlig flicka som får männen i sin närhet besatta av hennes skönhet, för att sedan få dem att begå vansinniga dåd mot sig själva. Idén om en odödlig flicka är ju egentligen rätt genial, då man ju kan göra hur mycket film som helst utan att förstöra historiens grundtanke. Faran är bara att berättelsen urvattnas och fokuserar allt för mycket på spökerierna i form av effektorgier i och med att fler uppföljare tillkommer. Så är dock inte fallet i denna, som verkligen håller sig på ett psykologiskt plan och inte förlitar sig ett enda dugg på effektsökeri a la amerikanska mått. Om det nu till äventyrs undgått någon att det handlar om en japansk film.

Jag har hittills sett och recenserat den första delen i filmserien så det är väl ganska naturligt att jag här och nu jämför den här filmen med den för att komma fram till eventuella likheter och skillnader. Glädjande nog är det här betydligt otäckare och med mer krypande stämning än sin anfader. Den är också mindre ”japansk” till sin stil än sin föregångare och det brukar, enligt mig, oftast inte vara till filmens fördel. Dock måste jag erkänna att jag gillade greppen i den här, det vill säga större närvaro av stämningsmusik, för överraskningsmoment är klädsamt sparsamma på asiatiskt vis.

Tempot, som var lite av originalfilmens fiende, är här betydligt följsammare och riktigt tilltalande och även om jag inte tänker avsluta för mycket om slutet, är det inte lika tillkrånglat som ofta är brukligt i de japanska flickspöksfilmerna.

Själva karaktären Tomie är inte dold i lika många omhuldande dimmor som tidigare och det kan förvisso vara förödande för spänningen, men å andra sidan vore det lite fånigt att inte förutsätta att publiken redan är bekanta med karaktärsdragen. Man kastas genast in i själva handlingen utan att spilla tid på onödigt förklarande vilket funkar alldeles utmärkt i en uppföljare som denna. Skönt är också att karaktären Tomie, som ju ska förtrolla och förhäxa karlarna med sin skönhet, fatiskt är bra mycket hetare i den här än i ursprungsfilmen.

Slutligen måste jag säga, även om det förvisso framgår av ovanstående text, att jag verkligen rekommenderar den här filmen före originalet i serien. Det är heller inte helt nödvändigt att se dem i rätt ordning för att få utbyte av den här, även om man naturligtvis får en del gratis på köpet då.

Klart sevärd spökis!

6/10

Cast Away – 2000 – Tom Hanks som Robinson Kruse

Det är helt klart en gripande historia när en man i bästa sina år blir strandsatt på en öde ö efter en flygplanskrasch. Den inspirerande litterära förlagan är förstås Robinson Kruse och det är helt klart en intressant story. Lite är ändrat från Daniel Dafoes bok förstås, den är helt klart moderniserad. Men det är tillräckligt med hopplöshet för att man ska kunna identifiera sig med den skeppsbrutne.

Nackdelen är att Tom Hanks inte är speciellt övertygande, han är en av Hollywoods mest överskattade skådisar enligt mig. Det handlar inte bara om agerande utan även om att några år ensam på en öde ö torde ge en tämligen utarmad kroppsbyggnad. Tom Hanks är småfet från början och ändras inte mycket under filmens gång. Det känns lite som att Tom tar den lätta vägen och inte riktigt vill anstränga sig. Det finns ju gott om skådisar som både har gått upp och ner i vikt för en roll, men inte Tom Hanks alltså, i alla fall inte här.

Något som jag funderade på, och som kanske säger en del om vilket underhållningsvärde filmen har, är hur mycket sponsring men fick från FedEx. Tom Hanks rollkaraktär arbetar nämligen på det transportföretaget och de får en hel del exponering tvärs igenom hela filmen. Och inte bara det, företaget framställs också som oerhört dedicerat! Jag kan ju ha fel, men det luktar produktplacering lång väg!

4/10

Recension: Python - 2000

Python

Regi: Richard Clabaugh

2000

Horror

Dr. Anton Rudolph (Robert Englund) har under åratal arbetat med att genmanipulera fram det perfekta levande vapnet för militärens räkning. Resultatet är en gigantisk pytonorm som i princip kan svälja allt som kommer i dess väg – en fulländad mördarmaskin helt enkelt. Denna fruktansvärda best har nu sluppit lös nära en liten amerikansk stad och alla som kommer i dess väg är chanslösa och får betala ett högt pris. En liten grupp människor, däribland Dr Rudolph och den militära säkerhetsexperten Bart Parker (Casper Van Dien), bestämmer sig för att kämpa emot och försöka att förgöra ormen för deras eget, stadens och kanske mänsklighetens bästa.

Man ska ha en sak klart för sig innan man sätter sig och tittar på en så här film. Man bör veta ungefär hur mediokert det kommer att se ut och förväntningarna bör inte vara alldeles för höga. Man bör heller inte räkna med att man kommer att ägna många sömnlösa nätter åt att fundera på filmen. Har man dessa grundförutsättningar klart för sig och man förstår att det här helt enkelt är underhållning för stunden, med mycket skratt och inte nödvändigtvis mycket spänning, kan man med gott samvete slösa bort en och en halv timme på den.

Det första man helt enkelt måste kommentera är själva monstret – ormen, något som ofta är den här typen av films akilleshäl. Jag måste säga att man lyckats över mina förväntningar den här gången och även om det naturligtvis är av skiftande kvalité så lyckas man vid några tillfällen till och med göra det riktigt trovärdigt. För en gångs skull så irriterar man sig inte heller på storleken och det gör faktiskt inget att den är så gigantisk som den är, något som oftast snarare brukar stjälpa än hjälpa.

Den andra akilleshälen brukar inte helt ovanligt vara skådespelarna och de är heller inte speciellt bra här. Undantaget är väl Robert Englund som gör en trovärdig gestaltning av vetenskapsmannen bakom själva varelsen. Casper Van Dien funkar också väl i sin roll även om han inte får något direkt utrymme att jobba med. Man känner också igen många andra ansikten utan att man för den skull kan para ihop dem med deras namn så där utan vidare. Vi har till exempel; William Zabka, som medverkade i både Karate Kid 1 och 2 och Sean Whalen som vi bland annat känner igen från sin debutroll i People under the stairs. Lägg dessutom till Wil Wheaton och Jenny McCarthy. 

Den karaktärsutveckling man försökt sig på för att göra filmen mer seriös blir bara fånig och tröttsam, vi vill ju se ormen slingra sig fram och döda eller åtminstone försöken att förgöra varelsen och inte vilket förhållande den ena eller den andra just lämnat. Lyckligtvis försvinner dessa meningslösa försök efterhand och man ägnar mer helhjärtad tid åt själva grundhistorien.

En underhållande film om man ser den ur rätt utgångsläge.

Recension: Sacred Flesh - 2000

Sacred Flesh

Regi: Nigel Wingrove

2000

Drama/Erotik

Abbedissan på ett kloster lider av svåra mardrömmar som står i begrepp att utredas av kyrkan. Behövs det en regelrätt exorcism eller handlar det helt enkelt om undertryckta sexuella fantasier som kommer upp till ytan av en eller annan anledning? Som ledsagare genom synerna och visionerna finns Maria Magdalena som talar för ett bejakande av sexualitet och ett fördömande av den katolska kyrkans inställning, samt en motsvarande karaktär med motsatta åsikter.

Det tar inte särskilt många minuter förrän man tröttnar på den amatörmässiga känsla som denna film lider av. Att ämnet, kontroversiella framställningar av nunnorna i diverse sexuella konstellationer, och även kyrkan som helhet, är intressant hjälper visserligen upp det en del, men inte tillräckligt för min smak. Det finns inte riktigt samma nerv som i de äldre nunsploitationfilmerna från genrens storhetsperiod och det är kanske lite däri problemen ligger. Man är inte så intresserad av briljant skådespeleri eller fantastiska kameraåkningar utan snarare av känslan att filmen är gjord på allvar, med motivet att, antingen uppröra eller åtminstone skapa någon form av poäng och ståndpunkt. Här får man istället känslan av att det är en imitation av vad som gjordes under storhetsperioden, måhända en hyllning men inget som egentligen står på sina egna ben.

                                           

Sleaze finns det förstås gott om även om det många gånger känns som om det finns med i filmen för sin egen skull. Poängen verkar vara att visa så mycket bröst och annat som möjligt i stället för att göra en poäng av det. Dessutom har man gjort handlingen ganska lätt för sig. Filmen utspelar sig egentligen i episoder, där varje del består av de visioner som abbedissan tycks lida av just då. Jag kan förresten avslöja att det inte längre handlar om några större buskar, som under storhetsperioden, utan snarare om välansade porrtofsar när det kommer till de nedre regionerna.

Så det här balanserar verkligen på gränsen för det som torde vara av intresse för inbitna nunsploitationtraditionalister och de som endast söker erotik där blasfemin står i centrum. Jag är personligen mer förtjust i de alster där man inte nödvändigtvis fokuserar på att ha allt sleaze visuellt utan insinuerar stora delar. Jag finner det förfaringssättet långt effektivare, men det torde väl inte vara någon överraskning för de som läst några av mina tidigare recensioner i alla fall.

Är man inte tidigare bevandrad i genren är den nog inte den bästa inkörningsporten, men för komplettister är den naturligtvis ett måste!

Recension: Scarlet Diva - 2000

Scarlet Diva

Regi: Asia Argento

2000

Drama

Anna Battista är en 24årig skådespelerska på toppen av sin karriär. Hon är dock trött på branschen och på sitt jobb som skådespelerska, hon vill göra så mycket mer, hon vill vara konstnären bakom filmen, regissera! Men överallt möter hon motstånd eller manschauvinism som hellre vill ha henne i säng och utnyttja hennes kropp än att lyssna på hennes idéer eller läsa hennes manus. Hon går ner sig i en värld av droger och bara den sanna förälskelsen – en rockstjärna, kan hjälpa henne på fötter igen. Snart inser hon dock att hon inte kan lita på någon annan än sig själv.

Låt oss vara fullständigt ärliga, Asia Argento hade inte varit där hon är idag om det inte vore för att hon är Dario Argentos dotter! Så fick vi det sagt och jag kommer sannolikt att få en del mothugg på det påståendet också! Därmed inte sagt att hon skulle göra ett dåligt jobb eller inte vara en duktig skådespelerska, för det tycker jag definitivt att hon är och jag sällar mig absolut inte till dem som tycker att hon inte kan agera för fem öre! Hon har det så att säga i modersmjölken!

Hennes mamma Daria Nicolodi spelar även hennes mamma i filmen och det är ju faktiskt lite roligt. Det är också kul att återse Daria Nicolodi som jag inte har sett i något sedan Opera 1987 eller så. Jag har förstås inte alla titlar i huvudet så jag kan mycket väl ha fel men här passar hon i alla fall in på ett mycket bra sätt!

Men kan Asia regissera då? Hon har skrivit och regisserat filmen samt spelar själv huvudrollen. Läser man på omslaget påstås det att filmen är halvbiografisk och det kan mycket väl vara så. Det är förstås svårt att veta vad som är sant och vad som är dikt men det känns i alla fall som en oerhört ärlig film! Den är närgången och skitig och faktiskt ganska påträngande, rent av obehaglig vid flera tillfällen! Det påverkar definitivt mig som åskådare och då måste jag hävda att: ja, hon kan verkligen regissera!

Jag har velat se den här filmen i många år men det har liksom inte blivit av. Man kan kanske skylla på att distributionen inte har tillåtet mig att införskaffa ett ex. utan en för stor arbetsinsats i förhållande till min lättja. Men när Njutafilms bestämde sig för att distribuera den fanns inga svepskäl längre! Och jag är väldigt glad att jag äntligen såg den. Den motsvarande absolut inte mina förväntningar. Jag hade räknat med en ganska sötsliskig historia som omslagsbilderna kanske lurar en att tro men lyckligtvis fick jag något mycket bättre. Jag fick en film som känns in i märgen, som behandlar ett viktigt ämne och som känns väldigt utelämnande. Det här är riktigt bra! Fantastiskt bra!

In the Beginning - 2000 - Gamla testamentet på tre timmar

In the Beginning

Regi: Kevin Connor

2000

Drama

Abraham har fått i uppdrag av Gud att leda folket till en ny plats. Guds vägar äro outgrundliga och tar sig lite underliga och långa vägar ibland och vi får följa vandringen och äventyren i generation efter generation. Filmen tar, som namnet antyder oss med på en resa som börjar i begynnelsen och slutar med utvandringen från Egypten. På vägen finns rättrådiga män, tvivlare och Guds prövningar. Man hittar också en brinnande buske, en blodröd Nilen och tio budord.

Kan man komprimera ner gamla testamentet till dryga 3 timmar? Svart är naturligtvis: Nej! Resultatet blir en berättelse, som visserligen behandlar en ganska lång tid, men som enbart hinner med att skumma lite på ytan. Detta innebär naturligtvis att mer djupgående information som VARFÖR och HUR går förlorat. Man får helt enkelt nöja sig med att veta ATT saker och ting händer. Det blir aldrig riktigt intressant och får man ingen djupgående berättelse kommer man snart på sig själv med att sitta och titta på klockan.

Mycket av problemet bottnar i att filmen, eller miniserien som det egentligen är, försöker utspelas sig under så lång tid. Inte bara manuset blir tunt på det viset, skådespelarna hinner heller inte bli varma i kläderna och när vi väl lärt känna deras karaktär ytligt är det dags att ta ett skutt framåt i tiden – till nya ansikten. De karateristiska kännetecknen från miniserier gör sig också plågsamt påminda, kanske är det bara jag som inte tycker om dessa tecken och kanske är jag inte riktigt objektiv i just detta. Jag gillar det i alla fall inte.

Jag tror att man har ett betydligt större utbyte av filmen om man har en del förkunskaper om berättelserna om t.ex. Abraham, Jakob och Moses. Grundläggande religionskunskap med andra ord. Kanske just för att filmen inte går så mycket på djupet.

Varför ska man då se den här filmen när det finns så mycket bättre och mer djupgående religionsfilmer? Jag skulle t.ex. hellre rekommendera Cecil B DeMilles mästerliga epos The Ten Comandments som mycket mer detaljerat behandlas historien om Moses, från födseln till röda havet. Men fördelen med den här är precis samma som dess nackdel, den utspelar sig under lång tid och ger en grundläggande bild av även de mindre centrala figurerna i bibeln, så som Laban och hans tvenne döttrar och jag har inte sett så många filmer som börjar SÅ tidigt i historien.

Bland Skådespelarna märks framförallt Martin Landau som verkligen visar att ha kan agera i rollen som Abraham och den gamle, alltid lika vassa, Draculakungen Christopher Lee gör en roll som egyptisk Farao

Chocolat - 2000 - Lasse Hallström och Johnny Depp

Chocolat

Regi: Lasse Hallström

2000

Drama

Skriven av: Linda Snöberg

Året är 1959 och i en idyllisk katolsk stad på franska landsbygden är allt som vanligt, ända tills en dag då Vianne Rocher (Juliette Binoche) och hennes dotter Anouk (Victoire Thivisol) flyttar dit och väcker den slumrande staden till liv.  Här öppnar hon en exotisk chokladbutik. Hon får det inte lätt för stadens borgmästare Greve de Reynaud ser Vianne som ett djävulens sändebud, ditsänd för att inleda frestelse och moraliskt förfall hos de plikttrogna medborgarna. Han irriterar sig extra mycket för att hon har öppnat butiken mitt under den pågående fastan. Men hennes charm och sagolika choklad får de traditionsbundna medborgarna att falla för frestelsen. När sen den hemlighetsfulle unga mannen Roux (Johnny Depp) och hans manskap lägger till nere i hamnen, blir det mer problem för borgmästaren.

Ah, vilken njutbar film!

Filmen är väldoftande, söt, rik och har en felfri blandning av allt det goda. Effekten av hur en kvinna kan få de flesta att släppa på sig och bara njuta är underbart. Historien är brilliant, harmonisk, söt och smältande. Fast en sak bara… ha en chokladkaka tillgänglig när du ser denna film, för du blir mer och mer sugen på choklad ju längre in i filmen du kommer. Om du vill se en bra romantisk film som inte får dig att somna är detta filmen för dig, lika smakfull som choklad.

Skådespelarna är bra och Juliette Binoche som Vianne är enastående, hon är rolig och bryr sig inte om vad andra tycker om henne och det är underbart att se. Johnny Depp är fenomenal som alltid, han är både underhållande och hans Irländska dialekt är charmig. Han är skickligt bra på att välja vilka roller han ska ta och vilka han ska undvika, men i just denna film är det Juliette Binoche som verkligen bär upp filmen.

Underhållningen ligger i de roliga replikerna, bra skådespeleri och den fantastiska musiken. Mer psykologisk och behaglig film, än äventyrlig och skrämmande, Juliette Binoche och Johnny Depp får fram den perfekta romantiken sinsemellan.

Vianne är en härlig rollkaraktär och slutet av filmen är möjligen det bästa i hela historien. Det enda som kanske inte stämmer in i filmen är att karaktärerna talade engelska i en fransk stad (med fransk brytning tillråga på allt). Jag gick upp i varv och tänkte ”vad kommer att hända sen”?  Jag var överraskad i varenda vändning. Underbart att se skådespelare som John Wood, Alfred Molina, Leslie Caron, Lena Olin i kanon roller. Det är en fröjd att se den fantastiska kemin mellan alla rollkaraktärerna och de är även väldigt trovärdiga. Bakgrundsmusiken är helt enkelt utsökt bra. Filmen är precis som en kopp varm choklad i en kall, blöt och stormig höstnatt med en gnutta av chili i (Johnny Depp).

Choklad någon?

Recension: Coyote Ugly - 2000

Coyote Ugly

Regi: David McNally

2000

Komedi

Skriven av: Linda Snöberg

När Violet (Piper Perabo) äntligen följer upp sin dröm, om att bli en känd låtskrivare, flyttar hon till New York. Alla försök hon gör med att få en producent att lyssna på hennes demo verkar helt hopplösa, som om inte det vore nog så blir det inbrott i hennes lägenhet och hon förlorar allt hon hade. Av en slump hamnar hon på Coyote Ugly, en nattklubb där bara snygga, sexiga kvinnor bestämmer. Violet får ett tillfälligt jobb på baren. En dag kommer Bill (John Goodman) som är hennes pappa in och ska överraska henne, men till sin fasa får han se henne hälla vatten på sig själv uppe på bardisken, det är inget som han uppskattar och han tycker hon beter sig som en hora. Det hela slutar med att de blir ovänner.

Detta är en typisk romantisk tonårskomedi, inte speciellt intressant, utan man vet ungefär på direkten vad som kommer att hända. Den lämnar inte mycket till att fundera över, utan den bara flyter på. Kan ju hända att killar ser denna film enbart för den har sexiga tjejer som dansar och rör sig sexigt på bardisken, med mycket vatten. Det som skulle kunna vara bra med denna film är ju att du kan se den med din kille för just de sexiga delarna i filmen, annars är det mycket tjejgrejor i filmen.

Piper Perabo gör en bra skådespelarinsats som Violet, hon passar bra för rollen. Jag tycker dock att filmen är en aning för lång och hade mått bra av att kortas ner 10 minuter. Det som är kul med filmen är att den är hämtad ur verkligheten. Dvs. Baren finns och även personerna som gestaltas i filmen.

Tyra Banks rollkaraktär blir behandlad värst, hon bara lämnar baren men dyker upp utan någon som helst förklaring till varför. Goodman lyckas inte så bra i den här filmen, fattar faktiskt inte varför han valde att ens medverka i den och man kan ju hoppas att han fick bra betalt för att göra sån roll i alla fall.

Det som också är bra med denna film är givetvis att kvinnorna är starka och kan ta hand om sig själva. Det är också väldigt skön musik som du får njuta av om du ser filmen.

Recension: Final Destination - 2000

Final Destination

Regi: James Wong

2000

Horror

Skriven av Linda Snöberg

Alex Browning (Devon Sawa) ska tillsammans med sin klass åka till Frankrike. Strax innan de lyfter ser han framför sig hur planet han just satt i, exploderar i ett eldhav och samtliga passagerare dör. Panikslagen försöker han övertyga de andra passagerarna om vad som kommer att hända och under tumultet kastas Alex och fem andra personer av flygplanet. Alla är irriterade på honom, men när då flyget lyfter och gör precis det som Alex sa att det skulle göra, explodera. De blir chockade men samtidigt glada inombords att just de inte var med på planet. När Alex sedan försöker återgå till ett normalt liv kommer han till insikt om att det var ödesbestämt att han och de andra överlevande skulle möta döden i olyckan. En efter en går de en brutal död till mötes. Alex och de vänner han har kvar i livet måste nu slå sig ihop för att ändra ett till synes orubbligt öde. Men kan man lura döden?

Jag tror att det är säkert att säga att varje individuell person har olika känslor för döden, en del är rädda för den, andra förnekar sina känslor för den och en del tycker att den är välkommen när den kommer.

Final Destination är en mycket cool mystisk skräckfilm med anständigt bra skådisar, Kerr Smith var kanske lite irriterande och den första delen av filmen var lite seg. Specialeffekterna var bra på många ställen och speciellt bra när planet exploderade. Gillar även scenen med den brutna kraftledningen.

Atmosfären speglas runt en oförklarlig karaktär som förföljer dom och dödar dem en efter en, nämligen döden. Tonårsföräldrarna lämnas väldigt mycket utanför historien, om det är något man ska klaga på. Något jag inte tyckte var så bra heller var att man aldrig fick reda på varför Alex hade förvarningar.

Det stora problemet med filmen var kanske att de inte såg ut som tonåringar, den enda som gjorde det var Devon Sawa som är underbar som Alex. Han hanterar sin karaktär från en vanlig kille till att bli isolerad psykiskt inombords på ett helt strålande sätt.

För det mesta är tonårsskräckfilmer så att en galen mördare springer runt och dödar med ett skarpt föremål, men Final Destination är för smart för att falla i den klichén. Om du gillar helt galna dödsscener så får du inte missa uppföljaren, den är rysligt bra den också och har ännu mer galna mord.

Recension: The Doorway - 2000

The Doorway

Regi: Michael B. Druxman

2000

Horror

Fyra studenter tar på sig uppdraget ett fixa till ett gammalt hus, för besväret blir de lovade 10.000 dollar. Vad de inte vet är att huset en gång i tiden ägdes av en kult med djävulsdyrkare och att källaren innehåller en portel direkt till helvetet. Snart upptäcker de emellertid att huset är hemsökt och efter att de stött på en demon i form av den före detta frun i huset beslutar de sig för att fly och ta hjälp av Professor Lamont (Roy Scheider) som är expert på spökerier.

Filmen kunde faktiskt haft potential att lyckas om man fullföljt någon av de många idéerna och varit någorlunda konsekvent. Som det hela är nu så är jag inte säker på vad man egentligen ville göra. En klassisk spökhistoria? Demonbesatthet? Djävuldyrkare? Filmen verkar bestå av en blandning av dessa element men bestämmer sig aldrig för vilken linje man ska gå på.

Då detta är en lågbudgetfilm (och utgiven av den gamle B-filmskungen Roger Cormans bolag) kan man kanske inte kräva mer än så här av skådespelarna. Fast jag står ut med dem, inte för att de någon gång egentligen är bra, utan för att det inte är dåliga hela tiden. Man har till och med lyckats få med Roy Scheider i en liten roll, hoppas han fick bra betalt.

Bitvis känns det här som en hyllning till äldre B-filmer, mycket känns igen även om man valt att ge ingredienserna en ny förpackning så att säga. Ibland är musiken som tagen ur en 50-talsrulle med kultstatus eller kanske ur ett avsnitt ur Twilight Zone. Problemet är bara att under de korta stunder detta händer passar musiken inte alls in i produktionen så det faller på sitt eget grepp så att säga.

Folket bakom effekterna gjorde också effekterna till kanonusla rullen infested och de håller absolut inte högsta klass, inte ens medel tyvärr. Detta drar ner totalintrycket ganska mycket då en film av det här slaget nästan är beroende av att det ser trovärdigt ut. Det mesta ser riktigt fejkat ut även om sminkavdelningen lyckats hyfsat i alla fall. Samma bolag låg förresten även bakom effekterna i Jeepers Creepers.

Recension: Crocodile - 2000

Crocodile

Regi: Tobe Hooper

2000

Horror

En av de bästa djurskräckfilmerna med en krokodil jag har sett på mycket länge. Det finns kanske ett par som når upp mot denna, Primeval och någon till, men på det hela taget är det en ohotad topplacering. Jag vet inte om det är Tobe Hoopers inblandning eller det faktum att man har lagt ner lite extra energi på att få krokodilen att se verklig ut – trots sin storlek! Det är nämligen en gigantisk nilkrokodil som löper amok.

Det är dessutom relativt bra skådisar och det känns som en ”riktig” produktion snarare än en billig djurskräckproduktion som tyvärr allt för ofta är fallet. Det betyder förstås inte att den här filmen inte släpptes direkt på video eller vad man säger nu för tiden. Den gick alltså inte på bio… Personligen kunde jag inte bry mig mindre, men det innebär förstås att budgeten är betydligt lägre än vad det skulle ha varit i så fall.

Själv grundhistorien är tämligen klichéfylld och behandlar hämndmotiv. Man hittar krokodilägg och förstör dem vilket förstås får krokodilmamman att se rött. Men det är mer, man plockar med sig ett ägg av misstag och i samma ögonblick har man beseglat sitt öde. Krokodilmamman ger sig aldrig och är fast besluten att återfinna sin avkomma eller döda allt i sin väg. Naturligtvis är det synnerligen orealistiskt men det funkar i filmens sammanhang. 

Recension: Cecil B. Demented - 2000

Cecil B. Demented

Regi: John Waters

2000

Komedi

Filmen tar sin början med den outhärdliga divan Honey Whitlock (Melaine Griffith) som utåt visar upp en älskvärd fasad. Hennes riktiga jag är däremot van att få som hon vill och hon skändar sannerligen inte orden när hennes ego talar. Redan från början planeras hennes kidnappning av den excentriske regissören Cecil B. Demented (Stephen Dorff). Han håller på att göra revolution mot hela studiosystemet i Hollywood med sin film. Till en början tvingas hon medverka mot sin vilja, men efterhand inser hon mer och mer att budskapet i filmen faktiskt är det rätta och så småningom blir hon mera medgörlig och tar mer och mer aktiv ställning mot mainsteamfilmen.

Det här är en film som driver med hela etablissemanget och kanske framförallt de stora breda hollywoodproduktionerna. Man slutar emellertid inte där, utan John Waters driver också ganska kraftigt med sitt eget filmskapande. Allt i en salig röra av sarkasm, ironi och framförallt dålig smak.

Jag kan inte låta bli att tycka om det här eftersom jag helt och fullt håller med om observationerna som görs. Det kanske inte alltid är den stora breda kommersiella filmen som är bäst, utan man kan faktiskt försöka att vidga sina vyer ibland och se lite längre in i filmdjungeln. Detta gäller förstås på andra hållet också, bara för att en film har kostat en massa miljoner behöver den ju inte vara dålig och oartistisk.

Det här är en film som kanske kräver lite mer kunskap av tittaren än genomsnittsfilmen. Den får ytterliggare en extra dimension om man är bekant med de olika kontroversiella filmskapare som det refereras till och jag gillar när man inte underskattar tittaren genom att förklara för mycket hit och dit.

Filmens skådespelare gör ett bra jobb, framförallt är det Melaine Griffith och Stephen Dorff som bär upp filmen rent skådespelarmässigt. Detta innebär naturligtvis inte att de andra inte är bra, för det är de! Karaktärerna är tydliga och alla väldigt speciella, nästan karikatyrer. När filmen är slut sitter man fortfarande och tänker på hur bra karaktärerna refererar till filmskaparna. Det här är en film som sitter kvar länge och som växer när man fått smälta den lite.

Demented Forever!

Recension: Freeze me

Freeze me

Regi: Takashi Ishii

2000

Horror/Thriller

Chihiro (Harumi Inoue) trivs med sitt jobb och med sin stillige kollega som tillika är hennes pojkvän. En dag får hon syn på en man som rotar genom hennes brevlåda. Hon känner igen honom och vad värre är, han känner igen henne också. Det visar sig att han är en av tre män som genomförde en gruppvåldtäkt på henne några år tidigare. Han tränger sig in hos henne och för omgivningen låtsas han vara hennes älskare. Han sprider bilder från våldtäkten till grannarna, allt för att hålla henne i ett järngrepp. Slutligen tar hon mod till sig och lyckas efter ett våldsamt slagsmål att övermanna och döda honom.

En ganska bisarr handling gör att man behåller intresset för den annars ganska händelsefattiga historien. Karaktärerna känns genomtänkta och fyndiga, kanske lite karikatyrbenägna emellanåt men det är inget man stör sig på. Våldet är relativt grafiskt och tämligen välgjort och realistiskt. Missförstå mig inte nu, det är verkligen en thriller och inget annat.

Kanske är det inte den ytliga handlingen som är viktigast här. De underliggande filosofiska tankarna om att vårt förflutna jagar oss och att vi egentligen inte har någonstans att fly från det präglar hela filmen. Än tydligare blir det när Chirhiro gömmer undan liken i frysen och nästan behandlar minnet av dem med en smula sentimentalism.

De tre männen representerar alla olika personligheter, allt från den aggressive till den nästan ödmjuke och ångerfulle. Dock vill alla åter igen utnyttja Chirhiro även om det ter sig på olika sätt.

Spänningen hålls på topp nästan hela filmen igenom och emellanåt har den lite småkomiska vändningar. Filmen rekommenderas för dem som vill ha en bisarr handling och inte är ute efter det vanliga Hollywoodstuket.

Recension: X-Men

Jag är ett stort fan av superhjältefilmer och jag såg den här i samband med att den kom 2000. Serietidningsförlagan var inget som jag var bekant med och inget som jag är vidare bekant med idag heller faktiskt. Jag har aldrig läst den men bara genom att titta på filmen och bilda mig en uppfattning utifrån karaktärerna tycker jag att jag kan göra en bedömning av vad det handlar om. Filmen lär vara trogen karaktärerna, men berätta en helt ny historia så jag antar att man inte är mycket hjälpt av någon bakgrundskunskap i alla fall… Hur som helst så är det mycket bra skådespelare i flera av rollerna: Patrick Stewart och Ian McKellen för att nämna två av de allra största namnen. De gör väl ungefär vad som kan förväntas av dem och i och med att det hela bygger på en serietidning får man väl förvänta sig en viss sorts berättarteknik, som om man översatte filmens scener till serietidningens bildrutor ungefär, tycker jag att de gör ett strålande jobb. Filmens upplägg, en uppenbar koppling till koncentrationsläger och judeutrotning fungerar väl och bringar en allvarsam underton i den annars ganska glättiga och enkla historien. Den är också väldigt snygg och effekterna, som en film av det här slaget nästan måste bygga på, är inte over-the-top utan kontrollerade och nästan rent av realistiska. I dagens ljus är det helt klart en god början på trilogin även om jag vill minnas att jag var måttligt imponerad vid min första bekantskap. 

7/10

Recension: Jason and the Argonauts (2000)

Efter att ha sett filmen med samma namn från 1963 blev jag nyfiken på denna. Jag gillar ju trots allt filmatiserade grekiska sagor och tycker det är svårt att misslyckas med historier av en sådan kaliber som det faktiskt handlar om. Och jag tyckte väl inte illa om den här heller, men den tar sig lite för mycket friheter tycker jag. Nu är väl inte jag den som jämför med litterära förlagor i onödan och tycker dessutom verkligen att man ska få ändra historien lite för att det ska passa konceptet film, allt som går att skriva går ju som bekant inte att filma på ett effektivt sätt. Jag har inget emot att man ändrat på en del saker jämfört med 1963 års version (som jag förövrigt tycker är en referensfilm i sammanhanget) men jag gillar inte att man ändrat på de inbördes relationerna mellan Gudarna. Herkules, eller Herakles som han faktiskt kallades av grekerna, framställs helt fel och även om det här är en miniserie gjord för TV tycker jag det är på tok för mycket dötid i den. Man fokuserar på fel ställen och gör inte de mytologiska platserna full rättvisa. En ok film alltså men inte så mycket mera och den har definitivt inget att sätta emot Ray Harryhausens sagolika effekter i den andra filmen. 

5/10

Battle Royale - 2000 - En gång i tiden tog den mig med storm!

Battle Royale

Regi: Kinji Fukusaku

2000

Action/Horror

I en framtid när samhällsstrukturen är på väg att falla introduceras en ny lag i Japan. En lag som gör det möjligt för myndigheterna att kidnappa skolungdomar till spelet som man kallar för ”Battle Royale”. Spelet går ut på att ungdomarna ska döda varandra tills bara en återstår. En mycket sadistisk lek, men samtidigt det enda sätt som återstår för att få bukt med det växande ungdomsproblemet.

Det här är troligtvis den film som gjort störst intryck på mig under hela 2000-talet. I nästan två timmar sitter man trollbunden, oförmögen att flytta ögonen från Tv-rutan. Redan tidigt när man inte har en aning om vart det hela ska leda känner man att det här kommer att bli något riktigt speciellt. Våldet, för det här är en våldsam film, är trovärdigt och realistiskt. Att filmen har ett politiskt budskap maskeras skickligt av den groteska handlingen som blandas med flashbacks och riktigt sentimentala kompisrelationer. Tanken är ju trots allt att döda sina kamrater för att själv överleva.

Trots detta finns det en påtaglig humor genom hela filmen, att ryggsäcken som innehåller en del nödvändigheter även innehåller ett vapen görs klart för ungdomarna. Det gäller dock att ha tur och få rätt ryggsäck, har man otur kan man få ett grytlock. Detta medan andra kan stoltsera med automatgevär eller gift. Reglerna för denna sadistiska lek redogörs och de som vägrar delta blir dödade på direkten.

Det är lätt att sätta sig in i ungdomarnas hopplösa situation och förstå deras frustrerande handlingar – eller är det så lätt egentligen. Skulle DU kunna döda din bästa vän för att själv överleva? Moraliskt sett är givetvis det svaret nej, men frågan är hur moralisk man är när man utsätts för detta ultimatum.

En näst intill perfekt film som förtjänar full poäng i alla kategorier!

Baise-Moi - 2000 - Våldtäktsfilmen med riktiga sexscener!

Baise-Moi

Aka Rape Me, Fuck Me

Regi: Virginie Despentes, Coralie Trinh Thi

2000

Thriller/Action

Två kvinnor möts av en slump på gatan. Den ena har nyligen blivit våldtagen och den andra har liknande erfarenheter. Tillsammans bestämmer de sig för att slå följe till Paris. De påbörjar sin resa och deras väg kantas av våld och sex. De lämnar efter sig liken av karlar som de tycker på ett eller annat sätt kränker dem.

Faktiskt en mycket brutal och grafisk film, även om det oftast nästan känns som en ursäkt för att kunna visa så mycket naket som möjligt i rutan. För sexscenerna är grafiska och faktiskt äkta, givetvis förekommer ingen äkta våldtäkt men penetreringen är på riktigt.

Våldtäktsscenen tidigt i filmen är mycket bra och nog den starkaste jag har skådat inom ”rumsren” film. Tyvärr räcker det inte, man får aldrig riktigt känslan av att det här är på riktigt. Kanske beroende på att skådespeleriet inte är det bästa. Hur många duktiga skådisar skulle ställa upp på sex framför kameran? Tacka vet jag en amerikansk remake av den här filmen med Michelle Pfeiffer och Jodie Foster, det vore grejer det!

För filmen är fransk och tämligen rörig och svår att hänga med i, åtminstone till en början. Den senare delen är bättre och man får nästan koll på läget, även om karaktärsdjupet inte känns fullt utvecklat.

Man ska komma ihåg att det faktiskt förekommer en hel del våld här också, något som är lätt att glömma bort när sexscenerna är så frekventa. Våldet är även det väldigt grafiskt och faktiskt väldigt realistiskt. Tyvärr är även det ganska meningslöst och även om man förstår att kvinnorna på något sätt försöker att utkräva hämnd på det samhälle som har våldtagit dem, både fysiskt och psykiskt, känns det inte trovärdigt.

Vill man se något annorlunda ska man se den här, inte för att den är speciellt bra, utan mest för att det är en film man ”ska ha sett” om man är intresserad av extrem film.

Tillagt 2012-01-27: När jag läser denna märker jag att jag utvecklats en hel del sedan dess. Det är inte längre den starkaste våldtäktsscenen jag har skådat. I övrigt har jag inga direkta minnen från filmen idag men att det skulle röra sig om "extrem film" måste jag härmed dementera, åtminstone med tanke på vad som har kommit ett årtionde senare!