The Oddyssey - 1997 - Grekisk mytologi!

The Oddyssey

Regi: Andrei Konchalonsky

1997

Fantasy

Efter det mångåriga trojanska kriget vill Odysseus inget hellre än att återvända hem till sin älskade Penelope. Att hans son Telemachus var precis nyfödd när han tvingades fara till stridens hetta gör sannerligen inte saken mindre åtråvärd. Men hans högmod gör havsguden Poseidon vred på honom. Straffet blir att han för alltid ska irra omkring på Poseidons hav och aldrig få återse sitt kungarike Ithaka eller sin älskade hustru Penelope. Fast besluten om att lyckas med bedriften att ta sig hem trots gudens bestraffning börjar en av de mest kända äventyrsresorna genom historien.

Trots att det här faktiskt är en TV-film håller den förvånansvärt hög standard. Men med en budget på 400 millioner kronor kanske man kan kanske begära en del av slutresultatet också!? Visserligen kan inte en del av filmens stjärnor varit helt billiga att anlita. Till exempel så medverkar Armand Assante som filmens huvudkaraktär Odysseus och gör ett riktigt bra jobb. Isabella Rosselini spelar gudinnan Athena som visserligen är en mindre roll i sammanhanget och så är även Christopher Lee’s gestaltning av siaren Theresias. Vidare hittar vi till exempel Greta Scacchi som Penelope, Vanessa Williams som Calypso, Eric Roberts som friaren Eurymachus och Michael J. Pollard som Aeolus.

Personligen anser jag att Greta Scacchi gör det bästa jobbet av alla. Hon är helt trovärdig rakt igenom medan en del andra karaktärer kan framstå som lite löjliga emellanåt. Hon visar sin saknad efter sin make Odysseus på ett mycket bra sätt. Jag kan visserligen inte påstå att Armand Assante gör mycket sämre ifrån sig på det planet, det är aldrig någon tvekan om hur mycket han saknar sin älskade hustru. Men han är ändå ute på äventyr och så mycket annat händer honom att det inte blir hans huvudsakliga uppgift.

Man har inte tagit med alla Odysseus äventyr längs den långa resan hem i filmen men den är ju trots allt bara tre timmar lång så allt får hur gärna man än vill inte plats. De mest centrala delarna finns naturligtvis med och jag gissar att äventyret den väldiga cyklopen Polyphemus är den mest kända av dem alla. Odysseus lurar honom listigt att tro att hans namn är ”ingen” och när Odysseus män stuckit ut cyklopens enda öga kan han bara ropa till sina bröder att ”ingen har stuckit ut mitt öga” – helt brilliant egentligen!

Effektmässigt fungerar filmen väl utan att vara något referensverk i sammanhanget. Monstren Scylla och Charybdis ser utmärkta ut och gudarnas budbärare Hermes flyger med en trovärdighet som skulle funka i vilken äventyrsmatiné som helst.

En mytologisk fantasyfilm som jag helt klart rekommenderar!

Recension: Sharktopus – 2010

Djurskräckfilmer brukar kunna vara ganska krystade. Det finns visserligen en handfull av dem som är genuint spännande och rent av skrämmande men de flesta är det inte. Nuförtiden är det dessutom mer regel än undantag att varelserna är mycket fantasifulla och animerade i en dator… Det är i sig kanske inget fel även om det påverkar realismen negativt. Men å andra sidan ska man ta de här filmerna med en nypa salt. Jag är fullständigt övertygad om att det finns en ambition och intention att få till en smula kalkonkänsla över de här filmerna. Detta beror förstås delvis på att de ofta brukar befolkas med ganska dåliga skådespelare på grund av bristande budget och annat. Men och på grund av att det faktiskt handlar om underhållningsvärde!

I detta fall vill jag påstå att skådespeleriet är bättre än snittet och det är till och med en hyggligt känd B-skådis i en större roll, nämligen Eric Roberts. Även de andra större rollerna fungerar utmärk även om någon mindre nogräknad statist drar ner den ackumulerade skådespelartalangen. Varelsen är, enligt vad jag skrev ovan, innovativ och gjord i en dator men det är ändå charmig på något sätt. Det här är en av de bättre filmerna av det här slaget som jag har sett på länge! Den är inte dock särskilt svår att förutse även om det faktiskt finns ett par scener som verkligen bryter mot konventionerna.

7/10

Recension: The Expendables

Det känns som om jag gått in för ganska många filmer på senaste tiden med alldeles för höga förväntningar. Det här är ytterligare en film i raden som jag hört mycket gott om (men också en del dåligt) och rollistan är verkligen imponerande. Inte några briljanta karaktärsskådespelare kanske, men för en actionfilm nöjer jag mig med namn som Sylvester Stallone, Eric Roberts, Jet Li, Dolph Lundgren, Jason Statham, Arnold Schwarzenegger och Bruce Willis. Dessutom har jag säkert glömt bort någon i min uppräkning. Men man ska vara på det klara med att vissa av namnen inte är med särskilt mycket, Schwarzenegger och Willis har till exempel helt meningslösa roller som knappast hade behövts om det inte vore att just de hade spelat dem. Större cameos kan man säga kanske, ett par tre repliker eller så. Och visst är det en actionfilm, det råder ingen tvekan om det. Den är till och med ganska underhållande längs vägen och det är väl tur det för någon större handling är det inte frågan om. Jag vet knappt vad den handlade om efter att jag sett klart den om jag ska vara lite elak. Men replikerna är småkul och hela filmer dryper av macho bullshit vilket förmodligen är ungefär vad som var meningen med den. Stallone har varit med och skrivit den samt står för regin och det funkar väl så där. Underhållande och kul för stunden, men bra? Nja… 

6/10