Oculus – 2013 – Varför är speglar så otäcka?

Filmer om hemsökta hus är som regel ganska spännande. Filmer om hemsökta speglar, som den här, brukar vara snäppet värre. Jag vet inte vad det är med speglar som är så skrämmande egentligen. Det blir så utelämnande på något sätt. Det är helt onaturligt att man ska se en reflektion av något som inte finns i rummet och ändå gör man det allt som oftast i de här filmerna. Här har man tagit det hela ett steg längre och gett spegeln ett eget liv.

Filmen tar sin början när Tim släpps ut från mentalsjukhuset. Det är till en början oklart hur länge han har suttit där men snart står det klart att händelserna som leder fram till nutid ar sitt ursprung elva år tidigare. Tim har alltså suttit i elva år och släpps ut på sin 21 års dag. Han verkar vara helt återställd efter det trauma som uppenbarligen drabbat honom. Hans psykiatriker menar att han inte längre är någon fara varken för sig själv, eller andra.

Utanför väntar Tims äldre syster, Kaylie, som inte har haft hjälp av psykvården för att bearbeta händelserna. Hon har hela tiden fått klara sig själv och har gjort upp planerna för att göra sig kvitt minnena en gång för alla. Hon är nämligen fortfarande övertygad om det som Tim numera har en rationell förklaring till. Hon har heller inte glömt det löfte de båda syskonen gav till varandra natten allt hände, nämligen att krossa spegeln och dess makt. Kaylie är dessutom ute efter att fria sin far från ett mord hon menar inte var hans fel, det ligger en förbannelse över spegeln.

Tim tror först inte sina ögon när han ser vilket jobb Kaylie har lagt ner på förberedelserna. Hon har skaffat spegeln och riggat hela huset där alltsammans hände med kameror, värmegivare och annat som ska säkerställa hennes dokumentation av de övernaturliga händelser hon tror spegeln ligger bakom.

Det är en tät, spännande film. Det är kanske inte en så originell historia egentligen. Det finns mängder av filmer där man försöker dokumentera övernaturliga fenomen. Oftast misslyckas man förstås kapital. Men även om innehåller kanske inte är genialiskt har filmen en form som är riktigt välgjord. Den utspelar sig nämligen vid två tidpunkter samtidigt, både i nutid och för elva år sedan. Jag har sällan sett så fantastiska övergångar som den här filmen bjuder på. Allt händer samtidigt och det är här filmen får sina pluspoäng. Till en början kan det vara lite rörigt när vi befinner oss men till slut när allt flyter samman till en enda enhet råder det inget som helst tvivel längre.

Man kan filosofera kring om filmen berör sinnessjukdom eller inte, eller om det bara rör sig om övernaturliga fenomen. Det är lite grand av styrkan att det inte är helt klart hela tiden. Tim eller Kaylie eller båda, kan vara galna vid vilket givet tillfälle som helst nästan. Samtidigt kan alltsammans hända precis så som det beskrivs ur det berättande perspektivet. Det vill säga, ur deras synvinkel.

Jag gillar den mycket men det når inte riktigt ända fram. När det börjar närma sig slutet och tempot höjs börjar man ana hur det kommer att sluta. Filmer där man kan ana slutet är på något sätt inte lika intressanta längre. Det är i ovissheten man vill befinna sig. Ändå blir betyget gott när filmen är slut och det finns inte så mycket att klaga på.

6/10

The Conjuring – 2013 – Överraskande spökfilm!

James Wan, som har regisserat filmen, ligger också bakom flera andra filmer som jag har tyckt om. Saw är förmodligen den mest kända av dem, men jag gillade även DeadSilence och Insidious. Det är vad jag minns att jag har sett så där rakt upp och ner i detta skrivandets nu. Han är fantastisk när det gäller att bygga upp stämning och spänning och den här filmen är inget undantag.

Måhända har han lånat från andra filmer men det spelar ingen roll. Han gör något eget av det! Jag överdrivet inte när jag säger att jag faktiskt satt som på nålar under stora av filmen. Man kan tycka att många scener är tydliga men James Wan förstår att utnyttja situationen och angripa oss från ett helt annat håll med överraskningarna än vad vi har räknat med. Sådant förhöjer verkligen filmen. Man tror att attacken ska komma från ett annat håll och så kommer överraskningen.

Jag gillar hur filmen utspelar sig på 70-talet utan att det blir överdrivet tidstypiskt. Man kan se det på frisyrer och kläder men det blir aldrig sådär övertydligt som det kan bli ibland. Det är också en fördel att det inte är så överdrivet kända skådespelare i rollerna. Det gör att det känns mer äkta på något vis.

Handlingen utspelar sig i ett hemsökt hus. Det är lätt att tankarna går till den kanske mest kända ”spökhusfilmen” av alla, den som på svenska heter Huset Som Gud Glömde – och visst finns det likheter. Det finns gott om olikheter också men det är som sagt lätt att tankarna går åt det hållet. Man skulle också kunna tänka sig Poltergeist eftersom det handlar om andar eller demoner som påverkar den yttre världen. Dörrar som öppnas och stängs, knackande och så vidare.

Som vanligt får vi mer och mer bakgrund till vad som verkligen händer, vem eller vad som ligger bakom. Tempot, som från början är ganska lågt, stegras och till slut är det verkligen en kamp på liv och död.

Jag gillar den skarpt! Det är som sagt en bra spänningsfilm, en rysare skulle man kunna säga, det enda som jag har emot den är att det blir alldeles för enkelt till slut. Jag menar inte att familjen som utsatts, deras kamp, skulle vara enkel, utan de bakomliggande förklaringarna till vad som händer. Hade filmen förmått löpa linan fullt ut hade också betyget blivit bättre!

Förresten så finns det vibbar av den gamla TV-serien Friday the 13th: The Series vid ett par tillfällen. Det är nämligen så att ”spökjägarna” eller vad man vill kalla dem för, samlat på sig förbannde objekt från de fall de har arbetat på. Objekt som verkligen inte bör lämnas bakom en olåst dörr. Tredubbla lås vore en bra början…

7/10

7 Below - 2012 - Val Kilmer är trovärdig när han dricker whisky..

Det här är en tämligen standardiserad sak om en familj som mördades av sin adoptivson. Hundra år går och åter fylls huset med en massa människor som en efter en går ett hemskt öde till mötes. Val Kilmer medverkar och lyckas väl se trovärdig ut ungefär när han dricker whisky. Lyckligtvis medverkar han inte särskilt länge. Vad hände med honom egentligen, en gång i tiden var han ju med i bra filmer – i alla fall med högra produktionsvärden än den här?!

De människor som samlas har precis varit med om en trafikolycka. De blir bjudna att stanna av den vänlige Jack som gestaltas av Ving Rhames. Han spalr förresten skjortan an den övriga besättningen utan att göra något. Det är inte katastrofalt från alla håll och kanter men det verkar inte som om någon av skådespelarna reagerar nämnvärt på döden någon gång faktiskt. Man skulle väl kunna begära att ett äkta par blir påverkade när den andra hälften dör kanske? Men det är i och för sig inget särskilt lyckligt äktenskap som gestaltas.

Man får säga att det är en bagatell till film som man visst kan se på om man inte har något bättre för sig, bara man inte har för stora förväntningar. Är man till exempel rejäl bakfull passar nog den här filmen som handen i handsken…

3/10

Amityville Horror 3D - 1983 - onödigt daterad!

Amityville Horror 3D

Regi: Richard Fleischer

1983

Horror

Efter att ha avslöjat en parapsykologisk bluff i huset köper reportern John Baxter det billigt och flyttar in i det. Han har inte mycket till övers för det onda rykte huset trots allt har och vägrar tro på det minsta lilla av det. Det dröjer dock inte länge förrän mystiska händelser börjar inträffa och det är inte längre någon tvekan om att något övernaturligt händer i huset. Frågan är bara om han har en chans att komma därifrån levande med sin familj.

Jag vet inte om jag har något synfel eller så men jag har faktiskt aldrig uppskattat filmer i 3D! Jag tycker bilden blir helt hopplöst oskarp och de få effekter som är designade att fungera med 3D är alldeles för få för att uppväga obehaget med glasögonen. Det är därför ingen glädje jag känner när trenden numera verkar gå åt det hållet att allt fler filmer ska vara i 3D. Numera finns det ju till och med speciella TV-apparater och bluray-spelare för ändamålet. När tekniken tillåter perfekt bild utan några glasögon ska jag börja sukta efter den – inte förr!

Tekniken har som sagt varit populär förr men slog inte den gången. Filmer som Creature of the Black Lagoon, Jaws 3, Friday the 13th 3, House of Wax och så den här – Amityville 3 – The Demon, gjordes alla med denna teknik. Det är samtliga filmer med några år på nacken så företeelsen är verkligen inte ny. Inför den här recensionen hade jag tänkt att företa mig att verkligen se 3D versionen eftersom utgåvan tillåter det, men efter några minuter insåg jag att jag inte skulle få något utbyte av filmen alls om jag hade fortsatt. Jag slog således över på den ”normala” 2D versionen istället. Ett lyckat val skulle jag vilja säga.

Jag tror faktiskt inte att jag har sett den här filmen förut. Jag är inte ens säkert på att jag har sett den andra delen i serien som alltså föregår den här. Jag tror inte att det är nödvändigt egentligen eftersom den här tredje delen verkar stå helt och hållet på egna ben. Den känns onödigt daterad till sin inspelningstid och lite väl stereotypisk för att kunna fungera till fullo som skrämmande film i dagens krävande filmklimat. Den är självklart av intresse för retro-filmtittarna och de som känner ett behov av att se den kompletta filmserien men särskilt bra är det inte. Manuset är sunkigt och det känns lite som en nödlösning för att kunna mjölka ur lite mer pengar ur serien.

Men oavsett hur manuset är utformat försöker man göra så bra som möjligt av det. Skådespelarna är hyggliga och i de stora rollerna hittar vi Tony Roberts och Tess Harper som båda är utmärkta! För nostalgikerna medverkar Meg Ryan i sin andra långfilmsroll, men det är inte mycket att orda om. Hon gör inget större väsen av sig och har förstås inte heller någon större roll att jobba med.

Nej, det här var faktiskt ingen höjdare trots intressanta premisser och ger mig inget sug efter att bekanta mig mera med de övriga delarna i serien. Men jag känner trots allt att jag borde så vem vet, det kommer kanske recensioner av flera av dessa filmer framöver!

4/10

Recension: The Silent House – 2011

Det tog mig några minuter innan jag insåg att jag kände igen filmen. Inte för att jag redan hade sett den utan för att jag har sett förlagan från året innan. Jag kommer inte ihåg någonting från den mer än att den påstods vara filmad i ett enda stycke och det verkar den här också vara. Handlingen kan jag inte jämföra men eftersom jag faktiskt brukar minnas vad jag tyckte om filmerna trots att jag inte minns något från filmerna i sig kan jag säga att jag upplevde den här som rejält mycket bättre och mer spännande än sin föregångare.

Sarah håller tillsammans med sin far och sin farbror på att fixa till sitt sommarhus för att sälja det. Det är rätt illa åtgånget men det visar sig snabbt att det är värre än så. De är nämligen inte ensamma och Sarah får sig en mardrömsnatt hon sent ska glömma. Ja, ungefär så kan man beskriva handlingen. Först tyckte jag filmen var rätt seg och rätt tråkig men framåt slutet var det en spännande film med hög närvaro. Likaså upplevde jag först att filmen hade ett problem med vad den ville göra, om den ville vara en ”hemsökt hus” film eller en ”inkräktar” film. Med facit i hand ser jag inga problem men hur filmen är uppbyggd! Jag kan inte säga att jag räknade ut hur det låg till långt i förväg men små pusselbitar föll i alla fall på plats efter hand och själva upplösningen kom inte som någon total överraskning i slutändan.

Till slut blir det ganska spännande och en väl utförd film som jag inte ångrar att jag såg. Egentligen är den kanske en bagatell men om mitt minne inte sviker mig allt för mycket är det en av få nyinspelningar som slår originalet på fingrarna!

7/10

Recension: The Messengers - 2007

The Messengers

Regi: Oxide & Danny Pang

2007

Horror

Familjen Solomon, Roy (Dylan McDermott) och Denise (Penelope Ann Miller), dottern Jess (Kristen Stewart) och sonen Ben (Evan/Theodore Turner), från Chicago flyttar in på, en nästan fallfärdig, farm i North Dakota. Men inte bara fastigheten är i spillror, familjen har också problem och detta är det sista desperata försöka att hålla ihop den. Ganska snart börjar dottern se syner, eller åtminstone tror hennes föräldrar det och skyller händelserna på flickans tidigare traumatiska upplevelser. Hon är dock envis och forskar vidare i husets historia. Hennes upptäckter är både skrämmande och tillfredställande. Den tidigare familjen lämnade inte alls huset sex år tidigare, det blev brutalt mördade av någon eller något! Har hon verkligen rätt? Finns det verkligen onda andar i huset som är ute efter deras liv?

Visst känns det lite som Amityville Horror, Original eller Remake spelar ingen roll, när man läser ovanstående? Det var i alla fall exakt den känsla jag fick när jag tittade på filmen. Men vänta, sluta inte läsa nu! Det är inte alls så illa som det låter. För det första är det ett skickligt hopsnickrat hantverk som innehåller betydligt mer spännande ingredienser än vad Amityville Horror någonsin gjorde! För det andra så blir skillnaderna allt mer uppenbara ju mera av handlingen vi får ta del av.

Att de vålnader, spöken eller gengångare, eller vad man nu ska kalla dem, som enbart familjens barn och inte de vuxna kan se, är mycket välgjorda tycker jag inte är att avslöja för mycket. Dock är det svårt att berätta om filmens twists, som faktiskt med sin närvaro gör det hela mycket intressantare än vad det annars skulle vara, och jag tvingas därmed att enbart konstatera dess existens. Det blir nog bäst så, det är inte roligt att se film med facit i hand så att säga.

Skådespeleriet är även det av bra klass. Det kanske inte är bröderna Pangs främsta egenskap att personinstruera, estetisk visualisering är väl kanske mera deras gebit, mer trots detta brukar de lyckas fånga känslorna historien kräver i sina skådespelare, så även här. Dock kan det vara intressant att tillägga att även om jag inledningsvis enbart refererade till Amityville Horror, så är det inte den enda tydliga referenser i historien. Centralt i handlingen är också de kråkor som är ute efter den solrosskörd som ska rädda familjen ekonomi. Det är ställt bortom allt tvivel att Bröderna Pang här inspirerats av Hitchcocks mästerliga The Birds. Man efterhärmar skoningslöst på bästa Tarantino-manér och stölderna slutar inte där… Det är faktiskt ganska intressant att klura ut var olika scener har sitt ursprung även om det inte finns lika uppenbara och klockrena stölder The Birds.

Men jag kan inte påstå att det är därför jag gillar filmen, snarare har det med den spänningen som den avger att göra. Visst, det finns relativt gott om överraskningseffekter, designade att få tittaren att hoppa till, längs vägen. Men det finns mer än så, vissa scener är rejält gastkramande och det är alltid intressant att se hur bra kameraföring och effektiva klipp kan frambringa den känslan.

Stabil spökhusfilm av Bröderna Pang!

8/10

Recension: The Woman in Black - 2012

The Woman in Black

Regi: James Watkins

2012

Horror

Arthur Kipps (Daniel Radcliffe) har haft några svåra år. Hans fru gick tragisk bort i barnsäng några år tidigare och utan sin son hade han inte vetat var han skulle bli av. Advokatfirman han arbetar för gör klart för honom att han måste dra sitt strå till stacken oavsett hur dåligt han egentligen mår och skickar honom på uppdrag. Han ska gå igenom pappren i ett dödsbo i en avlägsen by. Han blir märkligt bemött när han anländer och det är uppenbart att lokalbefolkningen vill att han ska försvinna så fort som möjligt. Hur som helst så stannar han trots alla motgångar och börjar gräva i det förflutna, något som han helst borde ha lämnat i frid…

Det var några år sedan nu, men jag har sett originalfilmen en gång i tiden och om mitt minne inte sviker mig tyckte jag mycket om den. Den innehåller dessutom ett par scener som jag fortfarande minns och det krävs faktiskt lite grand för att jag ska komma ihåg scener som nästan skrämt livet ur mig. Men det här handlar alltså om en nyinspelning och vi lämnar därmed Herbert Wises film från 1989 därhän och koncentrerar oss på denna!

Det är förstås lättare sagt än gjort eftersom jämförelser är ofrånkomliga och kanske till och med nödvändiga för att lättare kunna relatera till just den här upplevelsen. Hur som helst tycker jag att man har lyckats riktigt riktigt bra med stämningen och det beror mycket på ljussättningen och musiken. Det beror också på Daniel Radcliffe som bär upp nästan hela skådespeleriet på sina axlar. Det finns andra roller i filmen, visst, men de är ganska små och enbart där för att stötta Radcliffes rollkaraktär. Ciarán Hinds kan nämnas, jag vet inte hur det är med andra människor men mig säger hans namn inte särskilt mycket. Det är dock ett ansikte jag känner igen direkt och han brukar göra mycket bra ifrån sig! Så även här alltså!

Egentligen är det den mest klassiska av alla spökberättelser som berättas. Den om ett ensligt beläget gods där ett spöke hemsöker omgivningen. Att Arthur Kipps spenderar natten ensam i mörkret på godset gör inte det hela mindre stereotypisk heller. Förresten, det glömda jag nämna, filmen utspelar sig under en tid då bilar fortfarande var nya och elektrisk upplysning verkligen inte är någon självklarhet! Arthur Kipps får nöja sig med stearinljus under sin vistelse och det gör det hela förstås ännu mera skrämmande.  

Men oavsett om det är en i grunden stereotypisk historia eller inte så fungerar den fantastiskt bra! Det beror förstås mycket på genomförandet men också på grundberättelsen. Snart får vi veta att kvinnan i svart inte bara spökar på godset utan även i byn och att det finns fullt av vidskepelse kring det hela. Ingen i byn verkar våga prata om saken, håller man tyst kanske problemet till slut försvinner.

Filmen är en gotisk betraktelse i grund och botten men har en oerhört mörk sida som faktiskt lyckas med konstycket att beröra. Den är heller inte helt självklar och när slutet annalkas finns det faktiskt överraskningar kvar att leverera. På det hela taget är jag mycket nöjd med den här filmen som levererade långt över mina förväntningar. Nyinspelningar kan visst vara magnifika!

8/10

Recension: The Woman in Black - 1989

The Woman in Black

Regi: Herbert Wise

1989

Horror

En ung advokat åker till den lilla kuststaden Crythin för att reda upp dödsboet efter en gammal änka. En änka som levt ensam, utan vare sig familj eller vänner, i ett stort hus långt ute i träskmarkerna. Invånarna är dock mycket ovilliga att hjälpa till och talar ogärna om det spöklika huset och vågar sig än mindre dit. Ingen vill heller ens nämna något om den kvinna klädd i svarta kläder han ser om och om igen i omgivningen, även om det är tydligt att de döljer något för honom. Fast besluten att göra sitt jobb beger han sig, trots alla kryptiska varningar, i alla fall till huset. Han blir snabbt varse att huset gömmer en mörk hemlighet och efter att ha utfört diverse efterforskningar blir han allt mer medveten om den, han blir en del av husets mörka arv.

Trots filmens långsamma tempo, eller kanske snarare tack vare denna makliga hastighet i historieberättandet, är filmen synnerligen effektiv i att bygga upp en kuslig stämning. Visst ser man direkt i inledningsscenen att det faktiskt är en TV-film men efter några minuter är det inget man längre tänker på. Dialogen är förstås stadigt brittisk och man ser också tydliga spår av Storbritannien som ursprungsland i bildspråket.

Något som är bra, är att man inte tar till bloddrypande effekter och/eller översminkade monster för att skrämmas. Istället används ett gediget hantverk och bra skådespeleri som får spökhistorien att faktiskt bli ganska spännande. Det är väldigt få filmer förunnat att kunna skryta med så effektiva scener som The Woman in Black emellanåt besitter. Den svartklädda damen, som hela historien centrerar sig kring, är klart skrämmande utan att för den skulle vara överexploaterad eller speciellt framträdande i särskilt många scener. Man har heller inte fallit i fällan att ge tittaren allt för många ledtrådar på en gång utan låter oss snällt vänta på svaren – eller låter oss rent av lista ut saker och ting själv.

Det finns en sällsam känsla av mystik även när det faktiskt inte händer något speciellt mystiskt. Man sitter helt enkelt och väntar på att nåt ska hända och verkligen skrämma skiten ur en. Huruvida det händer eller inte tänker jag inte avslöja här, men jag kan ju säga så mycket att jag kommer att minnas åtminstone EN scen väldigt väldigt länge!

Så får du tag i den här lite ovanliga och udda pärlan tycker jag definitivt att du ska slå till, den är helt klart värd din uppmärksamhet i lite mer än 100 minuter och du kommer dessutom att kunna skryta med att du sett nåt betydligt mycket otäckare än Hollywoods nyare trendskräckisar som det går tretton på dussinet av.

10/10

Recension: The Innkeepers – 2011

Jag kan inte annat än att erkänna att jag hade ganska högt uppskruvade förväntningar på den här filmen. Egentligen vet jag inte varför och det måste bero på att jag har hört så pass mycket gott om den som jag har gjort. Vad det var för en film och vad den egentligen handlade om hade jag heller ingen aning om, förutom det som står på omslaget då förstås. Det är en spökhistoria som utspelar sig på ett hotell som står i begrepp att stängas och det är egentligen hela handlingen. Den är ganska bra genomförd även om jag initialt kände att skådespelarna inte höll måttet särskilt bra. Man vänjer sig lite under filmens gång och till slut har jag inget emot dem alls. Men man försöker bygga upp någonting som sedan aldrig släpper loss och det är lite synd! Det finns ingen förlösande faktor och när filmen är slut känns det som att man har blivit snuvad på konfekten. Vad var poängen? Det finns alldeles för många ouppklarade trådar för att jag ska känna mig riktigt nöjd!

5/10

Recension: The Marsh – 2006

Det här är en ganska typisk spökthriller egentligen. Kanske är den något mer effektiv än vad snittet bland de här filmerna är och de beror i så fall på skådespelarna. Min favorit Forest Whittaker är visserligen inte med så mycket och det han gör är på rutin, men jag gillar honom skarpt och han har en närvaro som är sällan skådad. Gabrielle Anwar är både vacker och duktig på det hon gör och levererar absolut trovärdighet. Det finns förstås ett mysterium att fokusera på, det finns helt enkelt en anledning till att hon ser syner. Det är inte jättesvårt att gissa sig till hur det hänger ihop innan man blir levererad svaren, men jag ska erkänna att jag var lite off på ett par detaljer. Sådant är alltid kul, när man tror sig veta precis och sedan visar sig har en smula fel. Hur som helst är det helat klart en film som duger för en och en halv timmes underhållning men kanske inget som klarar ytterligare en genomtittning.

6/10

Recension: The Silent House - 2010

The Silent House – Tyvärr en ganska tråkig film som inte bjuder på så mycket stämning. Den är nästintill helt ospännande och det tar ganska lång tid innan man ens blir intresserad av vad som händer i den. Det sägs att den är inspelad utan klipp och det kans nog stämma och det gör också att det finns en ytlig poäng med den. Formen är viktigare än innehållet, ja så tycks filmskaparna ha resonerat i alla fall. Jag kan inte förneka att det finns några riktigt snygga scener som förstärker filmen, några kameraåkningar som jag häpnade över och som förvånade mig. Men det räcker inte! Den är slut innan det har hunnit bli intressant och även om det är en film som sägs vara baserad på verkliga händelser är det mestadels bara tråkigt. Sådana filmer brukar jag tycka om annars. 

4/10

Amityville Horror - 2005 - Enverklig händelse?

Amityville Horror

Regi: Andrew Douglas

2005

Horror

Familjen Lutz kommer över ett fint hus för en mycket billig penning och flyttar in. Kruxet med huset är att ett år tidigare mördade Ronald DeFeo hela sin familj medan de låg och sov och skyllde sedan på att rösterna befallde honom att göra det. För familjen Lutz och George (Ryan Reynolds) i synnerhet blir detta början till en mardröm. Han ser syner och hör röster, ibland tror han inte sina egna ögon och hans mentala hälsa sviktar. Håller han på att förlora förståndet? Samtidigt får dottern en ny lekkamrat vid namn Jodie, det är bara det att Jodie tillhörde familjen DeFeo och är väldigt död…

Så var det då dags för den senaste i raden av remakes från Hollywood. Den här är ganska lik t.ex. både remaken Texas Chainsaw Massacre och nyligen gjorda Boogeyman i sitt bildspråk. Kameran flaxar åt alla möjliga håll och det är svårt att inte tänka på musikvideos eller reklamfilm. Personligen tycker jag den här är bra mycket bättre än de båda nämna filmerna men trots detta kommer den inte upp i originalets emfas på spänning. Det är en ganska tråkig film utan att för den skull vara ett dåligt hantverk.

Skådespelarna är faktiskt bra och historien är välberättad trots att man fallit i fällan att visa alldeles för mycket i bild – som vanligt! Ingen skulle bli gladare än jag om man slutade upp med att försöka skrämmas så förbannat mycket. Jag har sagt det förr och jag säger det igen – less is more!

Annars känns en hel del igen från originalet, som jag för övrigt inte är någon älskare av (så fick jag det sagt). Kanske märker man en viss skillnad i det religiösa som inte alls har samma utmärkande position här. Visserligen befalls även här en präst att lämna huset men filmens tyngdpunkt ligger ändå på annat håll.

Fast trots allt kanske man bör undvika att jämföra med originalet, kanske är man lyckligast lottad om man inte ens sett det. Ser man den här som en självständig film utan jämförelser tror jag nämligen att man får ett betydligt större utbyte av den. Med det menar jag inte att filmen kommer att sitta kvar i medvetandet långt efter att den är slut, utan att det är hyfsad underhållning under de 90 minuter filmen varar.

Filmen påstår sig vara baserad på en verklig händelse, hur mycket sanning det ligger i historien vet jag inte och jag vet inte heller om jag orkar ta reda på det.

4/10

1408 - 2007 - Efter en berättelse av Stephen King

1408

Regi: Mikael Håfström

2007

Horror

Mike Enslin (John Cusack) skriver böcker om övernaturliga fenomen och hemsökelser. Under sina efterforskningar om hemsökta hotell och pensionat stöter han på en varning om att inte övernatta i rum 1408 på ett av New Yorks finare hotell. Detta fångar naturligtvis hans intresse då han tidigare haft mer erfarenhet av små lantliga hotell i sina utredningar. Dock visar det sig vara lättare sagt än gjort att tillbringa en natt i det beryktade runnet, då hotelledningen, mer eller mindre, förbjuder någon att övernatta i där. Med hjälp av en föga brukad lag, beger han sig dock till New York fast beslutad om att övernatta i det ökända rummet. Hotellchefen (Samuel L. Jackson) försätter att vara motsträvig men har till slut inget annat val, trots kraftfulla varningar, än att tillåta författarens övernattning. Mike blir snart varse att varningarna inte var överdrivna och att han befinner sig inuti ett ondskefullt rum. Ett rum som gör allt för att döda honom…

När jag första hörde talas om den här rullen förväntade jag mig nästan en intensifierad filmversion av miniserien The Lost Room, som kretsar kring ett hotellrum som är en slags portal mellan två dimensioner. När jag sedan började läsa på om filmen och upptäckte att den faktiskt handlar om en hemsökt hotellrum förändrades mina förväntningar något. Lägg till detta att, jag till min fasa, under den här tiden också upptäckte att den bygger på en novell av Stephen King. Jag hyser nämligen lite blandade känslor till den mannen, eller kanske framförallt hans verk. Nej, det är faktiskt inte riktigt sant det heller, snarare handlar det om filmatiseringarna av hans verk som, enligt mitt förmenande, oftast tenderar att bli ganska undermåliga filmer.

Nåja, att ha förutfattade meningar är inget ovanligt, det har alla. Det svåra är, och jag tycker mig i alla fall ha bemästrat konsten till viss del, att vara medveten om dem och möjligen vara kapabel att åsidosätta dem, för att kunna ge ett så adekvat omdöme som möjligt.

John Cusack är en mycket begåvad skådis som bär upp nästan hela filmen själv. Inte bara för att det nästan bara är han som är med i stora delar av filmen, utan även för att hans briljans skiner om honom. Det är de små medlens skådespeleri och ofta behövs det inte mer än en blick eller en kommentar för att man ska förstå precis vilken känsla han vill förmedla. Han är också ackompanjerad av Samuel L. Jackson, som även han gör ett mycket imponerande intryck. Han är visserligen mycket mer låst till vad han kan göra i och med karaktären han spelar, men han är karismatisk så få och det är en fröjd att se honom agera. Man önskar nästan att det fanns fler scener med honom.

Fast detta skulle å andra sidan säkerligen skada den spänning filmen bygger upp. Den är väldigt intensiv och ibland avlöser skrämseleffekterna varandra på löpande band. Jag skulle dock önska att man hållit filmen på den nivån hela vägen igenom och inte försökt att blanda in en massa metaforer från Mike Enslins liv som en slags förklaring till händelserna. Det känns som om man söker efter en anledning och Mike Enslins egna referenser till Dantes nedstigning genom helvetets nio kretsar tydliggör denna filosofi ytterliggare. Dessutom upplever jag att det är ett par twists för mycket som drar ned betyget och får filmen att förefalla aningen rörig. Dock ska sägas att Directors Cut versionen, i detta sammanhang, är betydligt bättre och även att slutet på filmen är helt annorlunda (och bättre) på denna version.

Själva grundidén, som planterar tvivel i åskådaren om det verkligen spökar eller om allt rör sig i huvudpersonens huvud, känns igen från tidigare Stephen King filmatiseringar. Mest påtagligt är väl detta i Stanley Kubrick version av The Shining. Detta hänger naturligtvis tätt samman med de syner, och de försök till händelsernas rationella förklaring som jag skrev om i stycket ovan. Mike Enslin ser efter att ha vistats i rummet en tid. Flashbacks på viktiga händelser, som alla bottnar i sorgen efter sin förlorade dotter. Blir han galen eller ej? – Avgör själva!

5/10

Paranormal Activity 2

Det här är egentligen en film jag borde ha sett för länge sedan med tanke på hur bra och effektiv jag tyckte att den första filmen var. Men av olika anledningar har det inte blivit så, det finns för mycket att se och för få timmar att göra det på och så är det bara… När jag nyligen trots allt införskaffade den lovade jag mig själv att den inte skulle bli liggande länge och det löftet lyckades jag infria. Att det man överkurs att införskaffa den på högupplöst blu-ray var väl egentligen min tanke, men för blygsamma 49 spänn kunde jag inte hålla mig och faktum är att toppkvaliteten faktiskt förhöjde upplevelsen. Den här filmen är gjord som om den vore filmad med en HD-kamera, det nämns till och med i filmen. Följaktligen hade den förlorat på att ses på något annat format! Allt det där är förstås bara ordbajseri även om det ligger något i det, filmen i sig var lite av en väntad besvikelse faktiskt. Det var ganska klart att det inte skulle gå att komma i närheten av första filmen. Det är inte nytt och fräscht längre och man känner verkligen igen sig. Trots detta är det en ganska effektiv film som inte skäms för sig. Den når kanske inte upp till sin föregångare men det är ändå helt klart en potent spökfilm som klarar att hålla nerverna på helspänn i väntan på den oundvikliga upplösningen. 

6/10

Deadline

Deadline – En relativt ospännande spökfilm med Brittany Murphy och Thora Birch. Den lider tyvärr av samma problem som så många andra filmer av det här slaget gör, man ska väva samman personliga händelser i karaktärernas liv med vad som händer i själva spökhistorien och på så sätt förvirra åskådaren till att inte riktigt veta om det verkligen spökar på riktigt eller om det är en produkt av ett tidigare trauma, medicinering eller något helt annat. Och eftersom filmen dessutom handlar om en författare som hyr ett gammal stort hus för att få vara i fred och skriva sin bok lägger man till ytterliggare ett sätt att förvirra åskådaren. Vad av det som händer i filmen händer verkligen och vad är endast i författarens fantasi samtidigt som hon skriver? Vi har sett exempel på den här typen av historier tidigare, i House of Long Shadows inte minst, och det känns ärligt talat som om det är lite uttjatat numera. – 4/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Recension: Huset Vid Vägens Ände - 2003

Först följer min originalrecension som jag skrev när filmen var tämligen ny, sedan en uppdatering jag skrev efter att ha sett om filmen som dessutom blivit förlängd med några minuter.

Huset vid vägens ände

Regi: Martin Kjellberg, Nils Wåhlin

2003

Horror

Fyra konststuderande studenter hyr ett hus långt ute i ödemarken för att få vara i fred och ägna sig åt sitt skapande. Nåja, de har faktiskt en hel del öl med sig också och planerar väl att festa till det lite mellan varven. Väl där börjar dock mystiska händelser att inträffa och allt annat än fest blir snart väsentligt för dem. Åtminstone för dem som fortfarande är vid sina sinnes fulla bruk, för det går snart utför med den saken. En efter en börjar de alla bete sig underligt, som om något tar över deras viljor, låter dem se syner av allehanda slag och vill till slut fly hals över huvud. För de kan väl ändå inte vara där ensamma – eller?

Man är ju inte direkt bortskämd med svensk skräckfilm och i synnerhet inte bra sådan. Här lyckas dock Martin Kjellberg och Nils Wåhlin med konststycket att leverera en synnerligen otäck film och detta trots att handlingen är till synes är ganska okomplicerad och anspråkslös. Det är lätt att luras till att tro att det skulle röra sig om ett i raden av otaliga ”kompisprojekt” som tillverkats genom åren och man blir faktiskt förvånad och tagen med storm redan i de inledande scenerna. Åtminstone blev jag det.

                           

Självklart finns det en del man skulle vilja ändra på, eller lägga till/dra ifrån i filmen, när finns det förresten inte det? Det är endast ytterst sällsynta mästerverk som kan skryta med att vara totalt felfria och även om filmens budget inte hade klarat att inkludera mer spektakulära effekter har man istället hushållit med det man haft och satsat på en krypande känsla. Jag klagar inte, det är precis så man ska göra och att fläska på med en massa blodiga effekter som substitut för talang är inget som håller i längden.

Skådespeleriet är en av filmens största akilleshälar, detta utan att komma i närheten av den katastrof man hade kunnat förvänta sig på förhand. Det är faktiskt betydligt bättre än så. Det är bara det att vissa klarar sig lite bättre än andra och resultatet blir lite ojämnt och haltande när hälften av folket framför kameran talar naturlig skånska och de andra.. Ja, inte vet jag, men tillgjort låter det i alla fall. I det stora hela är det dock av mindre betydelse och det filmen förlorar i skådespelarväg tar den tillbaka med råge på sin skruvade handling.

Att det inte är vilken spökfilm som helst konstaterar man snart och det känns som om man hämtat en del inspiration från Asien när man snickrat ihop manuset. Glöm vita lakan och rasslande kedjor, glöm också böldbeprydda demoner med grotesk långa naglar som tappar tänder. Här handlar det om helt andra spöken, hjärnspöken rent av. Man gör inte misstaget att visa för mycket och visar man någon skrämseleffekt nöjer man sig med att hålla den så övertygande och naturlig som möjligt.

En imponerade och synnerligen otäck film!

Huset Vid Vägens Ände – Jag såg och recenserade Huset Vid Vägens Ände redan för många år sedan men tyckte att jag hade anledningen att se om den i samband med att den nu fick riktig DVD-realese och att jag faktiskt blivit citerad som referens på omslaget. Vad jag mindes så var det en spännande film, men med mindre lyckade skådespelare i några av rollerna. Handlingen, eller vad filmen ruvade på under sina mystiska händelseförlopp, hade jag totalt glömt bort! Nåväl, jag såg om den och hade väl rätt i mina erinringar men filmen var mycket effektivare än vad jag mindes den som. Jag satt på helspänn och undrade vad som skulle hända härnäst och om man skulle få någon förklaring till de oförklarliga händelserna som filmen centrerar sig kring. Jag blev absolut inte besviken och hur man kan tycka att en film, som man dessutom redan sett med kritiska ögon sedan tidigare, kan vara så här fantastiskt spännande vet jag inte. Jag blev definitivt inte besviken på filmen den här gången heller! Köp den idag! – 8/10

The Redsin Tower

The Redsin Tower – Toetag Pictures och Fred Vogel har ju onekligen skapat sig ett namn i och med tillkomsten av August Underground och dess två uppföljare. Detta gör att man förstås blir nyfiken på vad som presteras även i andra filmer efter nämnda trilogi är väldigt väldigt speciell. Tyvärr måste jag säga att det här inte var något som tilltalade mig det minsta lilla. Ok, sminket var bra, det kan jag inte förneka, men filmen i övrigt är fantastiskt ointressant! Den är seg och man har inte haft vett att klippa ner scenerna till en uthärdlig nivå, har det väl börjat hända något i en scen håller man på och mjölka tills det blir så tröttsamt att man tappar intresset för den saken också. Skådespeleriet var väl kanske inte urusel hela tiden, men tillräckligt stora delar för att man ska hoppas att alla karaktärerna dör – nu genast! – 3/10

Du kan köpa filmen på Darkdisc!

Beneath Still Waters

Beneath Still Waters – Brian Yuzna är väl mest framgångsrik som producent av riktigt anständiga skräckfilmer, ofta med Stuart Gordon i regissörsstolen, men har även ett förflutet som regissör. Några av hans bästa filmer är helt klart kultrullen Society och den andra och tredje delen av Re-Animator sagan. Han gjorde delar av Necronomicon och den synnerligen effektiva The Dentist med Corbin Bernsen i huvudrollen som en något sadistisk tandläkare. Men han har också gjort riktiga bottennapp som Rottweiler och The Dentist 2. Skulle man placera den här filmen på en kvalitativ linje skulle den väl kanske hamna någonstans mitt i, absolut inget mästerverk, men kanske heller inte så usel som betyget av den på vissa ställen på nätet vittnar om. I stort sett gillar jag handlingen, det är ockult och det är mörkt, men musiken är kanske inte alltid rätt vald för skrämmande foto vilket resulterar i en komisk approach vid några tillfällen. Jag tror det är fullt medvetet men jag gillar det inte ändå. Samma sak kan gälla de utsvävningar handlingen gör till både klassisk katastroffilm (där en stor damm är på väg att brista) och flirtar med zombiegenren. Jag tror inte lika mycket på medvetenhet här som i musikvalen och det hela resulterar i att det spretar lite för mycket åt alla möjliga håll. Det hade varit bättre om man hade hållit sig till den ockulta grundtanken där man bland annat försöker väva in Aliester Crowley. Något som också stör mig en smula är att skådespelarna antingen inte behärskar engelska fullt ut och således bryter på spanska, eller fejkar sin brytning för att få det mer realistiskt. I vilket fall som helst blir det inte fullt trovärdigt och det känns aningen konstlat. – 5/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Recension: Sauna

Sauna – Det här motsvarar precis mina fördomar om hur en finska skräckfilm ser ut. Den är svår, tungsint och fylld av stämning! Dock är den inte särskilt skrämmande om nu det var meningen. Det känns lite som om man skrivit historien med utgångspunkten att man måste ha med en bastu i filmens handling just för att den kommer ifrån, och utspelar sig i, Finland. Hur historiskt korrekt filmen är har jag ingen aning om men händelseförloppet känns i alla fall trovärdigt och kostymer och så vidare är helt klockrena i sammanhanget. Det finns helt enkelt inget som avslöjar att det faktiskt är en film och inte ett historiskt dokument och det måste väl vara ett positivt betyg. Tyvärr blir det lite för tråkigt och lite för segt för att fungera på alla plan, men det är helt klart en intressant och sevärd film som bör ses av alla skräckfilmsfans! – 5/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm

Book of Blood

Book of Blood – För en gångs skull har jag faktiskt läst novellen som ligger till grund för filmen, på originalspråket till och med! Det är nämligen den första berättelsen i Clive Barkers novellsamling Six Books of Blood. Och med tanke på vad jag kände när jag läste den så var mina förväntningar uppskruvade på max. Sådana förväntningar ska man inte ha, det vet alla och även om man då och då tycks glömma det blir man snabbt påmind av sin besvikelse. Det här blev en ganska seg historia som faktiskt hade hur mycket potential som helst. Skådespeleri och effekter hade jag inget att klaga på men själva historien hade gjort hur ointressant som helst och tempot var också bedrövligt lågt, inget som klädde filmen alls. Med detta i åtanke kan jag inte, hur gärna jag än skulle vilja, ge filmen ett högre betyg än – välgjord men ganska tråkig! – 5/10

Köp den på CDON
Hyr den på Lovefilm