Recension: Samurai Rebellion - 1967

Samurai Rebellion

Regi: Masaki Kobayashi

1967

Drama

Japan 1725: Länsherren Masakata Matsudaira (Tatsuo Matsumura) entledigar en av sina konkubiner efter en respektlös incident från hennes sida. Det beslutas att den trogne Isaburo Sasaharas (Toshirô Mifune) äldste son Yogoro (Takeshi Katô) ska föräras Ichi, (Yôko Tsukasa) som hon heter. Isaburo är först motvillig att ta emot en konkubin, som dessutom redan fött barn, men efter att hans son uttryckt intresse av att ta emot äran ger han med sig. Mot alla odds förälskar sig sedan Ichi och Yogoro i varandra och får en dotter. Något händer emellertid och länsherrens arvinge dör plötsligt. Det beslutas då hur olämpligt det är att den nya arvinges mor – Ichi inte bor i borgen tillsammans med sin son. Länsherren kräver således tillbaka Ichi, men Isaburo och Yogoro vägrar att ge med sig och riskerar på så sätt inte bara sig själva eller hela familjen, utan hela släkten står på spel.

Är man ute efter en lika blodig och actionfylld film som Shogun Assassin lär man bli gruvligt besviken på den här. Våldsorgier är nämligen väldigt frånvarande här, istället handlar det om en mycket politisk film och för att få fullt utbyte av den tror jag att det är en fördel om man är någorlunda bevandrad i det japanska systemet under den här tiden. Hur överheten kunde diktera alla underordnades liv och leverne och dessutom beordra dem att begå självmord – seppuku, vid särskilt respektlösa handlingar. Om man inte valde att skicka en dödspatrull och döda de inblandade förstås.

Som alla vet är politik väldigt närbesläktat med diplomati och det är kring detta ämne mycket av filmens behållningar ligger. Man kan inte säga rent ut att man inte accepterar överhetens önskningar, som i själva verket kan kategoriseras som informella befallningar, utan man måste kringgå det hela genom att blanda in ära och hävda att man inte är värdig den ära som överhetens önskningar innebär osv. På liknande sätt kan man inte heller gå till motangrepp i annan form än genom indirekta insinueringar och det är något som jag finner högst underhållande!

Toshirô Mifune, var status jag benämnde lite ytligt när jag nyligen recenserade Samurai Assassin, är inte lika imponerande och karismatisk här som i nyss nämnda film. Hans karaktär är inte lika over-the-top och således egentligen mera övertygande och jordnära, vilket är bra. Detta ger en känsla av verklighetsförankring och inte bara ett filmat äventyr, vilket som helst i mängden. Det här skulle lika gärna kunna ha varit ett historiskt dokument som en uppdiktad historia och det tycker jag är synnerligen imponerande. Att filmens vackra foto är i svart-vitt gör sannerligen inte den saken sämre.

Man vad ska man då jämföra det här med. Det är ju sannerligen ingen våldsorgie, även om slutstriden är mycket vacker och memorial. Nej snarare skulle jag vilja jämföra med stora klassiska tragedier i bästa Shakespearestil där den olyckliga kärleken tar överhanden och där utgången, hur mycket man än önskar annorlunda, är ofrånkomligt slutgiltig!

Banne mig det bästa jag har sett på länge!

Recension: Samurai Assassin - 1965

Samurai Assassin

Aka: Samurai

Regi: Kihachi Okamoto

1965

Drama

En grupp män planerar att lönnmörda Naosuke Ii (Koshiro Matsumoto), en mäktig man i ledande ställning i shogunatet. Till dessa män sällar sig en mäktig herrelös samuraj, en ronin vid namn Tsuruchiyo Niiro (Toshirô Mifune), som till varje pris vill finna ära och berömmelse och på så sätt avancera sin status till en riktig samuraj. Medan dessa lönnmördarplaner smids, upptäcks att någon läcker ut uppgifter om attentatet och Niiro är bland de misstänkta. Att hans leverne är allt annat än sunt, med mer saké än vad som är nyttigt gör inte saken bättre. Men Niiro är en komplicerad natur och hans hemligheter är många, inte minst de som han själv söker svaren på.

Toshirô Mifune, som vi bland annat sett i Akira Kurowawas mästerliga Seven Samurai och Yojimbo men även i den populära miniserien Shogun, visar än en gång varför han är Japans kanske skickligaste skådespelare genom tiderna, eller åtminstone den som rönt störst framgång, till och med hos oss i västerlandet. Han bjuder här på en mångfacetterad karaktär som ömsom är full, ömsom ilsken och ömsom hur passionerad som helst. Detta stämmer förresten in bra på filmen också, för den är inte heller helt enkel och linjär utan berättas i en till synes slumpmässig ordning med återblickar och återblickar i återblickarna.

                                              

Detta är naturligtvis inte sant, då det självklart finns en tanke bakom berättartekniken och publiken ges så många detaljer som behövs för att hålla historien spännande men inte mer än så, för att avslöja vitala delar av handlingen i förtid, eller att gå in för djupt på karaktären Niiro för snabbt hade varit ödesdigert. Det är nämligen i dessa twists och avslöjanden mycket av filmens behållning ligger och det gör även att det svårare att skriva om den utan att avslöja för mycket.

Däremot kan man skriva om det vackra svartvita fotot och om de bländade stridsscenerna som infinner sig framåt slutet. Det är explicit våld på ett mycket närgånget sätt men utan att för den skull exploatera sig själv. Det finns där som en extra krydda och som realismhöjare och inget annat och är faktiskt ganska påträngande i sammanhanget. Man kan också nämna att filmen faktiskt bygger på en verklig händelse, vilket jag inte hade en aning om innan jag påbörjade recensionen och gjorde ett par smärre efterforskningar. Tydligen så inträffade ett dylikt lönnmord på just den plats filmen gestaltar (Sakurada Gate, Edo Castle) 1860 vilket ledde till shogunatets utarmning och i förlängningen till samurajernas avveckling. Sett ur det perspektivet är det ganska paradoxalt att det enda filmens huvudperson vill är att bli så uppmärksammad för sina insatser att han höjer sin status från ronin till samuraj.

Vidare höjs trovärdighetsfaktor avsevärt av att en berättarröst ger oss vissa nödvändiga fakta i historien och illusionen av ett dokumentärt dokument förstärks, men den absolut största behållningen, som jag var inne på i början av recensionen, ligger i den svarta humor som huvudpersonens livsöde kantas av.