Recension: House Arrest - 1996

House Arrest

Regi: Harry Winer

1996

Komedi

Skriven av: Linda Snöberg

 

Efter att Grover (Kyle Howard) och hans yngre syster Stacy (Amy Sakasitz) får reda på att deras föräldrar Janet (Jamie Lee Curtis) och Ned Beindorf (Kevin Pollak) ska flytta ifrån varandra och kanske skiljas efter 18 års äktenskap, bestämmer de sig för att låsa in dem i källaren och där ska de vara tills de har löst sina problem. I skolan berättar Grover för sin bästa kompis Matt (Mooky Arizona) vad han och Stacy har gjort och skolans bråkstake T.J.(Russel Harper) får nys om detta. Så han bestämmer sig för att hans föräldrar också behöver låsas in tillsammans med Matts föräldrar, även Brookes (Jennifer Love Hewitt) mamma (Jennifer Tilly) bli inlåst där, för Grover är hemligt förtjust i Brooke vilket innebär att han får bättre kontakt med henne nu.

Filmen är väldigt rolig och man kan njuta av både de äldre och yngre skådisarna här. Jag tycker att de gör ett bra jobb, men den som är absolut bäst är helt klart Jennifer Tilly, hennes roll som mamma till Brooke är rysligt bra och hennes agerande är strålande.

Kul att se Jamie Lee Curtis i den här rollen och hur hon blir mer och mer frustrerad är underbart att se. Någon som man verkligen retar sig på är Christopher McDonalds rollfigur Donald Krupp, han är helt otroligt elak mot sin fru och behandlar henne som skit. Det är så man vill in i filmen och strypa honom, men om man väntar på något gott så kanske det kommer i slutet.

Det är ju långt ifrån den bästa film som har gjorts, manuset är lite lamt emellanåt, inte den bästa fotot heller och musiken är kanske inte det bästa valet på sina ställen, men ofantligt kul är den i mina ögon i alla fall och jag har sett den många gånger.

Detta kanske är en film som föräldrar bör se, så de inte en dag upptäcker att de blir inlåsta i källaren.

Recension: Heartbreakers - 2001

Heartbreakers

Regi: David Mirkin

2001

Komedi

Maxine Conners (Sigourney Weaver) gifter sig med Dean Cumanno (Ray Liotta) och allt verkar frid och fröjd. Efter en vild tillställning däckar dock Maxine på bröllopsnatten precis innan det ska till att hända. Frustrerad faller Dean för sin sekreterare, givetvis kommer Maxine på dem och det blir genast skilsmässa. Allt är planlagt in i minsta detalj och sekreteraren är i själva verket Maxines dotter, Page (Jennifer Love Hewitt). Tillsammans har de redan svindlat sig till stora summor, men när skatteverket är efter dem bestämmer de sig för en riktigt stor bluff. De ska blåsa miljardären William B. Tensy (Gene Hackman) på en rejäl summa pengar. Konflikterna mellan mor och dotter sätter käppar i hjulet för planen och att Page dessutom samtidigt råkar bli kär i en bartender gör inte saken enklare.

Till en början lägger man märke till hur skådespelarna och framför allt Sigourney Weaver spelar över ganska kraftigt. Först störde jag mig på det även om orsaken till detta är ganska tydlig. D v s att göra det tydligt för tittaren att hon bara luras och spelar ett spel i filmen. Med det i åtanke gör hon ett alldeles utomordentligt jobb. Det hindrar förstås inte att Jennifer Love Hewitt stjäl showen, för hon är helt klart bäst i hela filmen.

Jag gillar bråken mellan Mor och dotter och mycket av filmens intriger bygger kring detta. Det är väl egentligen inget märkvärdigare än att dottern vill lämna boet, medan mamman inte tycker hon är mogen för det, som hämtat ur verkligheten alltså.

Gene Hackman spelar rollen som den stenrike William B. Tensy och även han spelar över en hel del. Fast man stör sig inte lika mycket på det, för när han kommer in i filmen har man redan satt tonen och det blir accepterat på ett annat sätt. Hur som helst gör han rollen som kedjerökande, äcklig gammal gubbe riktigt bra och jag måste erkänna att det nästan vänder sig i magen vid ett par tillfällen.

Så skådisarna är alltså överlag bra. Vad finns det mer att säga då? Musiken skulle nästan kunna vara hämtad ur Mission Impossible för man får helt klart vibbar därifrån, allt för att framhäva deras svåra blåsning. Det ena efter det andra går på tok och det är inte annat än att man faktiskt får lite sympati för dem.

Hela tiden känns det som om man inte riktigt är säker på vem som blåser vem och man får ständigt vara på sin vakt, för när man minst anar det kommer det en dramatisk vändning på klacken.

Betyget för den här filmen blir till slut gott även om den hamnar i skuggan av filmer som Dirty Rotten Scoundrels med Steve Martin och Michael Caine och framförallt klassikern The Sting med Robert Redford och Paul Newman.