End of Man - 1971 - Finis Hominis

End of Man

Aka: Finis Hominis

Regi: José Mojica Marins

1971

Komedi

En naken man utan ursprung kliver upp ur havet och börjar genast utföra olika typer av mirakel. Mannen, som inte behöver gå omkring naken särskilt länge innan man ger honom kläder, får snabbt ett rykte omkring sig och kallas för Finis Hominis – den sista människan! Ingen vet hans egentliga motiv, men det står helt klart att hans läror snart betraktas som farliga och att hans makt över folket övergår den som staten lyckats upprätthålla. Vem är han och vart kommer han ifrån?

Att dra paralleller mellan Finis Hominis och den kristna skriften är inte särskilt svårt. Många av de mirakel som sker är direkta handlingar som beskrivs i bibeln och det Marins gjort här är helt enkelt att flytta Jesus till en modern tid i Sao Paolo. Samtidigt ironiserar han religionens makt över människan och som vanligt finns det också filosofiska frågeställningar att luta hela filmen emot. Att ingenting existerar eller händer utan att det finns någon mening bakom den specifika händelsen är filmens andemening och det är även uttalat flera gånger både i skrift och i det inledande talet som föregår förtexterna.

Vidare har Marins helt klart vävt in flera olika historier där bara själva stommen är gemensam, dock vill jag mena att inget, liksom filmens föresats förespråkar, finns där på slump, det finns en mening bakom alla händelser som sker. Samhällssatiren är uppenbar och det är intressant att han tycks ge alla en känga egentligen. I filmen behandlas han som en Messias, åtminstone för vissa grupper i samhället, med det hindrar honom inte att tillrättavisa även de som, åtminstone ytligt, verkar ägna sig åt tro hopp och kärlek, fritt leverne och kanske en syndig tillvaro.

Men även om det inte sker något på slump i filmen, så är jag lika övertygad om att det inte finns något rätt eller fel. Det är upp till den enskilde tittaren att skapa de svar man anser vara befogade i sammanhanget. Då menar jag kanske inte de uppenbara jämförelser med kristendomen som görs i filmen, där Finis Hominis, mer eller mindre ordagrant menar att den som är utan skuld kan kasta första stenen, utan mer själva essensen av det Marins vill ha sagt.

Men även om filmen är intressant, är den inte lika fängslade som en del andra, minst lika surrealistiska, filmer som berört samma tema. Utforskar man nätet en smula så kan man se jämförelser med Jodorowskys The Holy Mountian och El Topo lite varstans och jag kan helt klart se likheter. Men där Jodorowsky tar steget fullt ut blir Marins bara surrealist på låtsas. Med det menar jag inte att den här filmen inte är en mycket märklig betraktelse, för det skulle naturligtvis vara att ljuga, för det här är synnerligen märkligt. Det är inte bara den övergripande historien. Marins använder sig också av olika tekniker för att belysa olika, mer eller mindre, verkliga förhållande i filmen. De mer lågmälda och mindre surrealistiska partierna beskrivs till exempel med framgång med ett svartvitare foto än de fantasifullare episoderna med Finis Hominis.

Nåja, tycker ni den här recensionen blev obegriplig och fragmenterad, så beskriver den faktiskt filmen väldigt bra!

Recension: This Night I Will Possess Your Corpse - 1967

Det här är uppföljaren till At Midnight I’ll Take Your Soul från 1964, den här filmen är från 1967. Den börjar ungefär som man kan förvänta sig, med frågeställningar om vad som är liv, vad som är död och vad som är evighet. Filosofiskt formulerade frågeställningar om hela existensen, framförallt när det gäller Gudomlig existens kan man säga. Det är inget nytt och efter att ha sett ett gäng av José Mojica Marins filmer hade jag inte förväntat mig mindre. Det är lite av poängen med hans filmer tycker jag, nihilism som lätt kan tolkas som nattsvart cynism. Dialogen är som vanligt på Portugisiska, filmen är (metadels) gjord i svartvitt och den tar vid där den förra filmen slutade. Inledningssekvenserna är ganska fängslande och Marins, som själv spelar huvudrollen gör ett bra jobb. Och eftersom det redan har gjorts en film före den här behöver man inte lägga så mycket tid på att presentera hans karaktär (även om den är intressant). Det innebär att vi ganska snabbt kan kasta oss över handlingen. Coffin Joe vill ha en son och det är sannolikt detta han åsyftar när han filosoferar kring blodets eviga liv. Det har faktiskt inte slagit mig tidigare, men här blir det alltså uppenbart. Men denna mer ytliga handling är egentligen inte särskilt intressant, det är frågeställningarna och nihilismen som gör filmen till vad den är och jag finner att det är betydligt mer av den varan här än i den föregående filmen. Det finns också en mycket visuell sekvens som åtminstone får mig att tänka på slutsekvensen av Pier Paolo Pasolinis The Canterbury Tales där en jättelik Djävul bajsar ut nunnor. Det finns förstås inte en liknande scen här men det finns något i stämningen som gör att jag kan se ett samband. De är ju gjorda i samma tidsperiod förstås, så det är kanske det. Men Pasolini gjorde väl heller ingen hemlighet av att ifrågasätta existensen av någon högra makt i och för sig. Tyvärr behåller inte andra halvan av filmen åskådaren lika intresserad. Det blir en långdragen process av Ångest där Coffin Joe lider alla helvetets kval efter att han upptäckt att den perfekta kvinnan, som han söket efter mest hela filmen, inte ger honom den son han så efterlängtar. Hela hans värld rasar samman och hela visualiseringen av hans sorg blir lite segdragen tycker jag. 

7/10