Ingen tid för kärlek - En film om Johnny Bode

De flesta av oss som känner till Johnny Bode gör det av en enda anledning. Han är nämligen mannen bakom Bordelmammass Visor, de pornografiska schlagers som förevigades på skiva 1968. Jag skulle tro att sångerna Runka mig med vita handskar på och Mutta-spricka-polka på något sätt har satt sig i den svenska folksjälen. Många kanske förnekar det, men många, många har också en relation till dessa sånger.

Jag hade väl lite mer koll än så på Johnny Bode innan jag såg den här dokumentären. Jag visste att han var en notorisk lögnare och mytoman och att det inte gått så bra för honom i livet. Än mer info, och i väldigt underhållande form, fick jag från den eminenta podden Snedtänkt med Kalle Lind. Ett av avsnitten handlar nämligen om Johnny. Det är fantastiskt intressant att lyssna på hur Johnny, som jag vill påstå faktiskt hade stor talang, förstörde det för sig själv gång på gång på gång. Det är helt enkelt fabulösa anekdoter.

Jag får ge lite extra cred också för hade det inte varit för det poddavsnittet hade jag inte börjat söka efter Johnny Bode igen och hittat den här dokumentären som jag inte kände till sedan tidigare.


Det är en mycket intressant person och jag rekommenderar verkligen alla som har det minsta intresse för att ta sig an historien om ett riktigt unikum. Jag vågar påstå att vi inte har haft en artist som Johnny Bode varken förr eller senare. Det är en gripande levnadsöde, samtidigt som man ibland brister ut i gapskratt av omständigheterna.

Filmen har formen av en person som söker efter svaren på vem Johnny Bode verkligen var. Han, så väl som de flesta andra hade gjort sig första bekantskap med honom via de fula visorna. Om det verkligen är så, eller en förevändning för att göra filmen är oklart. Det roliga med filmen är att det delvis förekommer en eller ett par intervjuer med Johnny själv. Visserligen bara audio men ändå. Men framförallt får vi en hel del information från Lillemor Dahlkvist som i slutet av hans liv verkade vara den enda vän han faktiskt hade kvar. Detta är lite anmärkningsvärt efter att han svikit sitt löfte om att låta henne vara en anonym röst på porrskivorna.

Man kan se den har dokumentären på flera sätt. Dels som ett porträtt av en av de största stollarna i svensk historia. Men också som ett tragiskt levnadsöde. Jag för min del kan nog känna en hel del empati för vad han fick utstå även om han till mångt och mycket hade sig själv att skylla. I min värld var han en stor kompositör med en gudomlig röst. Jag skulle gärna se en utgivning av Johnny Bodes kompletta katalog.

Kan man inget om Johnny Bode är det en alldeles utomordentlig inblick i figuren. Kan man lite mer är den kanske inte lika intressant. Personligen hade jag änskat att man hade gått lite mer på djupet. Men man kan inte få allt. Vi får vara glada att Johnny Bode sällskapet existerar och för legenden vidare.

In Search of Dracula – 1975 – Dokumentär/Mondo

Så länge jag kan minnas har jag varit fascinerad av den riktige Dracula. Alltså inte den karaktär som Bram Stoker skrev om och som var vampyr, utan den person som han delvis grundade sin roman på. Det lär nämligen vara en historisk figur, en härskare grym som få.

Jag hade hoppats på en riktigt ingående genomgång här men jag är besviken. Nästan genast börjar Christopher Lee, ett fantastiskt val av berättarröst, tala om de gamla legenderna i Östeuropa. Således börjar själva dokumentären med just det jag inte var intresserad av. Givetvis inser jag att det inte finns något annat sätt att ta sig an uppgiften. Först måste man förklara myten, sedan kan man gå in på riktig historik.

Jag vet inte om det har att göra med att filmen numera är över trettio år gammal men det känns inte som att den levererar något nytt. Kanske är undertecknad redan allt för kunnig i ämnet eller så griper dokumentären helt enkelt inte tag i mig. Bilder från gamla filmer ackompanjerar berättandet och under stundom undrar jag om inte bilderna tillhör något helt annat ämne egentligen. Detta skulle i så fall innebär att filmen förflyttas från dokumentärernas värld till Mondofilmen. Jag vet faktiskt inte. Det känns emellanåt som att man vill visa mer arkivbilder än vad man klara av. Jag är inte säker på att alla bilder verkligen föreställer det som man påstår.

Är man ute efter kunskap skulle jag nog hellre rekommendera ett bibliotek. Är man ute efter underhållande Mondo finns det också annat som är mer lämpat. Men vem kan då vara intresserad? För det första är det förstås en kulturskatt och för det andra är det alltid sevärt att se Christopher Lee som Dracula. För han agerar inte bara berättare, han tar också på sig rollen som Dracula och Vlad Tepes. Att klippa in scener från de Draculafilmer han har medverkat i känns väl inte så svårt förstås. Nä, jag är besviken. Jag hade förväntat mig mer!

4/10

H.H. Holmes: America’s First Serial Killer – 2004 – En bestialisk mördare!

Jag hyser en stor fascination för seriemördare, eller för mänsklig ondska överhuvudtaget egentligen. Grejen med seriemördare är väl att de över tid lyckas förbli på fri fot. Annars hade de ju inte fått epitetet seriemördare heller för den delen. Särskilt intressanta är de som varit exceptionellt bestialiska eller lyckats genomföra så många dåd att man hissnar.

H.H. Holmes hade jag aldrig hört talas om. Och enligt dokumentären härjade han i slutet på 1800-talet och i början på 1900-talet. Det är lätt för mig att avvika från ämnet och skriva om vad denna mördare gjorde, vilka brott han begick eller påstods ha begått. Bevisföringen är nämligen inte helt självklar. Naturligtvis beror det på att man på den tiden inte hade de förfinade metoder tillgängliga som finns nu. Man får helt enkelt anta att teorierna stämmer.

Men H.H. Holmes var tydligen en märklig figur, som både erkände alla sina mord och förnekade dem. Det skulle vara oerhört intressant att läsa den bekännelse som han tydligen ska ha skrivit strax före sin avrättning. Överlag verkar det ha varit en mycket intressant personlighet, sociopat förstås.

Men åter till dokumentären. Ämnet är synnerligen intressant men genomförandet är inte alltid var jag hade hoppats. Det finns intervjuer mer experter inklippta men allt annat material tycks nästan vara lika gammalt som mörfaren själv. Troligen är det brist på pengar som gör att man inte har kunnat iscensätta moderna klipp istället för att låna gamla svartvita, hackiga, klipp. Det är visserligen gjort så att man nästan kan tro att de är autentiska men jag betvivlar det.

Berättarrösten, i kombination med experternas uttalanden är bra men dokumentären griper ändå inte riktigt tag i mig. Det är mycket snack och lite verkstad kan man säga. Jag hade hellre sett att man hade gått mer på djupet. Som det är nu känns det som att man har valt att skrapa lite på ytan och stanna där. Inte kan man väl ha varit rädd för att skrämma folk med den hiskeliga sanningen?

Leonardo DiCaprio har tydligen köpt filmrättigheterna till en spelfilm om H.H. Holmes liv. Det ryktas att han själv ska spela huvudrollen. Boken i fråga heter The Devil in the White City och jag ser mycket fram emot filmen. Det ska bli intressant om man vågar ta ut svängarna helt och hållet i den. För som jag ser det spelade H.H. Holmes helt klart i samma liga som den mer kände Albert Fish (vars historia redan är filmatiserad i The Gray Man ).

6/10

Room 237 – 2012 – En subjektiv dokumentär om Stanley Kubricks: The Shining!

Sällan har meningarna varit så delade om en film som när det gäller Stanley Kubricks The Shining. De flesta i mina kretsar verkar tycka den är något av ett mästerverk, men jag har också varit inblandade i diskussioner med människor som har tyckt att det har varit den råuslaste filmen någonsin och inte alls kan se någon storhet i den. Den här filmen, den subjektiva dokumentären är, enligt mitt sätt att se det, en film som verkligen tar ut svängarna och analyserar kanske till och med lite för mycket. Jag menar, jag är lika stort fan av konspirationsteorier som någon annan men ibland känns det bara lite överdrivet. Skulle verkligen all symbolik som det redogörs för här vara sann skulle det i sanning vara ett av de största mästerverken någonsin, inte bara cineastiskt utan även till sin struktur. Nästan övernaturligt mästerligt faktiskt.

Vid ett tillfälle spekulerar man i om man kan se filmen både framlänges och baklänges. Man går till och med så långt att man projicerar bägge varianterna ovanpå varandra och genom detta hittar man ytterligare finesser och underliggande meningar som inte ryms i de ”vanliga” spekulationerna. Dessa ”vanliga” spekulationer består bland annat i att teorisera om ifall The Shining egentligen är en film om judeutrotningen eller rent av om indianernas situation över de vitas erövring av Amerika.

Jag kan inte säga att jag verkligen faller för någon av, enligt mig, långsökta teorierna men det är onekligen stor underhållning att ta del av dem. Det finns saker och ting som vid en första anblick inte stämmer i filmen. Det är ingen hemlighet och heller inte föremål för debatt. Frågan är heller inte om dessa är omedvetna eller medvetna. Alla verkar vara överens om medvetenheten i Kubricks filmskapande. Inget sker på slump och det gäller bara att analysera tillräckligt djupt för att hitta svaren.

Man nöjer sig förstås inte bara med att titta isolerat på The Shining utan jämför friskt med Kubricks andra filmer, hittar likheter och använder dessa för att försöka föra sina teorier i bevis. Tilläggas kan att man aldrig någonsin påstår att det teoretikerna spånar om är sant. Det är isolerade teorier som inte på något sätt är sanktionerade av någon inblandad i filmen eller av Kubricks efterlevande. Man är tydlig med detta och det är väl tur att man inte utger sina teorier för att vara fakta.

En kul dokumentär men som man kanske ska se med en smula skepsis. Det är trots allt bara teorier och det är sedan upp till var och en att tro på dem eller inte.

7/10

Recension: Så Jävla Metal - 2011

Så Jävla Metal

Regi: Yasin Hillborg

2011

Dokumentär

Vad är det som gör att man sitter totalt trollbunden av en dokumentär som egentligen inte bjuder åskådaren på något nytt? Jag menar, den svenska hårdrockshistorien är inget okänd för mig, jag var med när den började och var klart intresserad av dess utveckling under 80-talet i alla fall. Efter det kanske det blir lite gråa zoner som jag inte riktigt har koll på och kanske även de tidigaste åren om jag ska vara riktigt ärlig.

Men det spelar hur som helst ingen roll, det är så roligt och intressant att titta och lyssna på berättelser och skrönor att jag helt enkelt inte kan ta ögonen ifrån det jag ser. Mestadels är det frågan om intervjustoff men även intressanta arkivbilder som jag inbillar mig inte kommer fram i dagens ljus särskilt ofta. Till stor del är det förstås frågan om Europe, det är inte konstigt med tanke på vilken enorm popularitet det bandet fick. Har man inte, som jag, läst boken om Europe – Only Young Twice – blir man säkert överraskad både en och två gånger av det som sägs.

En stor del går också till Yngwie Malmsteen som emellanåt verkar ha glömt bort det svenska språket. Det är svårt att höra vad det är han säger ibland och när han inte hittar orden drar han snabbt till med lite svengelska. Mycket av luckorna man möjligen kan ha fylls i av Anders Tegnér. Förresten så inleds hela dokumentären men ett legendariskt avsnitt av svar direkt där Anders förväntas svara på frågor av en upprörd studio fylld av moralpanik. Det var på något sätt så det började, hårdrocken var farlig och tidningen OKEJ som Anders Tegnér var redaktör för var oansvariga som sålde tidningar med en massa bilder på olika hårdrocksband som t.ex. ”satanisterna” W.A.S.P.

Men även de banden som man i första hand inte tänker på som en del av den svenska hårdrockshistorien representeras. Det är ingalunda några okända band men inte tänker man i första hand på Entombed, trots deras banbrytande Death Metal, eller Heavy Load, eller Candlemass? Det var riktigt kul att höra lite även från dessa ’band och kanske i synnerhet Ragne och Styrbjörn från Heavy Load och Leif Edling från Candlemass eftersom dessa band låg mig själv varmt om hjärtat. Jag är övertygad om att Quorthon hade medverkar om han hade levt idag. Och med tanke på vilken föregångsfigur det var inom Black Metal vore det väl skam annars. Här får han dock postumt ta emot äran för det han trots allt skapade!

Bland extramaterialet finns några av intervjuerna som använts återgivna i sin helhet. Det är egentligen samma sak som i filmen men bara utan inklipp av en massa annat. Det kan vara kul det också. Eller förresten, riktigt samma är det inte. Det är lite mer här. Och det finns ett par saker att lära sig. Joey Tempest har inte hört talas om Bathory, Yngwie Malmsteen har nästan inte hört talas om någonting och Lars Ulrich brukade skriva brev till hårdrocksfanklubbar när han var i 17-18 års åldern. Hur som helst är det en grym underhållande dokumentär!

10/10

Dokumentären - ALLA ÄR ÄLDRE ÄN JAG - 2012

Alla Är Äldre Än Jag

Regi: Martin Widerberg

2012

Dokumentär

Bo Widerberg är onekligen en av de mest betydelsefulla och talangfulla regissörer vårt land har haft. Listan på hans mästerliga filmer kan göras hur lång som helst, i princip lika lång som hans filmografi. Men vem var han egentligen? Alla Är Äldre Än Jag kanske kan ge oss några pusselbitar sedda ur hans son Martins ögon. Filmens titel är hämtad från en av Bos påbörjade filmer. Redan 1979 började han göra en film om sin egen far – Arvid, som aldrig färdigställdes. Enligt filmen finns det ingen egentlig förklaring till varför Bo slutade att filma sin far och lade ner projektet men klipp finns det onekligen kvar och några av dem presenteras här.

För mig är kanske inte människan och konstnären Arvid Widerberg så särskilt intressant. Dock är det av intresse vilken relation Bo hade till sin far och vilken relation han hade till livet egentligen. Det känns som att filmen avslöjar en hel den på det planet och kommer djupare under skinnet än vad en ren informativ dokumentär skulle kunna göra. Detta tack vare att filmskaparen i detta fall är Bos egen son. Men det speciella är också att filmen inte bara blickar bakåt mot det som varit utan även framåt med Martins två egna söner – Joel och Morris.

Bo tycks ha varit en oerhört komplex och intelligent figur. Så ter det sig för mig när jag ser historien i alla fall. Så komplex att Martin arbetat med filmen trots att Bo Widerberg gick bort 1997. Det är många år utan att kunna smälta, förstå och gå vidare. Enligt information har arbetet med filmen tagit fyra år och det märks att det inte är något hastverk. Allt som oftast sitter man med en fuktig ögonvrå och begrundar den ångest som finns kvar i anknytning till ämnet. Det handlar som sagt inte bar om sorg för någon bortgången person utan om hur det egentligen är meningen att man ska leva sitt liv. Finns det någon universell mall som gör alla lyckliga? I arkivbilder talar Bo just om detta. Å enda sida har vi friheten och å andra sidan har vi ansvaret. Hur mycket kan vi skita i andra för att göra oss själva lyckliga?

Jag lär mig också att Bo lär ha varit en perfektionist som inte var nöjd med någon av sina filmer, han lär ha tyckt att den främsta egenskap han fick ärva av sin far var högmodet och att han egentligen gjorde samma film om och om igen.

Det är en film som får en att tänka på vad som egentligen är det viktiga. Är det karriären eller kärleken? Svaret är kanske inte alls så enkelt som man tror och som vi, de flesta av oss i alla fall, ha blivit itutade. Man behöver kanske trots allt karriären för att kunna må bra också. Är det inte åter igen balansen mellan skyldigheter och frihet vi talar om nu? Faller allt till bara på det? Kanske är det så!

Det är svårt att betygsätta dokumentärer men det här känns som en så personlig film att jag är skyldig att göra mitt yttersta för att göra det. Men först ber jag att få tacka Folkets Bio så hemskt mycket för recensionsmaterialet!

8/10

Köp filmen här:

Recension: Rapport från Stockholms Sexträsk - 1974

Rapport från Stockholms Sexträsk

Regi: Arne Brandhild

1974

Dokumentär

På omslaget till filmen står det att den avslöjar allt och att den även visar allt. Det är enligt min uppfattning inte riktigt sant. Möjligen var den här sexdokumentären chockande när den först gjordes 1974 men 2013 är det här vardagsmat och minst lika mycket finns att se i public service TV. En otrolig utveckling egentligen på bara lite över 30 år! Det finns några utmanande scener i form av striptease men så där väldigt upphetsande eller upprörande är det inte. Var det här sexig och åtråvärt beteende 1974 så är det verkligen inte det längre. Jag antar att gränserna flyttas med tiden.

Eftersom jag inte bor i Stockholm får jag heller inte den nostalgiska känslan av historisk kännedom om ”min” stad. Men jag förmodar att det existerade liknande etablissemang runt om i Sverige även om det kanske inte var lika storstadstätt mellan kubbarna på mindre tätbefolkade orter. Jag har själv ingen som helst erfarenhet av sexklubbar och med det i bakfickan kan det vara intressant att på detta sätt få en inblick i vad för typ av underhållning som gick att få där.

Det är också ett dokument om en svunnen tid. En tid före diverse förbud, både lagförändringar och moraliska synsätt, tvingade bort industrin från de upplysta gatorna till de mörka bakgatorna. Förbuden förflyttade den legitima branschen till skumrasket. Idag är det ingalunda en rumsren bransch och jag funderar lite över vad som hade hänt om man inte moraliserat så mycket över den. Hade branschen i så fall utvecklats på samma sätt, hade gränserna flyttats på samma sätt som de har gjort eller skulle det fortfarande finnas en vis ”mysfaktor” över pornografin?

Jag kan inte säga att den här dokumentären var särskilt underhållande för mig. Den var intressant på sina ställen men på det hela taget hade jag nog föredragit en riktigt hederlig porrvåffla! Det är förvisso massor av pornografiskt extramaterial som hör denna svunna tid till som kan vara av intresse. Självklart endast som ren kuriosa!

4/10

Pappa Kom Hem - 2010 - Dokumentär om Jack och Cornelis Vreeswijk

Pappa Kom Hem

Regi: Stein Elvestad

2010

Dokumentär

Jack Vreeswijk och Stefan Sundström ger sig ut på en resa i Cornelis Fotspår, från Stockholm till Tromsö. På vägen pratar de minnen och planerar den konsert som de ska ge när de väl kommer fram. De besöker platser och träffar folk som har med Cornelis att göra och Jack försöker lägga några pusselbitar på plats om sin far.

Är det här den första bekantskapen med Cornelis är det inte en särskilt lyckad dokumentär. Den belyser inte Cornelis artisteri eller person på ett sånt sätt som en vanlig dokumentär skulle göra. Istället fokuserar den på Jack och den koppling han har med sin pappa. Den ger oss pusselbitar, men den sätter inte ihop något egentligt informativt pussel såsom en konventionell dokumentär med intervjuer skulle göra. Jämför man till exempel med Tom Alandhs dokumentär: Cornelis från 1998 så är den oerhört mycket mer informativ än vad den här är. Dock ska man ha klart för sig att det inte är samma typ av frågor som man försöker att besvara, och det känns inte heller som att Pappa Kom Hem är ute efter att hylla artisten Cornelis, snarare är det rollen som familjefar eller den sociale Cornelis som behandlas, eller egentligen inte riktigt det heller, utan snarare förhållandet mellan Cornelis och Jack som far och son.

Mycket av filmen handlar som sagt om själva resan och Jack står nog mer i centrum än vad Cornelis gör. Som mittpunkt finns också Cornelis platta Mannen som älskade Träd, som tydligen är inspelad just på Tromsö, samtal med vännen Stefan Sundström som ju är med på resan. Vi får höra Cornelis låtar framförda av de båda resenärerna och originalinspelningar med upphovsmannen i bakgrunden. Man har lyckats ganska bra med att välja visor som passar till narrativet. Jack och Stefans versioner av låtarna är riktigt trevliga och som extramaterial finns inspelningen av ett par av dem i sin helhet.

Det ingår nämligen i filmen att de båda herrarna går till studion och spelar in. Stefan Sundström verkar lite rädd för att tolka Cornelis, men när Jack är med är det annorlunda menar han. Det blir väl tryggare på något sätt, när man har sonen, som borde ha ännu högre krav på sig att göra sin egen grej och inte imitera sin fars frasering, med sig.

Vi får också följa med på ett gammalt hotellrum där Cornelis tydligen en gång bott och sådana saker. Gyllene Freden avverkas naturligtvis, men överlag handlar det som sagt egentligen om Jacks minnen och hans förhållande till sin far. Och på samma sätt som utfärden, som nästan tar sig formen av en reseskildring, ger Jack små pusselbitar ger den också oss åskådare det. Det blir mer och mer uppenbart, liksom jag skrev inledningsvis, att det inte är någon särskilt bra första bekantskap med Cornelis Vreeswijk, men den som är ute efter att fördjupa sin kunskap kan helt klart hitta sina egna pusselbitar här.

Recension: Jean-Michel Cousteau: Ocean Adventures - 2006

Jean-Michel Cousteau: Ocean Adventures

2006

Dokumentär

Legendaren Jacques Cousteaus son Jean-Michel tar oss med på en resa i oceanernas förlovande land. Vi träffar på många vackra och förbluffande djurarter, men också utrotningshotade sådana under expeditionerna till korallrev och djurskyddsområden. Vi får också bilden fullständigt klar för oss när det gäller människans påverkan av dessa fantastiska miljöer.

Jag måste väl början med att villigt erkänna att det här är något jag egentligen aldrig skulle ha gett mig på att se överhuvudtaget. Man blir dock lockad av den lyxiga förpackningen och snygga undervattensbilden är ju aldrig fel. Dokumentärer om olika exotiska djur kan vara nog så intressanta också. Jag måste vidare erkänna att jag aldrig hört talas om varken Jacques, som tydligen är något av en pionjär inom marin forskning, dykning och undervattensfotografering, eller hans son Jean-Michel. Jag är alltså inte vidare insatt i branschen och kan således bara beskriva min uppfattning av det jag ser och hör utan förutfattade meningar om varken den ena eller den andre.

Nåja, det finns några episoder ur en längre (förmodar jag) TV-serie samlade på denna dvd och jag tänkte göra några korta kommentaren om vart och ett av dem.

Voyage to Kure Part 1 & 2 – Som den första bekantskapen med naturen, såsom skildrad av Jean-Michel (det är han som är producent för serien) möts vi här av fina naturbilder. Det hela är gjort mera som ett reportage kring själva expeditionen än bara en massa bilder på korallrev staplade på varandra och det tycker jag är lyckat. Det är också lyckat att man får följa teamet från den ena ön till den andra, från Hawaiis huvudöar till de mest avlägsna, och jämföra vilken påverkan människan haft på miljön beroende på hur exploaterad närmiljön har varit och under hur många år. Det är också av intresse att se vilka åtgärder vi människor senare tagit för att återbygga djurbestånd eller bevara naturen i en så orörd form som möjligt. Man imponeras verkligen av alla dessa eldsjälar som verkligen ger allt för att naturen ska ges chans att läka. Berättarröst: Pierce Brosnan

Gray Whale Obstacle Course – Som titeln antyder är den här episoden explicit tillägnad gråvalens problem och vandring från sydligare vatten till Berings hav dit de vandrar för att äta. Jag tycker personligen att det är intressantare att få följa en djurart än att fokusera på ett helt område. Troligen har detta att göra med att jag inte är tillräckligt insatt i biologin. En biolog skulle säkert finna det väldigt intressant att iaktta en enda plats för förändringar i växtlighet och fauna under flera år, men som lekman har jag inte riktigt det intresset. Även här, trots att vi får följa med på en vandring, är det människan som är den största av bovarna och valens största fiende även om människan och skyddar den och forskar kring dess population för att kunna säkerställa dess fortlevnad. Berättarröst: Pierce Brosnan

Sharks at Risk – Hajdokumentärer är alltid intressanta och det är väl det som lockar mest om man ska sätta på discovery Channel eller animal planet på TV. Här får vi göra bekantskap med några olika hajarter men vå får också se intervjuer med fiskare etc. och en bakgrund till hajarnas funktion som toppen av näringskedjan i havet. För lite hajar innebär att någon annan art får för stort utrymme, vilket i sin tur innebär att någon annan riskerar att utrotas. Det är sådant här tänkande i flera steg som hela samlingen av undervattensdokumentärerna egentligen går ut på och fokuserar mycket ikring. Naturligtvis dediceras en del av det här avsnittet åt den mest fascinerande hajen av alla – vithajen och man får se både hur teamet dyker på botten med en dylik och den mer vågade snorklingen vid ytan. Det är faktiskt ganska spännande även om man inser att dykarna, även om det faktiskt befinner sig i fara, inte kommer att skadas på något sätt. Diverse myter om hajar avverkas också. Haven är inte fulla av hajar och endast ett fåtal attacker mot människor sker varje år och då endast beroende på att hajarna misstar människan för sitt egentliga byte. Tragiskt nog får vi också se bilder av ett av mina hatobjekt – hajfensfiske. Det är starka bilder men jag hoppas att de kan resultera i en och annan protest mot denna industri. Berättarröst: Pierce Brosnan

Americas Underwater Treasure Part 1 & 2 – Skatterna det talas om i titeln är faktiskt inte bara olika djurarter även om dessa naturligtvis tar upp en stor del av dokumentären. Jag förundras förstås över storleken på en del fiskar, vilken gigantisk storlek judefisken (Epinephelus itajara) egentligen har är till exempel långt svårare att föreställa sig än vithajen. Men det handlar som sagt om andra skatter också såsom kulturarvet efter sjunkna skepp och hör och häpna vilken förödande effekt en del djurliv har på dessa sjunkna skatter, visserligen sägs det inom parantes att det faktiskt är människans orsak att ”fel” djurarter etablerar sig på platser där de egentligen inte hör hemma… Berättarröst: Robert Redford

Ska man då dra någon form at slutsats av detta så blir det att det för min del blir lite tjatigt i slutändan. Det pratas om människans roll som miljöbov mellan raderna hela tiden och även om det är hemskt och tragiskt med all plast som fåglarna sväljer och sedan matar sina ungar med, eller de övergivna fisknäten som både sälar och andra marina varelser fastnar i för att sedan drunkna, så blir det lite för mycket för min del. Jag skulle gärna ha sett mer information om vart och ett av de olika djuren istället för pekpinnar och varningar om miljöpåverkningar hela tiden. Dock tror jag att man kan tillgodogöra sig det här betydligt bättre om man väljer att se ett avsnitt då och då istället för att sträck se alltihop på en gång såsom jag har valt att göra inför den här recensionen.

Naturens största fiende – Människan?

Recension: Made in Serbia – 2005

På omslaget står en varning om att filmen innehåller explicita sexscener och det är en varning som ska tas med största allvar. Det är nämligen helt sant och eftersom filmen är en dokumentär om den serbiska porrindustrin är det inte vidare konstigt heller! Hur mycket som är sant i den här filmen och hur mycket som är fabricerat som mockumentär vet jag inte, det är helt enkelt inte intressant. Filmen kretsar kring en man som genom sökandet efter en gammal kärlek närmar sig porrindustrin och nästan blir besatt av den.

Hans efterforskningar är till en början oerhört akademiska och det är också denna inledande del som är bäst. Den är ackompanjerad av huvudpersonens berättarröst som förklarar bakgrunden och hur han planerar att göra en dokumentär om branschen och till och med en egen porrfilm!

Om den dokumentär som sedan följer är äkta eller helt påhittat har jag som sagt ingen aning om. Det jag däremot vet är att allting verkar vara helt äkta och att det inte finns något som säger att allt inte skulle vara precis så som det beskrivs i filmen när det gäller porrindustrin i Serbien. De människor som anses vara de inhemska stjärnorna har inte det yttre man är van vid från betydligt mer påkostade filmer från USA. Det är mer eller mindre vanliga människor med vanliga kroppar.

Betalningen är heller inte i närheten av vad man kan tjäna i de stora filmerna och det är mer eller mindre överlevnad som gäller. Man kan vara i branschen tills erektionen sviker och sedan får man svälta, är det någon som säger i filmen. Att spela in porrfilm för att överhuvudtaget kunna ställa mat på bordet är alltså vad det handlar om! Det är måhända ett viktigt ämne att informera och debattera kring men man blir snart ganska trött på intervjuerna och de, ganska dåliga, klippen av pornografiskt material. Är det verkligen så att den Serbiska porrindustrin ligger långt efter resten av Europa och världen förstår jag verkligen varför. Det finns inget som är upphetsande överhuvudtaget av det som visas i filmen i alla fall.

4/10

Recension: Klass 9A - 2008

Klass 9A

Producent: Tomas Axelsson

2008

Dokumentär

Klass 9A på Johannesskolan i Malmö befinner sig i en situation där det finns en överhängande risk för att en stor del av klassen inte kommer att klarar inträdeskraven till de nationella programmen på gymnasienivå. För att råda bot på detta startas ett projekt. Elever, lärare och föräldrar går alla med i ett specialdesignat program för att höja den generella kompetensnivån i klassen, och med det inkommer det nya lärare som på ett eller annat sätt redan utmärkt sig med annorlunda pedagogiskt tänkande, än vad som tidigare varit brukligt. Målet är att klassen ska befinna sig bland de tre bästa i landet efter terminens slut. Men tiden är knapp och utmaningen stor, ska de verkligen lyckas?

Även om den här dokumentären till en början ter sig objektiv inser man snart att den faktiskt är raka motsatsen. Man har bestämt sig för att de utbildningsmetoder vi generellt använder oss av i Sverige inte är de mest optimala och påstår således att den alternativa metod som de nya lärarna nyttjar helt klart är att föredra. Men även om man skådar igenom dokumentären på detta sätt finns det helt klart en del intressanta poänger med den. Personligen hyser jag stort intresse för skolväsendet, kanske delvis beroende på min egen, inte allt för lyckade skolgång. Jag kan därför känna igen mig i en del av problemen eleverna står inför, medan min numera mer mogna inställning tillåter mig att även se saken ur ett vuxnare perspektiv.

Vi får följa en del av eleverna mer eller mindre närgånget, ta del av deras individuella problem och faktiskt lära känna dem ganska bra. Samma sak gäller de nya lärarna, självklart selekteras det en hel del, vilket innebär att en del får betydligt större utrymme än andra. Delvis beror detta såklart på att kärnämnena Matte, Svenska och Engelska står högst upp på prioritetslistan, eftersom målet är gymnasiekompetens, men jag tror också att lärarnas personligheter spelar stor roll. Idrottsläraren Igor får till exempel väldigt stort utrymme och visst verkar han vara en riktig hedersknyffel som tar sig an eleverna på ett riktigt personligt plan. Att ställa upp på det sätt som han gör och följa elever från hemmet till skolan för att få dem närvarande kräver ett stort personlig engagemang.

Detta är förstås någonting som binder samman alla de nya lärarna, de verkar verkligen brinna för vad de gör. Inte bara för sina ämnen, utan även för lusten att lära ut. Det är helt enkelt sin egen belöning att se hur eleverna skiner upp och slutligen förstår uppgifterna de tidigare varit så frågande inför. Något som jag ställer mig frågande till, med relation till min egen skolgång, är om det verkligen finns denna typ av lärare i verkligheten? Visst kan jag köpa att speciallärare av olika slag måste ta till annorlunda metoder för att nå fram till eleverna (jag själv gick till exempel bland annat i en klass för extra stökiga elever). Men om man får tro på olika undersökningar som diverse tidningar gjort i samband med experimentet – Klass 9A, så var inte just den klassen den sämst presterande klassen på Johannesskolan. Detta påstås i och för sig heller aldrig rakt ut i dokumentären men det känns ändå som om man försöker vilseleda publiken en smula.

Vad som dock påpekas gång efter gång är ambitionen att lyfta betygsnivån i klassen, där målet är att den ska bli en av de tre bästa klasserna i landet. Som mätinstrument använder man gamla nationella prov. För att dramatisera utvecklingen ytterliggare, och för att ge åskådaren en illusion av att man inte riktigt vet hur det ska gå, varvas intervjuer med lärare och elever som tror en positiv utveckling, med mera skeptiska tongångar. Några av de mest korkade uttalandena står skolans rektor för. Hur kan man bara, inför kamera, få för sig att kommentera en av elevernas möjliga avhopp från projektet med ”det är inte det som är syftet med projektet” eller liknande. Man får uppfattningen att nämnda rektor är ute och seglar lite väl mycket i det blå!

Avslutningsvis, och i förbifarten, vill jag bara nämna den såkallade Hawthorne-effekten, som jag hittade följande kortfattade beskrivning till på nätet: Enbart det faktum att vi utför en mätning påverkar våra mätobjekt. Det finns en viss motsättning mellan att klart och tydligt informera de deltagande användarna om syftet och upplägget med experimentet och samtidigt minimera påverkan av mätsituationen.

Tommy Söderberg

Recension: King of Kong - 2007

King of Kong

Regi: Seth Gordon

2007

Dokumentär

Som alla vet så kan man tävla inom allt, så varför inte klassiska arkadspel som Pacman, Tetris och givetvis Donkey Kong? Några få tar det hela ett steg längre och gör alla de uppoffringar som krävs för att kunna bli bäst i världen. Fascinationen att slå gamla rekord blir en levnadsstil och det får helt enkelt inte finnas några hinder i vägen. För Steve Wiebe är det den legendariske Billy Mitchells tjugo år gamla Donkey Kong rekord som är föremål för utmaningen. Men att utmana mästarnas mästare visar sig vara lättare sagt än gjort.

Det här är mycket underhållande dokumentär, men om den är helt objektiv är en annan femma. Intrycken man får av rekordhållaren Billy Mitchell är minst sagt hycklande och han verkar inte alls intresserad av att möta sin utmanare på lika villkor. Om sedan detta speglar verkligheten på något sätt eller är filmskaparens personliga uppfattning om hur saker och ting gick till är en annan fråga. Hur som helst får inte jag som åskådare intrycket av någon speciellt sympatiskt person, snarare någon som med alla medel som står till buds vill misskreditera sin motståndare och söka fördelar på andra sätt än via sin spelskicklighet.

                                        

Det motsatta kan man säga om utmanaren Steve Wiebe, som framstår som världens helyllepappa. Man påbjuds sympatiska känslor för honom genom att beskriva vilken uppväxt han har haft, hur han aldrig varit bäst på någonting och hur han inte riktigt verkar ha hittat sig själv och sin plats här i livet. Dock har han funnit sin kärlek till Arkadspelet Donkey Kong…

Men filmen behandlar mer är dessa båda kombattanters bakgrund och spelskicklighet. Vi får också ta del av Twin Galaxies International Scoreboard som administrerar allehanda poängrekord vad gäller arkadspel. Vilka mängder av videoband de får tillskickade sig där det bevisas att man slagit nya rekord i det ena eller andra spelet och man kan knappast föreställa sig vilken arbetsinsats som krävs för att säkerställa att allt verkligen går rätt till i alla lägen. Däremot kan man kanske ifrågasätta om organisationen inte gör sig skyldig till jäv när man låter den regerande rekordhållaren utreda riktigheten i utmanarens resultat. Likaså känns det märkligt av denne rekordhållare att kräva att utmanaren genomför sina spel offentligt och göra en stor sak av det samtidigt som han själv tydligen inte har några problem att bevisa sina höga poäng på ett videoband. Ett videoband vars äkthet dessutom insisueras vara tvivekakigt.

Hur som helst så är det här slutligen en film om eldsjälar. De som lever för det de älskar och gör att för att uppfylla sina drömmar. Många av dem verkar vara tämligen speciella människor, men det är kanske något som krävs för att kunna hålla på med det här på en så hög nivå som det faktiskt handlar om. Och alla som har en fanatiskt intresse av någonting kan säkert känna igen sig i många situationer. En sak är i alla fall säker, jag testade Donkey Kong häroch klarade inte ens första banan…

En mycket underhållande dokumentär!

Recension: Illuminating Angels and Demons - 2005

Illuminating Angels and Demons

Regi: Dan Hall, Geof Petch

2005

Dokumentär

Succéförfattaren Dan Brown hänförde världen med The Da Vinci Code men för den skrev han Angels and Demons. Liksom den mer kända av historierna – The Da Vinci Code, bjuder Angels and Demons på komplicerade konspirationsteorier. Här ges den historiska bakgrunden till Dan Browns roman med hjälp av historiker och andra lärda människor på området.

Till att början med måste jag väl konstatera att jag faktiskt inte sett själva filmen Angels and Demons eller läst Dan Browns roman och jag har enbart sett den här dokumentären som ett sätt att utforska religiösa maktspel i maktens korridorer – Vatikanen. Därför kan jag inte jämföra de teorier som framläggs här med de som förekommer i den egentliga berättelsen. Dock är det rejält mycket som jämförs på det sättet. Men även om man inte sett eller läst historien är det inga direkta problem att hänga med.

                                              

Själva dokumentären är av en ganska spektakulär typ, en som söker att chockera och uppröra eller hänföra sina tittare. Det känns som om man medveten försöker skapa någon form av sensationalism, nästan lite i stil med Zeitgeist the movie. ”Bevisen” känns tvivelaktiga och det hela handlar istället, i mångt och mycket, om rena spekulationer och teorier som råkar passa åtminstone viss fakta.

                                         

Det är svårt att få några övergripande svar och det känns som om man flaxar lite hit och lite dit, upprepar sig en hel del och konspirerar i största allmänhet. Förrutom den hemliga sällskapet Illuminti, som det främst handlar i avseenden som ursprung och historia tas det också upp ett annat mytomspunnets sällskap som först på senare år börjat öppna sig lite mot allmänheten – Frimurarna. Det talas om att Illluminati infiltrerat frimurarnas organisation och att det skulle vara frimurarna, som genom en hemlig uppgörelse, egentligen står världen. Tror man på det känns det säkert mycket intressant, något annat kan jag inte tro. Men vi skeptiker kanske behöver lite mer kött på benen än vad dokumentären klarar av att leverera med sina chockerande teorier. Det blir liksom inte helt trovärdigt.

Nu menar jag förstås inte att undergräva kunskapen hos de experter som framför i filmen och heller inte att min egen kunskap skulle överstiga dessa men det blir inte riktigt trovärdigt och på tok för grunda påståenden utan substans för mins smak. Se den gärna med ett öppet sinne, men var vaksam och skeptisk mot dess innehåll. Steget från konspirationsteorier till propaganda är inte så långt…

Trailer: Femen - Our God is a Woman

Dokumentär om feministgruppen Femen, Verkar kunna bli rätt så intressant! Planeras att vara klar för festivalvisningar 2013.

Recension: Eleganten från vidderna – Filmen om Eddie Meduza - 2010

Eleganten från vidderna – Filmen om Eddie Meduza

Regi: -

2010

Dokumentär

I mer än trettio år roade och oroade Eddie Meduza svenska folket med sin egensinniga musik och sina frispråkiga texter. Trots att han var bannlyst i radio och teve visste alla vem han var. Från sitt hus i de djupa småländska skogarna spred han själv sina musikkassetter över hela Sverige. På skolgårdar och i pojkrum, på fester och i raggarbilar spelades hans låtar, ofta till vuxenvärldens förtret. Detta är filmen om Eddie Meduza, eller om man hellre vill Errol Leonard Norstedt. Berättelsen om en man som gick sin egen väg genom den svenska musikhistorien och vars fotspår ännu syns tydligt.

Ovanstående text är hämtat från baksidan av omslaget och visst kan man väl hålla med om att alla, åtminstone i valde kretsar, visste vem Eddie Meduza var. Hans låtar kunde vara plumpt humoristiska och älskade eller hatade. De kunde också vara ironiska och träffsäkra och Eddie var helt fantastisk när det gällde att imitera olika dialekter. Min personliga uppfattning är också att mannen måste haft ett grymt ordförråd och jag är enormt imponerad av vissa av hans formuleringar.

                     

Men även om alla visste vem den ökända Eddie Meduza var så var det väldigt få, om ens någon, som kände Errol Norstedt, mannen bakom pseudonymen, och det är egentligen den mannen som den här dokumentären handlar om. Det är en informativ resa genom hans liv, kantat av en trasig barndom med mobbing och ständigt kringflackande varvat med intervjuer av familj, vänner och grannar. Bland extramaterialet syns intervjuerna i längre form än vad som inkluderats i själva dokumentären och personligen ser jag det som extra roligt att John Norum, som ju sedan lyckats stort, både tillsammans med Europe och som soloartist, får komma till tals. Han har väl egentligen inte så mycket att säga men han var ju å andra sidan väldigt ung vid tiden när det begav sig.

Skönt är att man givit sig tid att utforska människan Errol/Eddie och inte bara fenomenet som kunde ha varit en lockande approach. Jag vill inte påstå att det är en direkt objektiv dokumentär utan snarare en som belyser hur missförstådd Errol var av sin samtid. Det hör väl kanske till saken att man inte ska prata skit om de döda, men några negativa åsikter kanske kunde ha fått rum också?! Således är det en film som kanske passar äldre fans som minns sin idol, bättre än som ren information för den som är fullständigt obekant med Eddie Meduza.

Det mest intressanta i filmen är kanske den intervju med mannen själv som är inklippt emellanåt. Det är här man får rakast och ärligast information känns det som. Filmen levererar också en och annan fakta, som åtminstone jag var obekant med, att han skulle ha varit djupt religiös och alltid haft nya testamentet med sig i bröstfickan till exempel. Hans alkoholproblem var väl inte en lika stor överraskning och heller inte hans förakt för överheten och myndigheter. Detta är också något som framkommer i många av hans låtar. Han hävdar själv att de är så uppenbart ironiska att en femårig mongoloid skulle förstå dem, men inte myndigheterna eller pressen och det säger kanske en del om mannens förakt för de han inte gillade. Och tycka vad man vill om honom, men ett  bestående avtryck i musikhistorien gjorde han!

Vila i frid Errol!

Recension: Dixie Chicks: Shut up and Sing - 2006

Dixie Chicks: Shut up and Sing

Regi: Barbara Kopple, Cecilia Peck

2006

Dokumentär

Året är 2003 och countrystjärnorna i The Dixie Chicks är på sin karriärs topp. Under en konsert uttrycker de sitt förakt för George Bush och kriget i Irak. Uttalandet väcker enorma reaktioner och upprör politiker, nyhetsmedier och stora delar av befolkningen. Den ofta högervridna countryscenen delas upp i två läger och plötsligt är en av landets bäst säljande grupper kända för allt annat än sin musik. Tre år senare återvänder The Dixie Chicks till konsertlokalerna under helt andra förutsättningar, men även den politiska scenen är förändrad…

Texten ovan är den som går att finna på dvd-omslagets baksida och jag tycker den gör sitt jobb alldeles utmärkt! Jag blir sugen på att se filmen även om Dixie Chicks står för en musikform jag aldrig intresserat mig för och långt mindre skulle köpa. För det här handlar egentligen inte om musik utan om andra värderingar såsom yttrandefrihet, som USA:s grundlagar paradoxalt nog nämner redan i sitt ”First amendment”.

                                              

Frank Zappa ställde en gång frågan: Does Humor Belong in Music? i en albumtitel. En ekvivalent fråga skulle man kunna ställa här, hör politik verkligen ihop med musik? Klart den gör! Åtminstone i det avseende att artisterna och kompositörerna måste ha rätt att uttrycka sina åsikter med musiken och texterna, eller i publika sammanhang ta ställning till, för dem, viktiga frågor. Det är också denna ställning dokumentären tar så den är ingalunda opartisk. Hur kan den förresten vara det när ett helt land (nja, men det framställs så i dokumentären i alla fall) är så otroligt dumma att de inte förstår skillnaden mellan att lyssna på sin favoritmusik och ett enda oskyldigt uttalande från gruppens sida.

Bakgrunden var nämligen att gruppens huvudsångerska, mellan två låtar, lite skämtsamt uttryckte att de skämdes över att USA:s president kom från Texas, med hänvisning till det stundande Irak-kriget. Ett jätterabalder drogs igång och det mediala blåsvädret var ett faktum. De blev kallade för både det ena och det andra, allt från landsförrädare till kommunister. Hur i helskotta fick de ihop det där? Kommunister? Lever USA fortfarande kvar i Mccarthyismen frågar man sig? Andra saker som dyker upp i skallen när man kollar på dokumentären är hur lik förföljelsen av de tre brudarna är den som PMRC en gång utförde mot obekväma texter med sexuella teman i rockmusiken.

Nåja, för att återgå till själva filmen. Den utspelar sig växelvis mellan året då allting hände (2003) två år senare (2005) när den nya plattan är klar för marknaden. Det är häpnadsväckande att se hur mycket av det initiala förakt som gruppen drog på sig under incidenten som fortfarande lever kvar. Man är till exempel osäker på om radiostationerna över huvud taget vill spela den nya plattan och bestämmer sig dessutom för att inte ta risken. Vid ett tillfälle uttrycker sig förresten en av radiostationerna vilken nivå missnöjena, från lyssnarna, med att Dixie Chicks låtar fortfarande spelas ligger på, och jämför med att Marilyn Manson skulle uppröra lyssnarna mindre – och då var det ändå frågan om en countrykanal!

En annan radiokanal ställde upp soptunnor för att folk skulle kunna slänga skivorna de inte längre ville ha. Självklart blir ju tidigare musikinspelningar plötsligt mycket sämre av att en artist vid ett tillfälle har uttryckt en åsikt (obs! ironi) som möjligen varit kontroversiell, men snarare misstolkad och uppförstorad bortom rimliga proportioner. Nä, jag blir mörkrädd, men rekommenderar så klart den här åt dem som inte kan se nog av dumma och korkade amerikaner. Patriotism är nog bra men när den går till överdrift är det ganska larvigt, dessutom får man intrycket av att de flesta bara gått med strömmen och sannerligen inte ens har en aning om vilket det initiala uttalande var.

Yttrandefrihet… pyttsan!

Recension: Des Morts - 1981

Des Morts

Regi: Jean-Pol Ferbus, Dominique Garny, Thierry Zéno

1981

Dokumentär/Mondo

Det här är en dokumentär om döden. Antingen den är nära förstående eller nyligen genomgången. Olika aspekter och kulturella skillnader tas upp och man förklarar noga hur saker och ting ligger till. Allt från de avlägsna och, för oss, exotiska traditionerna hos folkslag på andra sidan jordklotet, till mera futuristiska nedfrysningsprocesser och moderna balsameringstekniker. 

Jag ska väl inte sticka under stol med att jag brukar förespråka annorlunda film, extremare dito och sånt som utmärker sig på ett eller annat sätt, och själva ämnet i den här dokumentären är väl inte det mest följsamma som finns. Jag menar hur upplyftande är det egentligen att dokumenterar döden i olika former? Det är i alla fall vad man har gjort och man får väl utgå ifrån att filmskaparna tyckte att det var ett intressant ämne!

                     

Jag finner personligen de många morbida skildringarna nedslående och deprimerade och jag blir faktiskt inte särskilt intresserad av vad filmen egentligen vill förmedla. Det ligger väl den i fatet lite kanske. Jag menar, en dokumentär som inte är särskilt intressant är väl en lite motsägelse i sig själv. Det betyder förstås inte att det inte finns något intressant att förmedla för det gör det naturligtvis, jag känner bara att det går lite länge mellan de intressanta inslagen och att man fokuserar lite för mycket på att försöka chocka publiken.

Nu tror jag i och för sig att de som väljer att se en film av det här slaget inte är särskilt lätta att chockera och därmed biter man sig nog lite i svansen, men om man vill marknadsföra filmen som ”farlig” för den stora allmänheten har man nog lyckats! Jag känner inte särskilt många, som inte är intresserade av extremfilm, som överhuvudtaget skulle kunna tänka sig att se det här.

Den chockerande effekten påminner förstås mer om den så kallade ”Mondon” är om en mer regelrätt dokumentär. Vad som skiljer dessa båda närbesläktade genrer åt, har stötts och blötts så många gånger att jag inte ens tänker försöka mig på att definiera några skillnader här och nu. Det verkar dock som ett mycket intressant framtida projekt och vem vet när det blir dags att ta tag i det. Tills vidare kan vi väl nöja oss med att konstatera att mondon oftast behandlar tabubelagda ämnen och att viljan att chockera ofta finns hos filmskaparen. Det finns också ofta ett fabricerat narrativ som inte nödvändigtvis hör ihop med de bilder som visas. Jag säger alltså inte att det alltid är så, för det här verkar till exempel vara äkta nog, men det är onekligen ett vanligt grepp.

Samtliga av de tre upphovsmännen var också inblandade i Svinet som vi skrev om för ett tag sedan här på Fanatisk Film och med det i bakhuvudet kan vi väl konstatera att inget är riktigt lätt att tolka som de här grabbarna ger sig på, åtminstone med de två referenspunkter som härmed finns. Jag ser inte riktigt storslagenheten i den här men jag har svårt att få någon energi från en film som bara handlar om, och dokumenterar, död.

Recension: Confessions of a blue movie star -1978

Confessions of a blue movie star

Aka: The evolution of snuff

Regi: Karl Martine

1978

Dokumentär/mondo

Vi får följa porrfilmsregissören Robert Furch när han spelar in en ny film baserad på Aristofanes klassiska pjäs Lysistrate. Ett filmteam dokumenterar allt som händer från första audition till huvudrollsinnehaverskan Claudia Fielers självmord. En berättarröst guidar oss genom filmen och ibland skymtar till exempel Roman Polanski förbi med små kommentarer som möjligen förbinder snuff-filmer med kommersiell framgång.

En mycket märklig film och jag vet inte om jag till hundra procent kan penetrera dess syfte eller äkthet för den delen. Man talar om döden men skiljer på den kroppsliga fysiska döden och själens död. Man konstaterar att själen dör när vi inte längre har något att leva för och därefter tar oss filmen till själva grundhandlingen – en inspelning av en sexfilm!

Denna sexfilmsinspelning känns bitvis väldigt tamt fejkad medan den stundtals tycks vara superseriös med mycket konstnärliga ambitioner. Själva dokumentärkänslan är stark och jag betvivlar inte att mycket av den är äkta om än ryckt ur sitt sammanhang! Vad man vill ha sagt med den är jag dock inte helt säker på. Man varvar dekadenta tidningsrubriker med intervjuer med personer som sägs vara inblandade i skandalerna och själva andemeningen kanske har med det ständiga förfallet att göra. Förfallet och dekadansen i den nya tiden och att man måste utmana publiken med grövre och starkare scener hela tiden för att bli uppmärksammad kan vara filmens andemening. Det är förresten en av Roman Polanskis kommentarer i filmen, vad blir nästa steg? Jo, döda folk på riktigt!

Kanske är filmens ståndpunkt också att man ska jämställa äkta snuff med pornografi då man tycks hävda att det egentligen handlar om samma sorts exploatering av människokroppen. Kan man kanske göra gällande att själens död skildras när innehållet filmatiseras pornografiskt? Detta skulle ju i så fall överensstämma med filmens tidigare påståenden!

Slutligen visar man också klipp från vad man kallar äkta snuff (bortklippta scener från Wes Cravens: Last house on the left) samt samtalar med denna filmsnutts upphovsman, beklädd med en papperspåse över huvudet. Snuff ger folk vad de vill ha menar han och jämför med andra legitimt filmade våldsamheter som mordet på John F. Kennedy samt mordet på dennes mördare Lee Harvey Oswald. Att dessa händelser filmades av misstag har ingen betydelse och kanske ligger filmens verkliga poäng här, folk vill verkligen se råare och tuffare material för att inte bli uttråkade och kanske skyr vi heller inga medel för att nåt våra mål.

En mycket intressant film, men tyvärr också mycket svår att hitta!