Recension: King Kong - 2005

King Kong

Regi: Peter Jackson

2005

Action/Äventyr/Drama

Skådespelerskan Ann Darrow (Naomi Watts) blir förkrossad när hennes pjäs läggs ned i depressionens 30-tal. Hon driver omkring i jakten på ett nytt arbete när Carl Denham (Jack Black) får syn på henne. Han övertalar henne snabbt att medverka i hans senaste storfilm som ska spelas in i Singapore. Filmen är dessutom skriven av hennes stora idol Jack Driscoll (Adrien Brody) som hon drömmer om att få träffa. Vad hon dock inte vet är att Carls projekt är nedlagt av filmstudion och att hans egentliga syfte är att hitta den mytomspunna dödskalleön. En ö som enligt sägnen avskiljer stranden från resten av ön med en jättelik mur och som ständigt omges av dimma. Fartyget går på grund utanför just denna ö och när besättningen tar sig i land blir några av dem dödade av infödingarna som också tar Ann till fånga. Hon ska offras för att blidka deras Gud – Kong!

Det här är ju, som de flesta säkert redan känner till, en nyinspelning av en gammal film. Det är dock inte vilken film som helst, utan en som hyllats och åter hyllats av filmkritiker runt om i världen. Jag tror de flesta känner till historien om jätteapan som förlorade sitt hjärta till skönheten och i och med att man redan känner till historien, krävs det lite andra bedömningsgrunder. Man har ju lite svårt att bedöma utifrån hur överraskad man blir av den menar jag.

Jag hade väldigt låg förväntan och jag trodde faktiskt att Peter Jackson skulle förstöra den fullständigt! Jag är ingen större fan av hans spektakulära Lord of the rings trilogi utan föredrar hans tidigare verk med den magnifika Heavenly Creatures i spetsen. Min förundran var därför stor när efter bara några få minuter kunde konstatera att det här var en riktigt riktigt bra film! Den var, åtminstone inte i uppbyggnadsskedet beroende av spektakulära actionscener utan berättade historien på ett mycket smakfullt sätt. Bildspråket förstärker berättelsen och skådespelarna tycks vara omsorgsfullt utvalda. Allra mest imponerar Naomi Watts som verkligen går från klarhet till klarhet och glänser i stort sett i varenda scen hon är med i.

Peter Jackson har också valt att låta filmen utspela sig under det trettiotal när originalfilmen spelades in och det tycker jag är extra kul. En hyllning till originalet och dessutom ger det utrymme att göra miljöerna extra roliga. Dessa ligger ofta precis på gränsen mellan förvrängd karikatyr och verklighetstrogna, framförallt när manskapet nått fram till ön, men gränsen överskrids aldrig utan förblir trollbindande och intressant.

Efter själva resan till dödskalleön och första mötet med infödingarna skiftar filmen karaktär något. Animationerna tar över och dessa kanske inte funkar till 100 % och är lite utdragna. Personligen tycker jag just den här delen av filmen är lite seg och man hade kunnat korta ned lite här. Att se King Kong slåss med allehanda förhistoriska varelser blir lite tröttsamt i längden och det blir lite för mycket ur askan in i elden för karaktärerna för min smak. Spektakulärt men utan innehåll och det är som sagt dessa scener tillsammans med några uppenbara visuella blunders (t.ex. rök som blåser åt fel håll) som drar ned filmen för mig.

Dramat i filmen är precis det jag gillar. Det är en kärlekshistoria mellan Ann Darrow och Kong samt mellan Jack Driscoll och Ann, ett svartsjukedrama mellan Kong och Jack och ett livsfarligt monster för innevånarna i New York. King Kong är levande och har definitivt en personlighet, man lider med honom och förstår vad han känner. Animationerna rörande ansiktsuttryck etc. funkar mycket bättre än rörelsemönstren i actionscenerna och ger en extra dimension åt jätteapan.

Spektakulärt men med innehåll denna gång för Peter Jackson!

Recension: Giallo - 2009

Giallo

Regi: Dario Argento

2009

Thriller

I Turin härjar en bestialisk seriemördare, han tycks hata allt som är vackert och skyr inga medel för att förstöra de vackraste ansikten och de vackraste kropparna på de kvinnor han torterar till döds. När den amerikanska modellen Celine försvinner tar hennes syster Linda kontakt med polisen för att anmäla hennes försvinnande. Kriminalinspektör Enzo Avolfi tror att det är värre än så, att Celine har hamnat i händerna på den brutale mördaren. Han skulle bara veta hur rätt han har…

Om sanningen ska fram så var det väl egentligen ganska många år sedan Mäster Argento släppte ifrån sig något värdigt en mästrare. Men gamla vanor sitter i länge och det finns fortfarande att enormt intresse av att se hans filmer för mig. Jag förväntar mig inte längre att de ska vara mästerverk utan nöjer mig om de är sevärda. Några har under årens lopp varit under eller långt under förväntan, som Mother of Tears nu senast eller Phantom of the Opera för några år sedan och några har varit rätt så bra utan att vara i närheten med de tidiga mästerverken. Jag gillade till exempel The Stendahl Syndrome rejält när den kom.

Men det här är alltså Giallo, en titel som åtminstone får mig att tänka på de tidiga filmerna, gjorda i en stil med skitiga, brutala och våldsamma mord och en utredning som sedan ska ta oss med på en hisnande färd bland ledtrådar och villospår för att sedan ge oss den långsökta och krystade sanningen. En giallo helt enkelt, denna form av italiensk thriller som så många av oss verkar älska! Det är bara det att Giallo är ingen riktig giallo, det är möjligen ett försök att efterlikna en, men det är och förblir i så fall en kopia av den verkliga stilen. Det är på tok för mycket klichéer som borde ligga långt under Dario Argentos värdighet att använda. Det är lite trist.

Men filmen tar sig och när den väl har kommit igång och halva har gått eller så kanske så blir det faktiskt bättre. När jag tänker efter så sker det faktiskt en intresseförändring när Adrien Brody stiger in i handlingen. Jag tycker nog att en skådespelare av hans kaliber borde kunna leverera en vassare rolltolkning än så här men så känns det inte som om Dario Argento har personinstruerat sina skådespelare så väldigt mycket heller. Men det finns några bra mordsekvenser som inte är så pjåkiga. Mördaren, som visserligen inte är okänd för oss tittare är ganska karismatisk och till viss del fascinerande. Kanhända är hela storyn lite tunn och lite enkel men det har aldrig hindrat filmskapare från att göra visuellt bländande filmer förr, se bara på Avatar!

Men bländande är det inte. Det är en högst medelmåttig film egentligen men faktiskt sevärd trots allt och det är ju som sagt allt jag kräver av en film från Dario Argento nuförtiden. Det är långt ifrån det bästa han har gjort, men det är långt ifrån det sämsta också. Det är en klart sevärd rulle, och definitivt för en komplettist. En helt ok rulle med andra ord bara man tar den för vad den är och inte förväntar sig att den ska leverera det som titeln anspelar på. Titeln har helt andra förklaringar…

Recension: The Brothers Bloom - 2008

The Brothers Bloom

Regi: Rian Johnson

2008

Komedi/Äventyr

Bröderna Bloom är framgångsrika bedragare som utför komplicerade stötar genom att lura till sig pengar av olika miljonärer över hela världen. Detta är något som de ägnat sig åt sedan barnsben så de har onekligen haft tid på sig att öva. Ungefär i lika lång tid har den yngre brodern – Bloom, velat lägga av och leva ett ”riktigt” liv. Han är trött på att styras av sin bror och spela den roll som ständigt skrivs åt honom i de invecklade intrigerna. Nu är det dock dags för den sista stöten, det har Stephen – den äldre brodern, lovat. De ger sig efter en rik arvtagerska som de tar med sig på ett äventyr runt hela jorden (nåja, ett äventyr i alla fall) med en design som i slutändan ska lura av henne pengarna.

Filmer om småfifflare eller ganska stora bedragare som i det här fallet är väl inte helt ovanliga. Se bara på alla Heist-filmer som finns. Det är Ocean’s 11, 12 och 13 och jag vet inte vad. Det är filmer som går ut på att lura någon, men också om att vi som tittare inte är helt säker på vad planen egentligen går ut på och vem som lurar vem i slutändan. Det är likadant här, man jag inte vara säker på den fulla designen och man vet inte om båda bröderna är inne i sina roller hela tiden eller inte.

                                     

Personligen tycker jag att det är lite för lätt allting, men så handlar det också, i mångt och mycket, om en komedi. Kanske inte en sån där man gapskrattar åt utan en som lutar mer åt det romatiska hållet. Huvudrollerna spelas av Adrien Brody, som jag alltid hyst stor respekt för, och Rachel Weisz. Som brodern Stephen ser vi Mark Ruffalo i den stora birollen men ingen av den imponerar såsom jag skulle vilja. Jag kan icke för mitt liv se Adrien Brody som romantisk och jag tycker att valet av Mark Ruffalo var helt misslyckat då han som – storebror, faktiskt ser flera år yngre ut än sin lillebror.

Jämförelser med The Sting och/eller Dirty Rotten Scoundrels är förstås ofrånkomliga även om den faktiskt inte kan mäta sig med dem på något plan. Den är inte lika rolig som Dirty Rotten Scoundrels och inte lika bra och välspelad som The Sting. Det blir liksom aldrig någonting av det, det bara står och stampar på samma ställe och man önskar att det fanns ett slut på filmen. Det gör det förstås om man ger sig till tåls men det är segt fram till dess och filmen har flera slut känns det som. Det ligger förstås också i dess natur när det handlar om att lura åskådaren om vem som ska få det sista skrattet eller lura till sig alla pengarna i slutändan.

Nä, det här var inte min kopp kaffe!