A Darker Reality – 2008 – Sadism på hög nivå!

Jag kunde inte riktigt fatta varför jag kände igen skurken, seriemördaren, sadisten i denna film. Det var faktiskt inte förrän nu det slog mig att det var en av Baldwinbörderna! Närmare bestämt Daniel Baldwin, som jag inte har jättebra koll på. Men det är trots allt ganska lika varandra allihop så visst känner man igen dragen! Jag vet inte om jag vill rangordna hans skådespelartalanger med hans bröders men jag kan säg att jag inte hade några problem men hans prestation i alla fall.

Han spelar rollen som ”The Ghost” som seriemördaren kallas. Han är ökänd för att ta unga flickor tillfånga för att sedan plåga dem i sin tortyrkällare tills de inte längre lever. Några klarar sig förstås längre än andra och nu har till och med en av dem kommit undan och hjälper polisen att spåra honom. Självklart är det inte bara så där att trycka på en knapp för att glömma bort sina upplevelser i den där källaren men hon verkar klara det förhållandevis bra.

Jag tror att de vid något tillfällen nämner att hon har varit fången i tre år och då kan man ju tänka sig hur hysterisk hon måste vara vid minsta sak som påminner om fångenskapen. Men hon klarar sig som sagt ganska bra. Hon har hållit råkoll på tiden och kan redogöra för exakt hur många dagar den ena eller den andra varit fången tillsammans med henne i källaren innan de ha avlidigt. Det är inte utan att man börjar tänka i banor om Stockholmssyndrom och liknande.

Det var inte en jättebra film på alla sätt och vis men jag tycker att den höll sig klart godkänd tvärs igenom. Inget som utmärkte den negativt och inte positivt heller. Tortyren (som man fick se) var ganska brutal och det känns lite som att man gjort en poäng av att tänka ut så läbbiga metoder som möjligt för mördaren att använda. Detta ser jag enbart som positivt när man utger sig för att skildra den här typen av händelser. Det får inte vara några halvmesyrer om det ska få den avsedda effekten, vilket jag förmodan är att få publiken att må dåligt. Självklart finns det slafsjyckar som kommer att tycka just det omvända men då är man fel ute anser jag. Då ser man bara filmen för slafset och inte för den egentliga handlingen.

6/10

Saló or the 120 days of Sodom - 1975 - Pasolinis mest hatade och älskade film!

Det här var en av de absolut första recensionerna jag skrev och en av de absolut första chockerande filmerna jag såg också. När den fanns som hyrfilm på VHS-marknaden fanns det inga bilder på omslaget eftersom det hävdades att filmens innehåll var för perverterat för det. Ett marknadsföringstrick naturligtvis! Dock är det en stark film som verkligen inte är för alla så det kanske trots allt var rätt att detta omslag framförallt pryddes av en stor iögonfallande text - VARNING! 

Saló or the 120 days of Sodom

Regi: Pier Paolo Pasolini

1975

Drama

Handlingen utspelar sig i norra Italien under andra världskrigets slutskede. Fyra högt uppsatta fascister kidnappar ett par dussin ungdomar och för dem till ett isolerat palats. Redan från början klargör de att de tänker utnyttja ungdomarna till fullo för att själva få utlopp för sina perversa lustar. Med finns också några medelålders damer som ska berätta sina erotiska historier om förnedring, bajs och tortyr för dem. Våldtäkt, mord och avföring kantar fascisternas väg till sexuell njutning.

Pasolini själv blev mördad strax efter den här filmen och vissa menar att hans död har något samband med filmen medan andra menar att hans död hade helt andra orsaker. I vilket fall som helst kan man inte förneka att det här är en mycket stark film och inget man ser på fredagskvällen tillsammans med tjejen. Den är baserad på en bok av den ökände Markis De Sade så den full av perversioner och hat. Här finns en recension av boken - De 120 Dagarna i Sodom.

Man fångas redan från början av de verklighetstrogna miljöerna och den realistiska historien. Även om man ännu inte riktigt vet vart den är på väg så förstår man snart att man konfronteras med något utöver det vanliga. En alldeles utomordentligt sjuk historia framställd på ett nästan dokumentärt sätt. Pasolinis iakttagande kalla kamera gör sig ständigt påmind och det förstärks ytterligare med utmärkt skådespeleri. Framför allt förhållandet mellan de fyra herrarna och slavarna är mycket bra.

De fyra har alla olika perversioner, men alla tycker de om att förödmjuka och förnedra på de allra värsta sätt. Det sker ofta fysiskt men även hela tiden via mental terror. Slavarna måste underkasta sig sina herrars minsta vink annars blir de dödade. Döden är emellertid en befrielse som inte kan tillåtas och ungdomarna inser snart att deras situation är helt hopplös.

120 days of Sodom är bland det mest chockerande och vidrigaste jag någonsin har sett och jag njöt i fulla drag hela tiden. Kort sagt, ett mästerverk!

The Human Centipede II (Full Sequence) - 2011 - Mer saistisk än första filmen!

The Human Centipede II (Full Sequence)

Regi: Tom Six

2011

Drama/Horror

I sitt bås i parkeringshuset sitter Martin (Laurence R. Harvey) och tittar på sin favoritfilm – The Human Centipede. Det är inte första gången han ser den och är helt enkelt besatt av tanken att efterlikna Dr. Heiters experiment. Han har till och med skapat sig en klippbok med all upptänklig information för ändamålet. I sina övervakningskameror har han full överblick över p-huset och när han ser sina tilltänka offer tar han sig lätt dit med sin pistol och sin kofot för att tillfångata dem. Han samlar dem i en övergiven lagerbyggnad i väntan på det stora ingreppet. Tolv människor skall sammanfogas till en enda enhet – den mänskliga tusenfotingen…

Även om första filmen var något av en besvikelse och den här också för den delen så kompletterar de varandra på ett filosofiskt plan. Det slås redan från början fast att den första filmen egentligen inte har hänt, det var bara en film! Bara det känns som ett mycket ovanligt sätt att förhålla sig på i en uppföljare. Det blir lite metafilm av det hela på det sättet, fast lite bakvänt. Om det verkar som att jag krånglar till det beror det på att jag inte riktigt själv vet vad jag menar. Det är oerhört svårt att få ner det man egentligen bara känner i text men jag ska förstås göra mitt absolut bästa!

Det här är en mycket mer sexuellt perverterad film än den första. Det är ett helt annat fokus på själva sexualiteten i det hela snarare än en kirurgs professionella nyfikenhet på vad som kan göras rent medicinskt. Vår huvudperson – Martin, är inte riktigt normal i sin uppfattningsförmåga. Jag vill inte kalla honom för utvecklingsstörd men det finns vissa utmaningar för honom på det intelligenta planet. Han förstår inte riktigt sin omvärld och har också haft en ryslig uppväxt med sexuellt utnyttjande osv. Det är svårt att inte känna sympati för honom även om han i sin tur tillfogar andra skada. Kanhända är det en kommentar om just detta förhållande som inte tycks vara helt ovanligt i den verkliga världen. De som en gång utnyttjats tar senare i livet till samma medel mot andra.

Laurence R. Harvey gör rollen mycket bra med få tillfällen av överspel. Jag skyller heller inte dessa tillfällen på honom egentligen utan på regissören Tom Six som heller inte har lyckats få några av de andra karaktärerna helt trovärdiga. Det finns helt enkelt lite överspel här och där som drar ner intrycket något. Dock tycker jag att själva castingen är helt perfekt! De som gör de andra rollerna, åtminstone de få som inte är rena statister i sammanhanget ser ut att passa in mycket bra i miljöerna!

Problemet är tempot. Det finns helt klart underliggande filosofier att fundera över som fungerar mycket bra men det blir lite för tjatigt längs vägen och det känns som att det finns lite onödiga scener bara för att förlänga filmen. Möjligen hade rollkaraktären Martin fått framställas lite annorlunda i ett annat tempo men jag tror inte att det borde vara något problem egentligen.

Det är en mycket mer sadistisk film än den första. Inte bara på en sexualperverterad nivå som jag var inne på tidigare, den är också betydligt mer visuell och visar det som bara antyddes i den första filmen. Men det blir ändå inte äckelpäckel för sakens egen skull, allt som händer ses genom Martins ögon och jag vill faktiskt till och med påstå att dessa effekter faktiskt tillför filmen en extra dimension.

Om det sen är jag eller filmen egentligen ska jag låta var osagt men det finns inte riktigt samma förutsättningar om höga förväntningar på denna. Det innebär att den här inte drabbas lika hårt av besvikelse och således får ett högre slutvärde. Jag känner också att det här är en skarpare inblick i det mänskliga psyket, dess ursprung och konsekvenser. Att filmen är filmad i svartvitt förhöjer också identifikationen med gärningsmannen. Det är lättare att förstå att han lever i en mycket egendomlig värld och att saker som helt uppenbart är fel för hans omgivning inte nödvändigtvis är det för honom.

7/10

Recension: B.T.K.

Produktionsvärdena på den här filmen är inte speciellt höga, men av någon konstig anledning gillar jag filmen skarpt! Kontrasten mellan familjefadern och den sadistiske seriemördaren framställs helt perfekt och jag är faktiskt en smula imponerad av Kane Hodders rollprestation, jag hade aldrig trott att han skulle kunna leverera sådant skådespeleri. Det är inte speciellt spännande egentligen men det finns ändå ett skimmer av intresse om vad som ska hända härnäst. Blodigt är det väl emellanåt men är man ute efter splattereffekter är man ändå fel ute. Nej, som jag inledningsvis nämnde så är det själva karaktären Dennis Rader, som mördaren heter, som är det intressanta. Kane Hodder gör rollen full rättvisa och sällan har psykopatismens båda ansikten visualiserats med sådan precision. 

7/10