Gisela: Blut Und Leder – 2014 – Norsk Nazisploitation!

Jag tycker att det känns modigt att göra en Nazisploitaionfilm i dessa moderna tider. Inte för att ämnet skulle vara uttjatat utan för att det politiska klimatet är annorlunda jämfört med genrens storhetstid. Att filmen dessutom kommer från Norge är lite extra kul. Det är verkligen inte politiskt korrekt att ett land som var ockuperade av Nazisterna under kriget gör en film om nazister…

Liksom det mesta i genren finns det en djupt satiriskt underton i filmen. Den som tar det här på allvar bör nog söka läkare för i min värld är det ganska uppenbart. Temat är inte olikt från vad vi har sett i filmer som Gestapos Last Orgy, SS Camp 5, SS Experiment Love Camp eller varför inte Ilsa, Shewolf of the SS. Nämligen att man har blandat sex och nazizter i samma film och gör en poäng av det. Tortyren, eller den sexuella tortyren är inte lika grov här men på samma sätt som de övriga filmerna gör man narr av nazisterna på ett eller annat sätt. Det är enda chansen man har att göra en framgångsrik film av det här slaget. Själva grundidén är också att genom experimenten skapa supersoldater. Ingen ovanligt men fortfarande lika underhållande!

Humorn är däremot desto större. Om det gick att ta de gamla italienska filmerna på allvar så är det stört omöjligt här. Jag kan inte säga att den norska dialogen gör det lättare men å andra sidan är det mest av filmens repliker faktiskt på tyska! Man har löst själv grundpremisserna bra. Egentligen är det frågan om en visualisering av ett minne som en gammal man och tillika krigshjälte  drar sig till minnes i filmens början. Jag gillar greppet.

Vidare gillar jag färgskalan i filmen. Den är inte likadan hela tiden förstås men i de mest nazistiska scenerna är den tämligen smakfullt ofärgad. Det är alltså ganska lite färg, blandat med rött, som är ganska naturligt när det är armbindlar med hakkors i filmen. Det blir en väldigt vacker effekt som står i kontrast till de vidriga dåd nazisterna gjorde sig skyldiga till.

Jag gillar filmen, den är inte perfekt på något sätt men den är underhållande, vilket en film av det här slaget ska vara. Det är som sagt inte varje dag man ser Nazisploitation – från Norge!

7/10

The Beast in Heat - 1977 - Naziploitation

The Beast in Heat

Regi: Luigi Batzella

1977

Drama

I ett av nazisternas läger experimenterar Dr. Ellen Kratsch med en varelse som ser ut att vara en hybrid mellan människa och apa. Denna varelse har en enorm sexuell aptit och för att demonstrera vad hon åstadkommit släpas en ung vacker och naken kvinna in i bestens bur och naturen får sedan göra sitt. Motståndsrörelsen – partisanerna, får dock nås om hennes omänskliga experiment och beslutar sig för att en gång för alla stoppa hennes framfart. Detta visar sig dock vara lättare sagt än gjort och snart är stridigheterna i full gång. Nazisterna står naturligtvis heller inte handfallna utan fängslar människor från byn för att genom diverse tortyr tvinga dem att avslöja partisanerna.

Redan i filmens början framläggs frågeställningen om människan ska tillåtas agera Gud och med dagens kunskaper i bakhuvudet dra man förstås snabbt parallellerna till den debatt om genmanipuleringens etiska och eller moraliska sidor, om det är försvarbart med detta som utgångspunkt eller inte. Det finns en uppenbar motsättning mellan de två forskarna som till en början verkar vara involverade i projektet just i denna fråga. Ganska snart inser man dock att det inte är filmens intention att problematisera denna frågeställning, snarare vill man exploatera nakna kroppar och vad passar bättre än att låta den best man har skapat vara outtröttlig när det gäller sexuella erövringar, den sätter på allt som kastas in i dess bur helt enkelt.

Det blir en ganska långdragen scen där förnedringen och smärtan för kvinnan är uppenbar och för de som gillar sleaze finns det ingen anledning att bli besviken. Guden Eros nämns i inledningsscenerna och det är inte svårt att förstå vart man vill komma med denna liknelse, även om jag inte för mitt liv kan föreställa mig någon Gudom i den hiskeliga kropp besten visar upp.

Efter denna inledande scen skiftar sedan filmen karaktär en smula, det blir inte längre den lägerfilm i nazistmiljö som man förväntar sig. Det fokuseras på motståndsrörelsen och vilka problem nazisterna har att lokalisera dem. En ganska lång transportsträcka inleds och faktum är att man inte riktigt vet vad som var meningen att göra. Att förlöjliga och förödmjuka nazisterna är i sig inget ovanligt i den här typen av film, men jag vet baske mig inte om det är fallet här eller inte. Det är så klichéfyllt och karikatyrmässigt att det nästan blir tramsigt och jag vet inte om filmen driver med sig själv eller inte. Vid några tillfällen skulle jag nästan dra paralleller till slapstick, även om den liknelsen egentligen känns lite väl grov. Automateld förekommer och folk faller till marken, utan så mycket som en droppe blod, vid flera tillfällen. Försök till sentimentalitet blir så uppenbara och sökta att de inte går att ta på allvar överhuvudtaget.

Så repar sig filmen något i och med den obligatoriska tortyrscenen. Den är blodig och det som utspelas är ganska uppfinningsrikt. Det är nakna kroppar, både män och kvinnor faktiskt, mycket sleaze och sexuell tortyr. Råttor, eld och elektricitet används, exempelvis har man i ett av fallen kopplat elektriskt apertur till en av kvinnorna könsdelar. Blodet rinner och faktum är att det känns lite konstigt att det förekommer mycket mera blod i dessa scener än vid dödsskjutningarna som jag nämnde förut. Det återknyts också äntligen till filmens titel och besten visas på nytt som en del av den tortyr som pågår. Insinuationen av att knullas till döds av denna varelse blir till slut helt uppenbar då bestens törst efter sex är omättlig. Frågan är bara vilken nytta genmanipulationen att skapa en sådan individ skulle göra för det tredje rikets framgångar?

Nä, det här är en ganska dum film som endast kan rekommenderas till de allra mest inbitna fansen av nazisploitationgenren. Är man vansinnigt förtjust i sleaze kan den också funka eller om man finner det underhållande att se de mest bisarra och absurda filmerna. I de avseendena ligger den här bra till, det är helt klart!

SS Experiment Love Camp - 1976 - Mer sex och nazister

SS Experiment Love Camp

Aka: Lager SSadis Kastrat Kommeandantur

Regi: Sergio Garrone

1976

Drama

I Nazitysklands främsta intresse existerar det ett läger där experimenten uteslutande går ut på att stärka den ariska rasens fortplantning. Detta sker genom olika medicinalsexuella experiment, dvs. impregnering, under olika förutsättningar, av kvinnliga fångar. De manliga befruktarna utgörs av den tyska gräddan av eliten när det gäller soldater. Detta är lägrets officiella uppdrag… Dock finns det ytterliggare en ytterst personlig målsättning, som lägrets kommendant – Överste von Kleiben (Giorgio Cerioni) försöker förverkliga. Detta sker genom olika experiment där lyckade äggstockstransplantationer är vitala för slutresultatet. Allt för att översten så småningom ska kunna lägga sig själv under kniven, och med hjälp av donation från den virilaste soldaten, återställa sin egen manlighet.

Först och främst går det ju inte att låta bli att kommentera nakenheten i filmen. Det känns som om man tar varje tillfälle i akt att visa tuttar och lite buske. Eller rättare sagt, rejält mycket buske, den här filmen gjordes långt för porrtofsarnas tid och det är väl tur det. Det skulle inte bli vidare trovärdigt annars. Detsamma kan gälla flickornas armhålsbehåring, hur oattraktivt det än kan tyckas vara för oss i detta moderna tidevarv, känns det ändå som en del av realismen. Det som dock inte känns vidare realistiskt är att fångarna, statens fiender, får leva under sådana förhållanden som de faktiskt tillåts leva under. Det är ingen brist på mat och de behandlas snarare som gäster än som strikt hållna fångar på ett koncentrationsläger.

                                                          

Under filmens initiala scener går tankarna till den hänsynslösa Men Behind the Sun och dess grymma experiment, men allt eftersom märker man att filmens fokus snarare ligger på sexualitet än på grym tortyr, om än i vetenskapligt intresse. Detta tycker jag är lite synd, för precis som jag skrev i Men Behind the Sun recensionen, behandlar filmen en tid i mänsklighetens historia som är fullständigt avskyvärd, men som under inga omständigheter får glömmas bort eller förringas.

Nu menar jag inte att man direkt bagatelliserar andra världskrigets fasor, men sex är en klart viktigare ingrediens än experimentella hemskheter. Vi har till exempel en orgie i filmens mittenparti som framställs som en smula paradoxal när den ackompanjeras av något som påminner om Santa Claus is Coming to Town.

Dock kan man se likheter med andra filmer där man blandar sex med nazism, såsom Salong Kitty och Ilsa – She Wolf of the SS, man tar varje tillfälle i akt att förlöjliga nazisterna och låta dem förödmjukas genom sexuella avarter. Här tar det sig formen av impotens, vilket givetvis betyder att den mest sympatiske av de tyska soldaterna, ja den enda som visar sig vara någorlunda mänsklig faktiskt, får offra sin manlighet för att återställa överstens. Detta är givetvis ofrånkomligt och ökar tittarens sympati för de inblandade, samtidigt som avskyn mot de ledande personerna bakom experimenten stärks, och trots filmens lättsamma och lätt humoristiska ton finns det ett par sadistiska karaktärer som verkligen tänjer på gränserna, och gör sitt yttersta för att säkerställa att det statistiska underlaget är adekvat för experimentens slutsats.

SS Camp 5: Women’s Hell - 1977 - Sexuell lusta och naziploitation

SS Camp 5: Women’s Hell

Aka: SS Lager 5: L'inferno delle donne

Regi: Sergio Garrone

1977

Drama

En ny omgång kvinnliga fångar anländer till nazisternas experimentläger nummer 5. De vackraste och mest attraktiva väljs genast ut för att ingå i den interna bordell som drivs inom området och som ska underhålla de tyska soldaterna och officerarna. De, som enligt urvalsprincipen, inte duger till prostitution blir istället föremål för diverse experiment med målet att effektivt kunna behandla brännskador på de tyska soldaterna. Det är en smärtsam process som innebär höga förluster av råmaterial, dvs. färska fångar. Experimenten fortsätter dock under förevändningen att arbete är värt alla förlusten om man så bara kan bota en enda tysk soldat…  

                                       

Det ligger väl nära till hands att jämföra den här filmen med samme regissörs tidigare alster – SS Experiment Love Camp från året innan. Eller ja... det råder väl delade meningar om den saken. Enligt vissa uppgifter spelades de in direkt efter varandra, medan andra hävdar att de faktiskt spelades in samtidigt! Hur det än är med den saken kan man konstatera att det faktiskt, i väldigt stor utsträckning, handlar om samma skådespelare i de väsentligaste rollerna. Detta innebär dock inte med nödvändighet att de spelar samma typ av roll här, även om det i flertalet fall förhåller sig just på det viset. Vidare är det i stort sett samma miljöer som används vilket får mig att tro att Sergio Garrone, på samma sätt som den ökände Jess Franco, passade på att göra ytterligare en film när han ändå hade åtgång till rekvisitan och skådespelarna, och var på plats helt enkelt.

Men hur lika är då filmerna? De är ganska lika på många sätt, men ändå olika. Den här är mycket allvarligare till sin natur och även om det givetvis förekommer en hel del sex i den här också, tuttar och vildvuxna buskar, blir det aldrig lika lättsamt som i föregångaren. Det finns också ett par episoder i filmen som verkligen rycker tag i tittaren och som faktiskt har något att säga, det är inte ren exploitation rakt igenom utan ett budskap finns att hitta. Detta handlar framförallt om två gånger, dels i en scen där man använder sig av autentiska bilder från andra världskrigets koncentrationsläger, i samband med detta gör man också en synnerligen osmaklig uträkning av vad varje fånge är värd i pengar om man utgår från en medellivslängd på cirka nio månader. Det andra tillfället låter vänta på sig men visar sig vara en ytterst värdig avslutning på filmen och konstaterar att vi ska visa vördnad för de som gav sitt liv för att upplysa framtiden om vad som egentligen försiggick i lägren.

Det är också mer fokusering på vidriga experiment här, visserligen kan man tycka att man kunde ha tagit ut svängarna och varit mer innovativ, men att skapa vidrigheter för vidrigheternas egen skull kanske inte är rätt väg att gå i en film som denna? Dock lyckas man få det att krypa längs ryggraden under filmens starkaste tortyrscener. Dessa har alltså inget med något experiment att göra utan för att dra ur fångarna sanningen och för att avslöja sina medfångars ”brott”.

Något som jag finner ovanligt är dock, utan att på något sätt påstå mig vara någon expert på nazisploitaionrullar, är att nazisterna inte framställs på något speciellt förnedrande sätt när det gäller det sexuella. Detta om inte själva förnedringen består i att Överste Strasser (Georgia Serione) förälskar sig i den färgade kvinnan Alina (Rita Manna) som utifrån hans synvinkel sett torde vara av en betydligt lägre stående klass än hans egna ariska ras.

Salon Kitty - 1976 - Verklighetsbaserad!

Salon Kitty

Regi: Tinto Brass

1976

Drama

Salong Kitty är ett glädjehus mitt inne i Berlins och maktens centrum. Glädjeflickorna är i själva verket nationalsocialistiska tvångsrekryteringar gjorda av SS-officeren Helmut Wallenberg (Helmut Berger) och deras uppgift är att rapportera in allt som yppas i sänghalmen, allt som kan tänkas vara viktigt för tredje riket. Men som om det inte vore nog med flickornas skriftliga rapporter så avlyssnas också hela horhuset och blir därmed en enda stor hemlig källa för känslig information. Denna hemliga avlyssning uppdagas dock så småningom av Bordellmamman Kitty Kellerman (Ingrid Thulin) och glädjeflickan Margherita (Teresa Ann Savoy) som planerar att hämnas på den makthungrige Wallenberg.

Till att börja med måste man väl säga att varken den här, eller någon annan film av Tinto Brass passar alla. Å andra sidan så passar väl varken Ingmar Bergman eller Lars Von Trier alla heller, utan att någon för den skull någonsin skulle anklaga dessa båda välansedda herrar för att syssla med pornografi. Med Brass är det annorlunda, hans nakna filmer med kontroversiella ämnen misstolkas lätt som både det ena och det andra. Troligen beror detta till mångt och mycket på folks trångsynthet och oförstånd att ta åt sig nakna kroppar utan att för den delen fantisera ihop mer än som faktiskt visas i filmerna. Brass egen inställning är solklar och hans definition av skillnaden mellan erotik och pornografi är svår att missförstå ”Pornography is there to give you an erection. Erotica is there to give you emotions”.

Salon Kitty är definitivt en sån film! Att blanda ihop både sex och nazism i samma film kräver mod och en synnerligen bra ursäkt om man inte vill bli lynchad, åtminstone om man vill att ens film ska gå till historien och inte bara bli vilken naziploitationrulle som helst. Det är precis vad Tinto Brass lyckas med i Salon Kitty. Han använder sig av en stor portion satir och förlöjligar hela det nazistiska konceptet på ett synnerligen komiskt sätt. Inte minst genom att låta högt uppsatta officerare ägna sig åt diverse löjeväckande perversiteter, som att använda kvinnokläder under uniformen eller att slicka och suga på en brödbit gjord för att efterlikna ett erigerat kön, samtidigt som Viljans Triumf projekteras över scenen. Dessutom återfinns element av undergivenhet som egentligen kanske inte är helt ovanlig hos personer i betydande maktställningar. En del kan säkert tycka att mycket av ovanstående påminner om Ilsa – She Wolf of the SS och jag håller faktiskt med! Det var också producenternas ursprungliga intention att efterlikna detta flaggskepp inom nazisploitationgenren, men i och med att Brass tillträdde som filmens regissör skrevs manuset om.

Det är troligen tack vara detta som filmen är så snygg som den är och det märks att inte all fokus gått åt till att välja ut snygga flickor till bordellen, så ytlig är den då rakt inte. Ofta slås man av hur stiliga sång och dansnumren är och jag tycker verkligen filmen kommer till sin rätt under dessa scener. Man skulle utan vidare kunna jämföra med vilken musikal eller showfilm av klassiskt snitt som helst, där kanske Cabaret ligger närmast till hands!

Något som tyvärr inte alltid är lika lyckat är att filmens manus gör alla möjliga avstickare. Det är svårt att koncentrera sig på den egentliga handlingen när man inte riktigt vet vilka sidospår som är väsentliga och detta gör också att filmen drar ut på tiden och får sin längd emot sig (lite över två timmar). Å andra sidan är filmens andemening och sensmoral glasklar, att nazismen enda mål är egocentrisk makt och ve dem som inte vaknar upp och inser detta. I samband med detta kan man nämna ett klockrent citat från filmen ”The most important thing is to be on the winning side!”. Det säger väl en del om att göra det lättaste av situationen, blunda för verkligheten och följa med strömmen!?

Det finns också en klar likhet med Tinto Brass nästa film, hans mer kända Caligula. De är båda helt klart en skildring av ett imperium i dekadent förfall och i likhet med den finns det också i Salon Kitty några riktigt groteska och motbjudande sexscener. Till exempel när flickorna testas, med diverse groteska sexpartners, så de verkligen håller måttet inför uppdraget.

Skådespelarmässigt fungerar filmen mycket bra och de tre stora rollerna är mycket trovärdiga. Bergmanaktrisen Ingrid Thulin axlar titelrollen med den äran och Helmut Berger är utmärkt som SS-officer, dessutom klär Teresa Ann Savoy av sig och springer omkring lättklädd mest hela tiden. Men vad hade du förväntat dig egentligen, det handlar ju trots allt om ett horhus!

Vacker och oförglömlig men aningen seg på sina ställen.

She Devils of the SS - 1973 - Nakna bröst och nazister

She Devils of the SS

Aka: Eine Armee Gretchen

Regi: Erwin C. Dietrich

1973

Dr Felix Kuhn är läkare och har hand om undersökningen av de unga kvinnor som frivilligt ansöker om att få ingå i den tyska armen. Eftersom han, enligt SS, underkänner allt för många för tjänstgöring på medicinska grunder råkar han ut för trubbel. Han skickas till fronten och han båda döttrar tvångsrekryteras till armen.

Det finns egentligen inte mycket handling än så i filmen, den känns bara som en enda lång ursäkt för att kunna visa så mycket sleaze som möjligt. Det är mycket nakna bröst och de unga kvinnorna vill inget heller än att ha sex med allt och alla. Tonen sätts redan i inledningsscenen när vi får se unga marscherande kvinnor i uniform. Allt är ackompanjerat av glad marschmusik och skulle det eventuellt finnas några tvivel, så tar hakkorsen som vägen kantas av genast bort dessa. Det här är inget annat en ren nazisploitationrulle.

Det är dock en glad film och inget fokus läggs på nazisternas grymma koncentrationsläger eller judeutrotning. Den framställer heller inte tyskarna på något negativt sätt men å andra sidan så glorifieras de heller inte. Nej, det är sexet som står i centrum och det är mycket naken hud i tid och otid. Det är fina flickor och vackra kroppar och även om de är patriotiska mot fosterlandet vill de inget hellre än att rulla runt i sänghalmen med första bästa karl. Det vill säga, nästan alla. För vad vore en sexploitationrulle utan minst en lesbian? Naturligtvis finns den en sån officer med!

Visuellt är den här filmen riktigt bra, fotot är snyggt, färgerna rena och komponerade med en till synes konstnärligt touch. Om det beror på att Erwin C Dietrich under stundom arbetat tillsammans med Jess Franco eller på ren slump är svårt att sia om men man undrar ju lite då många av filmens övriga kvalitéer är tämligen undermåliga. Fast om sanningen ska fram har jag faktiskt inte, i skrivandets stund, sett en enda film till av Dietrich. Det är kanske lite konstigt eftersom han är lite av en legendar i branschen och producerade massvis med film på 60-70-80-talen.

Personligen tycker jag alltså att den här är riktigt usel och ofta är den enda behållningen av rena kalkonkalibern. De enda som bör ha något intresse av den är de som verkligen måste se allt i nazispoitationgenren eller om man är i desperat behov av nakna kroppar.

Recension: Gestapos Last Orgy - 1977

Gestapos Last Orgy

Aka: L’ultima Orgie del III Reich

Regi: Cesare Canevari

1977

Drama

Kommendant Conrad von Starker (Adriano Micantoni) är nyligen friad från alla misstankar om krigsförbrytelser under sin tid som befälhavare på ett mycket speciellt koncentrationsläger. Lise (Daniela Poggi) vet bättre eftersom hon var en av alla kvinnor som hölls fången i nyss nämnda läger och är fast besluten att hämnas alla de grymheter hon personligen har upplevt. Hon stämmer möte med honom och genom att ta med honom runt på de platser där vidrigheterna ägt rum tvingar hon honom att minnas den sadistiska tortyr fångarna tvingades genomlida, allt för att stärka den tyska rasens stridsmoral vid fronten. Den sexuella förnedring de alla tvingades genomlida för att vara den ariska rasen till behag.

Filmen berättas alltså på sätt och vis genom tillbakablickar, men det egentligen inte särskilt intressant i sammanhanget. Skillnaden skulle inte vara särskilt stor om filmens händelser berättades i nutid eller på det här viset, kanske blir det en lite extra poäng när hämndgrejen kommer in i bilden, men det har så lite med saken att göra att det nästan är försumbart.

                     

Viktigare är de förhållanden, under vilka de kvinnliga fångarna tvingas leva. Jämför man den här med andra nazisploitaionrullar upptäcker man rätt snart att den här faktiskt har en mycket grymmare och allvarligare framtoning. Visst finns det ställen i filmen där man passar på att förlöjliga nazisternas sexuella läggningar med undergivenhet och så vidare, men inte till den mildra grad som det enligt min erfarenhet är brukligt. Istället ges en allvarlig bild av historien och faktum är att många av de bestraffningsmetoder som används i filmen är rent motbjudande att titta på.

Detta anser jag vara en tillgång för filmen, att visa motbjudande bilder i avskräckande syfte i motsats till löjeväckande som annars är vanligt. Det en bild av att man faktiskt velat berätta en historia av upplysningsskäl istället för att bara gotta sig åt allt det makabra som hände i lägren. Om det sedan verkligen fanns rena bordelläger av den typen som framställs i filmen, när judiska flickor endast existerar för att behaga de tyska soldaterna och har ett levnadsvärde långt under alla andra levande ting, under andra världskriget är väl tveksamt. Det är dock inte det viktiga, att belysa denna möjliga verklighet är vad som filmen går ut på.

Detta gör också att tortyren och bestraffningarna framstår som hemskare än vad de skulle ha varit om de ingått i någon mer nöjesexploaterande film. Att se hur en ung flicka ges som föda till några hundar bara för att hon råkar ha menstruation, och således lockande för hundarna att äta, är faktiskt ganska motbjudande. Likaså en bankett där det under filosofiska, eller kanske snarare ideologiska former framkommer vilken nytta det stortyska riket kan ha av judarna. Man kan använda dem till att sköta mycket störa jordbruk och man räknar med att det endast behövs tio beväpnande vakter för att kontrollera tusen arbetande judar. När de sedan är uttjänta som arbetare ska de skickas till stora fabriker där man kan förbereda dem för köttindustrin. Med detta i åtanke sätter sedan måltiden i gång och oavsett om det inte vore uttalat så vore denna insinuation tillräcklig för att få vem som helst att förstå vad som egentligen konsumeras vid denna tillställning. Att det senare berättas att det är ofödd jude gör heller inte saken mera revolterande.

Kanske den bästa och råaste nazisploitaionskildringen av alla!