Recension: Re-Animator - 1985

Re-Animator

Regi: Stuart Gordon

1985

Komedi/Horror

Är döden verkligen slutet? Detta tror i alla fall inte Herbert West (Jeffrey Combs) ett smack på. Hans experiment går nämligen ut på att återuppväcka de döda och han gör det också med viss framgång. Tillsammans med läkarstudenten Dan Cain (Bruce Abbott) försöker han fullända sina teorier utan att ta hänsyn till vem eller vilka som står i hans väg. Men än mer hänsynslös är Dr. Carl Hill (David Gale) som vill stjäla Wests upptäckter till varje pris. Han är också besatt av Dans flickvän som dessutom råkar vara sjukhuschefens dotter och med honom ur vägen finns det inga gränser för vad han kan göra…

Stuart Gordon är väl framförallt förknippad med filmatiseringar av HP Lovecraft även om han gjort mycket annat i sin karriär. Orsaken, enligt mitt förmenande, grundar sig definitivt i den här filmen. Få rullar kan titulera sig med sådan kultstatus och de är heller inte ovanligt att folk, som normalt sett inte ens gillar eller bryr sig om splatterfilmer av det här slaget, känner till den här filmen. Som splatterfilm är den kanske lite ovanlig, inte för att den är gjord med glimten i ögat och har en stor portion överdrivet våld, utan för att den är fantastsikt välgjord. Då menar jag inte enbart effekter och liknande som brukar vara splatterfilmens starkaste stöttepelare. Nej, hela produktionen doftar kvalitet. Allt från den mycket passande musiken, som åtminstone får mig att tänka på gamla klassiska matinéskräckisar från 50-talet, till skådespeleriet och manuset. Låt vara att det är en ganska enkel historia egentligen och att man inte ens försöker att undvika klichéerna, men det är helt klart en del av charmen.

                                                             

Även Jeffrey Combs, som blivit en av mina absoluta favoritskådespelare med åren, har säkerligen mycket av sin karriär att tacka för den här rollen. Han liksom är Herbert West, såsom ingen annan skulle kunna vara det, fylld av sin egen galenskap eller om det är genialitet. Vem vet, de båda egenskaperna kanske går hand i hand. Han har repriserat rollen två gånger än så länge (och en fjärde installation i serien ska vara på gång). Det går heller inte att klaga på övriga skådespelarprestationer. Visst, det förekommer överspeleri vid några tillfällen, men inte på annat sätt än att det passar mycket bra in i produktionen. Det tillför en del av den humor som är närvarande hela tiden och som gör det här filmen så underhållande!

Självklart förekommer det lite naket och lite sex i filmen också. Men det känns upplyftande att dessa scener faktiskt är motiverade av handlingen och inte bara inskriva i manuset för att locka lite extra testosteronstinna tonåringar att se filmen. Jag har sett allt för mycket omotiverade nakna bröst för att bli vidare imponerad av det förfarandet, men inte här alltså, bra och smakfullt genomfört, dessutom under tämligen naturliga former. Man underskattar inte publiken och det är något som jag verkligen gillar.

Men bara för det innebär det inte att allt i manuset fungerar helt logiskt, inte ens i den lilla värld som filmen utspelar sig i. Hur kan till exempel ett huvud separerat från sin kropp tala (och andas utan lungor)? Att det lever och kan styra sin huvudlösa kropp har jag inget emot men ibland förundras man över i vilka banor manusförfattarna tänkt. Hur som helt är några logiska misstag här eller där inget att haka upp sig över, historien funkar kontinuitivt och det är det viktigaste!

Recension: Texas Chainsaw Massacre - 1974

Texas Chainsaw Massacre

Regi: Tobe Hooper

1974

Horror

När Sally (Marilyn Burns) får höra om att kyrkogården där hennes farfar ligger begraven åker hon och hennes rullstolsbundne kusin Franklin (Paul A. Partain) och några vänner dit för att undersöka om graven fortfarande är intakt. När de ändå är i krokarna bestämmer de sig för att ta en titt på den döde förfaderns gamla hus. Olyckligtvis råkar en galen, mordisk kannibalfamilj bo i huset bredvid. Vännerna försvinner en efter en i händerna på familjen och till slut är Sally ensam kvar, jagad av den mest skrämmande av dem alla, ”Leatherface”, som bär en mask av människohud framför ansiktet och som älskar sin motorsåg…

En av de mest betydelsefulla skräckfilmerna som har gjorts. I Sverige var den till exempel en av de filmer som låg som grund för videocensuren och en av de filmer som hjälpte till att mynta uttrycket ”videovåld”. Men det här är egentligen ingen våldsam film, framförallt är den inte blodig. Nej, det är snarare en krypande film som får det att krypa längs ryggraden och slå ut sinnena ett efter ett i ren terror.

Filmens storhet ligger sålunda inte i vad filmen visar utan i vad den inte visar. Det man får använda sin egen fantasi till är ju oftast mycket starkare och otäckare än vad filmskaparen kan frambringa i bild och ljud och med tanke på hur mycket skrönor som det uppkommit om den här filmen verkar det ju ha varit ett lyckat drag av Tobe Hooper. Filmen har t.ex. varit anklagad för att vara äkta ”snuff”, d v s film där man har filmat riktiga mord på människor. Man har också sagt att den skulle vara extremt blodig och våldsam. Inget av det där är sant, bara påhitt eller kanske smart marknadsföring.

Direkt i början märker man direkt hur samhällskritisk filmen är men det är kanske inte något som den genomsnittlige filmtittaren bryr sig så mycket om. Framförallt inte så här många år efter den gjordes. Kanske det snarare är den otroligt ruggliga och makabra stämningen som gör att den här filmen funkar så bra än i dag. Handlingen som är ytterst realistisk och ligger  väldigt nära vardagslivet gör att man skräms av den här filmen på ett helt annat sätt än många andra skräckfilmer och även om skådespeleriet inte ligger på topp är karaktärerna tydliga och de är väldigt lätta att ta till sig.

Filmen är löst baserad på psykopaten Ed Gein som minst sagt var en morbid man. Han jagade inte folk med motorsåg men gjorde dräkter av hud som han sen bar som kläder, man hittade också skålar gjorda av kranium etc. i hans hus. Andra filmer som har influerats av denne man är t.ex. Psycho, Deranged, Three on a meathook, Nekromantik 1 och Nekromantik 2 och Silence of the lambs.

Recension: Phanstasm - 1979

Phanstasm

Regi: Don Coscarelli

1979

Horror

Unge Mike råkar genom en slump få syn på märkliga händelser som tycks oförklarliga. När han, tillsammans med sin bror, undersöker saken närmare står det snart klart att det som först var mystiskt och oförklarligt bara var toppen på isberget. I händelsernas centrum står begravningsplatsen, kyrkogården och minneshallarna fulla med namn på avlidna människor i den lilla staden Morningside. Eller är de egentligen döda? Kropparna tycks vara försvunna, kanske är de någonstans förslavade och kanske finns de inte ens kvar på vår planet.

En ganska märklig film egentligen. Den har styrkan att skrämmas utan att för den skull vara speciellt välspelad. Ofta kommer man på sig själv med att sitta och vänta på det oväntade, eller rättare sagt, man vet vad som komma skall men timingen tycks vara osynkad jämfört med man är van vid och det gör att man ändå blir totalt överrumplad och hoppar till, en angenäm känsla som numera infinner sig allt för sällan.

Historien känns välskriven och inte helt enkel, ingen övertydlighet finns att hitta. När filmen är slut har man fortfarande inte fått alla svar man väntar på att få och en blandad känsla av frustration och belåtenhet infinner sig. Frustration över att man inte är helt klar över vissa detaljer och belåtenhet över att man inte blir påtvingad massa information i onödan, ett märkligt fenomen som kan tyckas paradoxalt men som trots allt tycks genomsyra filmen.

Kanske borde man ha hållit historien samman lite mer och inte svävat ut fullt så mycket från kärnan. Bitvis är jag inte säker på om man ville göra en skräckhistoria eller en science fiction historia. Det känns aningen fragmenterat men i slutändan har man en historia som trots allt håller ihop och hela vägen dit har varit fylld med intressanta beståndsdelar.

Något som man, och även jag, ofta tjatar om i lågbudgetproduktioner är hur dåliga skådespelarna är. De är ganska usla även i denna film, men man stör sig inte lika mycket på det eftersom det faktiskt är snudd på spännande nästan hela tiden. Jag brukar vara tämligen hårdhudad men filmen satte faktiskt en del spår i mig och jag tittade noga i mörkret när jag gick ned för trappan på väg mot sovrummet.

Jag tror att det här är en film som växer med antalet tittningar då mera finns att upptäcka än vad man först såg. Mitt råd är därför att ge den här filmen ytterliggare en chans om du inte gillade den första gången. Jag tror också att desto mer filmerfarenhet man har desto mer uppskattar man den här typen av film. Inte för att den på nåt sätt är speciellt avancerad, inte för att det finns några djupa filosofiska tankar förmedlade, utan snarare för att det finns mycket intressant att läsa mellan raderna.

En klassiker som bör finnas i varje sann skräckfilmsfantasts hylla!

Recension: Nightmare City - 1980

Nightmare City

Regi: Umberto Lenzi

1980

Horror/Sci-Fi

Journalisten Dean Miller (Hugo Stiglitz) väntar på flygplatsen för att få en intervju med en berömd professor. Han är försenad men ett oidentifierat flygplan anländer istället. Naturligtvis drar detta till sig allas intresse och för journalisten och hans fotograf är det förstås ingen skillnad. Vad är det för ett mystiskt plan som har landat och som verkar vägra identifiera sig. Rent av verkar det som om det vore tomt. Men plötsligt öppnar sig dörren och ut strömmar blodtörstiga varelser som tar död på allt som kommer i deras väg. Staden är på väg att invaderas…

Första gången jag såg den här var jag inte särskilt imponerad. För mig var det en ganska tramsig och upprepande film. Detta var på VHS-tiden, alltså väldigt länge sedan nu. Häromdagen hittade jag filmen i mina hyllor – på DVD. Jag hade förstås helt och hållet glömt bort att jag ägde den, eller till och med förträngt den på grund av mina minnen av den. Hur som helst kände jag att jag var tvungen att uppdatera mina minnen och kanske rent av bli förvånad över resultatet.

Nu känner jag inte att det här blev något mästerverk fast jag såg om den, men det är helt klart att jag hittade detaljer jag inte hade lagt märke till första gången jag såg den. Till exempel hävdar jag med bestämdhet att det faktiskt inte är någon zombie-film i traditionell mening. Om vi antar att en zombie är en levande död såsom etablerats i Romeros filmer är det definitivt frågan om något annat. Snarare är det strålningssjuka människor som på grund av sin smitta behöver blod för att överleva. Faktum är att kalla dem för vampyrer skulle vara mera rättvisande!

Detta leder oss också in i tankeexperimentet att det faktiskt finns ett ställningstagande eller ifrågasättande angående miljöfrågorna här. Det är uppenbart att kärnkraften är i centrum och man skulle med lätthet kunna argumentera för att det här är ett möjligt scenario, om än fiktivt berättat. Med detta i åtanke växer filmen betydligt. Det blir inte bara en film i mängden utan en som kräver mera eftertanke än de flesta och det är något som definitivt måste uppmuntras!

Men om vi för enkelhetens skull ska kalla dem för zombies så är de gjorda på ett sådant sätt att de varken beter sig eller ser ut som hjärndöda monster. Snarare är de oväntat intelligenta och klarar till exempel av att framföra både fordon och hantera vapen och det enda man egentligen kan se på dem är att de är mer eller mindre strålningsskadade. Således är det en film som trots sin första uppenbarelse gömmer mera realism än vad man hade kunnat tro!

7/10

Recension: Månguden - 1988

Månguden

Regi: Jonas Cornell

1988

Thriller

Flera bestialiska mord inträffar i bygden och polisen står lamslagen. Till sin hjälp kallar man in psykiatrikern Erland Salander (Per Myrberg), som har den unika förmågan att sätta sig in i mördarens tankebanor, att bli mördaren. På så sätt hoppas de kunna ringa in och fånga den som ligger bakom. Men först måste man förstå varför morden inträffas och efter att man finner en film som mördaren själv lämnat inte anonymt för framkallning, där de groteska morden filmats börjar ledtrådarna falla på plats. En speciell mask, som enligt sägnen inte bara döljer mördarens identitet utåt utan även döljer mördaren från sig själv har använts. Fallet döljer flera bottnar och mysteriet med Månguden är på väg att lösas.

Så länge jag kan minnas har det pratats om den här filmen i olika fanatiska filmsamlarsammanhang. Jag har personligen sett den förut, då den visades på SVT för rätt många år sedan, men minnena efter den var inte många. Det var därför med stor intresse jag införskaffade den i samband med att den äntligen fick DVD-release nyligen. Den är en mytomspunnen film som man lätt skapar sig höga förväntningar av. Och höga förväntningar hade jag även om jag faktiskt mindes vem mördaren var.

Infriade den då dessa förväntningar? Nja, det kan jag väl inte säga att den gjorde. Bildspråket är väldigt daterat till sin tidsperiod och den är ofta kanske slarvigt gjord. Förväntar man sig någon spänning så erbjuder inte filmen särskilt mycket av den varan. Själva morden, som man vid något tillfälle får se, i form av den filmsnutt mördaren själv spelat in, är inte särskilt explicita och det är väl på gott och ont kanske. Det blir väl mer realistiskt om man inte får se en massa blod stäcka hit och dit i närbild. Men å andra sidan kanske man kunde skapat lite mer panik hos offren. Man får se någon går till attack mot ett tält – ungefär.

                                     

Skådespelarmässigt fungerar filmen dock hyfsat. Jag kan väl inte påstå att det rör sig om aktörer som borde prisbelönas för sina insatser, men det känns trovärdiga i sina rolltolkningar och det är alltid en fröjd att se Heinz Hopf spela en riktigt slemmig typ! Man har också skapat någon form av mystik genom att helt enkelt mystifiera vissa rollkaraktärer och inte visa dem alls, åtminstone inte om man inte räknar siluetter och liknande. Rickard Wolff medverkar förresten i en liten roll utan repliker och det är ju alltid kul att se folk som senare lyckats med sina karriärer!

Dock är jag fortfarande glad över att filmen äntligen gavs ut och jag är glad över att den äntligen står i hyllan och samlar damm. Det är trots allt en kultrulle som varje sann filmentusiast borde ha sett. Inte för att den är särskilt välskriven, för det känns mest som en dålig kioskdeckare, men det finns ändå någonting mer bakom masken (Ha! Ha!) så att säga. Det finns ett mysterium som inte nödvändigtvis löser sig själv bara för att mördaren avslöjas, en psykologisk bakgrund som tål att funderas mer på!

Recension: Lucker the Necrophagous - 1986

Lucker

Aka: Lucker the Necrophagous

Regi: Johan Vandewoestijne

1986

Horror

John Lucker, en beryktad och mycket farlig seriemördare, ligger i koma, bedövad av mycket starka doser bedövningsmedel. Åtminstone är det var sjukhuspersonalen tror att han gör… Dock dröjer det inte särskilt länge innan han vaknar upp mördar de som står i vägen för hans flykt och blir fri att fortsätta med sina sjuka och groteskt perverterade böjelser, som innefattar både våldtäkt och nekrofili. Anledningen till att han från början var inlåst var nämligen att han, för tre år sedan, dödat och torterat flera unga flickor, för att sedan våldta liken – flera veckor efter de ursprungliga dåden så kropparna blivit riktigt genomruttna…

Handlingen i den här flamländska filmen är faktiskt precis så grotesk som ovanstående antyder. John Lucker är en mycket sjuk man med, vad vi vanliga människor skulle kalla, vidriga böjelser. Han finner stort nöje i sexuella aktiviteter med ruttnande lik och är också osedvanligt uthållig i sin väntan på sin partners mest perfekta konsistens. Tankarna vid det här laget går naturligtvis till Jörg Buttgereits Nekromantikoch Nekromantik 2 men, som liksom med Nacho Cerdas Aftermath, ligger mycket mer åt det konstnärliga hållet. Här tycks istället fokus ligga på själva chockelementen och filmens regissör medger också detta i extramaterialet. Recensionen avser förresten den nyligen släppta directors cut, som är en restaurerad version av originalet med både bortklippta originalscener, för ett bättre flyt i tempot, och inklippta nya scener, som ursprungligen klipptes bort då de ansågs allt för vågade av distributionsbolaget.

                                                         

Skådespelarmässigt finns det en hel del att önska, men vem ser egentligen en film av det här slaget för sina eminenta skådespelartolkningar, eller för den delen för sin djupa logik? Det förekommer nämligen några direkta fel i filmens tidslinje som man helt kan ignorera. Att John Lucker behållit ett lik i fyra veckor i sin vänta på rätt konsistens och att detta sedan refereras till som endast en vecka är tämligen oviktigt. Dessutom gäller det ju här att äntligen få ta del av en omtalad kultrulle som redan när den var helt ny hade oerhörda problem med att få distribution.

Samma sak kan gälla den, rent ut sagt korkade, polismyndighet som inte hittar honom, trots att man gått ut med tydlig information i media om var Luckers enda överlevande offer från förra våldsturnén bor idag. Lägg till detta de fyra veckor jag talade om här ovan så förstår Ni hur inkompetent polisen måste vara. I extramaterialet talar förresten filmens regissör om en ny version av Lucker, ett omskrivet manus helt enkelt som ska vara en mer straightforward och mainstreamsk berättelse där polisens arbete ska få en klart mycket större del av handlingen. Det vore naturligtvis trevligt om en sådan kunde bli av, det finns alldeles för få nekrofilistiska mainstreamfilmer idag…

När det gäller gore är det allt som oftast väldigt välgjort och det är till och med så vid vissa tillfällen, att jag tycker att man inte tagit i tillräckligt. Våldet är så utstuderat att det inte räcker med den, förvisso realistiska, visualisering man skapat. Som karaktär är Lucker härligt känslokall även om man samtidigt får tydliga inblickar i hur dåligt han egentligen mår. Han är besatt av den överlevande kvinnan och måste till varje pris ha tag i henne.

På samma sätt kan man resonera när det gäller själva filmen. Nu när det finns en restaurerad utgåva tillgänglig, finns det inte längre någon ursäkt att inte äga den längre. För det här är helt enkelt en kultfilm som man måste ha i sin ägo innan man dör…

The Keep - 1983 - Ge den ett riktigt DVD släpp NU!

The Keep

Regi: Michael Mann

1983

Horror

Trots sina olika bakgrunder och intentioner dras de alla mot samma mål – den uråldriga borgen. De tyska soldaterna under ledning av Kapten Claus Woerman (Jürgen Prochnow) är ditbeordrade för att hålla ställningarna i det krigsstrategiskt viktiga bergspasset. Den döende judiska professorn (Ian McKellen) och dennes dotter (Alberta Watson) tvingas dit däremot dit av nazisterna för att översätta en urgammal text man finner i borgen. Slutligen har också en mystisk man från andra sidan haven (Scott Glenn) vaknat till liv och beger sig för att en gång för alla utplåna det onda som är inspärrat i borgen.

Varför inte denna kultfilm finns utgiven på riktig DVD är för mig ett av livets stora mysterier. Ok, det är kanske inte en helt perfekt film i alla avseenden men nog att det ett tillräckligt gott hantverk av alla inblandade för att kunna avnjutas på ett vettigt sätt.

Få skräckfilmer kan till exempel stoltsera med en så namnkunnig skådespelarensemble. Jürgen Prochnow, Scott Glenn, Ian McKellen och Robert Prosky i samma film är sannerligen inget man rycker på axlarna åt. Jag kan väl inte säga att jag är jätteimponerad av Scott Glenn, men hans roll är å andra sidan ganska stel och det finns inte mycket mer att göra med den. Dessutom inger den övriga trion med råge den respekt som han eventuellt förlorar i sammanhanget.

Själva historien är inte jätteavancerad och den kanske inte är helt logisk alla gånger, men det gör ingenting. Även här uppvägs det med något annat - Michael Manns känsla för miljöer. Både den lilla pittoreska byn där borgen står och själva atmosfären inne i borgen är helt klockren. Allt ackompanjerat av elektronisk filmmusik som verkligen skvallrar om vilket decennium filmen gjordes. Charmigt värre!

Det gör heller ingenting att själva monstret, åtminstone i några av sina reinkarnationer, ser ut som om det vore gjort av gummi. Varelsen är inte filmens huvudattraktion utan snarare en extra krydda till det maktspel som pågår mellan de tyska soldaterna, nazisterna och byborna. Likaså är främlingen från andra sidan havet inte särskilt viktig. Det ges ingen bakgrund till övernaturligheterna och man kanske inte ska spekulera i sådana heller. Det är enbart en historia om det goda som strider mot det som håller ihop de viktigare inre ingredienserna om mänskliga val och ståndpunkter. När man slutligen ska sätta ned foten och säga: Nu får det vara nog!

Har du inte sett filmen föreslår jag att du snokar reda på den, eller ännu bättre.. Påverka till en ordentlig DVD release!

I spit on your Grave - 1978 - Rape/Revenge klassiker!

I spit on your Grave

Aka: Day of the Woman

Regi: Meir Zarchi

1978

Drama/Horror

Jennifer (Camille Keaton) har hyrt en liten stuga på landet. Där tänker hon tillbringa sommaren med att skriva sin första roman. Hon är snygg och attraktiv och när byfånens tre kompisar provocerar honom får de veta att han känner sig attraherad av henne. De bestämmer sig för att fixa ett ligg åt Matthew, som byfånen heter, för att han äntligen ska få bli av med sin oskuld. De tar henne tillfånga när hon ligger på vattnet i en kanot och kopplar av, drar in henne i skogen, sliter av henne kläderna och genomför en brutal gruppvåldtäkt. Men inte nog med det, innan hon kunnat kravla sig hem blir hon attackerad ytterliggare en gång och slutligen väntar även gärningsmännen på henne i hemmet. Hon blir lämnad för död, men överlever och blir besatt av tanken på hämnd!

Till Er som tycker att jag beskriver handlingen för detaljerat här ovan och förstör överraskningsmomenten med allt för många spoilers vill jag bara hänvisa till filmens tagline.

”Hon har precis stympat, lemlästat och mördat fyra män men ingen jury i världen skulle någonsin förklara henne skyldig”

Denna säger oss en hel del om filmens natur. Dels talar den om för oss exakt hur det kommer att gå för förövarna och dels så insinuerar man faktiskt att vigilantism är fullt försvarbart om bara omständigheterna är tillräckligt adekvata. Detta kan man naturligtvis ha åsikter om, men om man inte är ute efter anarki inser nog var och en att ett sådant rättsamhälle aldrig skulle kunna fungera i praktiken. Vem ska avgöra om oförrätten är grov nog eller ej? Kommer i så fall hämnden på hämnaren att fungera på samma premisser? Dessutom anspelar man på att denna teoretiska jury (som alltså inte skulle fälla henne) skulle låta sig påverkas av emotionella och inte juridiska värderingar. Det är kanske sant? Vårt rättsamhälle kanske är så korrumperat att det faktiska brottet är mindre intressant än motivet? Nåja, nu ska jag försöka undvika att leda det här in i en politisk debatt och koncentrera mig på filmen.

Det här är troligen en av de mest kända rape/revenge rullarna genom tiderna och då frågar man sig varför? Är det för att den innehåller mer grovt våld än andra filmer? Kanske är själva gruppvåldtäkten grövre än någon annan film i genren? Både de där frågorna kanske kunde besvaras med ja, när filmen gjordes 1978 men idag är det inte mycket att höja på ögonbrynen för. Visst känner man empati för kvinnan som upprepande gånger förnedras och misshandlas både psykiskt och fysiskt. De fyra männen som utsätter henne för illdåden får naturligtvis vad de förtjänar osv. men idag räcker inte det. Det finns allt för många andra filmer som väcker starkare känslor till liv. Ta bara den utdragna våldtäcktscenen i franska irreversible som slår emot tittaren som en tegelsten i pannan, eller Baise-Moi (också från frankrike) där man kryddat våldtäkten med riktig penetrering. Jag menar inte att det nödvändigtvis är något bra, men det väcker i alla fall en känsla som man inte är beredd på.

Ska man tala om skådespel så märker man relativt omgående hur ohämmat skådespelarna spelar över. Visserligen är det något man vänjer sig vid under filmens gång, eller så läggs kanske koncentrationen på att bearbeta våldscenerna medan hjärna sorterar in skådespeleriet som sekundärt. Men jämför man med den råa våldtäcksscenen i The Accused, som dessutom är en mainstreamsk rulle, förstår man att man visst kan kombinera skådespeleri och starka situationer precis som Jodie Foster gör.

Nåja, det som är bra med filmen är att den börjar tämligen lugnt och harmoniskt och hade man inte vetat vad som väntade hade man säkerligen blivit väldigt omtumlad. Visst finns det lite ledtrådar utlagda längs vägen om vad som håller på att hända och det smyger sig lite framåt. Men den stora händelsen kommer trots allt ganska plötsligt. Bitvis sker det dock med ett sånt överspeleri från skådisarna att det är svårt att ta några av de brutalaste scenerna på allvar. Lyckligtvis lämnas några av de allra värsta övergreppen åt tittarens fantasi vilket uppväger föregående brist med trovärdighet.

När så andra delen av filmen börjar – hennes hämnd, är det som om filmen börjar om lite igen. Tempot sänks och illusionen av att hela hennes tillvaro inriktar sig på hämnd är slående. Hon är kallsinnig och verkar veta precis vad hon gör, inget springa runt och skrika här inte!

Har du inte sett den föreslår jag att du gör det! Det är trots allt en klassiker som bör finnas i referensramen!