Vita Frun – 1962 – Den fjärde Hillman-thrillern

På sätt och vis påminner den här fjärde Hillman-thriller om den första – Damen i Svart. Självklart handlar båda om ett mordmysterium och båda har också icke-färger i titeln. Svart och vitt är ju som bekant egentligen inga färger i strikt mening. Givetvis är det också skådespelare man känner igen, Nils Hallberg tar störst plats av den ordinarie besättningen. Men det här är inte en film som fokuserar särskilt mycket på den fasta skådespelararsenalen, mer vikt läggs vid de inblandade i mysteriet. Om de råkar vara en del av konspirationen eller offer för den är inget man får reda på förrän i slutet så klart.

Det är fantasiskt många kända namn som dyker upp i den här, fler än i någon av de andra Hillman-thrillrarna skulle jag tro: Jan Malmsjö i en tidig roll, Sif Ruud briljerar som vanligt, Tor Isedal, Hjördis Petterson och Gio Petré, förutom de fasta skådespelarna Karl-Arne Holmsten, Nils Hallberg och Lena Granhagen förstås. Annalisa Ericsson fick stå över den här gången då Kajsa Hillman inte medverkar i filmen. Men det jag syftar på som gemensamma faktorer är snarare att det i båda fallen handlar om någon form av fabricerade spökerier. Men när jag tänker på det är det inte heller unikt För Damen i Svart eller Vita Frun. Snarare går det som en röd tråd genom hela filmsviten.

Jag tyckte att den här var ganska svår att överblicka. Intrigen sträcker sig över så många inblandande att det är svårt att hålla reda på vem som har vilket motiv till att mörda. Däremot så innehåller den makalösa bildkompositioner och fantastiska kameraåkningar. Jag gillar skådespelet och avsaknaden av den klassiska detektivhistorien där en allvetande detektiv tar på sig uppgiften att avslöja minsta lilla detalj i en slutgiltig uppgörelse med alla inblandade, gärna samlade i ett och samma rum. Här får vi istället jobba lite själva.

Visserligen kommer Freddy till bygden ganska tidigt i filmen men av helt andra anledningar än att utreda något mord. Så fort han får nys om saken försöker han dock, med sina begränsade talanger, att reda ut fallet. Det är inte förrän i slutet som Kapten Hillman kommer med i handlingen och då av en ren slump – inte som detektiv utan som arkitekt i samband med en ombyggnation. Fast i och med hans medverkan dröjer det inte länge förrän alla frågetecken har rätats ut.

Det är inte den bästa av de fem Hillmandeckarna av Arne Mattson men det spelar egentligen ingen roll. Det är en film man bör ha sett om man har något som helst intresse av den svenska filmhistorien eller av Arne Mattsons filmskapande. Och om vi ska lägga handen på hjärtat så är det ingen lätt uppgift att slå den bästa filmen i den här sviten. Bara att komma i närheten är en god bedrift och dra vi drista oss till inbördes bedömning kan resultatet inte bli annat än orättvist!

7/10

Recension: The Girl with the Dragon Tattoo – 2011

Låt er inte skrämmas av det kontroversiella utseendet på själva disken, det är ingen piratkopia utan snarare en koppling till Lisbeth Salanders hackerpersonlighet. När filmen först kom var det ett himla liv kring just det där, missuppfattningarna var många och vidsträckta men så ligger det alltså till. Det var det första, här kommer det andra…

Det har de senaste åren rått en livlig debatt om nyinspelningar som många tycks avsky som pesten. Några få nyanserar lite men de flesta är helt och hållet aviga till fenomenet. Jag själv har ofta sällat mig till dem som verkligen inte tycker om det hela ur en rent principiell vinkel medan jag mjuknat alltför under åren. Det hör förstås inte hit. Det som är intressant är vilka benämningar på fenomenet det finns särskilt bland motståndarna. Är det en nyinspelning på en klassiker är det nästan alltid en remake som bör undvikas med alla medel. Skulle denna film trots ha en del kvaliteter blir det oftast en nytolkning istället. Samma sak, annat ord enligt mig. Dessutom för att krångla till det ytterligare finns det något som hävdas vara reboots och som verkar vara helt legitima även hos de mest hårdhudade motståndarna. Jag har aldrig riktigt fått kläm på hur man definierar den ena varianten från den andra och det verkar vara en tolkning som sker från fall till fall utan några egentligen ”regler”. Snarare är det frågan om vad vederbörande tycker om filmen, inte hur den är utformad.

Nåja, för att komma till själva saken – filmen, kan jag säga att jag finner den här vara precis just det som motståndarna till nyinspelningarna verkar frukta mest av allt. Precis samma historia kopierad från den svenska filmen scen för scen utan att något egentligen har blivit ändrat. Mer än att dialogen numera är på engelska då, och att det är andra skådespelare. Man har verkligen inte förbättrat något och när man ser den griper den inte riktigt tag i en på samma sätt som den svenska filmen gjorde. Missuppfatta mig inte, det är en helt ok film egentligen, det är bara det att man har sett den förut och i en bättre version också!

Det är inget fel på skådespelarna egentligen, åtminstone inte i de större rollerna och Daniel Craig sköter sig utmärkt som Mikael Blomkvist. Jag tycker dock inte att Rooney Mara är lika tilltalande som Noomi Rapache i rollen som Lisbeth Salander! Det känns som det saknas något, hon spelar en roll hon är inte den hon ska föreställa. Något som i vanlig ordning stör mig är när skådespelarna ska uttala svenska namn och platser. Det funkar inte, det låter bara fel! När man dessutom har svenska skådespelare med i mindre roller som talar engelska hellre än bra frösvinner hela illusionen av att det faktiskt skulle kunna utspela sig i en engelskspråkig miljö. Dessutom är skyltar och liknande på svenska.

Nej, det här var en av de onödigaste filmerna jag har sett på länge. Den tillför inget och den gör inget på något sätt bättre. Den är ungefär vad man kan förvänta sig och det är detta jag försöker att avspegla med betyget.

6/10

Do You Like Hitchcock? - 2005 - Dario Argento

Do You Like Hitchcock?

Regi: Dario Argento

2005

Thriller

Guilio är en filmnörd med ett fanatiskt intresse för film och de regisserade av Alfred Hitchcock i synnerhet. Han har också andra intressen men förutom att spionera på sin granne Sasha är de inte många. Hon bor mitt emot honom och är inte svår att lägga märke till när hon springer om kring halvnaken med fönstret öppet. Det blir en fix idé för Guilio och den dagen han så när bli vittne till mordet på Sashas mamma tar han det hela ett steg längre. Han blir besatt av tanken av att mordet blivit inspirerat av Hitchcockfilmen Strangers on a Train och att Sasha helt enkelt bytt mord med en annan för att skaffa sig alibi. Han kan helt enkelt inte släppa tanka och startar sin egen undersökning för att komma underfund med hur det verkligen ligger till!

Det här verkar vara en film som inte är särskilt populär hos Argentoanhängarna. Inte för att jag egentligen har något fog för mitt påstående men det verkar som att den här filmen alltid kommer på efterkälken när det gäller omröstningar på olika filmforum. Själv tycker jag att den är en alldeles utmärkt film om än inte lika trollbindande som de bästa som kommit från Mäster Argento genom åren.

Den här filmen har ett lite annorlunda upplägg, spänningen är inte riktigt i centrum och det handlar ofta mera om form än om innehåll. Det finns kopiöst mycket referenser till olika Hitchcockrullar, så många att jag inte kan placera dem alla. Det handlar inte om regelrätta stölder av scener etc. utan snarare om stämningar, ljussättning och övergripande inspiration. Det är aldrig något som är exakt som förlagan men man kan hitta likheter och vid tillfällen säga att där kom Rear Window, där kom Vertigo osv.

Även killen i videobutiken som Guilio besöker verkar vara lite besatt av Hitchcock för nästan alla postrar som syns i butiken är av Hitchcocks filmer. Argentos egen Card Player syns också och jag lade märke till hans dotters film Scarlet Diva i DVD-hyllan. Men vad märkligare är finns det också en poster av den svenska filmen Kopps! Kuriosa kanske men visst är det lite märkligt? Hade denna film verkligen så stor genomslagskraft utomlands?

Jag tror den här filmen lämpar sig bättre för filmnördar än för den som söker en spännande film då jag finner att mycket av poängen ligger i små detaljer som kanske är svåra att lägga märke till om man inte är ganska insatt i filmerna det refereras till. Jag vet inte om man kan säga att den här filmen försöker att utge sig för att vara en giallo men upplägget talar lite för det. Det är i princip samma förutsättningar som många av tumreglerna för vad en giallo är men det saknas ändå något! Jag kan sträcka mig till att rubricera den som kvasigiallo eller pastisch på genren men riktigt äkta är den inte. Jag skulle faktiskt kort och gott nöja mig med att kalla det för en thriller, blodig på sina ställen precis som en giallo och med en utredare som inte är polis. Man har dessutom gjort en poäng av att mördaren bär svarta handskar. Men jag tror att även detta lär tilltala de som verkligen vet vad det representerar historiskt snarare än dem som söker spänning.

Jag tycker det här är en av Argentos starkaste filmer på senare år och jag är glad över att Studio S Entertainment nu har sett till att den finns på en svensk DVD-utgåva!

8/10

Recension: Deep Red - 1975

Deep Red

Aka: Profondo Rosso

Regi: Dario Argento

1975

Thriller

På ett seminarium sitter det en kvinna som påstår sig kunna läsa tankar hos andra människor. Hon bevisar detta genom att berätta vad en man på tredje raden har för nyklar i fickan samt vilket efternamn han har. Detta är naturligtvis häpnadsväckande, men hennes tid i strålkastarskenet blir kortvarig, plötsligt känner hon nämligen kalla destruktiva tankar som kretsar kring död och hon förstår att det finns en mördare i salongen. Någon som redan mördat flera gånger och som kommer att mörda igen, en seriemördare helt enkelt. Eftersom hon behöver tid för att formulera ihop de tankar hon sett till vettiga ord bestämmer hon sig för att dra sig tillbaka och redogöra mer detaljerat för vad hon vet dagen efter. Hon blir sedan nästa offer i denna komplicerade mordgåta.

Det här en av Dario Argentos allra mest kända rullar, tillika en av de mest ansedda filmerna någonsin inom giallon som genre och som inte det vore nog vill jag påstå att det faktiskt är den här som får agera referensverk till alla de andra! Det är kort sagt en stilstudie i hur en film av den här typen ska se ut, den har spänning, grafiska mordsekvenser, komplicerad intrig, en mördare med svarta handskar och en traumatisk barndomsupplevelse. Dessutom utgörs inte utredningen av morden av en polis utan av ett ögonvittne till ett av morden som inte kan släppa en detalj ur minnet. Lägg också till att den är fantastiskt vackert filmad och med färger som nästan får det att rysa långt in i märgen.

                     

Skådespeleriet är bra, men det är inte det som är det mest intressanta här. När det gäller den här typen av film vill jag påstå att yta är betydligt intressantare än innehåll och så länge produktionen är vacker, med alla sina udda vinklar och fantastiska kameraåkningar, räcker det. Allt annat är bara extra bonus kan man säga och det är något som den här filmen har mycket av.

Musiken är också fantastisk, den är verkligen perfekt som stämningshöjare och då pratar jag inte enbart om den barnvisa som kantar filmens mord och är en central del av historien. Extra kul är också att flera av filmens karaktärer har en direkt koppling till musik. Filmens huvudkaraktär – Marcus Daly (David Hemmings) är till exempel jazzpianist och hans kompis, den nästan ständigt berusade Carlo (Gabriele Lavia) arbetar som pianist på en bar. Levande karaktärer handlar det alltså om, inga fantasifoster som inte skulle kunna existera i ett normalt universum.

Så, hur sammanfattar man en film av det här slaget då? Det är onekligen bland det bästa jag sett i gialloväg, vilket är en genre jag älskar. Den har en intressant handling och även om man knäcker vem mördaren är (jag gjorde det inte trots att jag verkligen trodde det) så har det ingen betydelse. Det intressanta är inte alltid vem mördaren är utan snarare varför. Vad är det som driver denna människa till att begå dessa brott. Jag har redan avslöjat att barndomstrauma ingår som en del i filmen, men på vilket sätt? Handlar det om hämnd eller enbart att skydda sin identitet? Inga svar är givna.

Kanske den bästa filmen i sitt slag!

Recension: Damen i Svart - 1958

Damen i Svart

Regi: Arne Mattson

1958

Thriller

Privatdetektiverna John och Kajsa Hillman (Karl-Arne Holmsten och Anna-Lisa Ericsson) är på väg mot en välbehövlig semester på landet. Det ska besöka några goda vänner men hamnar mitt i ett mordmysterium. Dessutom sägs det att ett spöke vid namn ”Svarta Damen” visar sig i samband med varje dödsfall. Det är nu upp till Hillmans att lösa gåtan, till sin hjälp har de den stammande amatördetektiven Freddy (Nils Hallberg).

Det här är den första i filmen i serien om det fantastiska deckarparet Hillman som alltid lyckas lösa mordmysterierna. Filmerna är också populärt kallade ”Färgfilmerna” eftersom det döljer sig en färg i titeln på varje film.

Eftersom filmen har en hel del år på nacken märker man självklart en skillnad på språkbruket jämfört med det man är van vid från mer moderna filmer. Men man får vara klar över tidens gång och hur språket utvecklats på film från riktigt teatersvenska till det mer naturliga flöde som används idag. Men trots denna skillnad i språkbruk får man säga att åtminstone kärntruppen av skådespelarna, som också kommer att återfinnas i de senare filmerna om Hillmans, funkar alldeles utmärkt och är synnerligen trovärdiga. Freddy Sjöström, som är den komiska avlastningen är min personliga favorit och vore det inte för något annat skulle filmen ha en behållning enbart på grund av detta.

Själva historien är kanske inte heller riktigt vad vid är vana att se i dessa moderna tider och kanske går det lite för lätt att räkna ut ett och annat för Paret Hillman (dock inte sagt att man som tittare lyckas med samma bedrift) men den funkar och ger en viss spänning. Framförallt tillsammans med Sven Nykvists underbara svartvita foto som verkligen bär upp filmen till de högre höjderna. Det finns vissa scener man bara kan se om och om igen enbart för det vackra fotots skull!

Ska man ge ett slutomdöme så tycker jag att det här är en film som står sig än i dag i konkurrensen och självklart borde finnas i varje sann filmfanatikers hylla. Det är en film som legat till grund för många senare filmer och som referenspunkt är den ovärderlig. Arne Mattsons bildberättande är sagolikt och gör att man kan förlåta de små logiska luckor som finns i historien.

… och du! Avslöja inte vem mördaren är!

Recension: Blow Out – 1981

En nyinspelning på Michalangelo Antonionis Blow Up från 1966. Här har Brian De Palma bytt ut fotot som originalfilmen kretsade kring till en ljudinspelning. Konspirationen finns kvar men till skillnad från Blow Up är det här en ganska ordinär thriller. Det finns inte den surrealistiska ton som gjorde Blow Up så bra. Det är en mycket enklare historia som det inte finns något direkt att fundera över, inget mysterium eller tankenöt. I huvudrollerna ser vi John Travolta och Nancy Allen och de gör väl sitt jobb men jag blir ändå besviken över hur ”enkel” filmen är. Den är också väldigt daterad och även om detta inte borde spela någon större roll påverkar det ändå upplevelsen. Däremot är jag väldigt förtjust i John Lithgows rollprestation som slemmig lönnmördare. Han passar utmärkt i rollen och tillför filmen den nerv den så väl behöver för att intresset ska vakna.

5/10

Recension: My Dear Killer

Det här visade sig vara en relativt stereotypisk giallo och det säger jag i ordets allra positivaste betydelse. Jag gillar i och för sig när man krånglar till det också men ibland är det förlösande med en struktur man känner till och har sett många gånger förr. Filmen har väl inte jättemycket avklädda kvinnokroppar i sig men sleaze är heller inte det jag först och främst förknippar giallo med. Det är snarare ett brott som begåtts och som försöker att klaras upp. Det blir en utredning där det finns alldeles för många som vet för mycket och likvideras en efter en på välkänt manér, dock innehåller filmen ett av de ovanligaste mordredskapen i filmhistorien – en grävskopa! Men även förutom detta tilltag fungerar filmen bra, att räkna ut mördaren är ingen idé och misstankar riktas förstås mot alla som överhuvudtaget skulle kunna tänkas ha möjlighet att utföra dåden. Överlag en spännande och stilistisk film som torde tilltala all med intresse för galli! 

7/10

Wicked - 1994 - En film med manipulationer

Själva omslaget i sig kändes väldigt lockande när det gällde den här filmen! Jag fick vibbar av May när jag såg den och tillsammans med titeln tändes mina förhoppningar om en riktigt skruvad film. Och ingen kan väl säga att filmen inte lever upp till sin titel! Den kunde kanske varit råare men den är i alla fall tillräckligt påträngande! Fjortonåriga Ellies mamma blir brutalt mördad och hon tar snabbt mammans roll i huset. Med hjälp av hemligheter håller hon snart pappan i ett järngrepp. Hon måste få sin vilja igenom annars tänker hon avslöja honom. Självklart har hon inte dragit sig för att förföra honom, något som han verkligen inte kan erkänna! Det skulle kosta honom både jobbet och fängelsetid då hon, förutom att hon är hans dotter dessutom är minderårig!

Det finns flera olika trådar i filmen, och flera olika misstänkta till mammans död! Åtminstone fyra personer eller kanske fem skulle kunna dra nytta av hennes död och har definitivt motiv! Det fina med det hela är att man inte riktigt får reda på hur det ligger till även om man naturligtvis har sina misstankar. Undan för undan får man ledtrådar men inget hundraprocentigt. Man får lita på sin egen slutledningsförmåga då lösningen faktiskt inte körs ner i halsen på åskådaren (för ovanlighetens skull). Det finns också en Noir-känsla som verkligen förstärks av musiken vid några tillfällen då polisen som har hand om mordutredningen är närvarande i handlingen.

Slutligen verkar det också vara så att alla har ett förhållande med alla nästan. Åtminstone så vänstras det till höger och vänster vilket nästan påminner om en riktig hotellfars. En sådan där som det slås i dörrarna i och folk springer fram och tillbaka mellan rummen i. Jag överdriver förstås lite nu men faktum är att det efter den inledande halvtimmen eller så tätnar ordentligt och att det faktiskt är ett ganska välspelad drama – framförallt från Julia Stiles sida som spelar den beräknande Ellie. Men kan hon gå för långt? Finns det någon som inte faller för hennes manipulationer?

6/10

Trailer: My Name is A by Anonumous

Jag blev citerad i den här trailern! :-D

5ive Days to Midnight - 2004 - Konspiratiner och science fiction

Miniserie om en collageprofessor som hittar en mystisk väska. I den finner han detaljerat bevismaterial från en mordutredning, det är bara en hake… Det är han som är offret och han är inte död än! Det visar sig att han har fem dagar på sig att förhindra att han blir mördad vilket är lättare sagt än gjort. De flesta i hans närhet står uppsatta som misstänkta vilket gör hans undersökningar mycket svårare, dessutom verkar ödet inte vara helt enkelt att ändra på så där utan vidare. Saker som är bestämda att inträffa tycks också inträffa. Det är åtminstone vad fysikgeniet Carl anser och hans övertygelse om att allting i universum rubbas ur sin bana om professor Neumeyer överlever den tid då hans död spås inträffa som gör honom till en av de huvudmisstänkta. Men var kommer egentligen väskan, som är tillverkad i ett tidigare okänt material, ifrån? Är det ett skämt från någon av Neumeyers närmsta vänner? Kommer den från framtiden? Vem har i så fall skickat den? Kan Professor Neumeyer förhindra sin egen död? Det blir en ganska spännande thriller med inslag från Science fiction där allting inte är helt självklart även om en del bitar är ganska förutsägbara och att vändningar inte kan anses vara överraskande! – 7/10