Krigaren – 2011 – väpnad kamp for faderslandets väl

Jag vet inte vad det är som gör det men så fort det är en svastika på omslaget blir filmen genast intressant! Läggas till detta kan att jag allt som oftast hävdat att jag inte finner politiska thrillrar särskilt underhållande. Vad är ett hakkors om inte politiskt? Det blir motsägelsefullt på något sätt. Det behöver verkligen inte handla om nazisploitation, som i sig kan vara nog så underhållande, utan, som här, ett realistiskt drama. Ofta hör det ihop med gäng och ett agg mot samhället i stort. Och liksom i de flesta fall finns det en yngre person som håller på att lära sig det ”rätta” hatet.

Den här filmen skiljer sig inte så mycket från grundförutsättningarna. Vi har en synnerligen arg ung kvinna som i och med att hon vägrar att expediera flyktingar i den butiken honom jobbar sätter igång en kedja händelser som ingen kunnat ana, allra minst hon själv. Marisa planerar en tatuering av Hitler på ryggen och har lärt sig allt hon kan av främlingsfientlighet och antisemitism av sin morfar. Hon är tillsammans med en av de tuffaste i gänget och de planerar att skaffa barn bara han kommer ut från fängelset. De är enade och beredda på väpnad kamp for faderslandets väl.

I andra änden har vi Svenja, en femtonårig tjej som inte får röka för sin far, men gör det ändå i smyg förstås. Hon är hårt uppfostrad och vid ett tillfälle tvingas hon röka upp en hel ask cigaretter för att hennes pappa hittat hennes fimpar. Mamman är av en annan natur och tar istället gärna ett bloss med henna. Hon slår följe med en fem år äldre kille som tar med henne på fester och lär henne allt hon behöver veta om ”den sanna vägen”, om allt som regeringen fört dem bakom ljuset om. Hon är snart lika hatiskt som någon annan i gruppen även om hon fortfarande bara är ett barn och knappast förstår vad hon pratar om. Hatet känns viktigare än varför kan man säga.

Dessa två människoöden möts och det gör också invandrarna. Det blir en komplicerad soppa där det inte alltid är helt lätt att veta hur man ska bete sig, som man själv känner är rätt eller vad gruppen förväntar sig. De två tjejerna, med några års åldersskillnad tar olika vägar. Svenja blir mer och mer hatisk medan Marisa börjar tvivla. Av sin morfar har hon lärt sig mycket men också att ta ansvar för sina gärningar. Hon vet inte vad hon ska göra men undan för undan förstår hon vad det rätta är.

Det är svårt att skriva om vad som händer utan att avslöja för mycket så jag låter det vara där. Jag tycker inte att det är speciellt svårt att räkna ut vad som kommer att hända och hur upplösningen kommer att bli, kanske inte in i minsta detalj men i alla fall i grova drag. Själva styrkan i filmen går därigenom lite förlorad för mig. Det är onekligen en välspelad och rå film men den där sista klumpen magen infinner sig aldrig. Hur som helst är det alltid kul(?) att se filmer om brutala gäng med extrema övertygelser, vare sig de är politiska eller religiösa.

6/10

Evil Easter III: The Final Easter – 2013 – Nazister och Påskharen…

Regi: Viking Almquist

Komedi/Horror

Det här är en riktig amatörfilm, det är inget snack om den saken. Vilken budget man har haft på filmen vet jag inte men det verkar onekligen vara ett projekt sammansatt av några kompisar. Personligen har jag inget emot det och inte heller denna typ av film men man ska inte låta sig luras och tro att det är en ryslig skräckfilm. Humorn är, som jag ser det, fullkomligt medveten och den är bra balanserad. Det är inte bara en film full av trams, det finns faktiskt en story bakom också även om det känns som att man har tagit i lite väl mycket vid några tillfällen.

Filmen är svensk men dialogen är på engelska. Detta brukar vara ett säkert tecken på kalkonstatus, för svenskar kan i allmänhet inte uttala engelska språket tillräckligt bra för att det ska bli trovärdigt. Det blir helt enkelt en komisk prägel på det hela. Men eftersom den här är gjord med glimten i ögat fungerar det faktiskt utmärkt. Dessutom är skådespelarna överlag faktiskt ganska bra på det engelska språket. Och som grädde på moset har man också skruvat till det och försöker att tala med accent. Tyskarna bryter på tyska och vi har en irländsk präst som bryter på irländska…

Jag skulle heller inte vilja rikta någon egentlig kritik mot skådespelarna. Ingen av dem kommer någonsin att få en Oscarsstatyett men för den här typen av produktion tycker jag att det är fullkomligt godkänt. Framförallt av Adelin Jonasson som gör den kvinnliga huvudrollen.

Problemet är snarare själva rollbesättningen som sådan. Hade man velat göra det mer trovärdigt hade man kanske kunnat fixa någon som inte ser ut som tolv år i rollen som präst till exempel. Men just i det fallet har man faktiskt självdistans och kommenterar just detta faktum själv i filmen. Just med att han ser ut att vara tolv år. Det finns några roller till som hade mått bra av andra skådespelare, just för trovärdighetens skull men jag anklagar verkligen inte skådespelarna för den saken. Och är man ett kompisgäng som gör en film är det kanske lite svårt att ta in utomstående att agera i den.

Filmen är strax över 40 minuter och får betraktas som en kortfilm. Ibland känns det som att man har velat göra allting på en gång. Vi har vampyriserade nazister, Charles Manson och en jättekanin, eller åtminstone en kille med kaninmask. Det är väl kopplingen till påsken antar jag. Undrar förresten om inspiration har dragits från EasterBunny Kill! Kill!. Det är i alla fall en slutsats jag skulle våga dra.

6/10

Jag – en kvinna II: Äktenskapet - 1968

Jag – en kvinna II: Äktenskapet

Regi: Mac Ahlberg

1968

Drama/Erotik

Siv är nu gift med antikvitetshandlaren Holm. Han är ett riktigt svin som slösar bort deras pengar och som tvingar Siv att ligga med hans affärskontakter. Hon känner sig som en hora och han känner att han har makt över henne. För att ha råd att betala räkningarna, som samlats på hög av Holms frikostiga leverne, tar Siv åter anställning som sjuksköterska för att klara av den ekonomiska situationen. Erotiken kommer på nytt in i Sivs liv när hon upplever gamla bekantskaper på nytt. En dag kommer en självmordspatient in på avdelningen där Siv arbetar, det är antikvitetshandlare Holms förra fru…

Sadistisk voyeur, smaka på orden – sadistisk voyeur… Så beskriver man antikhandlare Holm på baksidan av DVD-fodralet. Det är en fantastiskt bra beskrivning på vad man upplever redan i mycket tidigt i filmen. Det är väl inte uttalat redan från början men med Lars Lunøes fantastiska skådespeleri råder det snart ingen tvekan!

Det här är en lite annorlunda film jämfört med den första. Det handlar inte så mycket om sexuell frigörelse som äktenskapets bojor och jag får tidigt i filmen vibbar av Nattportiern och drar stora jämförelser till den. Det är någon sorts sadomasochistiskt förhållande mellan Siv och antikvitetshandlaren. Det kanske inte alltid sker på ömsesidiga premisser men ett udda förhållande finns det allt. Jag tycker att man fokuserar mer på karaktären Holm än på Siv i den här filmen, eller är det så att det är det intressantaste av de två. Det verkar hela tiden som att han döljer något och det är väl upp till Siv att avslöja vad det är kan man tänka.

Siv gestaltas den här gången av Gio Petré och jag upplever inte att hon är lika fängslade som Essy Persson var i föregångaren Jag - en Kvinna. Det kan förstås också bero på att de nakna scenerna inte är lika närgångna i den här filmen men jag tror nog att jag kan se förbi sånt. Det är helt enkelt inte en lika intressant historia att centrera det hela kring. Det finns inga religiösa undertoner och själva kraften av den kvinnliga frigjordheten är inte närvarande. Det är dock fortfarande en vacker film, och rent tekniskt sett mycket tilltalande.

Men en sak har jag svårt för när det gäller de här danska-svenska filmerna. Det är naturligtvis jag som överanalyserar men jag får inte riktigt ihop släktbanden när en del talar svenska och andra danska. Jag tänker främst på Hjördis Petterson, som gör rollen som Holms mamma. Hon är svensk medan han är dansk. Å andra sidan kan han ju han en dansk pappa förstås… Nåja, det verkar som att mamma är den som sitter inne med alla hemligheter och det är också den karaktären som gör att man inte riktigt får fullt grepp på hur det slutar. Vad som ligger bakom hela problematiken så att säga.

Avslutningsvis tål det att upprepas att det inte är en film som påminner om den första. Det finns klara sadomasochistiska tendenser och Lars Lunøe är helt fantastisk. Det är något i hans känslokalla blick som gör honom mystisk och intressant. Vad är det för hemlighet han bär på?

7/10

DÖDSLISTAN - 2011 - Nazitysklands folkmord i Frankrike

Dödslistan

Regi: Volker Schlöndorff

2011

Drama

Under andra världskriget bestämmer sig motståndsrörelsen i Frankrike att två tyska officerare ska mördas. Det spelar inte så stor roll under vilka omständigheter bara det blir gjort! Sagt och gjort, man kliver fram och skjuter sonika en tysk officer i ryggen. Den andra officeren som också finns på platsen ska också dö men pistolen klickar. Nåja, man har i alla fall lyckats med halva sitt uppdrag. Men vad händer? Självklart hämnas tyskarna detta nidingsdåd, för enligt dem är det inget annat. För att lära det franska folket veta hut bestäms från högsta instans – av Hitler själv, att en tysk officer är värd livet på 150 personer i fransk gisslan. Alla tycker inte detta är en bra idé och snart har man lyckats förhandla bort en tredjedel av antalet, inte av humanitära skäl utan snarare för att man anser att det skulle skada tyskarnas framgångar i Frankrike. Men vilka ska dö? Det är här dödslistan kommer in i bilden!

För en gångs skull tycker jag att den svenska titeln är så mycket bättre än den engelska att jag väljer att använda den som rubrik! På engelska heter den Calm at Sea som jag inte alls får samma motbjudande vibbar av som den svenska titeln. Fast det är klart, på franska heter den La mer à l’aube, vilket är ännu mer obegriplig i mina öron. Översatt med google translator blir det havet vid gryningen och jag kan inte minnas nåt hav alls.

Inte alla tyskar är känslokalla inför uppgiften.

 Jag är omåttligt fascinerad av filmer som behandlar folkmord eller ofattbar grymhet mot folkgrupper. I synnerhet gäller detta filmer som centrerar sig kring andra världskriget och koncentrationslägren. Detta är strikt talat inte riktigt fallet här eftersom filmen inte utspelar sig på ett vedertaget koncentrationsläger utan på ett fängelseläger egentligen. Det drivs dessutom av fransmännen och inte av tyskarna (även om dessa ockuperar och har den egentliga makten). Dessa filmer har en nästan osviklig förmåga att beröra mina känslor så djupt att jag helt enkelt måste ge utlopp för dem. Jag kan alltså inte bara vifta bort det och konstatera att det bara är fiktion. Och jag vet att jag har skrivit det många gånger tidigare, den här delen av vår mänskliga historia får tamefan inte glömmas bort. Det är vår plikt att föra historien vidare till våra barn så de kan förfasas så mycket av den att de ser till att det aldrig händer igen!

Flickorna på andra sidan planket.

Alltså stortjuter jag när filmen börjar närma sig sitt slut och de som väljs ut verkligen har valts ut. Det är med stor styrka de går sitt öde till mötes och varenda en av dem möter martyrdöden med ett kolossalt mod! Det går helt enkelt inte att hålla emot, och jag som trodde att jag var utan empati. Tar man dessutom med i beräkningen att det är en film som bygger på verkliga händelser blir det allt starkare. Det är faktiskt lite roligt [sic!] att det som ligger till grund för filmen är berättelsen nedskriven från båda hållen. Det är både offrens och tyskarnas historia som berättas.

Jag kan inte påminna mig och någon enda enskild händelse eller scen i filmen, så här ett par dagar efter att jag såg den, som inte känns fullständigt autentisk. Skådespelarna spelar inte sina roller, de är dem. Miljöerna är helt fantastiska och personporträtten är så väl målade att man känner att man får veta allt man behöver om var och en. Här är det inte frågan om grunda antaganden, det är riktiga människor som har riktiga känslor. Till och med kärlekshistorierna, för även för detta finns det utrymme, känns klockrent berättade och kanske det som i slutändan påverkar mig mest emotionellt. Att tråna och längta men till slut inte kunna få det som hela tiden funnits andra sida stängslet.

9/10

CDON
Discshop
Ginza

Recension: In a Glass Cage - 1987

In a Glass Cage

Aka: Tras El Cristal

Regi: Agusti Villaronga

1987

Drama

En gammal nazistläkare som sedermera har blivit en sadistisk pedofil med flera unga pojkars liv och lidande på sitt samvete misslyckas med att ta sitt liv efter att han slutligen börjar inse vad han håller på med. Flera år efter sitt misslyckade självmordsförsök ligger han hjälplös i en järnlunga och måste tas om hand av andra utan förmåga till egna handlingar. En yngre man som besitter mycket känsliga uppgifter om hans sadistiska liv utpressar honom till att anställas som skötare men det visar sig snabbt att han vill mer än så. Han vill leva ut den gamles perversa fantasier och tar åter upp tråden som leder till ännu fler unga pojkars död.

Jag har hört väldigt mycket gott om den här filmen och inledningsscenen, där Klaus (Günter Meiner) begår avskyvärda handlingar mot en ung pojke, är hur stark som helst. Det är ingen dialog överhuvudtaget och bildspråket får tala för sig själv. Händelserna trycks inte ned i halsen på åskådaren även om det är ganska uppenbart vad som händer. Tyvärr lyckas man inte bibehålla spänningen man initialt skapar och när filmer går in i nästa fas tappar den tempo.

Det som följer kanske i och för sig inte är så beroende av tempo som många andra filmer så själva poängen är en krypande stämning, men några av scenerna är lite väl utdragna för att spänningen ska hålla i sig och även om det är avskyvärda handlingar som visualiseras så krävs det ganska mycket för att chockera numera och jag tycker inte filmen lyckas riktigt med det. Att skapa frågeställningar som måste besvaras av åskådaren själv är däremot något som filmen lyckas alldeles utmärkt med. Ynglingens (David Sust) intentioner är inte något som är självklart på något sätt och det finns, åtminstone till en början, flera olika möjligheter.

Och eftersom jag brukar tycka om deprimerande filmer med grådaskigt foto, som denna har, är jag lite förvånad över hur besviken jag blev efter att ha sett In a Glass Cage. Och faktum är att jag, frånsett från att filmen är lite seg, inte vet riktigt varför. Jag kan tänka mig att det har lite att göra med protagonisternas tillika antagonisternas förhållande till varandra, eller kanske snarare deras förhållande till publiken. De blir båda utan sympati och det skapas inte någon sympati för någon annan heller egentligen, frånsett möjligen det tidigaste offret i filmens inledning och prolog. Det är förvisso ett intressant grepp men jag tycker inte det håller hela vägen, för utan sympati blir det också svårt att känna avsky för dem på det sätt som man egentligen borde.

På det hela taget blev alltså inte det här det mästerverk jag hade hoppats på men helt klart en film jag inte ångrar att jag har sett och definitivt en som måste finnas i referensramar hos var filmgalning.

Recension: The Holcroft Covenant - 1985

The Holcroft Covenant

Regi: John Frankenheimer

1985

Thriller

Noel Holcroft är amerikansk medborgare, arkitekt och son till en av Hitlers närmaste män. Han har dock tagit skarpt avstånd från sin fars livsverk och arbetar som arkitekt. En dag bli han kontaktad av en välkänd bankir som upplyser honom och att det finns en gigantisk summa pengar att hämta på ett schweiziskt bankkonto. Det är pengar som hans far, tillsammans med två kompanjoner smusslat undan i andra världskrigets slutskede och som, om man får tro det medföljande förseglade brevet, ska användas till att gottgöra nazisternas hemska brott mot mänskigheten. Faderns egentliga intentioner är dock osäkra och det visar sig snart att mäktiga organisationer bevakar hans varje steg och att hans liv är i fara. Någon vill använda pengarna för att skapa det fjärde riket…

Det här är en film som jag gillar skarpt och som står för allt det som jag tycker är intressant när det gäller politiska thrillrar där man inte riktigt vet vem som är vem. För manuset är mycket välskrivet och det är höljt i dimmor vem som är god och vem som är ond, mycket länge. Det är inte förrän framåt slutet som alltsammans avslöjas. Och till och med då avslöjas en och annan detalj som inte fanns med i någon av mina teorier om upplösningen.

Skådespeleriet är utmärkt och det är bra över hela linjen så att säga. Främst är det förstås Michael Caine man lägger märke till då han har huvudrollen, men även övriga är mycket bra. Och, kanske eftersom filmen är brittisk och inte amerikanske, så lägger man mer krut på att få karaktärerna trovärdiga än att försöka framställa dem så dramatiserade som möjligt. Jag generaliserar förstås grovt nu!

Ska man säga något negativt om filmen, så är det att jag inte riktigt får ihop alla tidsangivelser. Det pratas om att det har gått si och så många år sedan Nürnbergrättegångarna, samtidigt görs andra jämförelser och det slutar med att folk som jag uppfattar som om de vore i ungefär samma ålder i själva verket inte kan vara det. Det måste skilja 15-20 år på ett par personer som jag uppfattar som ungefär jämngamla. Nu är jag ingen höjdare på att uppskatta åldrar i och för sig men lite koll brukar jag ha.

Intrigen, som innefattar nynazistiska värderingar, är intressant och som jag tidigare var inne på, mycket välskrivet. Att man inte vet riktigt vem som är vem är väl inte helt ovanligt kanske, men att man heller inte vet hur mycket de som tror sig veta en hel del vet, är desto ovanligare. Det är hemliga organisationer och de som vill förhindra att pengarna används till något som ens kan tolkas som nazistisk propaganda eller planer som innefattar elitism i någon form.

Filmen är en smula daterad och den känns inte helt färsk även om historien i sig kanske är tidlös. Den summa pengar, fyra och en halv miljarder dollar, som det handlar om är förstås fortfarande en hiskeligt stor summa pengar men inte så ofantligt mycket idag som den här filmen vill göra gällande. Och det finns väl ett par sådana saker till kanske, men överlag tycker jag att det här är en riktigt lyckad film och det känns som om Studio S Entertainment går från klarhet till klarhet med sina releaser!

Recension: Gestapos Last Orgy - 1977

Gestapos Last Orgy

Aka: L’ultima Orgie del III Reich

Regi: Cesare Canevari

1977

Drama

Kommendant Conrad von Starker (Adriano Micantoni) är nyligen friad från alla misstankar om krigsförbrytelser under sin tid som befälhavare på ett mycket speciellt koncentrationsläger. Lise (Daniela Poggi) vet bättre eftersom hon var en av alla kvinnor som hölls fången i nyss nämnda läger och är fast besluten att hämnas alla de grymheter hon personligen har upplevt. Hon stämmer möte med honom och genom att ta med honom runt på de platser där vidrigheterna ägt rum tvingar hon honom att minnas den sadistiska tortyr fångarna tvingades genomlida, allt för att stärka den tyska rasens stridsmoral vid fronten. Den sexuella förnedring de alla tvingades genomlida för att vara den ariska rasen till behag.

Filmen berättas alltså på sätt och vis genom tillbakablickar, men det egentligen inte särskilt intressant i sammanhanget. Skillnaden skulle inte vara särskilt stor om filmens händelser berättades i nutid eller på det här viset, kanske blir det en lite extra poäng när hämndgrejen kommer in i bilden, men det har så lite med saken att göra att det nästan är försumbart.

                     

Viktigare är de förhållanden, under vilka de kvinnliga fångarna tvingas leva. Jämför man den här med andra nazisploitaionrullar upptäcker man rätt snart att den här faktiskt har en mycket grymmare och allvarligare framtoning. Visst finns det ställen i filmen där man passar på att förlöjliga nazisternas sexuella läggningar med undergivenhet och så vidare, men inte till den mildra grad som det enligt min erfarenhet är brukligt. Istället ges en allvarlig bild av historien och faktum är att många av de bestraffningsmetoder som används i filmen är rent motbjudande att titta på.

Detta anser jag vara en tillgång för filmen, att visa motbjudande bilder i avskräckande syfte i motsats till löjeväckande som annars är vanligt. Det en bild av att man faktiskt velat berätta en historia av upplysningsskäl istället för att bara gotta sig åt allt det makabra som hände i lägren. Om det sedan verkligen fanns rena bordelläger av den typen som framställs i filmen, när judiska flickor endast existerar för att behaga de tyska soldaterna och har ett levnadsvärde långt under alla andra levande ting, under andra världskriget är väl tveksamt. Det är dock inte det viktiga, att belysa denna möjliga verklighet är vad som filmen går ut på.

Detta gör också att tortyren och bestraffningarna framstår som hemskare än vad de skulle ha varit om de ingått i någon mer nöjesexploaterande film. Att se hur en ung flicka ges som föda till några hundar bara för att hon råkar ha menstruation, och således lockande för hundarna att äta, är faktiskt ganska motbjudande. Likaså en bankett där det under filosofiska, eller kanske snarare ideologiska former framkommer vilken nytta det stortyska riket kan ha av judarna. Man kan använda dem till att sköta mycket störa jordbruk och man räknar med att det endast behövs tio beväpnande vakter för att kontrollera tusen arbetande judar. När de sedan är uttjänta som arbetare ska de skickas till stora fabriker där man kan förbereda dem för köttindustrin. Med detta i åtanke sätter sedan måltiden i gång och oavsett om det inte vore uttalat så vore denna insinuation tillräcklig för att få vem som helst att förstå vad som egentligen konsumeras vid denna tillställning. Att det senare berättas att det är ofödd jude gör heller inte saken mera revolterande.

Kanske den bästa och råaste nazisploitaionskildringen av alla!

Recension: Frontier(s) - 2007

Frontier(s)

Aka: Frontière(s)

Regi: Xavier Gens

2007

Horror

Ett högerextremistiskt parti har vunnit valet i Frankrike vilken föranleder våldsamma upplopp på Paris gator. Mitt i detta kaos befinner sig några unga tjuvar på flykt och medan en av dem blir skjuten och tagen till sjukhus flyr de andra bort från storstadens virrvarr och förvirring. De hamnar så småningom på ett slags motell där de känner sig säkra nog att åtminstone övernatta. Föga anar de att detta knappast är slutet på mardrömmen de tror att de lämnat bakom sig, snarare början. De hamnar i klorna på en kannibalistisk nynazistisk familj och inser snart att deras människovärde är obefintligt, de är bara kött…

Jag är ingalunda någon expert på fransk skräckfilm, men det behöver man heller inte vara för att inse att det kommit en hel del intressant från det hållet de senaste åren. Den här är inget undantag och den visar redan från början att man inte tänker väja för att visa närgånget och brutalt våld in i minsta detalj. Ett kul grepp är de inledande kravallerna som ger filmen en gedigen verklighetskänsla, och som utvecklar karaktärerna precis så mycket som behövs för att vi ska lära känna dem. Detta ger också möjlighet för några politiska kommentarer senare i filmen. Självklart tas det avstånd från nazismen men det görs också en jämförelse med president Bush och det får man väl säga är ganska skarp kritik mot USA.

Men naturligtvis är filmen inte helt och hållet politisk, det vore väl tråkigt i så fall, det är bara med som en extra krydda i sammanhanget. I centrum står istället den mardröm som huvudpersonerna hamnar i. Intressant är förresten också att offren – de goda, och de vars sida vi som publik står på inte är något annat än tjuvar och banditer. Möjligen har de ett ädelt mål i sikte, som att störta den rådande regimen, men rent principiellt är de faktiskt brottslingar.

Likheterna med Texas Chainsaw Massacre är väldigt stora. Själva familjen är kanske inte fullt så extrema och makabra som i den amerikanska förlagan, men det man förlorar på detta plan tar man igen med närgånget och skitigt våld. Man ryggar aldrig tillbaka för att visa grymheterna och man får säga att allting i detta sammanhang ser mycket bra ut. Det sepiabruna fotot, som jag nästan trodde var omodernt nuförtiden, är synnerligen effektivt och man känner sig nästan delaktig i handlingen. Den som enbart är ute efter blod och gore kan alltså även de få sitt lystmäte tillfredställt här. Nu menar jag inte att det har på något sätt skulle vara jämförbart med den genomsnittliga splatterfilmen, för det är att förolämpa den här filmen grovt. Visserligen kan en sån ha sig charm också men den typen av film brukar knappast ge några bestående intryck utöver den initiala underhållningsfaktorn.

Jag kan också hitta likheter med till exempel Hostel, Live Feed och andra tortyrfilmer som knappast är unika i sitt slag men ändå har fått status som någon form av referensvärde. De deformerade (inavlade?) barn som stängts in i källaren kan man väl utan vidare härleda till HP Lovecraft och jämföra med filmer som Bleeders och Lurking Fear.

Nåja, den nazistiska familjen är kall och hänsynslös men knappast enad. Med tanke på de nazistiska värderingarna uppstår det naturligtvis konflikter när ordergången skall följas och när pappan utser sin ena son till befäl över resten av familjen ser den andra sonen rött. Om detta skall ses som en metafor för det tredje rikets fall vet jag inte, men jag vet att under de sista skälvande minuterna händer det en hel del oväntade vändningar som i alla fall tog mig fullständigt på sängen.

Recension: Eichmann - 2007

Eichmann

Regi: Robert Young

2007

Drama

Adolf Eichmann (Thomas Kretschmann) sitter arresterad i Israel misstänkt för brott mot mänskligheten. Pöbeln vill inget hellre än att lyncha honom men i ett civiliserat samhälle finns ingen annan metod än en rättvis rättegång. Därmed inleder Kapten Avner Less (Troy Garity) förhören med den före detta tyska officeren som enligt andras vittnesmål är ansvarig för miljoner judars plågsamma död. Det blir några påträngande månader av samtal då den oberörde Eichmann inte medger någonting av vikt för målet utan hela tiden hänvisar till order uppifrån orderkedjan. Tiden börjar bli knapp och Less behöver ett erkännande…

Filmen bygger på de verkliga förhörsprotokoll som faktiskt genomfördes med Eichmann, det finns med andra ord en stark grund att bygga filmen på. Mestadels utspelas den i förhörslokalen, naturligtvis med några tillbaka blickar och även en del karaktärsbyggande av Avner Less när han umgås med familjen etc. Intressant är den kontrast som finns mellan folkets vilja att genast sätta ett skott i nacken på Eichmann och den officiella linje som myndigheterna följer – nämligen att ge Eichmann en rättvis rättegång. Jag kan förstå båda sidorna av myntet även om det är olika känslor som framkallar dem. Hatet som förblindar och genast vill släcka den människas liv som utplånat miljoner andra och den mer politiska linjen som mer än något annat innebär att israels diplomatiska ställning bibehålls. Det är emotioner ställt mot intellekt helt enkelt.

                     

Tyvärr är filmen inte alls lika stark som jag hade hoppats på och den belyser snarare de problem förhörsledaren Avner Less ställs inför än de ohyggliga brott Adolf Eichmann står anklagad för. Inte för att jag på något sätt vill förringa brott mot mänskligheten, men emellanåt upplever jag faktiskt att man, om inte tar Eichmanns parti, så åtminstone förringar hans skuld med förmildrande omständigheter, och detta var väl kanske inte riktigt meningen.

Att strålkastaren riktas mot Less har jag däremot inga egentliga problem med. Det är klart att hans uppgift måste vara enormt uttröttande, att sitta vecka efter vecka och förhöra en människa man känner enorm avsky emot och samtidigt kontrollera sina känslor till den milda grad att man inte avslöjar sina egna tankar för personen som blir förhörd. Från gång till gång tvekar man förstår på vem det egentligen är som står samtalet då Eichmann tycks vara beredd på samtliga frågor och dessutom har ett bra svar att ge, som faktiskt låter ganska logiskt i sammanhanget, åtminstone ytligt sett. Det kan heller inte vara helt lätt att utföra sitt uppdrag när man i folkets ögon i princip förvandas mer och mer till en förrädare för varje förhörsdag som går, dessutom måste oron för repressalier mot den egna familjen på grund av detta vara oerhörd.

Men oavsett om filmen belyser nazisternas brott mot mänskligheten på ett tillräckligt starkt sätt eller inte anser jag det här vara en viktig film. Alla filmer där kunskap, eller åtminstone hungern efter kunskap, väcks i detta specifika ämne är oerhört viktiga och jag rekommenderas därför alla att se den om så bara för att skapa sig kunskap om en del av mänsklighetens mörkaste historia.

Recension: Gang Boyz – 1994

Eftersom jag, liksom jag konstaterat många gånger förr, har någon sorts konstig fascination för filmer där Linda Blair medverkar kunde jag förstås inte motstå den här rullen. Läser man på baksidan för man intrycket om att det handlar om någon sorts hämndfilm och det funkar alltid även om Linda Blair oftast inte lyckas leverera det man skulle önska av henne. Men det är om man läser på baksidan det. Tittar man på filmen får man en helt annan uppfattning. Man kan säga att filmen handlar om tre saker. För det första så handlar det om ett skinheadgäng som bär nazistiska symboler och sprider allmän oreda i samhället – Hollywood. För det andra om en före detta polis (Wings Hauser, som också regisserat filmen) som åter får ordning på sitt liv, kämpar för att nyktra till och åter får ihop det med sin fru – Linda Blair. För det tredje så finns det lite sensmoral om homosexualitet, om alla människors lika värde och lite andra rena självklarheter egentligen. Fast det är klart, lite på slutet får man ju lite hämnd också tillsammans med lite floskler om hur folk kan förenas mot en gemensam fiende. Jag är inte säker på om jag gillar alla budskap i filmen, alla människors lika värde oavsett sexuella preferenser är väl en sak, men att uppmana till våld är en annan. Nåja, filmen var mot alla odds underhållande och klart värd att offra knappt en och en halv timme på. 

5/10

Recension: The Boys from Brazil - 1978

The Boys from Brazil

Regi: Franklin J. Schaffner

1978

Drama/Thriller

Tänk dig att Hitler inte är död men inte heller vid liv, åtminstone inte så som vi vanligtvis menar med levande. Tänk dig istället att det finns 94 kloner av Führern runt om i världen som just nu är i 14-årsåldern. Skulle den tanken skrämma dig? Dr Josef Mengele (Gregory Peck) har nämligen knäckt hemligheten bakom den genetiska koden DNA och kloningens mysterium. Detta är hans plan för att återskapa det tredje riket eller rättare sagt det fjärde riket. Den kände nazistjägaren Ezra Lieberman (Laurence Olivier) är dock honom på spåren och för varje dag som går kommer han ett steg närmare sanningen.

Det här är en film med många kända ansikten, ofta sådana man bara känner igen och inte kan koppla ihop med ett namn. Överlag är detta mycket bra skådisar och de gör den här filmen till ett riktigt spännande drama. Allt från giganterna Gregory Peck, James Mason och Laurence Olivier, som otvivelaktigt är dragplåstren till filmen, till ansikten som Steve Guttenberg som kanske är mest känd som Mahoney från Polisskolan filmerna (Police Acedemy).

Gregory Peck är helt brilliant som den ökände Dr Joseph Mengele, han är utan tvekan den bästa skådisen i filmen, tätt följd att Laurence Olivier som hans motståndare, nazistjägaren Ezra Lieberman. Det tredje stora dragplåstret James Mason, har en inte alltför stor roll, men är trovärdig och gör rollen som mellanhand mellan den högsta ledningen och Dr Mengele full rättvisa.

Filmen tar självklart aktivt ställning från nazismen och visar oss upprepade gånger varför ett sånt samhälle inte kan eller får fungera. Vi uppmanas många gånger att ifrågasätta och vid några tillfällen ges vi till och med möjlighet att skratta. Något som bland andra Mel Brooks har hävdat är det enda sättet att argumentera. Annars är man inte bättre än nazisterna enligt honom. Nåja, det här är ju trots allt ingen komedi och Mel Brooks var inte inblandad på något sätt.

Fokus hamnar väl egentligen både på nazisterna, som nämnts ovan, samt även det moraliska dilemma som både genmanipulering och kloning kan ha. Så här många år efter filmen gjordes kanske det känns som man sitter med facit i hand och att inställningar som förr tycktes självklara har kommit att ändras. I det moderna samhället är det inte längre en teoretisk möjlighet utan ingår numera i verkligheten även om det inte gått riktigt så långt att man börjat klona människan ännu. Det är väl där den moralpolitiska debatten befinner sig just nu

Allt känns kanske inte helt realistisk vid första anblicken, men vad gör det? Tänk dig istället OM det här vore sant och pågick runt omkring oss just nu. Skulle du bli rädd då?

American History X - 1998 - De ultimata gängfilmen?

Det här är en film som jag borde ha sett för länge sen men som av någon anledning förblivit osedd. Alla hyllningar av den på olika forum runt om på nätet har gjort att mina förväntningar var skyhöga och det är sällan bra med sådana förutsättningar före filmtittandet. Och jag var efter några minuter också orolig för att jag skulle bli gruvligt besviken eftersom filmen inte grep tag i mig på det sätt jag hade hoppats. Den blir dock aldrig seg och den växer allt eftersom tiden går, skådespeleriet är bra och det finns mycket att tänka på. Dialogen och monologerna är av toppsnitt och ligger precis på rätt nivå. Man inser hur många som skulle kunna luras av argumenten som läggs fram om man är lite extra mottaglig på grund av frustration eller något annat som gör att man är lite extra bitter på samhället. Samtidigt argumenteras det på en nivå där man som åskådare inser hålen i argumentationen och ser det absurda i slutsatserna och det är väl det som är den här filmens absolut största tillgång enligt mig. 

8/10

The Blood of Others - 1984 - Jodie Foster är väl i och för sig bra..

Jag har alltid haft ett lite extra gott öga till Jodie Foster och hennes filmer brukar finna sin väg till mina hyllor på det ena eller det andra sättet. Den här har stått där under ganska lång tid utan att jag funnit mig motiverad nog att se den. Så här med facit i hand kan jag konstatera att den nog kunde ha stått kvar ett tag till… Jodie Foster är väl i och för sig bra, även om både hon och de andra skådespelarna spelar över en smula då och då. Historien känns dock tam och inte särskilt intressant alls. Motståndsrörelser och andra världskriget kan göras så mycket intressantare och den romantik som vävs in känns också helt malplacerad. Nej, behållning blir helt enkelt att det är kul att se bortglömda roller med Jodie Foster, Sam Neil och Michael Ontkean som åtminstone jag i första hand förknippar med Twin Peaks! 

4/10

Recension: Blood Creek

Blood Creek – Jag tycker att filmen har ett intressant upplägg, kanske lite för lite nazism på bekostnad av lite för mycket ockultism, men det är en smaksak hur man anser att vågskålen ska hänga. Kombinationen är onekligen intressant och det är åtminstone en bra början. Dock tycker jag att filmen blir lite tajtig, det händer inte särskilt mycket. Sminket är under stundom riktigt bra men samtidigt finns det också några CGI-effekter som är ganska bedrövliga och filmen griper aldrig riktigt tag i en. Intressenivån höjs aldrig över ”rätt bra”, ”halvtaskig” eller ”helt ok” eller vad man ska kalla det för och det är förstås ett problem. Ingen av skådespelarna utmärker sig på något särskilt sätt, varken positivt eller negativt och man får väl se det som en bagatell i filmhistorien. Det är med andra ord en ganska onödig film som endast bör tilltala de som måste se allting som har med ockultism eller nazism att göra. I sina bästa stunder är den underhållande medan den i sina sämre är tjatig och trälig. 

5/10