Maleficent – 2014 – fantastiskt vackert genomfört!

Egentligen hade jag ingen aning om att det här är en berättelse som grundar sig i en helt annan film, nämligen Törnrosa. Törnrosa i sin tur bygger väl på en äldre saga men här är det alltså lätt att dra paralleller till Disneys tecknade film från 1959. Vad vi inte får se i den tecknade filmen är vad som egentligen föranledde den onda häxan att vara ond. Det är väl egentligen den historien vi får se här.

På sant Disneymanér är det fantastiskt vackert genomfört. Filmen börjar hur lyckligt som helst men det råder ingen tvekan om vilken väg den kommer att ta. Maleficent spelas först av en yngre flicka och sedan en lite äldre för att slutligen gestaltas av Angelina Jolie. Jag tycker hon gör det alldeles utmärkt! Det är inte min favoritskådis på något sätt men ändå brukar hon lyckas bra med det hon tar sig för. Gillar man sagor, fantasy och älvor borde man gilla den här filmen.

Men allt är inte guld och gröna skogar. Det som från början är en vacker film, bildligt talat blir snart en riktigt ond betraktelse. Anledningarna blir uppenbara och ett klart tillskott till den historia vi redan känner till. Törnrosa får en förbannelse över sig, att sova i ett dödsliknande tillstånd för all evighet. Det enda som kan häva förbannelsen är äkta kärleks kyss, något som är lättare sagt än gjort att finna. Elle Fanning gör rollen som Törnrosa/Aurora på ett ypperligt sätt och jag gillar också Sam Riley som får uppdraget att agera som olika djur. Det är lite svårt att förklara men allt eftersom Maleficent förvandlar honom måste han anpassa sitt skådespeleri.

Det händer inte ofta men Maleficent är en sådan där film som trollbinder från första stund till den sista. I alla fall nästan ända fram till slutet. Kanske finns det några vändningar man kunde ha klarat sig utan men nu är jag nog onödigt hård. Antagligen är det bagateller och petitesser i sammanhanget och mer en produkt av att jag nästan aldrig är helt nöjd, än filmiska kvaliteter. Blurayutgåvan, som den här texten baserar sig på, ser helt fantastisk ut och jag ångrar verkligen inte att jag tog mig tid att se den här!

8/10

 Bilder: © Disney

Horns – 2013 – Daniel Radcliffe

Egentligen har väl bara Alexandre Aja bara regisserat en riktigt jävla bra film – Haute Tension! Resten av hans produktion av näppeligen varit dålig men inte i samma klass som denna tidiga pärla. Det känns lite som att humorn sedan har tagit större och större plats i filmskapandet. Här är den synnerligen närvarande! Det är förstås inte frågan om regelrätt humor som man skrattar högljutt åt men det finns helt klart en sarkastisk närvaro i dialogen och situationerna som Daniel Radcliffes rollkaraktär hamnar i.

Han heter Ig Perrish, bara det får väl en del av oss att dra på smilbanden. Han är anklagad för att ha dödat sin flickvän men bedyrar själv sin oskuld. Omgivningen tror dock att han är skyldig och när det börjar växa ut horn i pannan på honom tror han nästan själv på att han är djävulen personifierad. Människorna runt omkring honom börjar fråga honom om de mest underliga saker och ta hans svar som en ursäkt för att bete sig hur som helst. Vi har tjejen som frågar om det är ok att äta upp alla donuts i lådan trots att hon tycker att det är äckligt. Vi har läkaren och sjuksköterskan som hellre har sex med varandra än att bota patienterna. Här finns helt klart en del humor. Det är oerhört bisarra frågor och sanningar som folket plötsligt inte har några problem att offentliggöra i Ig Perrishs närvaro.

Men det håller inte hela vägen. Själva hornen som växer ut ser faktiskt lite tramsiga ut och de initialt så träffsäkra replikerna mattas av efter ett tag.  Det blir helt enkelt inte lika roligt längre. Vad värre är, det verkar som att Alexandre Aja är ute efter att moralisera för oss. Det kan väl visserligen vara behövligt ibland men i det här fallet hade det varit bättre om det hade hållit sig till att vara en intelligent och smålustig film. Alternativet hade förstås varit att göra den riktigt mörk men då behövs andra horn och sarkasmen åker också bort i sådana fall.

Det kunde verkligen ha blivit en riktigt underhållande film men den stannar istället någonstans på mitten av betygskalan. Det finns absolut underhållningsvärden men inte riktigt av ett sådant slag som inledningen visar prov på.

5/10

300 – 2006 – Serietidningskänsla

När jag såg den här filmen första gången, det var väl i samband med att den kom ut skulle jag tro, var jag inte imponerad. Jag tror inte ens att jag såg färdigt filmen om jag ska vara ärlig. Det jag såg tilltalade mig helt enkelt inte. Nu är det flera år sedan och bluray utgåvan har sedan ett par år tillbaka haft sin hemvist i mina hyllor. Men eftersom saker och ting är som de är har det inte riktigt funnits tid att ta av plasten – förrän nu.

Jag förstår vad jag hade emot filmen direkt från första stund. Däremot stör det mig inte lika mycket längre. Det är ofrånkomligt att framtoningen ser ut som att den kom direkt från en serietidning. På sätt och vis är det inte konstigt eftersom förlagan är precis det. Formellt ät det väl frågan om en så kallad grafiskt bok men jag har aldrig fattat skillnaden mellan det och en serietidning. Möjligen är det skillnad på målgruppen.

Det är en mycket stilistisk film. Ska jag jämföra med något blir det Sin City som ligger närmast till hands. Det är heller inte så konstigt eftersom Frank Miller ligger bakom den liksom denna. Det är han som står för den litterära förlagan. Regisserar gör Zack Snyder som också gjort Watchmen, Sucker Punch och Man of Steel för att nämna några. Det var förresten han som gjorde remaken av Dawn of the Dead en gång i tiden också.

Numera, med den här filmen i färskt minne, tycker jag att han har gjort ett bra jobb här. Det är som en serietidning egentligen – fast med rörliga bilder. Det är ett utmärkt hantverk helt enkelt. Om berättelsen har alla historiska fakta på plats eller inte tycker jag är ganska ointressant. Det är ingen som har påstått att filmen, eller Frank Millers förlaga, är historiskt korrekt. Och trots att det är nästan två timmar film att se igenom blir det aldrig tråkigt. Det kanske inte är den djupaste historien i filmhistorien men det är snyggt utfört och klart underhållande. Det är en hel del strider genom hela filmen, det är det mesta av den faktiskt, men det är ändå underhållande. Likväl är det snyggt att titta på trots att det är en del uppenbara cgi-effekter och green-screen tricks. Jag brukar inte gilla sånt men det bidrar till serietidningskänslan.

7/10

The Legend of Hercules – 2014 – Ett stort sakfel!

Först och främst lider filmen av ett stort sakfel. Det är ganska vanligt i filmer som behandlar den mytologiska figuren Herkules. Saken är nämligen att man rör ihop mytologierna med varandra. I den här filmen är Herkules grek vilket, enligt grekisk mytologi skulle innebära att hans namn var Herakles. Och eftersom Zeus och Hera nämns vid namn flera gånger är det grekisk mytologi det handlar om. I romersk mytologi hette hjälten däremot Herkules och Zeus gick under namnet Jupiter.

Är det verkligen Herkules? Jag skulle kunna svära på att jag har sett den här
scenen i en film om Simson.

Förutom det känns det redan innan jag hunnit börja skriva, som att jag kommer att haspla ur mig en hel del kritik mot filmen. Det är nämligen inte någon bra film i något som helst avseende. Manuset är tramsigt och slarvigt skrivet. Det är klichéer staplade på varandra och i dialogerna är under all kritik. Det enda som egentligen kan ses som positivt är väl några actionscener. Det är inget som borde fungera egentligen och det känns inte som att det passar in i filmens övriga kontext. Så även om somliga scener är lite speciellt utformade, på bästa Matrix-manér, tillför det inte mer till helheten än tillfällig förströelse. Jag gillar inte det här alls.

Man kan väl inte begära att mytologiska filmer ska vara historiskt [sic] korrekta. Men lite mer substans än så här kan man väl förvänta sig. Det finns någon enstaka händelse som stämmer in i någon form av mytologisk korrekthet men de är lätt räknade. Vidare finns det scener som ser så fejkade ut att man kunde tro att filmen hade sitt ursprung bland 60-talets monsterfilmer. Här är det dock frågan om CGI till skillnad från de konventionella effekter som fordom nyttjades av filmmakarna.

Ibland är det bra att ha hjälp av pappa Zeus blixtar.

Hade jag läst på lite innan jag såg filmen hade jag väl kunnat räkna ut ungefär vart det skulle barka. Renny Harlin, som står för regin, har väl gjort ungefär en film som jag tycker är bra. Resten är mer eller mindre skit. Lite överdriver jag förstås och jag har full respekt för de som gillar hans filmskapande, jag gör det inte och tycker mest han är en klåpare i sina försök. Dessutom suger de flesta av skådespelarna…

Men, det är som sagt en snygg film emellanåt och de får väl ha nån liten extrapoäng för det när det är dags att betygsätta.

4/10

Bilder: © 2013 Hercules Productions, Inc. Artwork & Supplementary Materials © 2014 Summit Entertainment, LLC. All Rights Reserved.

Jack the Giant Killer - 2013 - Galenskaper från dårhuset

Dårhuset - The Asylum - har gjort det igen! Man har tagit en nyare storfilm och gjort en helt egen grej av det. Lite komiskt kan man tycka att det inte finns en enda jätte i filmen. De är nämligen redan döda när vi kommer in i handlingen. Det som däremot finns är humor. Jag skulle ljuga om jag trodde att allt är avsiktligt, men en stor portion självdistans är det onekligen frågan om.

Det finns ett par underbara scener med något som närmast måste anses vara urtidsödlor. Man måste vara på det klara med att landet som Jack hamnar i efter att han har klättrat upp för bönstjälken är helt annorlunda jämfört med vår värld. Det är en sagovärld där det finns en ond drottning som inget hellre vill än att ta makten över värden ''där nere''. Fast när filmen börjar närma sig sitt slut upptäcker man att det inte riktigt är så enkelt.

Det finns ett par riktigt fantastiskt stereotypiska roller som är omåttligt underhållande. Jag tänker främst på den piprökande översten. Han är helt fantastisk. Om det där inte är en drift med klichéer så vet jag inte vad. 

Överlag är jag dock besviken. Jag hade förväntat mig en mer trogen tolkning av sagan. Jag har absolut inget emot att man tar ut svängarna, tvärtom så välkomnar jag det, men jag skulle ha velat känna igen mig mer i storyn.

4/10

Killer Mountain – 2011 – en produktion från SyFy

Regi: Sheldon Wilson

Äventyr/Fantasty

För att rädda en tidigare expedition av bergsklättrare fixar man så den beryktade Ward leder räddningsuppdraget. Detta trots att han sedan länge är pensionerad från all klättring. Han har helt enkelt inte den fysiska kapaciteten längre. Det tycker han själv i alla fall. Men alldeles oavsett om han egentligen borde kunna leda en expedition klättrare, han är inte den smalaste klättraren i världshistorien, så ger de sig i alla fall iväg.

Men allt är förstås inte lika enkelt som man först trodde. Det visar sig att de inte är ensamma på berget. Där finns också något som väl närmast kan liknas vid en drake som skyddar bergets hemlighet kan man säga. För det som företaget som påstår sig bedriva är kanske inte medicinsk forskning trots allt. Man är på jakt efter någonting helt annat och som en gång har siktats i just dessa berg. Nämligen en mytomspunnen plats kallad Shambala där allting blir frid och fröjd. Allt makt och rikedom ska tillkomma den som finner platsen eller nåt sånt.

Jag hade aldrig hört talas om denna myt tidigare men liksom man i filmen jämför med Shangri-La så kan jag också göra det. Helt enkelt en plats där alla bekymmer försvinner och som existerar enbart i myterna. Man kan väl säga att letandet är lite som att söka efter den heliga graal, det är sökande för sökandets skull inte för att finna platsen i sig utan för att tillgodogöra sig visdomen av den.

Man ska vara på det klara med att det rör sig om en produktion från SyFy. Det betyder att man kanske får räkna med en del konstigheter. Personligen tycker jag det funkar förvånansvärt bra även om det finns vissa blundrars här och där som i alla fall inte jag kan förklara logiskt. Men skådespelarna är helt ok och historien i sig är det inget fel på heller. Jag kan inte ens påstå att det är fel på de drakliknande varelser som finns på berget. Det är en hyggligt underhållande film och inget mer. Ta den för vad den är!

5/10

Masters of the Universe – 1987 – Dolph i hockeyfrilla

Det här är ytterligare en av de där filmerna som jag ville se redan när den kom utan att faktiskt göra det. Sedan har det inte blivit av trots att jag har haft möjlighet under ganska många år nu. Ibland blir det helt enkelt så. Man prioriterar annorlunda helt enkelt.

 

Filmen i sig är en fantasyfilm och utspelar sig delvis i ett alternativt universum. Det är förstås kampen mellan det goda och det onda som är den huvudsakliga handlingen. För det onda står ”Skeletor” (Frank Langella) som ser ut precis som namnet antyder, den goda motpolen består av He-Man som spelas av vår egen Dolph Lundgren. I övrigt hittar vi en del andra skådespelare som vi känner egen från senare prestationer. Courteney Cox behöver väl ingen närmare presentation. Om hon inte gjorde sig ett namn i Scream-filmerna lär väl de flesta förknippa henne med TV-serien Vänner. Mer okänd är kanske Robert Duncan McNeill som åtminstone jag känner igen från Star Trek Voyager. Slutligen vill jag nämna Meg Foster som, med sina speciella ögon, passar fantastiskt bra in i produktionen och i sin roll!

 

Överlag är det inga fantastiska insatser. Det är inte ens mediokra i de flesta fall, men filmen är ändå en viss charm och jag är svag för fantasyfilmer där kampen mellan det goda och de onda bryts ned till enkla begrepp. Man kan säga att filmen är som en blandning av Star Wars, som i åtminstone ett par scener blir helt uppenbart, och The Tenth Kingdom som låter karaktärer från vår värld interagera med de från det alternativa universumet. Det finns ganska fantasifulla varelser också. Det är förstås inget unikt för en fantasyfilm.

 

Annars bjuder filmen på godkända specialeffekter. Alla kanske inte är bra men man får nog säga att det, plus miljöerna, är filmens främsta tillgång. Framförallt gillar jag miljöerna i Skeletors palats. Det känns som att man lagt rätt mycket krut där. Hur filmen står sig mot de tecknade varianterna av historien vet jag inte.

 

Överlag är det mycket fighting i filmen. Det är laservapen och gamla hederliga svärd. Det är väl svärd som är magiskt laddade förstås och det är ok action. Överlag ångrar jag absolut inte att jag äntligen tog mig tid att se filmen men visst finns det bättre fantastyrullar än så här. Det blir lite väl fånigt emellanåt och det är inte ovanligt att man får glädja åt de kalkonvärden filmen har.

 

5/10

 

 

The Hobbit 2 – 2013 – The Desolation of Smaug

När den här filmen hade biopremiär gick åsikterna om att den vara mycket bättre än ettan som en löpeld. Det var åtminstone det jag snappade upp. Min reaktion på det var att det inte sa särskilt mycket eftersom det inte kunde vara någon större bedrift att vara bättre än An Unexpected Journey. Men eftersom jag inte går särskilt ofta på bio fick jag vackert vänta till andra alternativ dök upp. Det är bara att bida sin tid, förr eller senare kommer releasen. Och eftersom jag i nuläget inte har något större intresse av en förlängd version är det nu dags att skriva om den. Var den bättre än första filmen eller inte?

Tveklöst var den det men jag är ändå besviken. Peter Jackson kan ju bättre än så här! Är det jag som börjar bli kräsen eller kan man inte begära att karaktärerna inte ser utklädda ut när det gäller en mångmiljon budgeterad fantasyfilm? Det är nämligen precis vad det känns som. Karaktärerna är utklädda, de finns inte i en realistisk verklighet inom filmens universum. Så var aldrig fallet med filmseriens storebror – Sagan om Ringen.

För det är fortfarande så att de här filmerna inte kan räknas som något annat än småsyskon till den första trilogin. Jag har förstått att den här berättelsen i sig inte är lika avancerad som Sagan om Ringen (jag har inte läst någon av dem) och jag antar att de inte har fått en riktigt lika hög budget som sina storebröder heller. Det ser fortfarande riktigt bra ut, det går inte att klaga på storslagenheten men så var det ju det där med utklädda karaktärer… Att filmen och historien inte är lika mörk som den föregående trilogin kan jag leva med men jag hade önskat lite mer av den.

Skådespelarna känner vi igen, det finns ingen mening att gå igenom dem igen. Det är i princip samma skara om igen men jag kan inte minnas att Orlando Bloom var med som Legolas i den förra filmen, eller att Evangeline Lilly medverkade som älva även hon. Båda sköter sig bra och ser ut som de borde. Det gör förresten hela älv-rasen om man ska vara ärlig, det är mer dvärgarna jag har problem med. I en mindre roll ser vi också den brittiske skådespelaren Stephen Fry och jag gillar honom men jag vet inte om jag ska ta hans rollkaraktär på allvar eller inte. Dessutom gömmer sig vår svenske Mikael Persbrandt under så mycket smink att det är omöjligt att känna igen honom.

Som en ”mellanfilm” funkar den trots allt hyfsat. Den tar oss från den punkt där första filmen slutade till var nästa film lär börja. Den är inte oförutsägbar men det är trots allt en äventyrs- och fantasyfilm som i grund och botten behandlar kampen mellan det goda och det onda. Den är bättre än första filmen, men som jag inledningsvis sa, det är inte så svårt!

6/10

Gor – 1987 – Oliver Reed som den onda kungen

Jag visste inte riktigt vad det var jag gav mig in på när jag började titta på den här fantasyfilmen på Netflix. Den kom upp som liknande ett par andra barbarfilmer, med Conan the Destroyer i spetsen. Eftersom jag hellre ville se något jag inte redan hade sett, även om jag verkligen gillar uppföljaren till Conan the Barbarian, så det fick det bli den. Jag lärde mig snabbt att Gor tydligen bygger på en serie böcker som först publicerades 1966 och så vitt jag vet fortfarande gör det. Enligt wikipedia finns det 33 böcker än så länge. En riktig långkörare kan man väl säga?

Det kommer det dock sannolikt aldrig att bli när det gäller filmatiseringar. Det finns faktiskt en uppföljare, som jag gärna skulle vilja se kan jag tillägga, men kvaliteten är på tok för låg för att locka den stora massan, eller ens de som drar sig till fantasygenren i stort. Det vill säga om man inte är tokig i ila gjorda peplumfilmer och annat som utspelar sig i öknen. Sand, sand, sand och sand verkar vara den här filmens paroll. Jag finner det anmärkningsvärt att man bara genom att klä upp skådespelarna, eller klä av i kvinnornas fall, lägga på lite musik och en synnerligen stereotypisk historia kan få ut så mycket underhållning. Det är inte bra men det är underhållande!

Den som skiljer den här filmen från de andra är kanske det att filmens hjälte – Tarl Cabot, lever i vår moderna värld. Han är en nördig lärare som knappt kan hålla sina elever intresserad av lektionerna. Han har dock en gammal ring som förflyttar honom till en annan dimension, till landet Gor. Han är till en början hur nördig som helst och han måste tränas för att klara sitt uppdrag. Det handlar förstås om att störta den grymma kungen som genom terror håller landet förslavat. Något ditåt i alla fall.

Urbano Barberini som spelar Tarl Cabot är ingen toppskådis. I alla fall inte när jag ska vara så där mesig som han är i början. Det är faktiskt riktigt bedrövligt och det känns som rent löjeväckande dialog. Men man får ge sig tid, det blir bättre. Alltså mer underhållande! Den kvinnliga fägringen är lättklädd och Oliver Reed som den onda kungen är riktigt bra! Det är i särklass den bästa prestationen i filmen. Jag undrar hur man fick honom att medverka men det var väl pengarna förstås. Jag undrar också hur man fick Jack Palance att medverka de ynka få sekvenser han är med. Kanske var uppföljaren redan på gång, där jag har förstått att han har en betydligt mer framtrådande roll.

Jag tror de flesta kommer att tycka att det här är en riktigt dålig film, men låt dem tycka det. För mig är nästan alltid äventyrs- och fantasyfilmer av det här slaget underhållande. Det finns något speciellt med de väldigt enkla historierna. De om en befriare som ska fria folket från en grym tyrann. Om det handlar om en ond kung eller drottning spelar inte så stor roll. Ibland blandas in magi, vilket det är väldigt sparsamt med här, om man undantar resan fram och tillbaka mellan dimensionerna förstås. Det enda jag har emot den är att det framåt slutet blir lite för mycket svärdviftande. Det är lite grand som när man i en actionfilm lägger den sista kvarten på att alla ska skjuta på alla. Det kan bli lite för mycket. Annars gillar jag det här!

7/10

Percy Jackson: Sea of Monsters – 2013 – släpp lös Kronos…

Antagligen skulle jag ha anat oråd när jag inte kom ihåg något från den första delen i filmserien – PercyJackson: Kampen om åskviggen. Jag får gå tillbaka till min recension för att komma ihåg vad jag egentligen tyckte om den. Det är i och för sig inget dåligt sätt att minnas de filmer man har sett. Det betyder att man inte behöver hålla dem i färskt minne men ändå har informationen lättillgänglig när man behöver den.

Det visade sig att jag hade ungefär samma problem med den första filmen som med den här. Det är alldeles för barnsligt och tramsigt. Jag hade önskat mig en lite vuxnare prägel eller åtminstone inte en riktigt så barnslig. Det finns gott om barn- och ungdomsfantasy som inte fastnar i den fällan. Filmer som även vuxna kan uppskatta. Vi behöver inte gå längre än till Sagan om Ringen eller Harry Potter.

Det är inte bara hur karaktärerna beter sig det handlar också om historiens uppbyggnad. Hur grund handlingen är och, rent ut sagt, hur svart och vit historien är. Det verkar inte finnas några som helst nyanser och jag vågar säga att man inte är direkt hjälpt av förhandskunskap i mytologi heller. Har man trots allt detta kommer man att känna igen grundpremisserna.

Här är det frågan om att återuppväcka Kronos med hjälp av den gyllene pläden. I mytologin var det Jason som hämtade hem denna men självklart kan mycket ha hänt med den sedan dess. I den här filmens universum finns den mitt i Monsterhavet. Den plats på jorden som människan kallar Bermudatriangeln. Här finns det mycket intressanta kopplingar att göra. Eller, rättare sagt, det hade funnits många att göra om man hade utvecklat historien lite mer.

Det är också på det hela taget mycket av problemet med filmen. Allting går för fort. Det vill säga att det visst kan ta tid att komma till skott men det hela är så okomplicerat att det blir för enkelt att lösa eventuella problem. Nu finns det inga direkta problem att lösa men i alla fall. Åtminstone inte förrän Kronos släpps lös. Hur man nu kan komma på den tanken, även halvbloden känner till historien och borde veta vilken makt han sitter inne med. Men inte då, släpp lös honom bara…

5/10