SS Operation Wolf Cub – 1980 – av regissören till Fäbodjäntan!

När man får nys om en film av Joseph Sarno – regissören som gav oss Fäbodjäntan förväntar man sig trots allt vissa saker. En av förväntningarna är, hur man än vänder och vrider på det, att det ska vara erotik i någon form. Det behöver inte vara explicit pornografi som i fallet med Fäbodjäntan, men lite lätt retsamt bör det vara i alla fall. Och faktum är, att det här är en film som fyller den förväntningen till 100 %! Det finns i princip inget naket i den alls, några tuttar är det väl i samband med en badscen och kanske något mer, men det är definitivt inget pöka någonstans.

Detta trots att Harry Reems spelar huvudrollen. Jag är inte bekant med hela hans historia som skådespelare men det är onekligen så att han är starkt förknippad med Deep Throat, alltså Långt ner i halsen, i alla fall för mig. Jag måste dock hävda att han är en riktigt anständig skådis. Han gör bra ifrån sig och har en närvaro i rollen som få av de andra besitter. Han har också, i egenskap av amerikan, en annan förutsättning för det engelska språket.

För det är något som verkligen skiner igenom, den vansinnigt låga nivån på framförandet av repliker på engelska. Några, eller ett par stycken, klarar väl det hjälpligt men de flesta är verkligen under all kritik. Det låter som att man har gjort en poäng av hitta människor med så uselt uttal som möjligt. Det inser jag förstås att man inte har gjort men man får onekligen det intrycket.

Men alldeles oavsett den språkliga begåvningen finns det faktiskt ett element som verkligen fungerar, otroligt nog. Det är faktiskt en ganska stor portion erotisk laddning över filmen. Det är verkligen inte beroende på att det är några heta brudar i den, det är helt enkelt Joseph Sarnos förtjänst. Det är helt och hållet hans talang att filmen är lagom retsamt erotisk. Det är så jag ser på det hela i alla fall. Det är sannolikt också hans förtjänst att filmen, trots att det har alla förutsättningar emot sig är tämligen underhållande. Man kan inte vara nog tydlig med att påpeka att det kräver en speciell typ av åskådare för att uppskatta den, men är man tillräckligt speciellt finns det definitivt ett underhållningsvärde att ta till vara på här!

7/10

Escape From Hell – 1980 – överlägsen kvalitet!

Jag hade för mig att jag hade sett denna med betydligt flera scener förut men jag måste blanda ihop filmerna. Den känns annorlunda jämfört med Shock O Ramas utgåva men jag kan inte sätta fingret på det. Förutom att den här har överlägsen kvalitet vid jämförelsen förstås. De inklippta pornografiska scener jag tyckte mig minnas måste vara från en annan film. Det är lite bra också. Inklippta närbilder på könsdelar som uppenbart inte tillhör skådespelarna som medverkar i filmen är ändå inget att ha!

Naturligtvis finns det gott om både motiverade och omotiverade nakenscener i filmen, såsom duschscener och liknande. Och även om de inklippta porrscenerna lyser med sin frånvaro kan man inte förneka att det är en mycket förnedrande film. Vakterna tar varje tillfälle i akt att utnyttja den kvinnliga fägringen. Faktum är att det bara finns en enda person som inte är ett sadistiskt svin. Det är väl lite så det brukar vara i WIP eller lägerfilm som det här är, och det brukar väl alltid vara läkaren som är den humana?

Så är det här i alla fall och han protesterar också öppet mot de bestraffningsmetoder den nye lägerkommendanten instiftar. Var det en hård plats tidigare så är det ingenting mot vad som ny kommer att ske. Minsta småsak bestraffas – hårt! Så hårt och skoningslöst att några av kvinnorna till slut får nog och planerar en flykt från helvetet!

Det är inte en helt logisk film på långa vägar. En del situationer finns bara till för att visa lite sadism medan andra är designade för att exploatera kvinnokroppen. Jag har inget emot det och gillar filmen. Det spelar ingen roll om den är stereotypisk eller inte. WIP och lägerfilmer kan man inte få för mycket av. Och ni får ursäkta om jag tjatar om de saknade inklippta scenerna som mitt minne tydligen har fått mig att minnas, men även utan dessa är det gott om sleaze, bara bröst och lite annat också. Kanhända är den lite svårstartad och det dröjer ett tag innan själva flykten från helvetet tar sin början, men man behöver ju lite bakgrund också.

6/10

PS. Filmen med de inklippta scenerna som jag tänkte på är HotelParadise som även innehåller samma skådespelare och är gjord av samma regissör, samma år. DS.

                                                     

Recension: Shogun Assassin - 1980 - Kanske den bästa samurajfilmen någonsin!

Shogun Assassin

Regi: Robert Houston/Kenji Misumi

Action

1980

Rikes bäste samuraj, som har avrättat över hundra av shoguns fiender ses plötsligt också som en fiende och ett team sänds ut för att likvidera honom. Den misslyckas, dock resulterar attacken i att hans fru mördas, vilket gör honom än mer hatisk mot sin forna herre. Han bestämmer sig för att trotsa den mäktiga shogun och ger sig ut på vandring som en herrelös samuraj. Med sig har han sin son som trots sin ringa ålder redan har fått välja sin egen väg. Ett liv på flykt undan shoguns ninjor eller den lätta vägen till himlen för att stå vid sin mors sida.

Den här filmen är egentligen ett ihopklipp från en filmserie som totalt innehåller sex delar – Lone Wolf and Cub, där Kenji Misumi stod för regin. Handlingen skiljer sig dock åt en hel del och emellanåt är Shogun Assassin tämligen obegriplig, åtminstone om man jämför med förlagan som har en mer genomtänkt och seriöst menad storyline. Nu är jag inte av den uppfattningen att man behöver jämföra, filmen står stabilt på egna ben även om historien känns väldigt förenklad. En enkel historia behöver förstås heller inte vara någon nackdel då mycket behållningen faktiskt består i stil och inte i innehåll. Själva narrativet presenteras av sonen, ur vilkens ögon vi också får se filmen. Detta ger en oskyldigare framställning och det är kanske också därför filmen fungerar så bra. Man frossar i våld men behåller värdigheten i och med den oskuldsfulla berättaren.

För det är en mycket stilistiskt tilltalande rulle som skulle kunna rubriceras som både våldsballet och svärdsopera om man får vitsa till det lite. Även dramaturgiskt fungerar filmen väl och en av de mest klassiska scenerna, där unge sonen – Daigoro, får välja sin egen väg, symboliserat med ett svärd och en boll är fullständigt briljant! Denna återskapades förresten flera år senare i jet Li filmen Legend of the Red Dragon. Likaså kan denna briljans gälla den kärleksfulla scen där samma Daigoro tar han om sin sårade pappa, hämtar vatten på ett härligt oskuldsfullt sätt och fixar mat genom att byta ut en offergåva på ett altare med en av sina egna ägodelar. Ingen respektlöshet här inte, det är ju ändå en högst ärofylld kultur historien handlar om.

Filmens verkliga epitet är de dock våldsamma sekvenser där blodet skvätter rikligt omkring och inte sällan visualiseras i rena blodsfontäner. Lone Wolfs skarpslipande svärd gör processen kort med sina fiender och det är mycket vackert filmat, möjligen kan man tycka att blodet har en något för ljusröd nyans men det är inget som stör helheten eller realismen. För trots sin överdrivna karaktär förblir våldet stilistiskt och når aldrig fram ens till gränsen mot komik. Det är seriöst, välgjort, underhållande och storslaget.

                                        

Skådespelarmässigt finns det inget att klaga på heller, det enda som möjligen skulle dra ner intrycker är själva dubbningen, att japanska karaktärer under samurajtiden skulle prata engelska känns lite befängt men å andra sidan tror jag inte det finns något annat ljudspår att tillgå, än just det engelska till filmen. Vi får vara nöjda och glada med den klara och tydliga bilden Njutafilms ger oss istället.

En kul grej för dem som är bekanta med John Carpenters BigTrouble in Little China är förresten att de tre korghattbeklädda typerna även återfinns här, flera år innan Carpenter beslutade sig för att inkludera dem i sin historia, en ganska tydlig referens kan man tycka. Här kallas de för dödens mästare, är betydligt mer seriöst framställda än i Carpenters actionkomedi och är specialiserade på var sitt unikt vapen. En slåss med en klubba, en men en klo, och den tredje med sina bepansrade knytnävar. Att slutstriden står mellan dessa tre ”övermänniskor” och Lone Wolf är ingen större överraskning. Vem går segrande ur striden tror ni?

Slutligen kan jag bara säga… Den här filmen är bara så jävla bra!

Recension: Lucio Fulcis THE SMUGGLER aka CONTRABAND - 1980

The Smuggler

Aka: Contraband

Regi: Lucio Fulci

1980

Thriller/Drama

Luca är en familjefar som sköter smuggling åt en större gangster än honom själv. Polisen är den på spåren och de måste fly för att inte bli tagna och satta i fängelse. Vem är det egentligen som har tjallat? För Luca är övertygad om att det måste vara något som har pratat bredvid mun, annars hade aldrig polisen kunnat känna till deras exakta position. Där sen dessutom hans bror mördas förstår han att något är i görningen. Det verkar som att det är en ny gangster som vill slå sig in på marknaden. Det finns inga hämningar och våldet mot konkurrenterna är skoningslöst. Därför blir Lucas hämnd lika skoningslös…

Är man ett fan av kultfilm måste man mer eller mindre tycka om Lucio Fulcis filmer. Det viktigaste är att tycka om hans skräckfilmer och de är också de överlägset mest kända. Men även atypiska filmer som den här bör ingå i det man kallar för favoriter. Det där är förstås skitsnack och det går inte att säga att man måste gilla den eller den filmen bara för att man har en viss preferens när det kommer till kategorier av filmer. För min personliga del kan jag säga att jag mestadels tyckte den här filmen var rent skräp, då finns det bättre filmer av The Godfather of Gore att välja – även utanför skräckgenren!

Det är förstås svårt att säga att skådespelarna spelar över väldeliga när det hela är dubbat men rösterna är i alla fall inte särskilt trovärdiga. Klippningen är emellanåt rent löjeväckande och det är onekligen en svårt daterad film! Man får säga att den är rejält våldsam och det ska Fulci förstås ha en eloge för. Det är en gangsterfilmer men med Gore som ibland påminner mer och en skräckfilm är de flesta skräckfilmer. Det hela ser mycket bra ut med tanke på omständigheterna. Dock vågar jag påstå att effekterna allt som oftast ser så fejkade ut att det är svårt att ta dem på allvar.

Nu ska jag erkänna att gangster- och maffiafilmer inte är min kopp kaffe någon gång, helt oavsett hur de ser ut eller vem som har regisserat. Det är helt enkelt inget som generellt tilltalar mig. Kanske gör det mig olämplig att bedöma den här filmen säger Ni? Nja, det vet jag inte om jag håller med om. Jag gillar onekligen kultfilmer som är riktigt skräpiga och ostiga och skulle man lyckas hitta en film inom en genre som man generell inte gillar och gilla den är det ju dubbel vinst så att säga.

Men tyvärr, detta var inget för mig och jag får nog säga att det är det sämsta filmen jag hittills har skådat av Fulci. Den är slarvig och historien är alltför enkel för att det ska bli intressant. För mig känns det egentligen mer eller mindre som en enda lång förevändning för att visa några specialeffekter framåt slutet. Det finns mer, men av förklarliga skäl återfinns det mesta framåt slutet. Strukturen så till vida är det inget fel på!

Det jag kommer att minnas från filmen är ett skott i ansiktet, en blåslampa i ansiktet och en av de råaste våldtäktsscener jag har sett.

4/10

Star Wars - The Complete Saga - Epidsode 1-6

Star Wars: Episode 1

The Phantom Menace

Regi: George Lucas

1999

Sci-Fi/Fantasy

Handelsfederationen utför en blockad mot planeten Naboo. Detta är förstås bara en ursäkt för att senare invadera och inget annat. Två Jedi-riddare – Qui-Gon Jinn och Obi-Wan Kenobi sänds dit för att medla mellan parterna. Det blir omedelbart attackerade men lyckas undslippa droider och dödsmaskiner. De träffar på en av planetens innevånare, en lustig varelse som går under namnet Jar-Jar Binks. Han har blivit förvisad från sin by för att han är ”lite” klumpig, vilket snart märks… Tillsammans ger tar de sig till huvudstaden där drottning Amidala finns då hon inte är säker där. De kapar ett rymdskepp och ger sig iväg mot senaten för att ta upp sina problem. På vägen tvingas de landa på planeten Tatooine, där de lär känna en ung pojke, en slav, med ovanligt stark koppling till ”kraften” – pojkens namn är Anarkin Skywalker. De befriar honom från slaveriet och tar honom med sig. Qui-Gon är övertygad om att pojken är ”den utvalde” som ska bringa ordning i kaoset. Jedi-rådet är inte lika säkra på saken…

Det är lite svårt att tänka sig att det faktiskt är över tio år sedan den här ”nyare” filmen i Star Wars sagan kom. Jag har heller inte sett den sedan dess och det var inte med välbehag jag mindes den heller. När det begav sig var den gängse uppfattningen att denna nya trilogi enbart förstörde de hyllade originalfilmerna. Jag var väl inte en notorisk anhängare av denna inställning men nog tyckte jag allt att det var ganska onödiga filmer som verkligen inte levde upp till underhållningsvärdet på de tre första (episod 4-6).

Men eftersom tiden går bleknar minnena och jag såg det nödvändigt att se om alla filmerna med tanke på att de numera finna utgivna på Blu-ray. Boxen införskaffades och fick stå ett tag men till slut tyckte jag att det var tid att öppna den. Detta gjordes och den första filmen klarades av.

Jag är inte lika avigt inställd till filmen som jag var en gång i tiden, men visst har den en bit kvar innan den kan leva upp till minnena från originaltrilogin. För även där handlar det förstås om minnen. Tankar om dessa kommer att komma längre ner i texten eftersom det här handlar om en recension av hela filmserien egentligen. Jag kan dock inte förneka att det ser snyggt ut på sina ställen och att Blu-Ray kvaliteten tilltalar. Men samtidigt genererar detta en effekt av att allting ser för bra ut. Så bra så att man skulle kunna tro att man själv hade spelat in det på baksidan av huset. Detta gäller förstås inte explicit denna filmen utan ofta blu-ray formatet i stort och naturligtvis är det också en grov överdrift från min sida.

Som äventyrs science fiction är det egentligen en alldeles utmärkt film det är bara det att det inte är någon egentlig Star Wars film. Det är lite grand som de nyare Bondfilmerna. De är ofta utmärkta actionfilmen men utan den sista speciella touchen, de blir inte riktigt ”bondfilmer”. Nu svävar jag iväg här… Skådespelarna är för det mesta helt ok men jag hatar skådespelerskan som spelar drottning Amidalas livvakt. Pernilla Augusts engelska stör jag mig också lite på men eftersom hon är slav och från en annan planet än den hon bebor kommer hon undan med det. Liam Neeson är härligt gulle-go och kanske aningen överdriven i sin rolltolkning. Ewan McGregor och Natalie Portman sköter sig ungefär lika bra. Helt ok, men inga bejublande insatser skulle jag vilja säga på det hela taget. Problemet är väl i så fall bristande regi och inget annat. Men vem vet vilken vision George Lucas har haft, han kanske ville ha dem precis så där?

Men inte bara som äventyrs science fiction är det helt ok, det är ingen fel på sagan i sig heller. Att George Lucas kan konstruera historier om gott och ont, svart och vit, har han tidigare bevisat, i Willow inte minst. Som början på sagan får man säga att några pusselbitar ramlar på plats. Men jag vill minnas att Obi-Wan Kenobi säger i episod 4 att det är Yoda som tränat honom, inte Qui-Gon Jinn. Det kanske får sig förklaring längre fram annars är det en ganska grov miss!

På det hela taget alltså tämligen underhållande men utan den sista touchen som gör Star Wars till Star Wars. Och eftersom jag numera betygsätter i mina recensioner får den också ett godkänt betyg.

6/10

Star Wars: Episode 2

Attack of the Clones

Regi: George Lucas

2002

Sci-Fi/Fantasy

Tio år har gått, Anarkin är förälskad i Padmé. Det är en förbjuden romans eftersom en Jedi inte har tillåtelse till personliga känslomässiga band. Romantiken är helt enkelt förbjuden för honom. Men han är en bångstyrig yngling oavsett hur starkt kraften är med honom. Han är impulsiv och arg över att Obi-Wan inte ser hans utveckling på samma sätt som han själv upplever den. Han känner också av sin mamma och är helt enkelt tvungen att rädda henne. Han bryter därför mot de direkta order han har fått av Jedi-rådet och av Obi-Wan. Han äventyrar Senator Amidala – alltså Padmé! Någon försöker att lönnmörda henne! Samtidigt händer en massa andra lustiga saker. Man upptäcker att någon gått igenom en massa trubbel för att dölja en planets existens. Den är helt borta ur arkiven. När man undersöker saken närmare visar det sig att en medlem i Jedi-rådet, som varit död i tio år, beställs en armé av kloner från den mystiska planeten. Historien tätnar, vem ligger bakom och vem vill utplåna Jedi-riddarna?

Liksom den föregående episoden var det runt tio år sedan jag senast såg den här filmen. Mitt minne hävdade bestämt att det var en riktigt skräpfilm men fler detaljer än så gick inte att uppbringa. Jag minns till exempel inte vad det var jag skulle ha haft emot den. Antagligen samma inställning som till episod 1, det är helt enkelt inte klassisk Star Wars. Miljöer, varelser etc. är ”fel”. Det känns som att de här första episoderna riktar sig till en yngre publik än de tidigare filmerna men jag vet inte. Jag själv var ju betydligt yngre när jag lärde mig att uppskatta dessa.

Det är mindre action i denna. Focus verkar istället ha lagts på Anarkin Skywalker och hans känsloliv. Med tanke på vad som komma skall känns det förvisso som viktigt men det blir inte fullt lika underhållande att titta på! Jag vill att Star Wars ska vara dueller med lasersvärd, rymdjakter etc. inte ett romantiskt drama. Dock känns den här filmen som helhet mer genomtänkt än den förra. Det är inte riktigt lika rörigt och man har betydligt större chans att hänga med på vad som verkligen händer. De bakomliggande orsakerna och sådana saker.

Bland skådespelararsenalen märks Christopher Lee bland de mindre men betydande birollerna. Jag gillar honom skarpt och han har en sådan inlevelse i sitt skådespeleri att det är oerhört underhållande att titta på honom. Liksom som i första episoden märks det att George Lucas har sinne för en bra historia. Han vet hur man berättar en saga, så mycket är helt klart! Den drivs stadigt framåt men utan att ge oss för mycket information, lagom är bäst verkar det som. Men jag kan inte låta bli att tycka att det rör sig om en ”mellanfilm” här. Det verkar mest vara utfyllnad för att historien ska komplett. Viktig information helt klart men utan så mycket underhållningsvärde alla gånger.

Jag reagerar inte lika mycket på att den högupplösta kvaliteten är ”för” bra här. Man tycks ha hittat en bra balans som åtminstone passar mig och min TV utmärkt! Som helhet blir det även godkänd för den här episoden.

6/10

Star Wars: Episode 3

Revenge of the Sith

Regi: George Lucas

2005

Sci-Fi/Fantasy

Kriget mot klonerna har nu varat i tre år. Allt har eskalerat och blivit värre och värre. Politiken är korrupt och ännu mer makt ges till Kansler Palpatine. Nu är han kidnappad och hålls fången av den ondskefulle Droidledaren General Grievous. Obi-Won och Anarkin är utsända för att rädda honom. När de stöter på motstånd och Greve Dooku visar sig blir det svärdsduell, Obi-Won slås medvetslös men Anarkin lyckas besegra den ondskefulle lorden. På inrådan av Kansler Palpatine dödar han också Greven trots att det strider mot Jedi-ordens hederskodex. Friktionen mellan Kanslern och Jedi-rådet blir större och större och Anarkin hamnar preics mitt emellan. Hans vänskap med Kanslern blir ett problem när rådet vill att han ska rapportera till dem. Samtidigt vill Palpatine ha information av Anarkin om vad rådet tänker göra härnäst. Han slits mellan de båda sidorna…

Hela den här ”nya” trilogin har egentligen bara ett enda syfte. Det blir extra tydligt i den här tredje episoden. Det vi har väntat på inträffar äntligen, Darth Vader gör sitt intåg i sagan! Det är också lite mer rymdskepp av klassiskt snitt i denna och det uppskattar i alla fall jag väldeliga. Jag är lite känslig för sådana detaljer även om det är totalt logiskt att det sker en steglös förändring genom hela historien. Det går ju trots allt några år mellan varje film.

När filmen först kom ut tyckte jag att det här var en överlägsen film jämfört med de två första episoderna, troligen just på grund av att Darth Vadar äntligen fanns med. Men idag är jag inte riktigt lika säker. Det var också den tråkigaste och segaste episoden så långt. Det känns egentligen som en enda lång fördröjning innan klimax (Darth Vadar) kommer.

Anarkin är argare och mer missförstådd än någonsin, han kan inte förstå varför han inte kan utnämnas till mästare när han trots allt får sitta i rådet. Allt detta tär på honom och det är tydligt att han ska knäckas till slut, knäckas och gå över till den mörka sidan. Detta sker inte helt medvetet men det sker trots allt. Han blir manipulerad av den ondskefulle Sith-lorden som ligger bakom allt som sker. Det är fantastiskt egentligen vilket scenario det egentligen handlar om. Vi talar alltså om åratal av förberedelser för att saker och ting ska inträffa precis enligt det  händelseförlopp som man önskar. Jag tänker på den mörke Lordens plan naturligtvis. Äntligen börjar det likna det man en gång i tiden kallade för Stjärnornas Krig, alltså original trilogin!

En fantastisk historia som måste ha varit mycket utmanande att skapa. Alla vet ju hur filmen kommer att sluta, åtminstone dem som har originaltrilogin inpräntad i hjärna eller rent av i förlängda märgen. Som de tidigare två filmerna tycker jag att denna hållet måttet men jag hävdar inte längre att den på något sätt skulle vara överlägen.

6/10

Star Wars: Episode 4

A New Hope

Regi: George Lucas

1977

Sci-Fi/Fantasy

Det galaktiska imperiet har byggt ett nytt vapen som ska säkra kejsarens absoluta makt. Rebellerna har dock lyckats stjäla ritningarna och är i full färd med att leverera dem till högkvarteret för analys. Ett så kraftfullt vapen att det kan förstöra en hel planet på en gång måste helt enkelt ha någon svaghet de kan utnyttja till att förstöra den. Den kan helt enkelt inte vara osårbar. Darth Vadar är dem på spåren men Princess Leia lyckas undanhålla honom informationen för honom. Ovetandes om vad som händer hamnar istället informationen hos ynglingen Luke Skywalker som inte har något annat val än att söka upp Obi-Wan Kenobi som lever på planeten Tantooine under namnet Ben Kenobi. Tillsammans ger de sig iväg för att ge rebellerna ett nytt hopp…

Jag har konstaterat att det är tio år så där sedan jag såg de första episoderna men det är faktiskt ännu längre sedan jag såg originaltrilogin! Förresten har jag aldrig sett specialversionerna och var ärligt talat orolig för att jag skulle tycka illa om eventuella olikheter. Jag reagerar inte för så mycket men på några ställen hittar jag tillägg och förändringar som både förbättrar och försämrar skulle jag säga. Men låt oss nöja oss med att kalla det för förändringar så behöver vi inte orda mer om detaljer…

Däremot känner jag att den här filmen, till skillnad från de tidigare episoderna (som alltså spelades in senare) är aningen daterad. Den känns inte så fräsch och tidlös som jag minns den. Kanske har nostalgin förändrat mitt minne av den eller så är det helt enkelt en mycket större referensram som krånglar till det. Det är tydligt att George Lucas har utvecklat konceptet ganska rejält inför den nyare trilogin. Självklart fanns det inte lika utvecklade metoder att framställa saker och ting på 1977 men det är en del av charmen, och har alltid varit en del av charmen. Man har lyckats göra oerhört mycket med tekniken men inte allt!

Förutom huvudrollerna, Mark Hamill, Carrie Fisher och Harrison Ford finns det ansikten man känner igen. Peter Cushing gör en mindre roll som befälhavare, Alec Guiness spelar Obi-Won Kenobi och James Earl Jones gör Darth Vadars berömda röst! Handlingen är tämligen enkel och svart/vit. Aningen är man ond eller god, man har eventuellt försökt att göra någon form av gråskala med Han Solo (Harrison Ford) men jag tycker inte man lyckas med det. Snarare är det en äldre variant av den självsäkre kvasi-hjälten som Kurt Russell senare skulle parodiera i John Carpenters Big Trouble in Little China. Lite komisk lättsamhet helt enkelt!

Man måste komma ihåg att man ursprungligen inte hade möjlighet att se någon bakgrundshistoria. Att komma rakt in i handlingen på det här sättet är ett effektivt sätt att börja en berättelse och jag tror att det kanske har bidragit till dess kultstatus. Tillsammans med olika fantasifulla varelser och karaktärer förstås. På ett lyckat sätt har George Lucas lyckats kombinera sin saga med sci-fi och förlagt den till en miljö där allting är möjligt, för länge sedan i en galax långt borta…

7/10

                                                                                                   

Star Wars: Episode 5

The Empire Strikes Back

Regi: Irvin Kershner

1980

Sci-Fi/Fantasy

Efter att rebellerna lyckats spränga dödsstjärnan i luften har de fått lite andrum. Men alldeles oavsett detta trycker imperiet tillbaka upproret. Rebellernas bas är röjd och det dröjer inte länge förrän Darth Vadar med anhang är där för att utplåna allt motstånd. Allt utom Luke Skywalker förstås, denna yngling som kejsaren själv är ute efter. Han måste tas levande och det är lättare sagt än gjort. Han lyckas undkomma och efter en vision där Ben Kenobi säger åt honom att söka upp Jedi-mästaren Yoda, är det precis det han gör. Han får lära sig Jediriddarnas vägar men innan han är riktigt klar blir han avbruten. Mot Yodas invändan beger han sig iväg för att försöka rädda sina vänner, Han Solo och Prinsessan Leia. Han står nu öga mot öga med Darth Vadar…

Vad jag minns från min första bekantskap med denna var det en film som inte riktigt passade mig. Det var absolut inget fel på den, och det är det fortfarande inte, men det kändes som att det var något som saknades på något sätt. Det känns helt enkelt som någon mellanfilm som inte har något egentligt slut. Den börjar dock mitt i händelserna centrum precis som förra filmen gjorde. Jag vet inte riktigt vad det är som gör det men det känns inte riktigt som kampen mellan det goda och det onda är riktigt lika närvarande här som i den tidigare filmen. Det är mera på ett abstrakt plan än ett jordnära bokstavligt kan man säga.

Antagligen beror detta delvis på att George Lucas inte regisserat filmen själv. Jag har hört många säga att det här är deras absoluta favorit när det kommer till Star Wars men jag håller inte riktigt med. Det är ganska tydligt om man läser lite mellan raderna här ovan. Det är lite för mycket pang pang och lite för lite mytologi, ändå är det väl egentligen mer av den varan här än i första filmen. Man är nu klar med karaktärsintroduktionerna och kan helt koncentrera sig på kampen mellan det goda och det onda. Det borde ha kunnat fungera mycket bättre!

Nu låter jag kanske negativ här, men det är absolut inte meningen. Jag tycker inte att den här filmen reser sig över de andra på något sätt men heller inte det omvända. Den är ganska likvärdigt underhållande som första delen i originaltrilogin! Den utvecklar sin handling mot den tredje delen som kommer att avsluta den här boxrecensionen.

7/10

Star Wars: Episode 6

Reurn of the Redi

Regi: Richard Marquand

1983

Sci-Fi/Fantasy

Han Solo är fortfarande infrusen i karbonat och hålls dessutom numera fången av Jabba The Hutt. Luke skickar bud att ha söker en audiens hos honom där han ber Jabba släppa Han och hans vänner. Princess Leia, Chewbacca och droiderna är alla på samma ställe och Luke, som nu påstår sig vara en Jediriddare, ger Jabba en sista chans att släppa alla lösa. Alternativet är att gå under. Jabba skrattar förstås bara åt honom och vägrar förhandla. Någon som han kommer att ångra. Luke och de andra slår sig fria och börjar planera för nästa slag. Det mot kejsaren…

Jag är inte helt säker men jag tror att det här var den första delen jag såg i serien – någonsin! Den har i alla fall en speciell plats i mitt hjärta och jag håller den för den mest underhållande av alla filmerna (så långt, nya episoder är ju på gång). Jag vet inte riktigt vad detta beror på men jag dristar mig till att tro att det handlar om att kampen mellan det goda och det onda är så närvarande i denna del. Dessutom finns det ett slut på alltihop som saknas i alla de andra filmerna. Inte konstigt i och för sig eftersom det från början var en trilogi. En trilogi som sedermera fylldes på med tre filmer till…

För länge länge sedan hört jag ett rykte om att George Lucas ursprungliga vision handlade om nio filmer. Detta vara åratal före den nyare trilogin med episod 1-3 kom till. Länge trodde jag att det bara var ett envist rykte som inte ville dö. Dessa övriga sex filmer skulle utspela sig både före och efter den ursprungliga trilogin och med facit i hand är det inte längre någon omöjlighet! De tre filmerna som föregår originaltrilogin finns ju och att skapa ytterligare tre om generationerna efter lär inte vara något problem med nutida teknologi. Det är bara frågan om vad man ska fylla dem med för att göra dem intressanta? Framtiden får utvisa!

Liksom i de två föregående episoderna finns det förändringar som lagts till eller förändrats. I episod 4 hade jag inte mycket att klaga på, i episod 5 tänkte jag inte ens på det men här finns det ett par förändringar som definitivt förändrar filmen negativt! Kvaliteten ska jag inte klaga på men jag tycker det är onödigt att förändra essentiella scener och göra om dem så att innebörden blir annorlunda!

Det finns nog mest fantasifulla varelser i den här delen, i alla fall om man tänker sig originalversionerna. Allt kan ju läggas till numera, men jag tänker främst på de väsentliga, såsom Ewokerna, som dessutom har skapat en helt egen spinoff. Jag har inte sett något från den men dess existens är på intet sätt främmande. Hur som helst är det här en värdig avslutning på originaltrilogin. Vad den framtida trilogin bär i sitt sköte är omöjligt att sia om, men nog får man vara nöjd så långt!

8/10

Recension: Night of the Hunted - 1980

Night of the Hunted

Aka: La Nuit Des Traquées

Regi: Jean Rollin

Drama/Thriller/Erotik

1980

Robert finner plötsligt en kvinna i bara nattlinnet och undrar hur det är fatt. Kvinnan – Elisabeth, har inga som helst minnen av vad som kan ha inträffat och är inte till någon hjälp överhuvudtaget. Hur som helst så tar han hand om henne, ger henne lift till Paris och tar upp henne i sin lägenhet där de tillbringar natten tillsammans. Snart inser han dock att något är än mer fel än vad han först kunnat ana. Elisabeth minns ingenting av hur hon blev upplockad av Robert eller hur hon kom att vara i situationen som ledde till deras möte. Undan för undan glömmer hon mer och mer av vad som hänt och vem hon är. Hon får stanna i Robert lägenhet men så snart han har gott tränger sig Dr. Francis tillsammans med sin medhjälperska Solange in och för henne till en svart skyskrapa. Där finns det andra som hon, som inte har något minne och vars kroppar inte låter dem. Vad är det för sjukdom alla tycks ha drabbats av? Går den att bota? Och vilka avsikter har egentligen Dr. Francis och Solange med sina patienter?

Jag vet inte vad det är med Jean Rollins filmer, de borde inte tilltala på det sätt som de faktiskt gör. Det finns en aura av mystik omkring dem även om manuset ibland inte är helt logiskt eller händelseförloppen realistiska. Det finns också ofta gott om kvinnlig fägring och även om den här filmen inte tillhör de mest avklädda finns det flera scener med nakna överkroppar. Jag klagar inte, det är vackert att se på och kan väl också vara lite erotiskt kanske. Det finns ingen hardcore sex i filmen och det är väl tur det, för nakenscenerna tillför egentligen ingenting till handlingen, de finns enbart där för att förgylla ytan lite grand.

                        

Filmen kunde helt klart ha kunnat stå på egna ben, klarat sig utan minsta tillstymmelse till erotik om Jean Rollin hade önskat det, historien är intressant och det finns en ovisshet över berättelsen som gör att man får fundera mest hela tiden på hur det egentligen hänger ihop. Jag upptäcker kommentarer om myndighetskonspirationer och om dödshjälp, fast den här filmen gjordes väl innan debatten om dödshjälp var på tapeten på allvar? Det finns också en osäkerhet på om det verkligen handlar om en olycka som gör att patienterna blivit nedsmittade av någon okänd sjukdom eller om det rör sig om ett experiment. Och i så fall, vad är det verkliga experimentet, de uppenbart sjuka människorna eller de som tvingas stå vid sidan om och se på?

Det finns en förklaring inbakad framåt slutet som jag personligen kanske tycker att man kunde ha utelämnat. Det finns visserligen en poäng med att förklara hur det hänger ihop eftersom det inte är helt självklart men samtidigt förtar det en del av mystiken. Dessutom kanske den är lite för lång för sitt eget bästa eller snarare långsam kanske. Den är spännande och allting som den ska vara men det finns trots allt en viss seghet över den. Men man kan trösta sig mig att det är en estetiskt tilltalande seghet!

Men det som slår mig mest efter att ha sett den, eller under själva åskådandet av den också för den delen, hur fel mina förutfattade meningar om Jean Rollin visar sig vara gång efter gång. Jag har fått för mig att han var mest känd för sina vampyrfilmer, och det kanske han är också, men hans filmer utan för detta område fungerar oerhört bra och med hjälp av den elegans som speglar i stort sett alla av hans filmer som jag hittills har sett lyckas han göra filmerna mycket vackra och sevärda.

Jag är glad att jag äntligen fick se denna för det är helt klart en mycket annorlunda film. Det känns som om den skulle kunna utspela sig i ett dystopiskt framtidssamhälle, men det är inte säkert. Den skulle lika gärna kunna utspela sig här och nu och vara en produkt av en myndighetsmörkläggning och det är just detta som tilltalar – publiken egen makt att bestämma vad och hur den handlar om det den handlar om. Det där lät kanske lite snurrigt men det är precis så jag tänker om den.

Recension: Nightmare City - 1980

Nightmare City

Regi: Umberto Lenzi

1980

Horror/Sci-Fi

Journalisten Dean Miller (Hugo Stiglitz) väntar på flygplatsen för att få en intervju med en berömd professor. Han är försenad men ett oidentifierat flygplan anländer istället. Naturligtvis drar detta till sig allas intresse och för journalisten och hans fotograf är det förstås ingen skillnad. Vad är det för ett mystiskt plan som har landat och som verkar vägra identifiera sig. Rent av verkar det som om det vore tomt. Men plötsligt öppnar sig dörren och ut strömmar blodtörstiga varelser som tar död på allt som kommer i deras väg. Staden är på väg att invaderas…

Första gången jag såg den här var jag inte särskilt imponerad. För mig var det en ganska tramsig och upprepande film. Detta var på VHS-tiden, alltså väldigt länge sedan nu. Häromdagen hittade jag filmen i mina hyllor – på DVD. Jag hade förstås helt och hållet glömt bort att jag ägde den, eller till och med förträngt den på grund av mina minnen av den. Hur som helst kände jag att jag var tvungen att uppdatera mina minnen och kanske rent av bli förvånad över resultatet.

Nu känner jag inte att det här blev något mästerverk fast jag såg om den, men det är helt klart att jag hittade detaljer jag inte hade lagt märke till första gången jag såg den. Till exempel hävdar jag med bestämdhet att det faktiskt inte är någon zombie-film i traditionell mening. Om vi antar att en zombie är en levande död såsom etablerats i Romeros filmer är det definitivt frågan om något annat. Snarare är det strålningssjuka människor som på grund av sin smitta behöver blod för att överleva. Faktum är att kalla dem för vampyrer skulle vara mera rättvisande!

Detta leder oss också in i tankeexperimentet att det faktiskt finns ett ställningstagande eller ifrågasättande angående miljöfrågorna här. Det är uppenbart att kärnkraften är i centrum och man skulle med lätthet kunna argumentera för att det här är ett möjligt scenario, om än fiktivt berättat. Med detta i åtanke växer filmen betydligt. Det blir inte bara en film i mängden utan en som kräver mera eftertanke än de flesta och det är något som definitivt måste uppmuntras!

Men om vi för enkelhetens skull ska kalla dem för zombies så är de gjorda på ett sådant sätt att de varken beter sig eller ser ut som hjärndöda monster. Snarare är de oväntat intelligenta och klarar till exempel av att framföra både fordon och hantera vapen och det enda man egentligen kan se på dem är att de är mer eller mindre strålningsskadade. Således är det en film som trots sin första uppenbarelse gömmer mera realism än vad man hade kunnat tro!

7/10

Recension: Maniac - 1980

Maniac

Regi: William Lustig

1980

Horror

Frank Zito (Joe Spinell) är en överviktig och inte särskilt attraktiv man i medelåldern. Han är också en blodtörstig schizofren seriemördare som, på grund av sin traumatiska barndom, mördar stadens kvinnor. Han hör nämligen röster och är i ständig konflikt med sig själv om vad som är rätt och fel. Saknaden av den dominanta och beträffande modern, som dog i en bilolycka några år tidigare, blir för mycket för honom. Samtidigt som han känner sig nödgad att hämnas på mamman, genom de moderssubstitut han finner i kvinnorna han mördar, älskar han henne fortfarande och vill inte släppa taget om henne. När han så träffar Anna (Caroline Munro), som fotograferar honom i parken, tycks saker och ting vända för honom. Han följer efter henne och tar kontakt, är hon kvinnan han letat efter så länge eller är hon ytterliggare en i raden av kvinnor som påminner honom om hans mamma alltför mycket för deras eget bästa?

På Studio S 2-disc utgåva av filmen på DVD presenteras den personligen av Nicolas Winding Refn, som kanske är mest känd för Pusherfilmerna. Han är fullständigt lyrisk över den och jag tänkte inleda med att spinna vidare på en del saker han har att säga.

För det första så kallar han filmen en oöverträffad seriemördarfilm. Jag är beredd att hålla med, den är visserligen så blodig på sina ställen att splatter vore ett gott epitet att sätta på den, dessa explicita mordsekvenser är också full tillräckliga för att besläkta filmen med slashern som genre och faktum är att vi redan placerat den i det facket på vår specialsida om just slashers. Sanningen är väl dock snarare den att filmen är en hybrid mellan dessa subgenrer.

För det andra så liknar han filmen vid europeisk arthouse, vilket jag också skriver under på. Den är visserligen amerikansk och skriker av lågbudget och trash men är tillräckligt avantgarde för att förtjäna sin kultstatus. Innehållsmässigt är den klart mycket fylligare än vad man är vad vid från, till synes liknande rullar. Den är mycket välspelad, kanske framförallt från Joe Spinells sida, men även de andra karaktärerna gör stabila insatser.

Nu är det här ju i och för sig mycket Joe Spinells film, trots att det var Lustig som regisserade den. Spinell skrev filmen, spelar huvudrollen och har ju på så sätt alla möjligheter att forma filmen efter sin egen vision. Inte för att jag vill förringa Lustigs talanger på något sätt, och även om jag räknar Maniac Cop filmerna bland mina favoriter, så har han aldrig senare åstadkommit något som kommer i närheten av det här. Det är en djup betraktelse av en störd människa inre, om kampen i det egna huvudet och det är snarare här, än i filmen ytliga blodigheter, poängerna ligger. Det är heller inte svårt att se paralleller till verklighetens galningar, vare sig det är regelrätta seriemördare som Jeffrey Dahmer och Ted Bundy eller makabra män som Ed Gein.

Samtidigt, och möjligen till Lustigs försvar, måste det erkännas att filmen är otroligt spännande, långt mer så än den betydligt segare Driller Killer som exploaterar liknande teman om psykets innersta hemligheter. Den sparsamma filmmusiken, i den mån filmmusik används överhuvudtaget, är synnerligen effektiv och även om det kan tyckas lite motsägelsefullt till det jag tidigare påstod, så är filmen väldigt lyckad även effektmässigt. Tom Savini, som också spelar en mindre roll i filmen, skapade så realistiska och snygga effekter att man emellanåt nästan tappar andan.

En riktigt klassiker!

Recension: The Last Hunter - 1980

The Last Hunter

Regi: Antonio Margheriti

1980

Krigsfilm

Efter att kapten Harry Morris (David Warbeck) blivit vittne till hur hans bäste vän skjutit av sig skallen på en bordell i Saigon, tar han på sig ett topphemligt uppdrag som leder honom in bakom fiendens linjer. Hans mål är en radiostation som systematiskt sänder ut propaganda till de amerikanska soldaterna designad att bryta ned deras stridsmoral. Till sin hjälp får han ett antal erfarna soldater, som är honom till viss hjälp. Han träffar också, i detta sammanhang, på krigsfotografen Jane Foster (Tisa Farrow) som följer insatsen så objektivt som möjligt, trots att hon sedan länge tappat all tro på kriget. Ett krig är emellertid ett krig och snart står han på helt egna ben, enbart med Jane vid sin sida, fast besluten att lyckas med sitt uppdrag.

På något sätt känns det som om man kan klassificera krigsfilmer i två kategorier. Dels dem som visar krigets fasor på ett så skitigt och naturtorget sätt som möjligt, och dels de som mera känns som grabbäventyr, där klatschiga tillrop och nästan löjeväckande machosnack tillhör dialogen. The Last Hunter, som i Njutafilms nya utgåva heter Djungelmassakern, innehåller helt klart delar från båda dessa ärketyper när det gäller krigsfilm. Visst är det enormt blodigt emellanåt, där realismen faktiskt är imponerande närvarande, men under samma stridsscen kan det också vara enormt blodfattigt vilket skapar ett lite förvirrat intryck. Något som talar emot den förstnämnda typen av krigsfilm som jag nämnde här ovan, är det musikval, som visserligen måste betecknas som tidstypiskt, man valt att använda. Det kanske funkade 1980, men nu känns det malplacerat och nästan lite komiskt vid flera tillfällen.

Skådespelarmässigt funkar det dock förvånansvärt väl, inte bara David Warbeck och Tisa Farrow imponerar utan kanske till ännu större del de skådespelare som finns runt omkring, i allt från större biroller till mera statiskliknande inslag. Det känns helt på sin plats att slänga in en synnerligen cynisk Major (John Steiner), som man placerar i en, till synes, strategiskt oviktig grotta i handlingen (och på så sätt föder hans cynism ytterliggare) som avlösande humor när det faktiskt börjar bli lite segt och lite tråkigt.

En fullt objektiv beskrivning av våldsamheterna är naturligtvis svårt att bedöma, det är fortfarande så mycket politik man måste sätta sig in i för att kunna förstå Vietnamkriget fullt ut att det inte ens är värt mödan, men här känns det som om man, i de mer allvarsamma avsnitten, lyckats fånga andemeningen bakom meningslösheten. Tidigt i filmen konstaterar man krasst att man faktiskt inte vet vem fienden är eller varför man krigar. Går det överhuvudtaget att upprätthålla någon stridsmoral då? I vilket fall som helst så torde fienden – Charlie, ha det betydligt lättare att implementera sin motpropaganda under dessa förutsättningar.

Nåja, när filmen är slut är man tämligen övertygad om krigets meningslöshet, vilket måste anses vara en bra effekt. Under de 96 minuterarna blev man onekligen under stundom underhållen och dessutom, om inte övertygad, så åtminstone medveten, om vilken effekt effektiv propaganda kan ha, hur mottaglig en nedbruten och bräcklig människa kan vara och att en film av den här trashiga kalibern måste vara europeisk för att lyckas!

Recension: House on the Edge of the Park - 1980

House on the Edge of the Park

Regi: Ruggero Deodato

1980

Horror

Alex (David Hess) och den aningen sinnesslöa kompisen Ricky (Giovanni Lombardo Radice) är bilmekaniker som mer eller mindre forcerar sig in på en privat fest, efter att ha hjälpt ett par från den rika överklassen att åtgärda ett enklare fel på bilen. Till en början går allt relativt städat till med efterhand som tiden går brister det mer och mer för Alex som tycker att överklassmänniskorna driver med dem och roar sig på deras bekostnad. Detta gör man inte ostraffat och med hjälp av sin skarpslipade rakkniv tar han befälet över människorna, nu är det deras tur att roa sig genom att förnedra, våldta och terrorisera sällskapet.

Det här är väl egentligen bara en i raden av filmer som på ett eller annat sätt borde stå i tacksamhatsskuld till Wes Cravens: Last House on the Left från 1972. För det första är ju själva titeln en omedelbar koppling till föregångaren, med tanke på att båda dessutom behandlar sadistisk terror och rape/revenge teman. För det andra stoltserar den här faktiskt med samma skådis i huvudrollen – David Hess och jag vill påstå att det faktiskt var tack vara denna repriserande roll som han befäste sin kultstatus och för alltid kommer att vara förknippad med de starkaste gestaltningarna av terroriserande våldsverkare på vita duken.

Men trots ovanstående likheter är det också mycket som skiljer de båda filmerna åt. House on the Edge of the Park är en mycket smartare film. Det finns flera underliggande nyanseringar som inte är helt olika den klasstillhörighetsproblematik som också präglar Night Train Murders. Vem som egentligen förnedrar vem är inte alltid helt självklart och denna typ av djupare kvalitéer förhöjer helt klart upplevelsen. Det finns en helt annan progressiv typ av berättarteknik, som lämnar tittaren lite undrande över vilket håll handlingen ska tas oss härnäst och att terrorn eskalerar till ett crescendo har sällan varit sannare än här. Stämningen utvecklas och tar oss steglöst till nya höjder.

Estetiken är erotiskt laddad och det säger jag inte bara för att filmen innehåller en hel del nakna scener. Självklart bidrar de vackra kvinnokropparna till detta men anledningen ligger nog närmare i den ömsesidiga och eggande lek en del av karaktärerna medverkar i. Brudarna är vackra, snyggt sminkade och inte rädda för att visa upp sin kropp för kameran.

Egentligen är det märkligt att Ruggero Deodato inte är mer ansedd än vad han faktiskt är i filmkretsar. Jag menar, självklart vet varenda kultfilmsnarkoman vem det är och att han skrivit in sitt namn i filmhistorien i och med rullar som den här och Cannibal Holocaust är ställt bortom allt tvivel, men han tycks ändå aldrig räknas till de allra största. Nämner man namn som Dario Argento, Lucio Fulci och Mario Bava glöms han bort trots att han allt som oftast varit väldigt framgångsrik oavsett vilken subgenre han gett sig på. Det finns ofta en extra dimension i hans filmer som gör dem extra sevärda även om jag upplever att han kanske faktiskt tagit till en twist för mycket den här gången. Det är egentligen ett minimalt problem, knappt mödan värd att nämnas, och filmen är fortfarande snudd på genialisk, men den enda lilla detaljen som gör att det här inte blir det oklanderliga mästerverk det egentligen är!

Recension: The Funhouse - 1981

The Funhouse

Regi: Tobe Hooper

1981

Horror

Några ungdomar bestämmer sig för att övernatta på det Tivoli som kommit till stan. När de blir vittne till ett mord och inser att de nu är vittnen som måste tystas är det dock inte lika roligt längre. De är instängda i spökhuset och jagas av en man i Frankensteinmask som inget hellre vill än att bringa dem om livet. Och än värre blir det när de fyra ungdomarna får se vad som döljer sig under masken!

Redan i inledningsscenerna flirtas det ganska grovt med både inledningsscenen i Halloween och den klassiska duschscenen i Alfred Hitchcocks Psycho. Jag gillar den här typen av grepp och tycker helt klart att det tillför någonting extra till filmer av det här slaget. Det blir ju uppenbart att Tobe Hopper känner till filmhistorien och vad som kategoriserar dessa filmer. Att välja just dessa scener var väl i och för sig inget genidrag då de kanske är bland det första som man stöter på i genren men det spelar ingen roll. Jag gillar det ändå!

Det sätter också tonen lite grand för vad som komma skall. Jag tror inte det är gjort riktigt på fullt allvar, det känns som om det finns en liten glimt i ögat och att Tobe Hooper driver lite med genren. Det är skådepelare som spelar över till den mildra grad och karaktärer som är så stereotypiska att de nästan blir komiska. Att man lite skämtsamt brukar säga att Tobe Hooper egentligen bara gjort en enda vettig film (The Texas Chainsaw Massacre) och den under drogpåverkan eller liknande tycker jag är en lätt överdrift. Visst, det är kanske inte mycket ur hans filmografi som når upp till samma höjder, men det här är åtminstone en riktigt underhållande film.

I samband med ovanstående kan väl också nämnas att filmen känns oerhört daterad, men det tycker jag faktiskt enbart bidrar till dess charm. Åttiotalet var guldåldern när det gällde slashers och de filmer som gjorts i genren på senare år har inte riktigt kunnat leva upp till vad som en gång var. Jag vet att man inte ska blicka bakåt och att jag definitivt inte brukar förespråka det men här är en film som inte skulle gå att göra lika effektiv i dag. Jag är rädd för att man hade gjort en alltför publikfriande film som hade blivit förutsägbar på ett negativt sätt. Här görs det istället, som jag var inne på tidigare, med glimten i ögat och fungerar således mycket bra!

Det här är alltså nummer sex i Noble Entertainments skräckfilmssatsning Dark Label och jag tycker att man börjar hitta hem nu! Det var några filmen i seriens början som kanske inte borde släppas så lättvindligt, men när man ger sig på att distribuera klassiker som den här i nya utgåvor är det bara att lyfta på hatten och tacka!