Remo Williams: The Adventure Begins – 1985 – en film av Guy Hamilton

Jag såg den här för många år sedan när det fortfarande fans fysiska videobutiker som hyrde ut film. Det finns kanske fortfarande någon kvar men inte en eller ett par i varje stadsdel som del gjorde förr i tiden. Jag tror att den på svenska hette Remo: Obeväpnad men farlig eller liknande. Faktum är att jag är ganska säker på det. Jag är också tämligen säker på att jag var måttlig imponerad av filmen på den tiden. Jag tyckte det var snudd på kalkonvarning på den.

Idag ser det annorlunda ut. Videobutikerna står inte längre som svampar i backen och jag inser att man inte ska den här filmen på riktigt fullt allvar. Det finns definitivt en komisk ådra i den som jag helt verkar ha missat vid mitt initiala möte med den. Det är i alla fall inget jag minns att jag tog i beaktande. Jag tolkar den till och med så idag att den främsta genren är komedi. Action och Martial Arts-ingredienserna är underordnade.

Jag gillar Fred Ward som spelar huvudrollen som Remo Williams. Egentligen heter han något helt annat från början eftersom han rekryteras till en topphemlig organisation inom underrättelsetjälsten och därmed får en ny identitet. Ett helt nytt utseende också förresten. Eftersom han är fullt av tvivel gentemot hela situationen ska han tränas av en riktig expert, den mystiska koreanen Chuin som är helt mästerlig när det gäller de asiatiska kampsporterna. Det gäller att andas på rätt sätt och att kunna förgöra sin fiende endast med ett finger och sådana saker.

På något sätt får jag också noir-vibbar av filmen. Det är nog jag som överanalyserar men det är något med den som får mig att tänka i de banorna. Jag upptäcker också att Kate Mulgrew spelar en av rollerna, det måste vara en av hennes tidigaste långfilmsroller. Jag käner förstås till henne bäst som Kapten Janeway från Star Trek Voyager men här bevisar hon att hon kan annat också. Hon är bedårande faktiskt! Även Wilford Brimley medverkar och det är inte en skådis jag känner igen till namnet egentligen. Det råder dock ingen tvekan när jag ser honom.

Filmens regissör – Guy Hamilton, är väl mest känd för att ha regisserat några Bondfilmer på 70-talet och det märks även här. Det finns en känsla över hela produktionen, i synnerhet när det gäller musikvalen, som blinkar mot agentfilmerna. Men Remo Williams: The Adventure Begins har inte åldrats väl. Det är visserligen komiskt menat men ibland är det lite väl överspelat. Tanken att det bygger på en serietidning i grunden slår mig ganska snabbt. Jag vet inte om det är så, i så fall är filmen i rätt anda. Annars tolkar jag det mer som en bagatell från 80-talets mitt som inte riktigt når ända fram längre, om den nu gjorde det någon gång. Kul och underhållande för stunden kanske men det finns inga bestående intryck att ta med sig.

5/10

Treasure of the Amazon - 1985 - Äventyr i Amazondjungeln

Treasure of the Amazon

Regi: René Cardona Jr

1985

Äventyr

Filmen pekar inte ut vilken plats den utspelar sig på men det är uppenbart att det rör sig om någonstans i Amazondjungeln. Där befinner sig ett par arkeologer, som under sina utgrävningar, hittar skellettfragment som bara måste vara mänskliga. Det enda märkliga är att det inte finns något kranium till kropparna. I samband med detta hittar de också några diamanter i en skinnpung och utesluter därmed rånmord. Samtidigt påbörjar den gamla nazisten (Donald Pleasence) sin expedition till rikedomens gruva, han är säker på vart han ska och vad han kommer att finna. Han är totalt hänsynslös och den som kommer i hans väg röjs snabbt ur vägen. Dessutom ger sig ytterliggare en grupp in i djungeln. Dessa leds av en erfaren man som kallas ”Gringo” (Stuart Whitman) och som en gång tidigare lyckats undkomma djungels alla faror i form av alligatorer, pirayor och huvudjägare…

Man skulle kunna tro att det här rör sig om en kannibalfilm i någon form, men jag vill nog påstå att så absolut inte är fallet. Snarare säger det en del om de förutfattade meningar man kan ha med titeln som grund. Det hindrar ju förstår inte att det förekommer en hel del gore i samband med att huvudjägarna visar sig.

Tyvärr kan man hitta en hel del logiska luckor i själva handlingen och även om dessa till viss del vägs upp av de gorefyllda scenerna, stör man sig faktiskt lite grand på detta slarv i manusarbetet. Visserligen är det en ganska standardiserad handling med, i princip, de klassiska karaktärerna (den onda och hänsynslösa skurken, kvinnan som räddas i vildmarken, den kanske inte alltid så genomärlige hjälten och naturligtvis den dubbelspelande medhjälparen som vill ha hela skatten för sig själv) men skådespelarinsatserna är tämligen bra och realismen är hög trots dessa luckor. Åtminstone de stora namnen Stuart Whitman och Donald Pleasence känns som födda till sina roller och bidrar starkt till filmens behållning!

En annan av filmens stora behållningar är miljöerna. Det känns verkligen som om vi befinner oss mitt inne i Amazondjungeln. De magnifika klippen innehållande alligatorer och andra djur känns verklighetstrogna även om man lätt kan räkna ut hur filmen har klipps ihop. Kanske är filmens bästa scen när karaktärerna passerar en jättelik anakonda som slingrar sig kring en trädgren. Själva bilden blir så perfekt på nåt vis och det är ju faktiskt ganska kul att sånt kan sätta större spår än huvudjägare som skär halsen av sina offer, hur blodigt det än må vara.

Jag skulle rekommendera filmen främst till äventyrsfans som gillar film i djungelmiljö, utan att för den skull avråda någon annan att se filmen. Det är helt klart en underhållande film enligt mitt sätt att se på det!

Recension: Taran och den Magiska Kitteln - 1985 - Disneys klassiker nr. 25

Taran och den Magiska Kitteln

Aka: The Black Cauldron

Regi: Ted Berman, Richard Rich

1985

Animerad/Fantasy

Taran drömmer om att vara en stor krigare, visa sitt mod och rädda kungariket från den hornkrönte – den ondskefulle konungen. Men i själva verket är han en simpel grisskötare, och inte ens det egentligen, snarare hjälpreda åt grisskötaren eller andre grisskötare. Men vad Taran inte vet är att Hen Wen (grisen) har förmågan att se in i framtiden och det är precis vad den hornkrönte behöver för att lägga beslag på den magiska kitteln vars krafter ska få honom oövervinnerlig. Med hjälp av ett magiskt svärd bestämmer han sig för att leva ut sin hjälteönskan och utmana den ondskefulle. Inget pris är för högt att betala för att hindra honom att nyttja den magiska kitteln! Men är det för sent?

Det här är en betydligt mörkare film än vad man är van vid från Disney. Historien berör betydligt vuxnare teman än många av de andra filmerna som trots allt ställer kampen mellan gott och ont i bakgrunden. Det är förstås en animerad film men det är dess egenskaper som fantasy som är de mest intressanta. Självklart finns det betydligt mörkare exempel på fantasyäventyr än det här men det håller helt klart åtminstone en ungdomlig nivå och hade det inte varit animerad skulle den nog kunna skrämma några av de yngsta.

                                                

Men trots att det inte rör sig om någon speciellt innovativ fantasyhistoria lyckas filmen fånga åskådarens intresse. Karaktärerna är underhållande, åtminstone en del av dem och det är faktiskt ganska spännande på sina ställen. Skulle jag jämföra med något annat äventyr i fantasygenren skulle det definitivt bli sagan omringen. Då menar jag förstås inte nödvändigtvis Peter Jacksons överdådiga filmer utan mera själva essensen av historien. Den onda härskaren som söker ännu mer makt, mycket vill ha mer kan man säga, även om detta i sig inte är något unik för sagan om ringen. Det är svårt att förklara, det är känslan jag får bara.

Tecknarstilen finns det inget att klaga på hos. Det är väl inte riktigt lika gulligt som det kan vara i de mest sockersöta Disneystunderna men det hade heller inte passat in i filmen. Och faktum är att det under stundom faktiskt är ganska sött. Fast sött på ett charmigt sätt, inte lika påträngande som det kan vara när man försöker för mycket. Och den fällan tycker jag inte att filmen fastnar i. man vet hela tiden var gränsen går och man överskrider aldrig den. Det är mycket bra gjort!

Så vill du se 77 minuter ren underhållning där man inte behöver fundera så mycket, där spänningen kommer fast man redan vet hur det kommer att gå, där man bli överraskad över vändningarna trots att det är förutsägbart egentligen, då ska du definitivt ta och införskaffa den här – Disneys klassiker nummer 25!

Bilder: © Disney

Recension: Missing in Action 2 – The Begining – 1985 - Chuck Norris i fångläger

Jag kan inte minas att jag såg den här filmen på den tiden det begav sig. Jag såg första och tredje filmen men om jag inte är helt fel ute så var den här delen svårfunnen på den svenska hyrmarknaden. Lyckligtvis är det betydligt lättare att finna det som en gång var svårfunnet idag och man behöver inte ens leta utomlands för att hitta den här filmen till ett hyfsat pris.

Som titeln antyder är det frågan om en prequel, en film som utspelar sig före den första filmen. Braddock befinner sig i fångläger tillsammans med andra amerikanska soldater. Lägerchefen Yin försöker med alla medel att få honom att erkänna krigsförbrytelser men Braddock står emot, något som är lättare sagt än gjort när Yin på de grymmaste sätt attackerar hans medkänsla genom att tortera resterande soldater i lägret.

Maktkampen mellan de två överstarna Yin (Soon-Tek Oh) och Braddock (Chuck Norris) är magnifik och behöver inte gå till blodvite för att vara intressant. Framförallt Soon-Tek Oh är synnerligen imponerande, det är en casting som verkligen passar som handen i handsken. Hans ansiktsuttryck gör honom oerhört kallblodig och manipulativ och det här är en film som är vida överlägsen originalet, en film där fånglägrets fasor visas i full fasansfullhet!

6/10

Recension: Re-Animator - 1985

Re-Animator

Regi: Stuart Gordon

1985

Komedi/Horror

Är döden verkligen slutet? Detta tror i alla fall inte Herbert West (Jeffrey Combs) ett smack på. Hans experiment går nämligen ut på att återuppväcka de döda och han gör det också med viss framgång. Tillsammans med läkarstudenten Dan Cain (Bruce Abbott) försöker han fullända sina teorier utan att ta hänsyn till vem eller vilka som står i hans väg. Men än mer hänsynslös är Dr. Carl Hill (David Gale) som vill stjäla Wests upptäckter till varje pris. Han är också besatt av Dans flickvän som dessutom råkar vara sjukhuschefens dotter och med honom ur vägen finns det inga gränser för vad han kan göra…

Stuart Gordon är väl framförallt förknippad med filmatiseringar av HP Lovecraft även om han gjort mycket annat i sin karriär. Orsaken, enligt mitt förmenande, grundar sig definitivt i den här filmen. Få rullar kan titulera sig med sådan kultstatus och de är heller inte ovanligt att folk, som normalt sett inte ens gillar eller bryr sig om splatterfilmer av det här slaget, känner till den här filmen. Som splatterfilm är den kanske lite ovanlig, inte för att den är gjord med glimten i ögat och har en stor portion överdrivet våld, utan för att den är fantastsikt välgjord. Då menar jag inte enbart effekter och liknande som brukar vara splatterfilmens starkaste stöttepelare. Nej, hela produktionen doftar kvalitet. Allt från den mycket passande musiken, som åtminstone får mig att tänka på gamla klassiska matinéskräckisar från 50-talet, till skådespeleriet och manuset. Låt vara att det är en ganska enkel historia egentligen och att man inte ens försöker att undvika klichéerna, men det är helt klart en del av charmen.

                                                             

Även Jeffrey Combs, som blivit en av mina absoluta favoritskådespelare med åren, har säkerligen mycket av sin karriär att tacka för den här rollen. Han liksom är Herbert West, såsom ingen annan skulle kunna vara det, fylld av sin egen galenskap eller om det är genialitet. Vem vet, de båda egenskaperna kanske går hand i hand. Han har repriserat rollen två gånger än så länge (och en fjärde installation i serien ska vara på gång). Det går heller inte att klaga på övriga skådespelarprestationer. Visst, det förekommer överspeleri vid några tillfällen, men inte på annat sätt än att det passar mycket bra in i produktionen. Det tillför en del av den humor som är närvarande hela tiden och som gör det här filmen så underhållande!

Självklart förekommer det lite naket och lite sex i filmen också. Men det känns upplyftande att dessa scener faktiskt är motiverade av handlingen och inte bara inskriva i manuset för att locka lite extra testosteronstinna tonåringar att se filmen. Jag har sett allt för mycket omotiverade nakna bröst för att bli vidare imponerad av det förfarandet, men inte här alltså, bra och smakfullt genomfört, dessutom under tämligen naturliga former. Man underskattar inte publiken och det är något som jag verkligen gillar.

Men bara för det innebär det inte att allt i manuset fungerar helt logiskt, inte ens i den lilla värld som filmen utspelar sig i. Hur kan till exempel ett huvud separerat från sin kropp tala (och andas utan lungor)? Att det lever och kan styra sin huvudlösa kropp har jag inget emot men ibland förundras man över i vilka banor manusförfattarna tänkt. Hur som helt är några logiska misstag här eller där inget att haka upp sig över, historien funkar kontinuitivt och det är det viktigaste!

Recension: The Quiet Earth - 1985

The Quiet Earth

Regi: Geoff Murphy

1985

Sci-Fi/Horror

Zac vaknar upp och finner sig själv vara den enda människan kvar på jorden. Det tar ett tag för honom att inse situationen men snart flyttar han i ett fint gods och utnämner sig själv till diktator eller till och med världens nya Gud. Hans megalomani är gränslös ända tills det står klart för honom att han faktiskt inte är helt ensam i den nya världen. En efter en uppenbarar sig andra överlevare och det står klart att även om jordens befolkning decimerats med oräkneliga människor kvarstår människans natur. Det uppstår konflikter precis på samma sätt som tidigare och man kan undra om själva överlevandet är ett straff eller en välsignelse.

Det finns science fiction filmer som utspelar sig i rymden med massor av lasrar eller andra futuristiska vapen. Det är rymdskepp och en teknologi som vi inte ens hade kunnat drömma om. Fast det är klart, drömma kan man väl annars hade nog ingen kommit på tanken att skriva in det i manusen… Men det finns också science fiction filmer som utspelar sig i en futuristisk värld fast utan en massa tekniska prylar. Ofta handlar det om dystopiska visioner eller postapokalyptiska världar där överlevnad är det primära. I de senare är det ofta också av yttersta vikt att hitta andra överlevande för att, i någon mån, kunna bilda en ny värld tillsammans.

                           

I den här filmen finns inget av det förstnämnda. Allting utspelar sig på moder jord eller möjligen en metaforisk plats för denna. Det är inte en speciellt teknisk värld även om det verkar finnas en del forskning som vi inte känner till ännu, åtminstone gör inte jag det. Det är heller inte en dystopisk framtidsvision på det sättet att inget fungerar som det ska i interaktionerna med andra människor. Naturligtvis mycket beroende på att det inte finns några andra människor, åtminstone inte till en början. Det är heller inte några direkt postapokalyptiska miljöer, ruiner eller annat som kan relateras till jordens undergång.

Det är istället ett drama om det mänskliga sinnet, om vad som skulle kunna hända om vi, vem som helst, fann sig i den situation filmens huvudperson gör. Hur sociala är vi egentligen, behöver vi verkligen umgås med andra människor om vi inte ska bli helt galna till slut och så vidare? Bruno Lawrence gör en strålande rollprestation som den ende överlevande Zac. Mycket skickligt förändras hans beteende gradlöst mot en sida som han inte själv är medveten om tror jag. Det finns några riktigt geniala scener, till exempel när han håller tal för några av världshistoriens mest kända ledare och med hjälp av sinnrikt organiserade bandspelare till och med lyckas få applåder.

Så småningom gör Alison Routledge och Pete Smith entré i filmen som andra överlevande och genast sätter ett triangeldrama igång. Ingenting har förändrats även om befolkningen har decimerats kraftigt! Det är en mycket potent film med underliggande budskap som pågår mest hela tiden. Man slutar inte tänka på den bara för att filmen tar slut och det är onekligen ett tecken på en riktigt bra film. Att den sedan är från Nya Zeeland gör den inte mindre intressant! En klassiker helt enkelt!

Recension: Commando – 1985

Det här var en döhäftig film när jag såg den första gången. Jag gissar att kassetten hade kopierats några gånger så ljud och bild var verkligen inte det bästa. Jag gillade onelinerskämten och jag gillade att man exploaterade Arnold Schwarzeneggers armmuskler. Det var helt enkelt en riktig machoactionfilm!

                                    

Nu har ju bluray gjort sitt intåg i var och varannans hem och naturligtvis var jag tvungen att ta tillfället i akt och se min ungdoms favoritfilm (en av dem i alla fall) med riktigt bra kvalitet. Att det var en helt annan upplevelse än den gryniga VHS-kopian är självklart men blurayutgåvan är sannerligen inte det bästa som går att uppbringa i kvalitet! Det ser inte dåligt ut men för det mesta ser det ut som en vanlig DVD. Inget märkvärdigt alls i denna tid av kvalitetstänkande.

Alyssa Milano

Själva filmen isig kände jag lätt igen. Det var visserligen många år sedan sist men nästan varenda replik satt i mitt minne. Med nuvarande referensram på plats gillar jag fortfarande filmen men det är inte vad jag mindes den som. Det är krystat och överspelat och machoreplikerna är mer pinsamma än humoristiska. Jag ångrar ingenting men kan åter konstatera att nostalgin ibland spelar oss små spratt.

Faktum är att det är roligare att se en ung Alyssa Milano än Arnold Schwarzenegger själv och jag funderar över varför jag inte har fler filmer med Bill Duke. Iskallare blick än den killen har blir svårt att finna. Det är action från början till slut (nästan) och det är en perfekt film om man inte orkar engagera sig särskilt mycket. Jag vet inte hur många skott som avlossas i filmen men det lär vara en hel del. Till slut vinner den goda sidan och kidnappningsdramat får sitt slut – så klart!

7/10

Bill Duke

Recension: Not My Kid - 1985

Not My Kid

Regi: Michael Tuchner

1985

Drama

Av en ren tillfällighet framkommer att paret Bowers femtonåriga dotter Susan (Viveka Davis) är en drogmissbrukare. Detta är naturligtvis något som bara händer andras ungar och inte ens egna barn, men hur obehagligt det än må vara måste den framgångsrika kirurgen Frank (George Segal) och hans fru Helen (Stockard Channing) krypa till korset och slutligen medge att de behöver hjälp. De söker sig därför till ett behandlingsprogram för unga missbrukare i Susans situation, men vägen är lång och förnekelserna många. De måste nu stötta varandra i vått som i torrt och framförallt tänka på vad som egentligen är i deras dotters bästa intresse.

Skulle man enbart sätta ut betyg eller omdömen på intentioner och budskap skulle den här TV-filmen få högsta eller åtminstone ett väldigt högt betyg. Nu är det ju förstås sällan så enkelt och även om budskapet naturligtvis är viktigt och ögonvrån hålls fuktig i stora delar av filmen finns det en del andra problem som inte kan ignoreras och som följaktligen kommer att avspegla sig en smula på omdömet.

Det första och viktigaste, men ack så svåra att sätta fingret på, är att oavsett hur stark en film av det här slaget är, så önskar man att den vore starkare. Man vill knappt se något för alla tårar och klumpen i magen ska växa sig så stark att man verkligen ser det som motbjudande propaganda emot drogmissbrukets träsk. Men hur man når denna nivå är alltså svårt att sia om. Kanske kräver det, det där lilla yttersta av skådespelarna som man ytterst sällan får ur dem i en TV-produktion? Det säger jag inte för att jag tycker skådespelarna gör ett dåligt jobb här, tvärtom, jag tycker de alla är mycket stabila. Det är också ett manus som tilltalar mig, där ömsom dottern – knarkaren, och föräldrarna når olika delar av förnekelsestadium. Dottern, å sin sida, förnekar naturligtvis först att hon över huvud taget använt sig av droger, för att sedan mjukna upp och avslöja mer och fler ingredienser ur hennes breda drogpallett. Föräldrarna slåss med andra delar, vad för fel de gjort, om de varit dåliga föräldrar, om kunde de ha gjort mer eller upptäckt problemen tidigare. Bitvis känner man en enorm frustration över de absurda resonemang föräldrarna för, både mot varandra med skuldkänslor etc., men också mot sig själva, men samtidigt är det helt naturligt och det vore märkligt om man inte skulle reagera just på det sättet.

Om drogrehabiliteringsmetoden som presenteras i filmen fungerar i verkligheten har jag ingen om, men att stärka självkänslan hos de unga som det på något sätt gått fel med i samhället genom att förena dem med likasinnade, som kommit längre i sin kamp mot drogerna verkar fullständigt logiskt för mig. Det är också mycket tydligt att denna grupp ska finnas där både för att genomskåda missbrukarens lögner (som ju före detta knarkare torde han väldigt lätt för att känna igen) och som gruppstöd när den utsatta personen behöver det. Jag gillar speciellt scenerna som hanterar just dessa bitar. Bekännelserna från både knarkare och föräldrar i en sorts gemensam gruppterapi är filmens starkaste och man känner kärleken som trots allt finns där i botten och även om ett eller annat hårt ord växlats i stridens innersta hetta förstår man hur mycket de egentligen betyder för varandra.

Så ge denna film en chans, tänk inte att det bara händer andra. Det kan faktiskt vara närmre dig själv än du tror…

Mask of Murder - 1985 - En film av Arne Mattson!

Mask of Murder

Regi: Arne Mattson

1985

Thriller

En maskerad seriemördare härjar i en liten kanadensisk by. Denne spåras slutligen till sitt gömställe där han, efter att saker och ting gått helt åt pipan, skjuts till dös av polisen. Efter detta skulle man kunna tro att saken är utagerad, men icke. Fler kvinnor hittas mördade enligt samma mönster som den nu döda seriemördare använde – en sylvass rakkniv, tätnar mysteriet. Är det en imitatör polisen har fått på halsen eller ligger det andra saker i bakgrunden? Ledtrådarna är få och vittnesmålen ringa, men de få spår som trots allt finns pekar alla på användandet av samma mask som man tidigare hittat och som sedermera visar sig vara försvunnen…

Det jag hittills har sett i regi av Arne Mattson har allt varit av väldig hög kvalitet, men det är väl tveksamt om jag vill sträck mig så långt i det här fallet, åtminstone inte i de initiala scenerna. Det är en slarvigt berättad historia, med ett manus som verkligen får en att hungra efter mer fyllighet. Karaktärerna är taffliga och träiga och det hjälper inte att en sådan prominent herre som Christopher Lee axlar rollen som polischef. Han fungerar visserligen bra i den lilla roll han har, men det känns som om han enbart går på rutin och jag vet inte hur mycket regi han fått att basera sitt agerande på. Han är högt aktad av sina kollegor och verkar nästan uppfattas som någon form av övermänniska i utredningssammanhang, vilket inte är så konstigt med tanke på vilken nivå hans kollegor verkar befinna sig.

Poliserna är överlag extremt korkade och det är nästan ofattbart vilket klumpigt och ointelligent polisarbete de utför. Hade det här varit i verkligheten hade inte ett enda brott blivit löst och mången oskyldig människa hade fått sätta livet till, för att inte tala om de utredande poliser som råkar befinna sig på plats. Till filmens försvar kan man nämna att den verkligen kommer igång direkt och att det inte dröjer särskilt länge innan mördaren har slagit till två gånger, innan förtexterna faktiskt!

Vad som sedan följer är hela vägen en förbättring faktiskt, det som började lamt blir till slut faktiskt ganska spännande och även om det egentligen är helt självklart vem mördaren är hela tiden, kan det inte hjälpas att man tvivlar lite längs vägen. En del villospår läggs ut och flera andra möjligheter skulle ha kunnat arrangeras om man hade velat leda storyn åt de hållen. Att filmen är inspelad i stockholmstrakten, eller åtminstone i Sverige är ganska uppenbart. Det finns flera saker som avslöjar detta, även om man inte skulle känna igen de exakta miljöerna. Till exempel så finns jag det högst osannolikt att den kanadensiska polisen, där ju filmen ska utspelas, använder sig av svarta Volvo 740 med orden ”Police” i vita bokstäver på sidan som polisbilar.

Nåväl, historien berikas av den sidohistoria om otrohet som blir mer och mer närvarande i den utredande polisens McLaines värld. Hur vetskapen om att hans fru bedrar honom med hans kollega trots att hon påstår sig har rest på semester till Bermuda, förändrar honom. Det märks också tydligt vilken inverkan denna kärleksaffär har på kollegan och det hela blir lite som ett maktspel dem emellan. Hur mycket de vet om varandra är inte helt självklart även om vi som åskådare får ta del av hela dramatiken. Det är oundvikligt att en konfrontation kommer att ske, det är bara en fråga om när.

För övrigt består filmens starkaste intryck, åtminstone vad gäller skådespeleri, av en fullständigt briljant Heinz Hopf i rollen som en knivskuren barberare!

Blood Tracks - 1985 - En film av Mats Helge Olsson

Blood Tracks

Regi: Mats Helge Olsson

1985

Horror

Det är dags att spela in en rockvideo! Sagt och gjort, man ger sig iväg för att jaga inspelningsplatser och hittar genast ett avlägset berg där scenerna kan tas. Men ett oväder är på väg och dessutom rullar en lavin igång under efterfesten. Och som om inte det vore nog är en mordisk familj gömd i en gammal fabrikslokal, en familj som vill dölja sin existens och inte drar sig för att döda alla som kommer för nära!

Min första bekantskap med Mats Helge Olssons filmer var faktiskt inte The Ninja Mission som säkerligen är hans mest kända film för allmänheten utan Eagle Island som jag av någon kom över i min ungdom. Jag har sett den många gånger och oavsett om den egentligen inte är särskilt kvalitativ har jag alltid ansett den vara oerhört underhållande! Det är till och med en film som fortfarande håller. I alla fall enligt mitt minne, det är rätt många år sedan jag såd den senast nu…

Förutom dessa är det ganska tunnsått med Mats Helge filmer i mitt medvetande. Någon till har det väl blivit kanske men jag har verkligen ingen som helst koll på vad. Den här filmen kom tydligen till för att glamrockbandet Easy Action hade bestämt sig för att göra en film. Inspirerade av Kiss Meets the Phantom of the Park kontaktades Mats Helge Olsson och ett samarbete inleddes. Easy Action skrevs snabbt in i filmen och på den vägen är det!

Självklart är det en väldigt spartansk produktion. Den lider av otaliga problem men det är faktiskt en underhållande film i sin dumhet också. Det finns flera aspekter som är helt ok även om det finns en hel del löjeväckande man kan säga om själva manuset. Det känns som att man har försökt sig på att göra allt och det passar heller inte riktigt ihop på sina ställen. Bandet ska göra en video i fjällen och samtidigt härjar den där galna familjen. Det är på något sätt två olika historier som berättas och som egentligen inte passar ihop. Men på något konstigt sätt går det ändå ihop.

Easy Action

Skådespelarna är inga höjdare, och speciellt inte groupietjejerna och bandet. All talang som de övriga möjligen har saknas helt hos dessa. Fast det är klart, lite snygga kroppar finns det ju! Vidare är dialogen på engelska och det är något som oftast är ett problem när det gäller svenska B-filmer. Men faktiskt, det låter oftast helt ok! Många av skådepelarna låter i och för sig inte som svenskar heller så det kan kanske förklara just den saken!

Ok, så historien är puckad och många av skådisarna verkligen inte bra. Vad är det då som gör att filmen är underhållande? För det första är det förstås kalkonvärdet, det kan man liksom inte komma ifrån. Men samtidigt har den också något annat som tilltala. Det är som en italiensk genrefilm av Bruno Mattei fast från Sverige och av Mats Helge Olsson! Det är måhända puckat och dumt men väl så underhållande.

Förresten… Man får med en CD-singel av Easy Action på köpet också!

6/10

Recension: The Holcroft Covenant - 1985

The Holcroft Covenant

Regi: John Frankenheimer

1985

Thriller

Noel Holcroft är amerikansk medborgare, arkitekt och son till en av Hitlers närmaste män. Han har dock tagit skarpt avstånd från sin fars livsverk och arbetar som arkitekt. En dag bli han kontaktad av en välkänd bankir som upplyser honom och att det finns en gigantisk summa pengar att hämta på ett schweiziskt bankkonto. Det är pengar som hans far, tillsammans med två kompanjoner smusslat undan i andra världskrigets slutskede och som, om man får tro det medföljande förseglade brevet, ska användas till att gottgöra nazisternas hemska brott mot mänskigheten. Faderns egentliga intentioner är dock osäkra och det visar sig snart att mäktiga organisationer bevakar hans varje steg och att hans liv är i fara. Någon vill använda pengarna för att skapa det fjärde riket…

Det här är en film som jag gillar skarpt och som står för allt det som jag tycker är intressant när det gäller politiska thrillrar där man inte riktigt vet vem som är vem. För manuset är mycket välskrivet och det är höljt i dimmor vem som är god och vem som är ond, mycket länge. Det är inte förrän framåt slutet som alltsammans avslöjas. Och till och med då avslöjas en och annan detalj som inte fanns med i någon av mina teorier om upplösningen.

Skådespeleriet är utmärkt och det är bra över hela linjen så att säga. Främst är det förstås Michael Caine man lägger märke till då han har huvudrollen, men även övriga är mycket bra. Och, kanske eftersom filmen är brittisk och inte amerikanske, så lägger man mer krut på att få karaktärerna trovärdiga än att försöka framställa dem så dramatiserade som möjligt. Jag generaliserar förstås grovt nu!

Ska man säga något negativt om filmen, så är det att jag inte riktigt får ihop alla tidsangivelser. Det pratas om att det har gått si och så många år sedan Nürnbergrättegångarna, samtidigt görs andra jämförelser och det slutar med att folk som jag uppfattar som om de vore i ungefär samma ålder i själva verket inte kan vara det. Det måste skilja 15-20 år på ett par personer som jag uppfattar som ungefär jämngamla. Nu är jag ingen höjdare på att uppskatta åldrar i och för sig men lite koll brukar jag ha.

Intrigen, som innefattar nynazistiska värderingar, är intressant och som jag tidigare var inne på, mycket välskrivet. Att man inte vet riktigt vem som är vem är väl inte helt ovanligt kanske, men att man heller inte vet hur mycket de som tror sig veta en hel del vet, är desto ovanligare. Det är hemliga organisationer och de som vill förhindra att pengarna används till något som ens kan tolkas som nazistisk propaganda eller planer som innefattar elitism i någon form.

Filmen är en smula daterad och den känns inte helt färsk även om historien i sig kanske är tidlös. Den summa pengar, fyra och en halv miljarder dollar, som det handlar om är förstås fortfarande en hiskeligt stor summa pengar men inte så ofantligt mycket idag som den här filmen vill göra gällande. Och det finns väl ett par sådana saker till kanske, men överlag tycker jag att det här är en riktigt lyckad film och det känns som om Studio S Entertainment går från klarhet till klarhet med sina releaser!

Recension: Guinea Pig: Flowers of Flesh and Blood - 1985

Guinea Pig: Flowers of Flesh and Blood

Regi: Hideshi Hino

1985

Horror

Åter igen når en film den japanska polisen, en film som visar ett grovt våldsbrott i utstuderad detalj. En man iklädd samurajhjälm lemlästar en kvinna och filmen visar alla små detaljer. Från hur han drogar henne till hur han skär av samtliga extremiteter på kvinnan kropp. Det är helt uppenbart att mannen tycker det han gör är väldigt vackert och att han inte gör det av hat eller i ren ilska.

Den här filmen saknar tyvärr all den atmosfär som gjorde den första filmen så otäck. Visst ser det ganska trovärdigt ut när mannen karvar i sitt kvinnliga offer men känslan av avsky och den där klumpen som fanns i magen i den tidigare delen återfinns aldrig. Man slås över hur sjuk mannen är som tycker att blod som pumpar ut från den lemlästade kvinnans kropp är det vackraste som finns och det är nästan honom man tycker synd om, inte det kvinnliga offret.  Blod finns det förstås i massor i den här delen. Det är den blodigaste av dem alla men jag föredrar personligen att använda huvudet och bli berörd på ett mer psykologiskt plan. Som det är här överöses man med blod medan filmskaparen nästan tycks stå och mana på. Lite för övertydligt och det funkar i alla fall inte riktigt för mig.

Själva rummet där han håller till är ganska sjabbigt och väggarna är fulla med blodstänk, detta vittnar om att det inte är första gången liknande dåd genomförs. Det är många närbilder på hur kvinnans olika extremiteter skärs, hugs och sågas av och har man livlig fantasi kan det nog funka men efter ett tag ser man bara blodet. Kanske blir man immun efter ett tag eller också letar man efter sätt att se att det faktiskt inte är på riktigt, långtråkigt i längden.

Till skillnad från första filmen måste här finnas en person som håller kameran utanför bild, det kanske inte låter helt otroligt att de är två om det men mannen hänvisar hela tiden bara till sig själv så man får aldrig den rätta trovärdighetskänslan av antalet personer i rummet. Det känns heller inte alls lika amatörfilmat som det gjorde i första filmen, ett klart minus eftersom trovärdigheten drabbas högst negativt.

Recension: Guinea Pig: The Devils Experiment - 1985

Guinea Pig: The Devils Experiment

Regi: ??

1985

Horror

En videoband märkt ”Devils Experiment” dimper ned hos Tokyopolisen. Det finns inga spår av vem eller vilka som kan ha skickat filmen. Ett brev medföljer som förklarar att videon har dokumenterat ett vetenskapligt experiment för att se hur mycket både fysisk och psykisk smärta som kan uppleves innan man ger upp själva livet. Man vet inte vilka som ligger bakom bandet men det anses vara otänkbart att filmen är gjord bara på kul. Det måste finnas någon större grupp eller myndighet i bakgrunden. Efter att experterna tittat om och om igen på bandet vet man inte om filmen visar början eller slutet på experimentet.

En av de mest hatade och älskade filmerna någonsin, ökänd även bland de mest fanatiska av de mest extrema genres. Då frågar man sig: är det här bra? Nja, som så ofta annars beror det på både filmskaparens syfte och vad man egentligen är ute efter. Att filmen är otroligt stark och i princip är väldigt trovärdig råder det inget som helst tvivel om och jag tror att det var det filmskaparen var ute efter. Att skapa en film som folk skulle prata om i åratal och som skulle äckla och chocka. Filmskaparen har lyckats i detta avseende.

Vad är man då som tittare ute efter? Kanske är även tittaren ute efter att chockas, jag vet att jag personligen älskar när filmer tänjer på gränserna och kanske t o m skapar något nytt. Kanske ser man filmen just för att den är så omtalad och har fått just det rykte som filmskaparen ville att den skulle få. Oavsett skälet till att se den, så är det inget för den normala tittaren, det är mycket magstarkt och i princip utan handling och jag tycker det är på sin plats att faktiskt utfärda en VARNING! för filmen. Så, nu har jag bidragit ytterliggare till hypen kring denna film.

Ska man se till effekterna i filmen, så känns de väldigt realistiska, kanske kan man ha en åsikt om hur tyst offret egentligen är, men det kan ju å andra sidan ha sina orsaker. Hon borde ju t.ex. vara i djup chock och vem vet hur man reagerar då? Kanske trappas kroppens förmåga att uppfatta smärta ned efter att ha utsatts för den kontinuerligt under lång tid?

Personligen tyckte jag inte att själva bilderna och egentligen heller inte själva tortyren var något speciellt hemskt, utan det var den råa stämning som finns i hela filmen. Även om de bara snurrar henne på en stol i femtioelva varv eller ger henne hundratals örfilar så finns ändå själva tanken där. De tänker plåga henne tills hon dör, eller rättare sagt: de tänker se hur mycket hon tål innan hon dör.

Filmen är knappt trekvart lång och det räcker, det gör dessutom illusionen av äkta amatörfilmad tortyr starkare.

RED HEAT - 1985 - Linda Blair i fängelse

Det här är en film som jag egentligen sökt efter ända sedan den gjordes i mitten av åttiotalet. Inte konstant såklart, under långa perioder har jag helt och hållet glömt bort den och man kan väl *host* säga att hela mitt internetverksamma liv har varit en sådan period. Nåväl, jag fick i alla fall tag i den till slut och eftersom jag alltid, av någon outgrundlig anledning, gillat Linda Blair var det med stort intresse jag satte mig ner för att se den. Det är ju en WIP (Women in Prison) och som sådan följer den vissa bestämda mönster, det är omotiverade duschscener, maktkamp mellan fångar och personal, sexualsadistisk tortyr. Nåja, det sistnämnda får man väl mera tänka sig kanske, men lesbiska interaktioner är desto tydligare och någon duschscen där både Linda Blair och de andra skådespelarna får visa upp sig finns det också. Hon är egentligen inte en särskilt bra skådespelerska och har väl egentligen bara varit riktigt bra i en enda film – Exorcisten, men jag fascineras av henne och jag tycker hon passar ypperligt som oskyldigt dömd i ett sadistiskt fängelse. Hon har det där speciellt oskyldigt söta utseendet som passar rollen ypperligt. Filmen i sig är kanske inte speciellt rå, men det finns en närvaro i den som jag tycker brukar saknas i den här typen av film. Tyvärr blir slutet lite för enkelt och det finns väl också en hel del logiska luckor som man kunde ha önskat att man kunde ha löst på ett betydligt bättre sätt, för att ett riktigt högt betyg ska kunna utdelas. Faktum är att det tvära slutet drar ner det hela en smula. 

7/10

Amazonia - 1985 - en verklig historia?

Amazonia

Aka: The Catherine Miles Story

Regi: Mario Gariazzo

1985

Äventyr

Terminen är slut för Catherine Miles (Elvire Audray) som går på internatskola i London. Hon åker hem för att spendera sommaren med föräldrarna på deras ranch i Amazonasdjungeln. Under en båtfärd på floden, nära stora outforskade områden av djungeln, attackeras de och hennes föräldrar omkommer. Huvudjägare tar deras huvuden som troféer och Catherine som fånge till sin by långt inne i djungeln. Hon tvingas nu adoptera deras seder och med hjälp av krigaren Umukai (Will Gonzales) som blivit förälskad i henne lyckas hon överleva. Efterhand som chocken släpper och ju mer hon verkligen inser att Umukai verkligen älskar henne och har ett ädelt hjärta, desto mer upptas hennes sinne av flykt. När hon dessutom får lära sig att allt inte är som det verkar med föräldrarnas död tar hennes hämndinstinkt över fullständigt.

Den här filmen gör direkt anspråk på att berätta en verklig historia och att det vi ska få se är rekonstruerade händelser från Catherine Miles rättegång. Man går också så långt att man låter kameran filmen en påstådd intervju med den riktiga Catherine Miles vid Themsen efter som hon numera påstås bo i London. Det är ett lyckat grepp och blandat med rättegångsscener tvärsigenom hela filmen berättas historien på ett mycket dokumentariskt sätt. Kanske är det också därför man försökte haka på Cannibal Holocausts framgångar genom att betitla filmen som en uppföljare till denna succé. De har dock inget att göra med varandra.

Skulle du dessutom vara ute efter en renodlad kannibalrulle har du hamnat helt fel. Filmen innehåller nämligen ingen regelrätt kannibalism på något sätt och den enda referensen till sådana aktiviteter är en av de rivaliserande stammarna i området. Vad som däremot finns ganska gott ont är välutfört gore och en hel del nakna bröst också! Det hör väl ihop lite med genres natur och handen på hjärtat skulle det väl se ganska löjligt om infödingarna sprang runt med allt för mycket kläder på sig? Men makeupeffekterna är som sagt skickligt gjorda och de få gånger budgeten eller talangen inte räckt till löser man det genom listiga kameratricks så det ser bra ut i alla fall!

Men det här är en film som har mer än bara ytliga goreeffekter att frossa i. Karaktärernas inbördes relationer är intressanta och i vanlig ordning framställs ”vilden” som mer sofistikerad än den ”civiliserade” vite mannen. Det är också en film med fina naturbilder, både vackra och ovanliga miljöer och scener där t.ex. en leopard fångar en liten apa för att kalas på - allt för dokumentärkänslan och realismen.

Helt klart en av de bästa djungelfilmerna jag har sett och helt klart rekommenderar till den som är intresserad av sådant!

King Solomons Mines - 1985 - Fantastisk bra äventyrsfilm!

Myten om kung Salomons skatt torde ha lockat historieberättare att förtälja oändligt många historier genom årens lopp och den här filmen, signerad J. Lee Thompson, med Richard Chamberlain som Allen Quartermain och Sharon Stone i huvudrollerna är heller inte den första filmatiseringen av Haggards bok på ämnet. Men oavsett hur många filmatiseringar som kom före den här eller hur många berättelser det finns är det här en mycket underhållande film som inte tar sig själv på allt för stort allvar. Man driver friskt med hjälteparollerna även om man också väver in allvarsamma ämnen som urbefolkningens rättigheter och att man inte ska vara girigare än vad man behöver. Den kom bara några år efter Raiders of the Lost Ark och det är svårt att inte konstatera likheter mellan Indiana Jones och Allen Quartermain. Här är humorn befriande och balanserar precis på gränsen mot trams. Gränsen överskrids dock aldrig och resultatet blir en mycket underhållande film som man kan se om och om igen utan att tröttna! – 9/10